I centrala Rom, mitt i Tibern, med Trastevere på ena sidan och Lunotevere de Cenci på den andra,  ligger en märklig skapelse; en ö, 300 meter lång, 50 meter  bred och  med säregen form. Säkert har många Romresenärer funderat över denna ö. Hur har den uppstått och hur har den fått sin märkliga form?

Genom årtusendena har ön burit måna namn speglande dess funktion och läge: Insula Aesculapi (Asclepius ö), Insula inter duos pontes (ön mellan två broar), och Insula di San Bartolomeo (San Bartolomeos ö). Sedan tidigt 1900-tal är den känd som Isola Tibertina – Tiberön.

Mördad tyrann eller offer åt Tiberinus

Tiberöns historia förlorar sig bland legenderna. Enligt en legend skapades Tiberön 510 f.Kr då en uppretad folkmassa kastade den mördade  tyrannen Tarquinius Superbus lik i Tibern. Kroppen skulle ha fastnat på bottnen och dragit till sig all form av bråte som så småningom gav upphov till ön. Enligt en annan legend uppkom i stället ön då folkmassan vräkte Tarquinius Superbus veteförråd i floden som ett offer åt flodguden Tiberinus.

Tempel och sjukhus helgade åt Asklepius

Enligt en tredje legend hade Rom år 293 f.Kr hemsökts av pest. Senaten hade konsulterat det Sibyllinska oraklet och fått rådet att låta bygga ett tempel och ett sjukhus till läkekonstens gud, Asclepius.

Med båt hade en delegation begivit sig till Asklepius centrala helgedom i Epidauros på Peloponesus för att erhålla en staty av guden till sitt planerade tempel.
När man skulle anträda återfärden ringlade en stor orm – Asklepius symbol – ombord på skepet. Under överfarten till Rom slingrade sig ormen runt fartygsmasten och bildade på det viset guden Asclepius emblem: En stav med en omslingrad orm. När man vid återkomsten till Rom rodde uppför Tibern hade ormen lösgjort sig masten, ringlat ner i vattnet och simmat i land på Tiberön.

Romarna förstod tecknet från Asklepius och lät på Tiberön uppföra både ett tempel och sjukhus, båda helgade åt Asklepius.

Omgestaltning i form av ett skepp

Från och med nu blev ön så starkt identifierad med anläggningarna helgade till Asklepius och legenden om deras tillkomst, att man med hjälp av travertinblock kom att omgestalta ön i form av en gigantisk båt. Rester av stäven, dekorerad med Asklepios emblem – staven omslingrad av en orm – är bevarade nära öns sydspets, mot Forum Boarium.

I  mitten av ön lät man resa en obelisk minnande om masten på det fartyg som fört ormen och statyn till Rom.

Grekiska läkare

De läkare som kom att arbeta på sjukhuset var i huvudsak greker. Deras medicin bestod i huvudsak av olja och läkande örter. Nervsjuka sökte de bota med musik. Somliga sjuka fördes dessutom nattetid in i templet för av guden själv genom drömmar upplysas om vilka läkemedel som borde användas. På en bevarad sten med grekisk inskription berättar fyra sjuka om hur de blivit botade på detta sätt. Andra vittnesbörd om botade patienter är de hundratals votivtavlor och votivgåvor av lera; ögon, armar, ben, bröst mm som arkeologerna hittade när de slutet av 1800-talet började gräva för Tiberkajerna.

Roms äldsta i bruk varande bro

Tiberön förblev länge utan fast förbindelse varken med Marsfätet eller Trasteve. Kanske ansåg man isolationen lämplig med tanke på smittorisken från sjukhuset.

192 f.Kr byggdes emellertid en enkel träbro mellan  Tiberön och Marsfältet.  Först 62 f.Kr ersattes den av Ponte Fabricio, den stenbro som fortfarande finns bevarad och därmed är Roms äldsta i bruk varande bro.

Sitt namn har bron fått av byggmästaren Lucius Fabricius, som ansvarade för uppförandet av bron. En inskrift på bron fastlår att Fabricius var ansvariga för brons hållfasthet i 40 år och att han först efter 41 år skulle få tillbaka de säkerheter, som han hade lämnat för att arbetet skulle bli ordentligt utfört. Enligt uppgift skall bron under sina mer än 2000 års existens endast ha reparerats en gång under 1100-talet och en gång under 1600-talet. De tre valvbågarna har dock aldrig behövt repareras eller ändras.  Följaktligen får man nog säga att byggmästare Fabricius gjorde ett bra arbete.

Balustraden och brofästet är emellertid från senare tid. Den hermskulptur rmed fyra huvuden troligtvis föreställande Herkules eller Janus,   som har sin plats vid brofästet kan möjligtvis ha varit avsett som hållare för ett broräcke, troligtvis av brons.

