Restips

I centrala Rom, mitt i Tibern, med Trastevere på ena sidan och Lunotevere de Cenci på den andra,  ligger en märklig skapelse; en ö, 300 meter lång, 50 meter  bred och  med säregen form. Säkert har många Romresenärer funderat över denna ö. Hur har den uppstått och hur har den fått sin märkliga form?

Rekonstruktion over Tiberon i form av ett skepp. 1725.

Genom årtusendena har ön burit måna namn speglande dess funktion och läge: Insula Aesculapi (Asclepius ö), Insula inter duos pontes (ön mellan två broar), och Insula di San Bartolomeo (San Bartolomeos ö). Sedan tidigt 1900-tal är den känd som Isola Tibertina – Tiberön.

Mördad tyrann eller offer åt Tiberinus

Tiberöns historia förlorar sig bland legenderna. Enligt en legend skapades Tiberön 510 f.Kr då en uppretad folkmassa kastade den mördade  tyrannen Tarquinius Superbus lik i Tibern. Kroppen skulle ha fastnat på bottnen och dragit till sig all form av bråte som så småningom gav upphov till ön. Enligt en annan legend uppkom i stället ön då folkmassan vräkte Tarquinius Superbus veteförråd i floden som ett offer åt flodguden Tiberinus.

Tempel och sjukhus helgade åt Asklepius

Enligt en tredje legend hade Rom år 293 f.Kr hemsökts av pest. Senaten hade konsulterat det Sibyllinska oraklet och fått rådet att låta bygga ett tempel och ett sjukhus till läkekonstens gud, Asclepius.

Rester av fartygsstäven smyckad med Asklepius emblem – staven med en slingrande orm

Med båt hade en delegation begivit sig till Asklepius centrala helgedom i Epidauros på Peloponesus för att erhålla en staty av guden till sitt planerade tempel.
När man skulle anträda återfärden ringlade en stor orm – Asklepius symbol – ombord på skepet. Under överfarten till Rom slingrade sig ormen runt fartygsmasten och bildade på det viset guden Asclepius emblem: En stav med en omslingrad orm. När man vid återkomsten till Rom rodde uppför Tibern hade ormen lösgjort sig masten, ringlat ner i vattnet och simmat i land på Tiberön.

Romarna förstod tecknet från Asklepius och lät på Tiberön uppföra både ett tempel och sjukhus, båda helgade åt Asklepius.

Omgestaltning i form av ett skepp

Från och med nu blev ön så starkt identifierad med anläggningarna helgade till Asklepius och legenden om deras tillkomst, att man med hjälp av travertinblock kom att omgestalta ön i form av en gigantisk båt. Rester av stäven, dekorerad med Asklepios emblem – staven omslingrad av en orm – är bevarade nära öns sydspets, mot Forum Boarium.

I  mitten av ön lät man resa en obelisk minnande om masten på det fartyg som fört ormen och statyn till Rom.

Grekiska läkare

De läkare som kom att arbeta på sjukhuset var i huvudsak greker. Deras medicin bestod i huvudsak av olja och läkande örter. Nervsjuka sökte de bota med musik. Somliga sjuka fördes dessutom nattetid in i templet för av guden själv genom drömmar upplysas om vilka läkemedel som borde användas. På en bevarad sten med grekisk inskription berättar fyra sjuka om hur de blivit botade på detta sätt. Andra vittnesbörd om botade patienter är de hundratals votivtavlor och votivgåvor av lera; ögon, armar, ben, bröst mm som arkeologerna hittade när de slutet av 1800-talet började gräva för Tiberkajerna.

Roms äldsta i bruk varande bro

Tiberön förblev länge utan fast förbindelse varken med Marsfätet eller Trasteve. Kanske ansåg man isolationen lämplig med tanke på smittorisken från sjukhuset.

192 f.Kr byggdes emellertid en enkel träbro mellan  Tiberön och Marsfältet.  Först 62 f.Kr ersattes den av Ponte Fabricio, den stenbro som fortfarande finns bevarad och därmed är Roms äldsta i bruk varande bro.

