Det sena 1800-talet var en turbulent tid för den katolska kyrkan och påvedömet. Allt sedan Upplysningstiden attackerade liberalerna både politiskt och religiöst.  Krav restes på upphävandet av påvens världsliga makt, religionsfrihet och ett kraftigt reducerande av helgonkult, Mariafromhet och ordensliv.

Dessutom drabbades påvedömet svårt av nationalismen som på den italienska halvön resulterade –ilRisorgimento  -kravet på ett enat Italien. 1861 utropades kungariket Italien. Av påvens tidigare stat – Kyrkostaten – återstod bara Rom och områdena runt själva staden. Tio år senare intog kungen av Savoyens trupper även Rom och Kyrkostaten upphörde att existera.  Ett år senare, 1871, blev Rom kungariket Italiens huvudstad. Samtidigt beslutades att all kyrklig egendom som inte var direkta gudstjänstlokaler skulle konfiskeras.  Beslutet, som tog flera decennier att förverkliga, kom emellertid att få konsekvenser även för det religiösa livet.

De religiösa brödraskapens egendom konfiskeras

Den 17 juni 1890 beslutades att alla fastigheter som under århundraden donerats till religiösa brödraskap i Rom, undantaget rena gudstjänstlokaler, med omedelbar verkan skulle exproprieras. Därmed försvann fundamentet för huvuddelen av de månghundraåriga själamässoinstiftelserna, som därmed upplöstes.

Bland många anhöriga och präster var förtvivlan stor över att många själar nu lämnades utan det stöd i form av böner och mässor, de hade hoppats på genom sina donationer.

Ett brödraskap till stöd för själarna i Skärselden

1893 lät därför den franske prästen Victor Jouёt grunda ett nytt brödraskap, ställt under beskydd av Jesu hjärta, till stöd för själarna i Skärelden; Associazione del Sacro Cuore del Suffraigo delle anime del Purgatorio. Sitt säte hade brödraskapet mellan 1893 och 1896 i ett litet kapell på Via dei Cosmati, intill Castel Sant Angelo och mellan 1896 och 1914 på Lungotevere dei Prati, strax intill den tomt Victor Jouёt  samtidigt  låtit köpa med tanke på en framtida, större kyrka.

Redan 1894 lade biskopen av Marseille, Joseph Jean Louis Robert, grundstenen till den framtida kyrkobyggnaden, själva kyrkobyggandet  fick dock vänta ännu några år.

Branden
Tre år senare, 1897, inträffade en händelse som för alltid kom att prägla verksamheten i brödraskapet och deras kyrka. Under mässan utbröt en eldsvåda på altarväggen och när den väl var släkt framträdde ett sorgset människoansikte på den förkolnade väggen. Victor Jouёt tolkade bilden som en själ från Skärselden som på detta vis sökte meddela sig och be de efterlevande om böner för att snabbare komma till Paradiset.

Padre Jouёt såg sin teori som så intressant och betydelsefull  för den av den sekulariserade samtiden hårt trängda kyrkan, att han begav sig ut över Europa för att se om liknande händelser inträffat även på andra håll.  Något som i så fall skulle bevisa dels Skäreldens existens, dels att själarna som fanns där kunde ta kontakt med de efterlevande för att uppmana dem till böner och mässor. Till sin glädje fann Padre Jouёt att det i flera församlingar runt om i det katolska Europa fanns fysiska vittnesmål om att själar försökt få kontakt med de efterlevande. Det äldsta belägget var från 1696, några från 1700-talet och det största antalet från 1800-talet.  Den typ av belägg det rör sig om varidentifierade, inbrända handavtryck på klädespersedlar, bönböcker mm . I många fall kunde Padre Jouёt ta med sig beläggen till Rom, i andra fall fick han nöja sig med ett foto. Väl hemma igen lät Padre Jouёt  i kapellets sakristia inrätta Museo Christiano d´oltre tomba (Det kristna museet för livet bortom graven).

Starkt stöd av påvarna Pius X och Benedictus XV

1908 påbörjades arbetet med den nya kyrkan. Arbetet anförtroddes åt arkitekten och ingenjören Giuseppe Gualandi.  Kyrkan kom att uppföras i armerad betong – ett vid tiden helt nytt material – och har hämtat inspiration från katedralerna i Milano, Chartres, och Notre Dame i Paris.

År 1912 dog Padre Jouёt och arbetet med förverkligandet av så väl kyrkan som det lilla museet över själarnas kontaktförsök, övertogs av Padre Pietro Benedetti.

En påve med starkt intresse för kyrkobyggandet var Pius X. Under ett möte med Padre Pietro Benedetti 1912  fastslog han vilka nitton helgon han ansåg skulle pryda fasaden. Genom sin encyklika Pascendi (8 september 1907) fick han dessutom grundläggande betydelse för museet, då han fastslog att det inte var förbjudet för katoliker att tro att själar från Skärselden på olika sätt kunde ta kontakt med de efterlevande.