Med Trastevere förbinds Tiberön sedan 46 f.Kr av Ponte Cestio, uppförd av Lucius Cestius. Denna bro kom starkt att byggas om i samband med byggandet av Tiberkajerna 1889-1892. Endast det mittersta brospannet är kvar efter den antika bron. Mellan de båda broarna löper Vicus Censorius..

Många olika helgedomar

Av arkeologiska utgrävningar har även framkommit att ytterligare en rad helgedomar kom att anläggas på ön, helgade åt gudomligheter såsom exempelvis Jupiter Juraris (beskyddare av juridiska avtal), Gaia (Moder jord), Tiberinus (Tiberns flodgud) och  Bellona (krigets gudinna).

Kejsar Claudius tar i tu med snåla slavägare

Uppgifter finns även att sjukhuset och den asyl de sjuka åtnjöt där, kom att missbrukas av förmögna personer som inte ville ta hand om sina sjuka slavar utan bar ner dem till Asklepiosanläggningen på Tiberön, och lämnade dem i gudens vård. Oskicket stoppades av kejsar Claudius som stiftade en lag som innebar att en slav som deponerats på Tiberön förklarades frigiven och inte behövde återvända till sin herre om han blev frisk.

Sjukhuset i bruk fram till goterkrigen

Medan Asklepiustemplet stängdes i samband med  att de hedniska kulterna förbjöds 391 kunde sjukhuset fortsätta sin verksamhet fram till de blodiga goterkrigen i mitten av 500-talet då stora delar av Rom ödelades och senaten fördes i fångenskap till Konstantinopel.

Munkar fortsatte med sjukvården

Hur det stod till med sjukvården på Tiberön under de följande århundradena vet man inte. På 800-talet grundade emellertid några munkar ett nytt sjukhus på Tiberön.

Kejsar Otto III:s basilika: Basilica di San Bartolomeo

Drygt hundra år senare, 998 lät den tysk-romerske kejsaren Otto III uppföra en basilika på platsen för det raserade Asklepiustemplet.

Grunden för uppförandet av basilikan var att den skulle härbergera relikerna av hans nära vän Adalbert av Prag som dödats samma år under missionsarbete i Polen.

Enligt kejsarens vilja lades basilikan så att den skulle vara inom synhåll från hans tillfälliga residens intill Santa Sabina på Aventinen.

Under 1100-talet renoverades kyrkan dels under påven Pasquale II, då även den än i dag bevarade kampanilen uppfördes, dels under påven Alexander III. I samband med Alexander III:s restauration kom basilikan emellertid att dediceras till aposteln Bartolomeus med anledning av att hans reliker kommit till Rom från Benevento, där de förvarats sedan de hämtats från Armenien.

I basilikan kom relikerna att få sin plats i ett antikt badkar av porfyr, smyckat med lejonhuvuden. Samtidigt beslutades att biskopen av Porto i fortsättningen skulle ha stt residens invid San Bartolomeo. Senare visade det sig att de reliker som översänts till Rom inte tillhörde aposteln Bartolomeus utan i stället San Paolino, biskop av Nola.  Aposteln Bartolomeus reliker fanns i stället kvar i Benevento.

1557 skadades kyrkan svårt under en tiberöversvämning och fick  senare under 1500-talet genomgå en omfattande renovering under ledning av arkitekten Martino Longhi d.ä..  1624 fick kyrkan sin nuvarande fasad, ritad av  Orazio Torriani . Själva kyrkorummet kom att omgestaltas i barockstil mellan 1720 och 1739, och i en mer historieserande stil  mellan 1852-1865.Från  den medeltida kyrkobyggnaden finns emellertid bevarade fjorton antika kolonner, stenlejonen och det antika badkart i porfyr, samt en rikt t ornamenterad marmorbrunn från  1000-talet med framställningar av  av Otto III…….Enligt traditionen är brunnskaret hugget ur en kolonn från det antika Asklepiustemplet och brunnen själv  identisk med den brunn som fanns  i templet. Enligt traditionen skall vattnet fortfarande vara undergörande.

Även i en intilliggande trädgård  kan man se rester av Asklepiustemplet.

Brödraskap till stöd för de drunknades själar

Relationen till Tibern har varit något kluven i Rom.

På 1600-talet grundades Commemorazione dei defunti, befattade sig i synnerhet med dem som drunknat i Tibern.