Ponte Fabricio med det maktiga tornet Torre Caetani

Sitt namn har bron fått av byggmästaren Lucius Fabricius, som ansvarade för uppförandet av bron. En inskrift på bron fastlår att Fabricius var ansvariga för brons hållfasthet i 40 år och att han först efter 41 år skulle få tillbaka de säkerheter, som han hade lämnat för att arbetet skulle bli ordentligt utfört. Enligt uppgift skall bron under sina mer än 2000 års existens endast ha reparerats en gång under 1100-talet och en gång under 1600-talet. De tre valvbågarna har dock aldrig behövt repareras eller ändras.  Följaktligen får man nog säga att byggmästare Fabricius gjorde ett bra arbete.

Hermskulpturen med de fyra huvudena

Balustraden och brofästet är emellertid från senare tid. Den hermskulptur rmed fyra huvuden troligtvis föreställande Herkules eller Janus,   som har sin plats vid brofästet kan möjligtvis ha varit avsett som hållare för ett broräcke, troligtvis av brons.

Med Trastevere förbinds Tiberön sedan 46 f.Kr av Ponte Cestio, uppförd av Lucius Cestius. Denna bro kom starkt att byggas om i samband med byggandet av Tiberkajerna 1889-1892. Endast det mittersta brospannet är kvar efter den antika bron. Mellan de båda broarna löper Vicus Censorius..

Många olika helgedomar

Av arkeologiska utgrävningar har även framkommit att ytterligare en rad helgedomar kom att anläggas på ön, helgade åt gudomligheter såsom exempelvis Jupiter Juraris (beskyddare av juridiska avtal), Gaia (Moder jord), Tiberinus (Tiberns flodgud) och  Bellona (krigets gudinna).

Kejsar Claudius tar i tu med snåla slavägare

Uppgifter finns även att sjukhuset och den asyl de sjuka åtnjöt där, kom att missbrukas av förmögna personer som inte ville ta hand om sina sjuka slavar utan bar ner dem till Asklepiosanläggningen på Tiberön, och lämnade dem i gudens vård. Oskicket stoppades av kejsar Claudius som stiftade en lag som innebar att en slav som deponerats på Tiberön förklarades frigiven och inte behövde återvända till sin herre om han blev frisk.

Sjukhuset i bruk fram till goterkrigen

Medan Asklepiustemplet stängdes i samband med  att de hedniska kulterna förbjöds 391 kunde sjukhuset fortsätta sin verksamhet fram till de blodiga goterkrigen i mitten av 500-talet då stora delar av Rom ödelades och senaten fördes i fångenskap till Konstantinopel.

Munkar fortsatte med sjukvården

Hur det stod till med sjukvården på Tiberön under de följande århundradena vet man inte. På 800-talet grundade emellertid några munkar ett nytt sjukhus på Tiberön.

Kejsar Otto III:s basilika: Basilica di San Bartolomeo

San Bartolomeo

Drygt hundra år senare, 998 lät den tysk-romerske kejsaren Otto III uppföra en basilika på platsen för det raserade Asklepiustemplet.

Grunden för uppförandet av basilikan var att den skulle härbergera relikerna av hans nära vän Adalbert av Prag som dödats samma år under missionsarbete i Polen.

Enligt kejsarens vilja lades basilikan så att den skulle vara inom synhåll från hans tillfälliga residens intill Santa Sabina på Aventinen.

Under 1100-talet renoverades kyrkan dels under påven Pasquale II, då även den än i dag bevarade kampanilen uppfördes, dels under påven Alexander III. I samband med Alexander III:s restauration kom basilikan emellertid att dediceras till aposteln Bartolomeus med anledning av att hans reliker kommit till Rom från Benevento, där de förvarats sedan de hämtats från Armenien.

I basilikan kom relikerna att få sin plats i ett antikt badkar av porfyr, smyckat med lejonhuvuden. Samtidigt beslutades att biskopen av Porto i fortsättningen skulle ha stt residens invid San Bartolomeo. Senare visade det sig att de reliker som översänts till Rom inte tillhörde aposteln Bartolomeus utan i stället San Paolino, biskop av Nola.  Aposteln Bartolomeus reliker fanns i stället kvar i Benevento.