1914 revs det lilla provisoriska kapellet för att lämna plats åt den expanderande kyrkan. Tre år senare kunde kyrkan tas i anspråk för gudstjänstbruk genom en påvlig bulla utfärdad av Benedictus XV den 10 december 1917 och ytterligare fyra år senare, 1921, konsekrerades den av samme Pietro Benedetti, då upphöjd till titulärbiskop av Tiro, som varit ansvarig för kyrkobyggandet sedan Padre Jouёts död år 1912.

Fokus på själarna i Skärelden

Kyrkorummet är treskeppigt. 39 meter långt och 20 meter brett.  Det är indelat i sex valvbågar med kryssvalv i taket. Till varje valvbåge hör efter långsidorna kapell med verk av samtida italienska konstnärer såsom Alessandro Catani, Giovanni Battista Conti och Giuseppe Borgo. Bland de helgon som tillägnats kapell hör Antonius av Padua, Gregorius den Store och Marguerite Marie Alacoque, den ursprungliga befrämjaren av kulten till Jesu hjärta (den gudomliga kärleken manifesterad i Jesu fysiska hjärta), samt Rosenkransmadonnan, Josef ochärkeängeln Mikael. Samtliga altarmålningar fokuserar på arbete för själarna i Skärselden och spridandet av vördnaden för Jesu hjärta. I ett av kapellen återfinns dessutom Padre Pietro Benedettis gravmonument.

Kyrkans huvudaltare smyckas av en målning av de båda florentinska bröderna Giuseppe och Alessandro Catani som av påven Benedictus XVdefinierades som ett levde kompendium över Kyrkans lära om Skärselden (”il compendio visivo della dottrina Cattolica sul Purgatorio.” I mitten Jesus strålande av den gudomliga kärlekens  ljus och omgiven av änglar. Till höger respektive vänster om honom finns Jungfru Maria och Josef – båda förebedjare för själarna inför Gud. Längst ner syns flera själar varav flera är på väg mot Paradiset. Här finns även bedjande troende och en präst firande själamässa.

Museo delle Anime del Purgatorio.

Med åren hade många vittnesbörd om de dödas försök att ta kontakt med de efterlevande strömmat in till kyrkan. 1921, samma år som kyrkan invigdes, beslutade därför kyrkoherden, Padre Gilla Vincenzo Gremigro,  dels att underkasta de olika vittnesbörden en minutiös granskning  och att endast de med säkerhet autentiska vittnesbörden skulle ställas ut i ett litet museum intill sakristian, dels att museet skulle byta namn från  Museo Christiano d´oltre tomba till Museo delle Anime del Purgatorio. Därmed underströks vilken typ av kontakt mellan levande och döda det skulle röra sig om.

Ett kyrkorum präglat av sällsam stillhet och ett fantastiskt ljus

Kyrkorummet präglas av en sällsam stillhet och av ett fantastiskt ljus. Starkt bidragande till detta är det höga gotiska kyrkorummet och alla glasfönstren med sina målningar. På västfasaden finns tre triforiefönster, det mitterta krönt av ett rosettfönster.  På västsidan finns även kyrkans orgel, invigd 1960 och ersättande en orgel man tidigare fått från Birgittasystrarna i Rom.

Långhuset lyses upp av sammanlagt arton triforiefönster, samtliga smyckade med  helgonscener. Koret slutligen, får sitt ljus genom tre monoforiefönster.

Påvebesök och jubileum

1998 besökte Johannes Paulus II kyrkan och i år 2017, firar man kyrkorummets hundraårsjubileum.

Litteratur

Santangini, Domenico. Fioravanti, Arianna., Chiesa del SacroCuore di Gesú in Prati e Piccolo Museo del Purgatorio. Roma 2017

 

Adress och öppettid

Lungotevere  dei  Prati 12, intill Via Ulpia.  Öppet 7.30-11. 16-19. För att vara på den säkra sidan ring före besök. 00 39 06 68654 73.
För att med tunnelbana (Metro) ta sig till kyrkan åker man Linje A mot Battistini.  Man kan välja att gå av antingen vid Spagna eller vid Lepanto.  Från Spagna går man  Via Condotti, korsar Via del Corso och går därefter Via Tomacelli till Ponte Cavour. När man är på bron ser man kyrkan. Från Lepanto går man Via Alessandro Farnese och Via Lucrezio Cava till Piazza Cavour. Därefter fortsätter man Via Ulpia. Strax intill Tibern ligger kyrkan.  Det finns även flera bussar som går till Piazza Cavour.

Man kan också vandra från Peterskyrkan och längst Tibern. Det är en vandring som öppnar upp för en del maktpolitiska funderingar då man dels passerar Castel Sant´Angelo; än gång Kyrkostatens starkaste fästning, dels det gigantiska Palazzo della Giustizia  (Justitie palatset)  uppfört mellan 1889-1911 med symboliskt syfte att politiskt dominera över Castel Sant´Angelo och därmed över påvedömet.