Cumunitá di Sant´Egidio

1993 överlät Johannes Paulus II Basilica di San Bartolomeo på Comunitá di Sant´Egidio, en diakonal lekmannarörelse grundad 1968 med spridning i ett sjuttiotal länder.….
Med anledning av det förestående Jubelåret år 2000 lät Johannes Paulus II 1999 dedicera basilikan till  ”I nuovi martiri”, dvs martyrer från 1900-talet. Bland andra då Oscar Romeo, Juan Jesus Bosadas Ocampo, Paul Schneider och Franz Jägerstall

Takplafond i San Giovanni di Calibita, målad av Corrado Giaquinto och färdigställd 1742

San Giovanni Calibita, residens för biskopen av Porto och sjukvård i benediktinnunnors regi

Vid samma tid eller decennier senare uppfördes kyrkan San Giovanni di Calibita, dedicerad till  helgonet San Giovanni Calibita, (död cirka 450)  på platsen för Iuppiter Iurarius tempel (nämns första gången i en bulla utfärdad av påven 1018). Till kyrkan hörde även ett kloster i vilket benediktinernunnor bedrev sjukvård  samt ett palats i vilken biskopen av Porto residerade från 1000-talet till 1200-talet.

Den nuvarande kyrkan uppfördes på 1500-talet. I samband härmed upptäckte man San Giovanni Calibitas reliker under huvudaltaret. Interiören i praktfull röd- och grönflammig marmor är från 1600-talet. Fasaden slutfördes 1711 och den rika interiören, bl.a. då talplafonden av Corrado Giaquinto, 1742.. Samma konstnär målade också ett femtiotal krusifix, avsedda för sjukbäddarna.

Madonna della Lampada

Inne i kyrkan finns en madonnabild, Madonna della Lampada. Från början satt denna  madonnabild  utanför kyrkan och kallades då ”Kvarnarnas madonna”. Vid en svår Tiberöversvämning 1557 stod madonnabilden under vatten. När floden äntligen drog sig tillbaka visade det sig att lampan fortfarande brann. Den flyttades då in i kyrkan och fick sitt nuvarande namn,  Madonna della Lampada. Sedan dess har den varit föremål för stor vördnad och många under anses ha skett genom dess förmedling.

Fatebenefratelli och deras sjukhus

Kyrkan och klostret övertogs 1584 av en religiös orden – Congregazione di San Giovanni di Dio, kallad Fatebenefratelli (Barmhertighetsbröder) vilka kallats till Rom av påven Gregorius XIII. Orden hade grundad några decennier tidigare av Juan di Dio (1495-1550) med syfte att ge fattiga sjuka så väl  kroppslig som andlig vård.

Klostret på Tiberön kom att bli ordens moderhus där priorn residerar.. Munkarna avger fyra löften mot normalt tre (fattigdom, kyskhet, lydnad). Det fjärde består av total hängivenhet för de sjuka.Under de följande århundradena lät Barmhertighetsbröderna utvidga sitt sjukhus, så att det i princip kom att täcka större delen av ön.

Med korta avbrott under den franska invasionen 1798-99 och Kyrkostatens fall 1870, har sjukhuset kunnat fortsätta att bedriva sin verksamhet och räknas  för närvarande som Roms modernaste sjukhus.

Fateben i nutid täcker ordens sjukhus större delen av ön. I mitten av 1930-talet genomförde arkitekten Bazzani en grundlig modernisering av hela anläggningen.  Endast fasaden närmast kyrkan har behållit den karaktär den erhållit under 1700-talet.

Orden driver en serie sjukhus över hela jorden och har även speciella utbildningsprogram för barn med särskilda behov.

Tiberön befästs

Att Tiberön inte bara stått i de sjukas tjänst visas av det än i dag bevarade Caetani beläget vid Ponte Fabricis fäste in ön och uppfört under 1000-talet. Hundra år senare hölls tornet av familjen Pierleoni, som också befäste den närbelägna Marcellusteatern och därmed helt behärskade området.

Under medeltiden försvann obelisken (enligt obekräftad skall finnas i Muceo Nazionale i Neapel) och ersattes av en korskrönt kolonn. 1867 blev kolonnen så illa påkörd av en kärra att den gick söder. Resterna flyttades in i  portiken till San Bartolomeo. I stället lät påven Pius IX uppresa ett litet monument med nischer för San Bartolomeus, San Giovanni di Dio, Franciscus av Assisioch Paolinus av Nola.

Ospedale israelitico

Sedan slutet av 1800-talet har den judiska kolonien nyttjat sjukvården på Tiberöb. 1997 uppfördes ett eget sjukhus och en synagoga

Lisola del Cinema

Sedan drygt 20 år tillbaka har det varje sommar bedrivits en filmfestival på ön; L´Isola del Cinema.

Litteratur i urval

Furuhagen, Hans. Rom, Marmor och Människor. En krönika om den Eviga staden under 2000 år. Stockholm 2000.
Hagelin, Gösta., Alla tiders Rom. Stockholm 1971

Magnusson, Börje., Rom. En konst och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001.