San Bartolomeo interiör

1557 skadades kyrkan svårt under en tiberöversvämning och fick  senare under 1500-talet genomgå en omfattande renovering under ledning av arkitekten Martino Longhi d.ä..  1624 fick kyrkan sin nuvarande fasad, ritad av  Orazio Torriani . Själva kyrkorummet kom att omgestaltas i barockstil mellan 1720 och 1739, och i en mer historieserande stil  mellan 1852-1865.Från  den medeltida kyrkobyggnaden finns emellertid bevarade fjorton antika kolonner, stenlejonen och det antika badkart i porfyr, samt en rikt t ornamenterad marmorbrunn från  1000-talet med framställningar av  av Otto III…….Enligt traditionen är brunnskaret hugget ur en kolonn från det antika Asklepiustemplet och brunnen själv  identisk med den brunn som fanns  i templet. Enligt traditionen skall vattnet fortfarande vara undergörande.

Även i en intilliggande trädgård  kan man se rester av Asklepiustemplet.

Det medeltida brunnskaret som enligt traditionen huggits ut ur en av kolonnerna från Asklepiustemplet och där vattnet fortfarande anses undergörande.

Brödraskap till stöd för de drunknades själar

Relationen till Tibern har varit något kluven i Rom.

På 1600-talet grundades Commemorazione dei defunti, befattade sig i synnerhet med dem som drunknat i Tibern.

Cumunitá di Sant´Egidio

1993 överlät Johannes Paulus II Basilica di San Bartolomeo på Comunitá di Sant´Egidio, en diakonal lekmannarörelse grundad 1968 med spridning i ett sjuttiotal länder.….
Med anledning av det förestående Jubelåret år 2000 lät Johannes Paulus II 1999 dedicera basilikan till  ”I nuovi martiri”, dvs martyrer från 1900-talet. Bland andra då Oscar Romeo, Juan Jesus Bosadas Ocampo, Paul Schneider och Franz Jägerstall

Takplafond i San Giovanni di Calibita, målad av Corrado Giaquinto och färdigställd 1742

Takplafond i San Giovanni di Calibita, målad av Corrado Giaquinto och färdigställd 1742

San Giovanni Calibita, residens för biskopen av Porto och sjukvård i benediktinnunnors regi

Vid samma tid eller decennier senare uppfördes kyrkan San Giovanni di Calibita, dedicerad till  helgonet San Giovanni Calibita, (död cirka 450)  på platsen för Iuppiter Iurarius tempel (nämns första gången i en bulla utfärdad av påven 1018). Till kyrkan hörde även ett kloster i vilket benediktinernunnor bedrev sjukvård  samt ett palats i vilken biskopen av Porto residerade från 1000-talet till 1200-talet.

Den nuvarande kyrkan uppfördes på 1500-talet. I samband härmed upptäckte man San Giovanni Calibitas reliker under huvudaltaret. Interiören i praktfull röd- och grönflammig marmor är från 1600-talet. Fasaden slutfördes 1711 och den rika interiören, bl.a. då talplafonden av Corrado Giaquinto, 1742.. Samma konstnär målade också ett femtiotal krusifix, avsedda för sjukbäddarna.

Madonnabild från år 1000

Madonna della Lampada

Inne i kyrkan finns en madonnabild, Madonna della Lampada. Från början satt denna  madonnabild  utanför kyrkan och kallades då ”Kvarnarnas madonna”. Vid en svår Tiberöversvämning 1557 stod madonnabilden under vatten. När floden äntligen drog sig tillbaka visade det sig att lampan fortfarande brann. Den flyttades då in i kyrkan och fick sitt nuvarande namn,  Madonna della Lampada. Sedan dess har den varit föremål för stor vördnad och många under anses ha skett genom dess förmedling.

Fatebenefratelli och deras sjukhus

San Giovanni di Calibita och Ospedale fatebenefratelli – i nutid räknat som ett av Roms främsta sjukhus

Kyrkan och klostret övertogs 1584 av en religiös orden – Congregazione di San Giovanni di Dio, kallad Fatebenefratelli (Barmhertighetsbröder) vilka kallats till Rom av påven Gregorius XIII. Orden hade grundad några decennier tidigare av Juan di Dio (1495-1550) med syfte att ge fattiga sjuka så väl  kroppslig som andlig vård.

Klostret på Tiberön kom att bli ordens moderhus där priorn residerar.. Munkarna avger fyra löften mot normalt tre (fattigdom, kyskhet, lydnad). Det fjärde består av total hängivenhet för de sjuka.Under de följande århundradena lät Barmhertighetsbröderna utvidga sitt sjukhus, så att det i princip kom att täcka större delen av ön.

Med korta avbrott under den franska invasionen 1798-99 och Kyrkostatens fall 1870, har sjukhuset kunnat fortsätta att bedriva sin verksamhet och räknas  för närvarande som Roms modernaste sjukhus.

Fateben i nutid täcker ordens sjukhus större delen av ön. I mitten av 1930-talet genomförde arkitekten Bazzani en grundlig modernisering av hela anläggningen.  Endast fasaden närmast kyrkan har behållit den karaktär den erhållit under 1700-talet.

Orden driver en serie sjukhus över hela jorden och har även speciella utbildningsprogram för barn med särskilda behov.

Tiberön befästs

Pius IXs guglia

Att Tiberön inte bara stått i de sjukas tjänst visas av det än i dag bevarade Caetani beläget vid Ponte Fabricis fäste in ön och uppfört under 1000-talet. Hundra år senare hölls tornet av familjen Pierleoni, som också befäste den närbelägna Marcellusteatern och därmed helt behärskade området.

Under medeltiden försvann obelisken (enligt obekräftad skall finnas i Muceo Nazionale i Neapel) och ersattes av en korskrönt kolonn. 1867 blev kolonnen så illa påkörd av en kärra att den gick söder. Resterna flyttades in i  portiken till San Bartolomeo. I stället lät påven Pius IX uppresa ett litet monument med nischer för San Bartolomeus, San Giovanni di Dio, Franciscus av Assisioch Paolinus av Nola.

Ospedale israelitico

Sedan slutet av 1800-talet har den judiska kolonien nyttjat sjukvården på Tiberöb. 1997 uppfördes ett eget sjukhus och en synagoga

Lisola del Cinema

Sedan drygt 20 år tillbaka har det varje sommar bedrivits en filmfestival på ön; L´Isola del Cinema.

Antonio Tempesta. Isola Tiberina 1593

Litteratur i urval

Furuhagen, Hans. Rom, Marmor och Människor. En krönika om den Eviga staden under 2000 år. Stockholm 2000.
Hagelin, Gösta., Alla tiders Rom. Stockholm 1971

Magnusson, Börje., Rom. En konst och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001.

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

Det sena 1800-talet var en turbulent tid för den katolska kyrkan och påvedömet. Allt sedan Upplysningstiden attackerade liberalerna både politiskt och religiöst.  Krav restes på upphävandet av påvens världsliga makt, religionsfrihet och ett kraftigt reducerande av helgonkult, Mariafromhet och ordensliv.

Dessutom drabbades påvedömet svårt av nationalismen som på den italienska halvön resulterade –ilRisorgimento  -kravet på ett enat Italien. 1861 utropades kungariket Italien. Av påvens tidigare stat – Kyrkostaten – återstod bara Rom och områdena runt själva staden. Tio år senare intog kungen av Savoyens trupper även Rom och Kyrkostaten upphörde att existera.  Ett år senare, 1871, blev Rom kungariket Italiens huvudstad. Samtidigt beslutades att all kyrklig egendom som inte var direkta gudstjänstlokaler skulle konfiskeras.  Beslutet, som tog flera decennier att förverkliga, kom emellertid att få konsekvenser även för det religiösa livet.

De religiösa brödraskapens egendom konfiskeras

Den 17 juni 1890 beslutades att alla fastigheter som under århundraden donerats till religiösa brödraskap i Rom, undantaget rena gudstjänstlokaler, med omedelbar verkan skulle exproprieras. Därmed försvann fundamentet för huvuddelen av de månghundraåriga själamässoinstiftelserna, som därmed upplöstes.

Bland många anhöriga och präster var förtvivlan stor över att många själar nu lämnades utan det stöd i form av böner och mässor, de hade hoppats på genom sina donationer.

Ett brödraskap till stöd för själarna i Skärselden

1893 lät därför den franske prästen Victor Jouёt grunda ett nytt brödraskap, ställt under beskydd av Jesu hjärta, till stöd för själarna i Skärelden; Associazione del Sacro Cuore del Suffraigo delle anime del Purgatorio. Sitt säte hade brödraskapet mellan 1893 och 1896 i ett litet kapell på Via dei Cosmati, intill Castel Sant Angelo och mellan 1896 och 1914 på Lungotevere dei Prati, strax intill den tomt Victor Jouёt  samtidigt  låtit köpa med tanke på en framtida, större kyrka.

Redan 1894 lade biskopen av Marseille, Joseph Jean Louis Robert, grundstenen till den framtida kyrkobyggnaden, själva kyrkobyggandet  fick dock vänta ännu några år.

Sacro Cuore del Suffraigo. Västfasaden.

Branden
Tre år senare, 1897, inträffade en händelse som för alltid kom att prägla verksamheten i brödraskapet och deras kyrka. Under mässan utbröt en eldsvåda på altarväggen och när den väl var släkt framträdde ett sorgset människoansikte på den förkolnade väggen. Victor Jouёt tolkade bilden som en själ från Skärselden som på detta vis sökte meddela sig och be de efterlevande om böner för att snabbare komma till Paradiset.

Padre Jouёt såg sin teori som så intressant och betydelsefull  för den av den sekulariserade samtiden hårt trängda kyrkan, att han begav sig ut över Europa för att se om liknande händelser inträffat även på andra håll.  Något som i så fall skulle bevisa dels Skäreldens existens, dels att själarna som fanns där kunde ta kontakt med de efterlevande för att uppmana dem till böner och mässor. Till sin glädje fann Padre Jouёt att det i flera församlingar runt om i det katolska Europa fanns fysiska vittnesmål om att själar försökt få kontakt med de efterlevande. Det äldsta belägget var från 1696, några från 1700-talet och det största antalet från 1800-talet.  Den typ av belägg det rör sig om varidentifierade, inbrända handavtryck på klädespersedlar, bönböcker mm . I många fall kunde Padre Jouёt ta med sig beläggen till Rom, i andra fall fick han nöja sig med ett foto. Väl hemma igen lät Padre Jouёt  i kapellets sakristia inrätta Museo Christiano d´oltre tomba (Det kristna museet för livet bortom graven).

Starkt stöd av påvarna Pius X och Benedictus XV

Padre Pietro Benedettis gravmonument, invigt 1932 av kardinal Bonaventura Ceretti.

1908 påbörjades arbetet med den nya kyrkan. Arbetet anförtroddes åt arkitekten och ingenjören Giuseppe Gualandi.  Kyrkan kom att uppföras i armerad betong – ett vid tiden helt nytt material – och har hämtat inspiration från katedralerna i Milano, Chartres, och Notre Dame i Paris.

År 1912 dog Padre Jouёt och arbetet med förverkligandet av så väl kyrkan som det lilla museet över själarnas kontaktförsök, övertogs av Padre Pietro Benedetti.

En påve med starkt intresse för kyrkobyggandet var Pius X. Under ett möte med Padre Pietro Benedetti 1912  fastslog han vilka nitton helgon han ansåg skulle pryda fasaden. Genom sin encyklika Pascendi (8 september 1907) fick han dessutom grundläggande betydelse för museet, då han fastslog att det inte var förbjudet för katoliker att tro att själar från Skärselden på olika sätt kunde ta kontakt med de efterlevande.

1914 revs det lilla provisoriska kapellet för att lämna plats åt den expanderande kyrkan. Tre år senare kunde kyrkan tas i anspråk för gudstjänstbruk genom en påvlig bulla utfärdad av Benedictus XV den 10 december 1917 och ytterligare fyra år senare, 1921, konsekrerades den av samme Pietro Benedetti, då upphöjd till titulärbiskop av Tiro, som varit ansvarig för kyrkobyggandet sedan Padre Jouёts död år 1912.

Mittskeppet med högaltaret i fonden.

Fokus på själarna i Skärelden

Kyrkorummet är treskeppigt. 39 meter långt och 20 meter brett.  Det är indelat i sex valvbågar med kryssvalv i taket. Till varje valvbåge hör efter långsidorna kapell med verk av samtida italienska konstnärer såsom Alessandro Catani, Giovanni Battista Conti och Giuseppe Borgo. Bland de helgon som tillägnats kapell hör Antonius av Padua, Gregorius den Store och Marguerite Marie Alacoque, den ursprungliga befrämjaren av kulten till Jesu hjärta (den gudomliga kärleken manifesterad i Jesu fysiska hjärta), samt Rosenkransmadonnan, Josef ochärkeängeln Mikael. Samtliga altarmålningar fokuserar på arbete för själarna i Skärselden och spridandet av vördnaden för Jesu hjärta. I ett av kapellen återfinns dessutom Padre Pietro Benedettis gravmonument.

Kyrkans huvudaltare smyckas av en målning av de båda florentinska bröderna Giuseppe och Alessandro Catani som av påven Benedictus XVdefinierades som ett levde kompendium över Kyrkans lära om Skärselden (”il compendio visivo della dottrina Cattolica sul Purgatorio.” I mitten Jesus strålande av den gudomliga kärlekens  ljus och omgiven av änglar. Till höger respektive vänster om honom finns Jungfru Maria och Josef – båda förebedjare för själarna inför Gud. Längst ner syns flera själar varav flera är på väg mot Paradiset. Här finns även bedjande troende och en präst firande själamässa.

Museo delle Anime del Purgatorio.

Museo delle Anime del Purgatorio.

Med åren hade många vittnesbörd om de dödas försök att ta kontakt med de efterlevande strömmat in till kyrkan. 1921, samma år som kyrkan invigdes, beslutade därför kyrkoherden, Padre Gilla Vincenzo Gremigro,  dels att underkasta de olika vittnesbörden en minutiös granskning  och att endast de med säkerhet autentiska vittnesbörden skulle ställas ut i ett litet museum intill sakristian, dels att museet skulle byta namn från  Museo Christiano d´oltre tomba till Museo delle Anime del Purgatorio. Därmed underströks vilken typ av kontakt mellan levande och döda det skulle röra sig om.

Del av fasaden

Ett kyrkorum präglat av sällsam stillhet och ett fantastiskt ljus

Kyrkorummet präglas av en sällsam stillhet och av ett fantastiskt ljus. Starkt bidragande till detta är det höga gotiska kyrkorummet och alla glasfönstren med sina målningar. På västfasaden finns tre triforiefönster, det mitterta krönt av ett rosettfönster.  På västsidan finns även kyrkans orgel, invigd 1960 och ersättande en orgel man tidigare fått från Birgittasystrarna i Rom.

Långhuset lyses upp av sammanlagt arton triforiefönster, samtliga smyckade med  helgonscener. Koret slutligen, får sitt ljus genom tre monoforiefönster.

Påvebesök och jubileum

1998 besökte Johannes Paulus II kyrkan och i år 2017, firar man kyrkorummets hundraårsjubileum.

Litteratur

Santangini, Domenico. Fioravanti, Arianna., Chiesa del SacroCuore di Gesú in Prati e Piccolo Museo del Purgatorio. Roma 2017

Adress och öppettid

Orgeln med det vackra rosettfönstret i bakgrunden

Lungotevere  dei  Prati 12, intill Via Ulpia.  Öppet 7.30-11. 16-19. För att vara på den säkra sidan ring före besök. 00 39 06 68654 73.
För att med tunnelbana (Metro) ta sig till kyrkan åker man Linje A mot Battistini.  Man kan välja att gå av antingen vid Spagna eller vid Lepanto.  Från Spagna går man  Via Condotti, korsar Via del Corso och går därefter Via Tomacelli till Ponte Cavour. När man är på bron ser man kyrkan. Från Lepanto går man Via Alessandro Farnese och Via Lucrezio Cava till Piazza Cavour. Därefter fortsätter man Via Ulpia. Strax intill Tibern ligger kyrkan.  Det finns även flera bussar som går till Piazza Cavour.

Man kan också vandra från Peterskyrkan och längst Tibern. Det är en vandring som öppnar upp för en del maktpolitiska funderingar då man dels passerar Castel Sant´Angelo; än gång Kyrkostatens starkaste fästning, dels det gigantiska Palazzo della Giustizia  (Justitie palatset)  uppfört mellan 1889-1911 med symboliskt syfte att politiskt dominera över Castel Sant´Angelo och därmed över påvedömet.

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand