Elefantobelisken på Piazza della Minerva

Snett bakom Pantheon ligger en av Roms allra mest fascinerande piazzor, Piazza della Minerva, kantad av kyrko- och kulturhistoriskt tunga byggnader

Piazzan domineras av dominikankyrkan Santa Maria sopra Minerva. Till vänster om kyrkan ligger dominikanernas tidigare konvent, tillika säte för den romerska statsinkvisitionen fram till Kyrkostatens fall 1870.

Numera hyser byggnaden Senatens bibliotek. Till höger om kyrkan ligger Palazzo Fonseca, ett 1500-tals palats som sedan 1832 rymmer Grand Hotel della Minerva, ett av Roms högst renommerade hotell. Mitt för kyrkan ligger Palazzo Severoli, ett annat 1500-tals palats rymmande Pontificia Accademia ecclesiastica,  den institution som sedan början av 1700-talet utbildar diplomater för den Heliga Stolen.

Elefantobelisken krönt av Alexander VII:s vapen

Elefantobelisken krönt av Alexander VII:s vapen

Mitt på piazzan står ett märkligt monument, en elefant som på sin rygg bär en obelisk, krönt av familjen Chigis vapen.  Monumentet är i Rom föremål för folkligt skämtlynne och kallas på romagnolo, romarnas dialekt, pulcino de la Minerva, den lilla grisen vid Minerva, då man tyckt att den knubbiga elefanten påminner om en liten gris.

På den tid då skulpturen skapades hade det emellertid varit helt otänkbart att se något komiskt i en elefant. Tvärtom var elefanten ett djur som omgavs av vördnad och mystik.

En obelisk från Iseum

På våren 1665 hade dominikanerna påbörjat restaureringsarbeten på klostrets murar och då även företagit en del grävningar. Under dessa grävningar stötte man på en mindre obelisk (5,47m hög). Denna obelisk hade tillsammans med en annan obelisk, som i sönderslaget skick hade hittats redan under 1300-talet, haft sin plats på den stora Isishelgedomen, Iseum, i centrala Rom. Där hade de ställt upp av kejsaren Diocletianus (244-311) som i sin tur låtit hämta dem från staden Sais i Egypten

Påve med intresse för den forntida egyptiska visdomen

Påve vid tiden för fyndet av obelisken var Alexander VII Chigi (1655-1667) som inte bara räknas som en av kyrkan främsta diplomater genom tiderna, utan som även var en framstående mecenat, poet och forskare – inte minst hyste han ett mycket starkt intresse för den forntida egyptiska visdomen, ett intresse han delade med många av kyrkans män, med början under andra hälften av 1400-talet, undantaget då de mer strikta bland företrädarna för motreformationen. (Se min artikel ”Prisca Theologia – den forntida teologin” publicerad i Res till Rom 11/1-2017)

Athanasius Kircher (1602-1608)

Athanasius Kircher (1602-1608)

Nytt uppdrag för Bernini och Kircher

Gian Lorenzo Bernini

Gian Lorenzo Bernini

Så snart Alexander fått vetskap om obelisken beslutade han att den skulle ges en värdig omramning. Dessutom ville ha hieroglyferna tolkade för sig.

Uppdraget att skapa ett monument gick till Gian-Lorenzo Bernini, samtidens ledande skulptör och hans assistent Ercole Ferrata.  Tolkningen av hieroglyferna anförtroddes åt jesuiten och professorn vid Collegio Romano, Athanasius Kircher, samtidens ledande expert på den egyptiska religionen och på hieroglyferna, som han såg som ockulta symboler vilka inte kunde tolkas ordagrant utan endast allegoriskt, och som öppnade sin sanna betydelse endast för den invigde.

Ett femtontal år tidigare, 1651, hade  ett annat av Berninis och Kirchers gemensamma projekt  invigts, nämligen den så kallade Fontana dei Quattro Fiumi – fyrflodsfontänen  – på Piazza Navona; ett spektakulärt verk där likaledes en obelisk befann sig i centrum. Beställare till fontänen var Alexander VII:s företrädare, Innocentius X. Troligtvis var Alexander VII:s förhoppning att nu få ett monument, inte mindre magnifikt och symbolladdat än företrädarens.

Förebilden hämtad i Hypnerotomachia Poliphili

Förebilden hämtad i Hypnerotomachia Poliphili

Förlaga i Hypnerotomachia Poliphili

Medan Innocentius X:s obelisk hade rests på en genombruten klippa med symboliska framställningar för de fyra då kända världsdelarna i gestalt av flodgudar och symboldjur, kom Alexander VII:s obelisk att placeras på en elefant som i sin tur placerades på en kraftig sockel.

Förlagan till monumentet hämtades från Hypnerotomachia  Poliphili (Polyphilius dröm),  en allegorisk kärlekshistoria  publicerad i Venedig 1499 och skriven av humanisten  och dominikanen Francesco Colonna.  I sitt verk låter Colonna läsaren följa hjälten Poliphilio då han i ett drömtillstånd färdas genom ett antikiserande landskap befolkat av kentaurer, fauner med mera, i jakt på sin käresta, Polia – en personifikation av antiken – och då träffar på bland annat en elefant som på sin rygg bär en obelisk.

Exemplar i Alexander VII:s bibliotek

Om Francesco Colonnas verk vet man att det hade en personlig koppling till Alexander VII då det ingick i hans personliga bibliotek tillsammans med ett annat av tidens centrala egyptologiska verk; Horapollos Hieroglyphica , ursprungligen skrivet på 400-talet och översatt till latin i början av 1500-talet.

En emanering av den gudomliga Visdomen

Ett år efter att obelisken hade upptäckts, 1666, var Athanasius Kircher färdig både med tolkning av  obeliskens hieroglyfer som presenterades  för Alexander VII i form av ett poem i skriften; Ad Alexandrum VII Pont.Max. obelisci Aegyptiaci nuper inter isai romani rudera effosi interpretatio hieroglyphica. Andemeningen var att egyptierna hade helgat obelisken till den Högsta  Anden (Supremo Genio)  även kallad Världsanden eller Världssjälen,  och som de ansåg ha sitt säte i solen. Obelisken var följaktligen att betrakta som en förstenad solstråle, eller om man så vill, emaneringar av den gudomliga Visdomen.

Till påve Alexander hade obelisken, den förstenade gudomliga Visdom, förts på ryggen av en elefant, det visaste av alla djur, enligt Athanasius Kircher.

Visdom, styrka, triumf

Athanasius Kirchers syn på elefanten som det visaste av alla djur, var en föreställning som gick tillbaka till den romerska antiken.

Detalf visande det ceremoniella täcket med Alexander VIIs vapen

Detalf visande det ceremoniella täcket med Alexander VIIs vapen

Utmärkande för Gian-Lorenzo Berninis och Ercole Ferratas elefant är även att den är täckt med ett praktfullt, ceremoniellt sadeltäcke, något som kopplar den till furstliga triumfer och parader.
Även för elefanten som ett triumfatoriskt djur finns antika förebilder. Den första västerländska härskare som använde elefanter i triumfatoriska sammanhang var påven Alexanders namne, Alexander den Store, om vilken man vet att han 323 f.Kr tågade in i Babylon på de elefanter han tidigare erövrat från den indiske fursten Pores.

I Alexanders efterföljd kom även romarna att använde elefanter i sina triumfer, så och den tysk-romerske kejsaren Fredrik II som medförde elefanter under sin triumfatoriska entré i Milano 1237.

Påvlig anknytning fick elefanterna genom Leo X:s elefant Hanno, en gåva från den portugisiske kungen i samband med Leo:s kröning 1513.  Om Hanno vet man att han blev djupt älskad av Leo som aldrig försummade ett tillfälle att låta honom tåga med i sina processioner.  Då Hanno efter tre år insjuknade och avled var Leo otröstlig. Sin grav kom Hanno att få på Cortilie del Belvedere . Över graven lät Leo resa ett monument med ett porträtt av Hanno, målat av Rafael och ett epitafium skrivet av sig själv.

Koppling direkt till Alexander VII och hans triumf fick elefanten genom att Alexanders vapen placerats på elefantens sadeltäcke.

Dedikation till den gudomliga Visdomen och till Alexander VII

På den bastanta sockeln finns två latinska inskriptioner, sammanställda av Alexander VII och Athanasius Kircher i samarbete

Inskriptionen in mot kyrkan lyder i svensk tolkning ”Låt var och en som ser de inristade tecknen av den egyptiska visdomen, buren på elefanten, det starkaste bland djuren, inse att det behövs en stark ande (psyke) för att bära så mycket visdom. ”

Sockeln latinska inskription på sidan in mot kyrkan

Sockeln latinska inskription på sidan in mot kyrkan

Inskriptionen mot piazzan lyder i svensk tolkning.: ”Denna gamla obelisk, ett minnesmärke över den egyptiska Pallas (Isis), uppgrävd ur jorden och upprest på den plats som tidigare var helgad åt Minerva, numera åt Gudaföderskan, har  Alexander VII i Frälsningens år 1667 dedicerad till den gudomliga Visdomen.”

Sammanfattningsvis kan konstaterats att den starka ande inskriptionen hänvisar till som en förutsättning för att kunna ta till sig den visdom obelisken representerade, innehades av Alexander VII själv. Vidare var det han som dedicerat obelisken till den gudomliga Visdomen, en visdom som genom årtusendena uppenbarat sig som gudinnan Isis hos egyptierna, som gudinnan Minerva hos romarna och slutligen som Jungfru Maria i egenskap av Theotokos, moder till det gudomliga skaparordet, Logos.

Den 11 juli 1667 invigdes så slutligen monumentet. Alexander VII fick dock aldrig se sitt monument helt färdigt.  Knappt två månader tidigare, den 22 maj, hade han nämligen avlidit.

Påven Alexander VII (1655-1667)

Påven Alexander VII (1655-1667)

Litteratur i urval

Heckscher, W.S., Bernini´s elephant and obelisk. In: The Art Bulletin. 29(1947), s 155-182

Hintzen-Bohlen, B., Konst & Arkitektur. Rom. Könemann 2005
Iversen, E., The Myth of Egypt and its Hieroglyphs in European tradition. Copenhagen 1961
Iversen, E., Obeliscs in Exile. Copenhagen 1968
Magnuson, T., Rome in the Age of Bernini. Vol. II. From the Election of Innocent X to the Death of Innocent XI.Stockholm 1986
Magnusson, B., Rom. En konst och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001

 

 

Cappella Carafa i kyrkan Santa Maria sopra Minerva

Kari Lawe

Mitt i Roms historiska centrum, strax intill Pantheon, ligger kyrkan Santa Maria sopra Minerva, Roms enda gotiskt inspirerade kyrka och en av de verkliga juvelerna bland Roms sevärdheter, tack vare sina många monument och rikt smyckade gravkapell.
Som det främsta bland dessa kapell räknas kardinalen Oliviero Carafas kapell, redan i sin samtid prisad av Paolo Cortesi  i hans De Cardinalatu (1510) som  ett föredömligt kardinalkapell, tack vare sitt intressanta och komplicerade ikonografiska program. Det är detta ikonografiska bildprogram som skall bli föremål för den här artikeln, men först  en kort översikt över kyrkans historia och över kardinal Carafas biografi.

Santa Maria sopra Minerva–Insula sapientiae

Under antiken låg tre tempel på platsen för den nuvarande kyrkan med tillhörande byggnader; Minervium, uppfört till ära för gudinnan Minerva, Iseum, dedicerat till gudinnan Isis och Serapeum, dedicerat till Serapis.

Detta omfattande byggnadskomplex förstördes under 400-talet genom brand, men ruinerna fanns kvar tills påven Zacharias (741-752)  kristnade platsen och därefter skänkte den till Basiliusnunnor från Konstantinopel vilka över resterna av Minervium lät uppföra en mindre kyrkobyggnad dedicerad till Jungfru Maria med tillnamnet Minervum.

Femhundra år senare, 1255, lät påven Alexander IV uppföra en byggnad för omvända prostituerade på platsen. Tio år senare flyttades dessa kvinnor till San Pancrazio och byggnaden överläts på dominikanorden som där kom att etablera både ett konvent och ett studium generale (högre utbildningsanstalt). I slutet av 1500-talet lät den spanske dominikanen Juan Solano O. P omorganisera utbildningen till ett kollegium i tidens anda samt dedicera utbildningsanstalten till dominikanernas store medeltida teolog, Thomas av Aquino; Collegium Divi Thomae.

Takvalvet med de fyra sibyllorna – den antika världens profeter och valvbågarna med sina rikt ornamenterade ribbor, smyckade med kardinal Carafas och Lorenzo de´Medicis emblem: Den öppna boken och diamantringen.

Med förebild hos den florentinska kyrkan Santa Maria Novella hade dominikanerna redan 1280 påbörjat uppförandet av den nuvarande kyrkan Santa Maria sopra Minerva, färdigställd först 1453 då de gotiska takvalven slogs på uppdrag av kardinal Juan de Torquemada och fasaden uppfördes på uppdrag av greve Francesco Orsini. Takvalvens kraftfulla bemålning i ultramarin och guld är emellertid inte ursprunglig, utan härrör från en restaurering i mitten av 1800-talet, genomförd med syfte att återskapa kyrkans gotiska karaktär vilken delvis gått förlorad under århundradena.  Därmed skapades ett för romerska förhållanden unikt kyrkorum, präglat av nygotiken.

Dominikanernas omfattande anläggning blev i sin samtid känd som insula sapientiae – visdomens ö. Anläggningens betydelse framgår inte minst av att den under två tillfällen under 1400-talet var säte för påvliga konklaver; 1431 då påven Eugenius IV valdes och 1447 då påven Nicolaus V valdes.   Dessutom blev kyrkan mycket populär som gravkyrka inom den romerska eliten.

Bland alla dem som kom att få sitt vilorum i kyrkan kan nämnas påvarna Leo X, Clemens VII, Paulus IV, Urban VII, och Benedictus XIII, konstnärer såsom Fra Angelico och Andrea Bregno, helgon såsom Catarina av Siena och samtida ”kändisar” såsom Lucrezia d´Alagno, Alfonso V:s   av Neapel stora kärlek som efter kungens död bosatte sig i varit bosatt i Rom, samt Pietro Bembo, kardinal och en av sin samtids största humanister.

Genom påvligt dekret utfärdat 14 september 1628 beslutades att dominikanernas konvent skulle bli säte för den romerska statsinkvisitionen (Sacra Congregazione della romana e universale inquisizione) med tillhörande Indexkongregation (Congregazione dell´Indice), den myndighet som granskade så att nyutgivna böcker stämde överens med katolsk tros och sedelära. Under den franska ockupationen av Rom mellan 1797 och 1814 fick Collegium Divi Thomae kämpa för sin överlevnad och var till och med stängt mellan 1810 och 1814.  Efter Napoleons fall 1815 fick dominikanerna åter kontroll över sitt kollegium, men efter Kyrkostatens fall 1870 fick de lämna både utbildningsanstalten och kyrkan.  Medan de med tiden fick tillbaka kyrkan kom det gigantiska konventkomplexet med tillhörande utbildningsanstalt och det omfattande bibliotek som byggts upp av indexkongregationen och som från början av 1700-talet tillhört det av kardinal Casanate grundade  biblioteket, förstatligades. 1932 fick dominikanerna som kompensation konventet dedicerat till Santi Domenico e Sisto där de 1963 upprättade Angelicum, dominikanernas nuvarande universitet i Rom.

Kardinal Oliviero Carafa

Oliviero Carafa föddes i Neapel 1430 som tredje son till Francesco Carafa, herre till Torre del Greco, Portici Resinao och Maria Origlia, på långt håll släkt till den dominikanske teologen Thomas ab Aquino (1225-1274), en omständighet som skulle komma att få betydelse både för Olivieros karriär och för utsmyckningen av hans kapell i Santa Maria sopra Minerva.

Familjen Carafa räknades som en av kungariket Neapels absolut främsta släkter och flera medlemmar hörde till de aragoniska kungarnas allra trognaste anhängare. Som exempel kan nämnas Olivieros farbror, Diomede Carafa, diplomat och militär ledare i tjänst hos kungarna Alfonso V och Ferrante.

Redan som barn bestämdes Oliviero för en kyrklig karriär och kom att studera så väl teologi som juridik vidlärosätena i Neapel, Ferrara och Perugia.

Vid 28 års ålder, 1458, utnämndes han genom kung Ferrantes förmedling till ärkebiskop av Neapel och nio år senare, 1467, likaledes genom förmedling av kung Ferrante, till kardinal.

I Rom kom Oliviero Carafa att etablera sig som en av de mest lysande bland kardinalerna.  Han hade två residens; Palazzo Orsini på Monte Giordano invid Piazza Navona och en villa på Quirinalen, Villa Napoli, där han byggde upp en omfattande samling av antik skulptur och av sällsynta växter, samt ett i samtiden berömt bibliotek. Till sitt hov knöt Oliviero Carafa dessutom ett stort antal lärde.

Vid sidan av sina lärda meriter var Oliviero Carafa även en mycket framstående militär. 1472 utnämndes han av Sixtus IV till amiral för den påvliga flottan. Under det följande året tog han en rad segrar över de Osmanska turkarna och återvände 1473 till Rom i triumf. Samma år tillhörde han de kardinaler som organiserade ett storslaget mottagande för kung Ferrantes dotter Eleonora då hon passerade Rom på sin väg mot sitt bröllop med Ercole d´Este, hertig av Ferrara.  Tre år senare, 1476, krönte han i Neapel kung Ferrantes dotter Beatrice tilldrottning av Ungern.  Två år senare, 1478, utnämndes han till beskyddare för dominikanorden.

Under 1480-talet ökade Oliviero Carafas betydelse vid påvehovet, samtidigt som han fortsatte att vara kung Ferrantes officiella representant hos påven. Läget blev diplomatiskt mycket ansträngt beroende på kriget mellan Ferrante och Sixtus IV. I konklaven 1484 var han ändå Ferrantes kandidat.  Under de följande åren hårdnade läget mellan Ferrante och Oliviero Carafa beroende på de fortsatta krigen mellan den nye påven, Innocentius VIII och Ferrante.  I nästa konklav, då han räknades som de kardinaler som var mest papabile – hade störst möjlighet till att väljas – kom han därför att stödja Ferrantes motståndare, hertigen av Milano.   Vald till påve blev slutligen den spanske kardinalen Rodrigo Borgia som tog namnet Alexander VI.  Alexander VI kom alltid att hysa den största aktning för Carafa som rådgivare och diplomat, under konklaven 1492 hade till och med Carafa varit hans kandidat till påveämbetet och längre fram kom han att anförtro honom betydande uppdrag såsom leda förhandlingarna som ledde fram till ett äktenskap mellan Alexanders son Jofré och Alfonso II:s  dotter Sancia, att döpa Alexanders barnbarn, Rodrigo son till hans dotter Lucrezia och den neapolitanske prinsen Alfonso d´Aragona, samt att leda den reformkommission han lät tillsätta 1497. En stor besvikelse för kardinal Carafa blev emellertid att uppdraget att efter kung Ferrantes död 1494, kröna hans son, Alfonso II, inte gick till honom utan till en släkting till Alexander. En annan källa till den asketiskt lagde Carafas missnöje med Alexander VI var hans totala negligerande av celibatlagen.

Även Alexanders efterträdare Julius II hyste djup vördnad för Oliviero Carafa. Under Julius fälttåg i Kyrkostaten exempelvis, tjänstgjorde kardinal Carafa som hans ställföreträdare.

Oliviero Carafa räknas även till tidens verkligt stora mecenater. Tidigare har nämnts hans bibliotek och samling av antik skulptur och sällsynta växter. I en tidigare artikel har nämnts att det var Oliviero Carafa som utanför sitt palats lät ställa upp den antika staty som kom att bli Roms mest kända talande staty – Pasquino.  Dessutom var det han som i början av 1500-talet gav arkitekten Bramante uppföra klostergården i Santa Maria della Pace.

Mellan Rom och Neapel

Trots sin centrala och uppburna ställning i Rom kom Oliviero Carafa alltid att bevara sin kärlek och lojalitet till kungariket Neapel och till det aragoniska kungahuset. Denna kluvenhet speglas inte minst i hans beslut att låta uppföra två gravkapell, ett i Rom – det kapell vi skall behandla i den här artikeln och som uppfördes mellan 1488 och 1493- och ett i Neapel.

Att man vid den här tiden  – om ekonomiska resurser fanns – kunde hålla sig med två gravkapell, berodde på att gravkapellet inte endast skulle tjänstgöra som gravplats, utan även som lokal för de själamässor, byggherren låtit instifta före sin död.

Fyra år efter det att det romerska kapellet var färdigt, 1497, hade kardinal Carafa låtit påbörja arbetet med sitt neapolitanska kapell ­ – Cappella del Succorpo di San Gennaro – beläget i kryptan till katedralen i Neapel.  Samtidigt hade han låta flytta relikerna av Neapels skyddshelgon, San Gennaro, från klostret i Montevergine, till samma kapell. På det sättet blev kapellet både platsen för San Gennaros reliker och kardinalens gravplats.  Det var i detta kapell, vilket räknas som ett av högrenässansens främsta monument i Neapel, som kardinal Carafa kom att begravas. Dessförinnan hade han fen tid varit bisatt i sitt romerska kapell.

Cappella Carafa i Santa Maria sopra Minerva

Cappella Carafa med sin magnifika marmorportal i form av en triumfbåge

I mitten av 1480-talet beslutade sig kardinal Carafa för att låta uppföra ett gravkapell i Santa Maria sopra Minerva. Kapellet skulle ligga i fonden av höger tvärskepp och för att få tillräckligt djup i sitt kapell lät han inköpa och riva ett hus, beläget alldeles invid höger tvärskepp.

Kapellet kom att smyckas av de båda florentinska konstnärerna Filippino Lippi och hans elev Raffaellino del Garbo.  Dessa båda konstnärer hade Oliviero Carafa fått sig rekommenderade av Lorenzo de´ Medici.

Sedan gammalt rådde en djup vänskapsrelation mellan familjen Carafa och Lorenzo de´Medici. Dessutom var det Oliviero Carafasom dels mäklat fred mellan Lorenzo och kung Ferrante under det krig som följde på Pazzikonspirationen 1478, dels förhandlat fram att Innocentius VIII utnämnde Lorenzos son Giovanni till kardinal,

Kapellet uppfördes och utsmyckades mellan 1488 och1493. På Marie bebådelsedag den 25 mars – en av de stora påvliga festdagarna i Rom då påven traditionsenligt besökte kyrkan – gjorde Alexander VI även ett särskilt besök i kardinal Carafas kapell. Ett par månader senare, den 19 maj utfärdade Alexander en bulla som knöt så kallad plenaravlat (fullständig avlat) till kapellet.  En inskriptionstavla på kapellets västvägg upplyser både om Alexander VI:s besök och om plenaravlaten.

Altarväggen med Marie Bebådelse och Jungfru Marias upptagelse till himmelen

Dedikation till Jungfru Marie bebådelse och Thomas av Aquino

Ingången till kapellet omramas av en magnifik marmorportik i form av en triumfbåge. På portiken finns en latinsk inskription som visar att kapellet var byggt på uppdrag av kardinalen Carafa, samt att det var dedicerat till Jungfru Marie bebådelse och Thomas av Aquino.

Sibyllorna – den hedniska världens profeter

Själva programmet börjar i takets kryssvalv med fyra sibyllor; Cumana, Tibertina, Delphica, och Hellespontica. Dessa sibyllor räknades sedan senantiken som den hedniska världens motsvarigheter till den judiska världens profeter.  Tidigare hade sibyllorna hållit språkband med profetior rörande hela frälsningshistorien med viss tyngdpunkt på de eskatologiska skeendena. Nytt med 1400-talet var att profetiorna i stället koncentrerades på inkarnationen och Jungfru Marias frälsningshistoriska betydelse.

Första gången denna tradition finns belagd är i en freskzykel från 1420-talet, just i det palats där kardinal Carafa kom att residera. Sibyllorna med sina profetior finns dessutom återgivna i den bok, Discordantiae sanctorum doctorum Hieronimi et Augustini: Sybyllarum et prophetarum  de Christo Vaticinia dominikanen Filippo  de Barbierias  1481 dedicerade till kardinal Carafa.  Att återge sibyllorna i utsmyckningen av ett gravkapell var emellertid något helt nytt med kardinal Carafas sibyllor.

De fyra valvbågarna skiljs åt av rikt dekorerade ribbor. Utsmyckningen av ribborna är betydelsebärande och visar på den djupa vänskapen mellan kardinalen och Lorenzo de´ Medici. Här kan man både se Lorenzo de´ Medicis emblem – diamantringen – och kardinalens emblem, en öppen bok.

Jungfru Marias storslagna upptagelse i himmelen

Ängel spelande Cornamuse, en sorts säckpipa som var vanlig i tidens militärmusik. Observera att säckpipan är i rött och vitt, kardinal Carafas färger.

En liten putto som håller sig fast i kardinalens vapensköld, samtidigt dsom han med foten svänger ett rökelsekar.

Altarväggen, vilken omramas av en antikiserande valvbåge, visar på två av de frälsningshistoriskt absolut viktigaste tilldragelserna; Jesu inkarnation i samband med Marie bebådelse och Jungfru Marias upptagelse i himmelen (Assunta), den frälsningshistoriska episod vilken formellt installerade henne som – mediaxtrix – medåterlösarinna. Stående på ett moln och omgiven av musicerande änglar färdas Jungfru Maria mot höjden.  Värt att notera är att två av änglarna spelar instrument som var vanliga inom tidens militärmusik; trumma och cornamuse – en typ av säckpipa. Båda dessa instrument är dessutom smyckade i familjen Carafas färger, rött och vitt.  Följaktligen skildras Marias upptagelse i himmelen med drag av militär triumf. Troligtvis är tanken att man även dels skall komma att tänka på kardinal Carafas triumfatoriska intåg i Rom efter segrarna över turkarna, dels hans egen triumfatoriska entré i himmelen.

Ängel spelande på trumma, täckt med kardinalens färger.

En lite komisk detalj är de små putii som håller sig fast i kardinalens vapensköld samtidigt som de svänger rökelsekar, fastbundna vid fötterna.

På marken skådar apostlarna upp mot tilldragelsen i himmelen. Bakom dem skildras en procession av gestalter i orientaliska dräkter och exotiska djur – exempelvis då ett lejon och en giraff – vilken troligtvis även den skall föra tankarna till kardinalen Carafas triumfatoriska entré i Rom 1472 efter segern över turkarna.  Möjligtvis är giraffen identisk med den giraff som kardinal Carafa presentade till Lorenzo de´ Medici, strax efter hemkomsten.

Kardinalens altarmålning

Infälld i altarväggen och omramad av ett fantastiskt antikiserande ramverk, finns själva altarmålningen, en ovanlig bebådelsebild.

Jungfru Maria visas knäböjande invid en läspulpet och sneglande både på ärkeängeln Gabriel och på kardinal Carafa som introduceras för henne av Thomas av Aquino.

Detalj av marmorportiken med kardinal Carafas vapen

Altarmålningen är fylld av referenser till kardinalen.  Intill den sal där själva bebådelsen äger rum, finns en sal med tunnvalv, där kardinal Carafas vapen skymtar bland utsmyckningen. Till detta rum, som faktiskt finns bevarat, skall vi återkomma. På en hylla ovanför bebådelsescenen står ett antal föremål, bland annat då en karaff med en olivkvist (Oliviero Carafa).

Bakom apostlarna, på höger sida i bilden (från betraktaren) ser man processionen av män i orientaliska dräkter och exotiska djur vilka deltog i kardinal Carafas triumfatoriska intåg i Rom efter segrarna över turkarna.

Kamp mellan dygder och laster

På östväggen fanns ursprungligen en så kallad psicomacchia, dvs en kamp mellan dygder och laster, där dygderna går segrande ur kampen. Denna fresk förstördes emellertid 1566 i samband med uppresandet av gravmonumentet över Oliviero Carafas brorson, påven Paulus IV (1555-1559), – en centralgestalt inom 1500-talets katolska reform –  ritat av Pirro Ligorio och Giacomo Cassignola.

Kardinal Carafas gravkammare

Altarmålningen med sin magnifika, antikiserande omramning. Kardinal Carafa presenteras för Jungfru Maria av Thomas av Aquino. Ovanför bebådelsescenen finns en hylla med föremål, pekande mot kardinalen Carafa. Ärkeängelen Gabriel befinner sig i ett tunnvälvt rum som identifierats som identiskt med kardinalen Carafas gravkammare.

På vänster sida utanför kapellet, finns en dörr. Denna dörr leder in till ett rum som ursprungligen var tänkt som kardinalens gravkammare och som oftast är stängd för besökare. Utsmyckningen är utförd av Filippino Lippis elev Raffaellino del Garbo.

Det lilla rummet har tunnvälvt tak, helt täckt med dekorationer i stuck. Förutom kardinalens vapen finns där framställningar av hans emblem -den öppna boken- hållen av en ängel samt flankerad av två glaskaraffer med olivkvistar samt koger och sköldar – symboler syftande på kardinalen själv och på hans militära uppdrag. Vidare finns där en kvinna med ett naket bröst, en olivkvist i handen och rustningsdelar på marken bredvid henne. Troligtvis är det en framställning av gudinnan Minerva – visdomens, kyskhetens och den militära segerns gudinna, samma gudinna till vilket det tempel som under antiken låg på platsen för Santa Maria sopra Minerva, var helgat.

Till detta kommer framställningar av antika offer samt av mordet på den antika hjältinnan Virginia (ur Livius Ab urbe condida). Händelsen utspelade sig på 400talet f.Kr. Verginia var dotter till den romerske officeren och plebejen Lucius Verginius och trolovad med Lucius Icilius. En dag då de båda männen var borta från Rom, hade Appius Claudius, medlem av Roms tiomannaråd, försökt förföra henne. Då Verginia avfärdat honom hade han befallt en av sina underordnade att röva bort henne och förklara henne som sin förrymda slav.  En folkhop hade kommit till hennes undsättning. Trots detta tillfångatogs Verginia och ställdes inför rätta. Historien slutade med att hennes far återkom till Rom och mördade henne för att hon inte skulle dra skam över familjen genom att överlämnas som slavinna till Appius Claudius.  Under kristen tid blev denna berättelse till en klassisk symbol för kyskhet och även betraktad som prefiguration för Kristi offer.

En intressant iakttagelse som gjorts av Louise Gail Geiger är identiteten mellan gravkammaren och det tunnvalvsslagna rummet på Bebådelsescenen.  Förutom att båda rummen har tunnvalv, uppvisar taken samma kassettering med kardinalen vapensköld i centrum. Men varför lät kardinalen avbilda sin gravkammare i samband med bebådelsen? Med tanke på att han själv finns avbildad på samma fresk, knäböjande framför Maria, är tanken troligtvis att ställa sig under hennes beskydd och förbön för att därmed vinna det eviga livet.

Förebild  för rotondorna i Appartamento Borgias Sala delle Sibille

Som tidigare nämnts hade Alexander VI besökt Cappella Carafa i samband med firandet av Marie bebådelse den 25 mars 1493.  Alexander verkar emellertid inte bara att ha fascinerats av kapellet som helhet utan i synnerhet av scenerna med dödandet av Virginia. Dessa scener återfinns nämligen tillsammans med en rad romerska offerscener  i Appartamento Borgias Sala delle Sibille. (hörnens svickelfält). Troligtvis fungerande de även där som en prefiguration för det kristna offret.

Thomas av Aquino

Västväggen med gravmonument över kardinal Carafas brorson, påven Paulus IV

Östväggen, ägnad Thomas av Aquino

Västväggen är helt dedicerad till Thomas av Aquino. Genom en bred relief med liturgiska föremål, som man genom Agostino Patrizi Piccolominis Liber Caeremoniarum från 1488, vet ingick i de ceremonier som tillhörde själamässorna för avlidna kardinaler, delas väggen i ett lunettfält visande trosunder från Thomas ungdom och ett centralfält visade hans och den katolska trons triumf.

Trosunder från Thomas ungdom

Lunettfältet är i sin tur uppdelat i två scener. Till vänster visas ett kapell där Thomas av Aquino knäböjer inför ett krucifix och en öppen bok. Snett bakom honom finns två änglar hållande vita liljor i händerna.  Den högra ängeln lyfter dessutom på Thomas mantel och blottar en vit tyggördel fastbunden i hans bälte. Scenen anses vara en kombination av två trosunder från Thomas ungdom; korsundret och kyskhetsundret.  Enligt legenden om korsundret hände det sig då Thomas vid ett tillfälle bad inför ett krucifix att krucifixet börjat tala till honom.

Som Thomas skrivit så väl om honom, Kristus, skulle han få önska sig vad han ville. Thomas hade då svarat att han inte önskade sig något annat än Herren själv. I denna legend passar emellertid inte de båda änglarna in. Dessa verkar i stället komma ur legenden om kyskhetsundret. Thomas mor, grevinnan Theodora och hans båda äldre bröder, Rainaldo och Landolfo, hade varit mycket missnöjda med att Thomas beslutat ansluta sig till den nygrundade dominikanorden.  För att få honom på bättre tankar hade de låtit kidnappa honom och utsätta honom för en prostituerads förförelsekonster.  Ett par änglar hade då sänts till hans undsättning vilka bundit en vit kyskhetsgördel runt honom.

Till vänster en kombination av två legender från Thomas av Aquinos ungdom; korsundret och kyskhetsundret. Till höger medlemmar av Thomas av Aquinos närmsta familj.

Scenen till höger äger rum i en palatsloggia med utsikt över en stad.  Exakt vilka de olika gestalterna är har inte med säkerhet kunnat fastläggas, men troligtvis rör det sig om medlemmar av Thomas familj och deras hov.  Den unga kvinnan med en rosenkrans i bältet och en slöja över huvudet kan vara hans syster Marotta, som var känd för sin fromhet och som så småningom blev benediktinnunna.  Den äldre kvinnan strax bakom henne är troligtvis Thomas mor, Theodora.  Den unge mannen med lockigt hår är troligtvis Thomas äldre bror, Rainaldo, som tillsammans med mamman gjort allt som stod i hans makt för att hindra Thomas från att gå in i dominikanorden. Den unga mannen som kommer in från loggian är troligtvis brodern Landulfo. Den äldre mannen med vitt skägg och en dräkt som utgör en blandning av turkiskt-muslimska och judiska element, är troligtvis greve Landulf av Aquino. Hans dräkt motiveras troligtvis av att man vill visa på hans nära anknytning till kejsaren Fredrik II och hans synkretistiska hov.

På golvet slutligen. nedanför familjegruppen, finns en liten pojke som attackeras av en vit hund som drar i hans kläder i riktning mot familjegruppen.  Troligtvis är pojken och hunden en allegorisk framställning av hur Thomas familj attackerade honom och på alla sätt sökte hålla honom borta från dominikanorden.

Thomas av Aquino och den katolska trons triumf

Thomas av Aquinos och den katolska trons triumf. Under triumfscenen finns rester av en bred fris med antikiserande motiv i grisailles som omramar minnesplattan över Alexander VI:s besök i kapellet 1493 och över den plenaravlat han knöt till kapellet.

Centralfältet visar Thomas av Aquinos och den katolska trons triumf. Helgonets lärostol – kathedra –  är placerad i en magnifik antikiserande byggnad i sin tur placerad i  Rom – den påvliga huvudstaden. På entablementet – bjälklaget – står två putti hållande inskriptionstavlor.  Inskriptionstavlan till vänster lyder i översättning: Uppenbarelsen av dina ord ger ljus. Inskriptionstavlan till höger lyder i översättning: Och förståelse till de enkla/små.

Strax ovanför Thomas finns en medaljong visande en uppslagen bok. Medaljongen hålls av två putti och texten på den uppslagna boksidan lyder i översättning; För min mun skall tala sanning och ondska är avskyvärd för mina läppar. Dessa ord är hämtade ur Ordspråksboken 8:7 och användes av Thomas i hans apologetiska verk Summa Contra gentiles, där han försvarade den kristna tron mot alla former av irrlära och hedendom. Under lärostolen finns en platta med en halvt försvunnen text som i översättning lyder: Till den gudomlige Thomas för hans uttröttande av det onda.

Niccoló Orsini, Kyrkans generalkapten vid tiden för kapellets uppförande. Bredvid honom Arius och Photinus. I bakgrunden påvepalatset vid Lateranen och kejsar Marcus Aurelius ryttarstaty, vid den här tiden fortfarande uppfattad som kejsar Konstantin, den förste kristne kejsaren.

Thomas själv, är placerad i en edikula. I sin högra hand håller han en bok med en text som i översättning lyder; Jag skall förstöra de vises vishet (underförstått kättarnas vishet) medan han med den vänstra handen pekar på en vithårig figur som ligger hopkrupen vid hans fötter.  Den vithårige, troligtvis ett förkroppsligande av kätteriet, håller ett inskriptionsband som i översättning lyder: Visdomen vinner över ondskan.

Thomas omges av fyra allegoriska, kvinnliga figurer. Deras namn står på dräkterna: Till vänster om honom finns Filosofin, Teologin. Till höger Dialektiken och Grammatiken.

Nedanför Thomas två högar med böcker, representerande olika irrläror. Till höger och vänster om tronen står grupper av människor, företrädare såväl för den katolska tron som olika irrläror. Bland dessa individer går några att identifiera. Den kortvuxne, snaggade mannen med kommandostav till vänster om tronen är Niccoló Orsini, Kyrkans generalkapten vid tiden för kapellets uppförande.  Bakom honom skymtar Lateranen med Scala Santa och Marcus Aurelius ryttarstaty vilken vid den här tiden ännu inte var flyttad till Kapitolium och som fortfarande ansågs föreställa kejsar Konstantin, den förste kristne kejsaren och den kejsare som enligt den dåtida kyrkans uppfattning på påven överlåtit den världsliga auktoriteten över den västliga delen av det romerska riket.

Detalj av själva triumfscenen. På pilastrarna till höger och vänster om triumfen syns tydligt de romerska fartygstävarna med olivkvist och rammare, vittnande om kardinal Carafas segerrika sjöslag mot turkarna.

Mannen i gul mantel som står alldeles intill honom har med hjälp av den uppslagna boken framför honom identifierats som Arius (256-336), upphovsmannen till Arianismen som gjorde gällande att Jesus Kristus var den främste av guds skapelser, men inte en del av gudomen.  På boken står i översättning: Arius fel: Om sonen var född fanns det en tid då han inte fanns till. Mannen i blå mantel, som står till vänster om honom identifieras genom inskriptionen på manteln som Apollinarius (310-390) som gick till motsatt överdrift och i stället förnekade Kristi mänskliga natur.

Thomas av Aquino

Sabellius, Manicheus och Gioacchino Torriani, dominikanernas general vid tiden för kapellets uppförande. I bakgrunden Porto Ripa Grande, Roms hamn. Därifrån avseglade kardinal Carafa på sitt segerrika fälttåg mot turkarna på Kristi lekamens dag 1472.

Mellan Arius och Apollinarius står en man med turban. Med ledning av de bevarade bokstäver som skymtar på turbanen har han kunnat identifieras som biskop Photinus av Sirmium (d. 376) som förnekade Kristi gudomlighet och preexistens.

Mannen i röd mantel, som står längst fram i den högra gruppen, har med hjälp av den uppslagna boken framför honom identifierats som Sabellius (f.215) en präst, verksam i Rom,och som i sin undervisning avvisade den framväxande Treenighetsläran. På boken framför Sabellius står i översättning. Sabellius fel. Fadern är inte någon skild substans från Sonen, inte heller någon skild substans från den Helige Ande.

Strax bakom Sabellius står en man med turban som genom inskriptionen på turbanen identifierats som Eutyches (378-456), företrädare för uppfattningen att Jesus Kristus inte bestod av en mänsklig och en gudomlig natur, utan att dessa naturer var sammanblandade. Snett bakom honom står en man med uppfälld kapuschong och som håller ett finger över munnen medan han håller en bokrulle i den andra. Inskriptionen på kapuschongen identifierar honom som Manicheus (216-276 e. Kr), upphovsman till den starkt dualistiska Manicheismen, en gång världsreligion och en av kristendomens starkaste konkurrenters under de tidiga århundradena. Kyrkofadern Augustinus (354-430) exempelvis, var i sin ungdom maniké. Dessutom anses många av högmedeltidens stora heresier, exempelvis då albigenserna (katarerna) ha varit starkt inspirerade av Manicheismen.

Strax bakom Manicheus står en högvuxen man i dominikandräkt, identifierad som är Gioacchino Torriani, dominikanernas general vid tiden för kapellets uppförande. Att han placerats just vid Manicheus kommer sig troligtvis av att dominikanerna som orden grundades just med uppgiften att bekämpa och omvända albigenserna – nymanikéerna.

Lateranen och den kejserliga ryttarstatyn.

På samma sätt som på den vänstra sidan skymtar även på höger sida ett stadslandskap mellan den antikiserande byggnadens arkadbågar.  Möjlig att identifiera är Roms hamn, Porto di Ripa Grande, som även har en direkt anknytning till kardinal Carafa. Det var nämligen just från Porto di Ripa Grande som kardinal Carafa på Christi lekamens dag 1472 avseglade på sitt framgångsrika fälttåg mot turkarna.

På basen till Thomas katedra, mellan de båda människogrupperna finns en inskription som i översättning lyder: Deras egen tunga skall vederlägga dem.

Symbol för kardinal Carafa som segerrik påvlig amiral

Kardinal Carafas ställning som segerrik påvlig amiral avspeglas även på de pilastrar, smyckade med romerskt dekorationsmåleri i så kallad kandelaberform (Agavedekoration), som på båda sidor omramar triumfscenen. Kandelabrarna kröns nämligen av romerska fartygsstävar med rammar.  Syftet med att inkorporera de romerska krigsfartygen i dekorationen var att peka på kardinalen själv och hans segrar över den turkiska flottan 1472/1473.

Förlagan till dessa romerska skepp hade Filippino Lippi hämtat från en romersk fris, ursprungligen del av Porticus octaviae (Octavias portik, en byggnad belägen intill Marcellusteatern), men under 1400-talet förvarad i San Lorenzo fuori le mura, en kyrka kardinal Carafa låtit restaurera (numera finns de på de kapitolinska museerna).

För att ytterligare understryka kopplingen till kardinal Carafa har Filippino Lippi genomfört en del modifieringar av fartygstävarna.  Exempelvis har det klassiska romerska varghuvudet flyttats från sin plats i fören till bakre ändan av fartyget. I fören har istället en olivkvist, direkt syftande på kardinalen och hans segrar, placerats.

I kardinal Carafas efterföljd kom från och med nu fartygsstäven från San Lorenzo fuori le mura  att bli ett ofta använt attribut i avbildningen av framstående amiraler och sjöslag.  På porträttet av amiralen och sjöhjälten Andrea Doria, utfört 1526 av Sebastiano del Piombo  finns  den på framträdande plats, likaså på det kassettak som sattes upp i  Santa Maria in Ara Coeli, som tack för segern över turkarna i slaget vid  Lepanto 1571 och slutligen i de reliefer Piranesi utförde  för Malteserorden i deras kyrka Santa Maria del Priorato.

Litteratur i urval

Bertelli, C., Filippino Lippi ricoperto. In: Il Veltro. Rivista della civilitá italiana. Anno VII. Roma 1963, s 55-65.

Bertelli, C., Appunti sugli affreschi nella Cappella Carafa nella Minerva. In: Archivium Fratrum Praedicatorum XXXV(1965), s 115-130

Cieri Via, C., Sacrae effigies e signa arcana : la decorazione di Pinturicchio e scuola nell´appartamento Borgia in Vaticano. In: Roma, centro ideale della cultura dell´Antico nei secoli XV e XVI. Da Martino V al Sacco di Roma 1417-1527. A cura di Silvia Danesi Squarizina. Milano 1989, s 185-200

Geiger, Gail, L., Filippino Lippi´s Wunder des heiligen Thomas von Aquin in Rom des späten Quattrocento. Zeitschrift für  Kunstgesichte. 47(1984), s 247-260

Geiger, Gail, L., Filippino Lippi´s Carafa Annunciation. Theology, Artistic convention and patronage. In: The Art Bulletin LXIII (1981), s 62-75

Geiger, Gail, L., Filippino Lippi´s Carafa chapel. Renaissance art in Rome. Sixteenth Century Journal Publishers 1986.

Parlato, P., La decorazione della cappella Carafa: allegoria ed emblematica negli affreschi di Filippino Lippi alla Minerva. In: Roma, centro ideale della cultura dell´Antico nei secoli XV e XVI. Da Martino V al Sacco di Roma 1417-1527. A cura di Silvia Danesi Squarizina. Milano 1989, s 169-184

Tiberön –  mer än 2000 år i de sjukas tjänst

I centrala Rom, mitt i Tibern, med Trastevere på ena sidan och Lunotevere de Cenci på den andra,  ligger en märklig skapelse; en ö, 300 meter lång, 50 meter  bred och  med säregen form. Säkert har många Romresenärer funderat över denna ö. Hur har den uppstått och hur har den fått sin märkliga form?




Rekonstruktion over Tiberon i form av ett skepp. 1725.

Genom årtusendena har ön burit måna namn speglande dess funktion och läge: Insula Aesculapi (Asclepius ö), Insula inter duos pontes (ön mellan två broar), och Insula di San Bartolomeo (San Bartolomeos ö). Sedan tidigt 1900-tal är den känd som Isola Tibertina – Tiberön.

Mördad tyrann eller offer åt Tiberinus

Tiberöns historia förlorar sig bland legenderna. Enligt en legend skapades Tiberön 510 f.Kr då en uppretad folkmassa kastade den mördade  tyrannen Tarquinius Superbus lik i Tibern. Kroppen skulle ha fastnat på bottnen och dragit till sig all form av bråte som så småningom gav upphov till ön. Enligt en annan legend uppkom i stället ön då folkmassan vräkte Tarquinius Superbus veteförråd i floden som ett offer åt flodguden Tiberinus.

Tempel och sjukhus helgade åt Asklepius

Enligt en tredje legend hade Rom år 293 f.Kr hemsökts av pest. Senaten hade konsulterat det Sibyllinska oraklet och fått rådet att låta bygga ett tempel och ett sjukhus till läkekonstens gud, Asclepius.

Rester av fartygsstäven smyckad med Asklepius emblem – staven med en slingrande orm

Med båt hade en delegation begivit sig till Asklepius centrala helgedom i Epidauros på Peloponesus för att erhålla en staty av guden till sitt planerade tempel.
När man skulle anträda återfärden ringlade en stor orm – Asklepius symbol – ombord på skepet. Under överfarten till Rom slingrade sig ormen runt fartygsmasten och bildade på det viset guden Asclepius emblem: En stav med en omslingrad orm. När man vid återkomsten till Rom rodde uppför Tibern hade ormen lösgjort sig masten, ringlat ner i vattnet och simmat i land på Tiberön.




Romarna förstod tecknet från Asklepius och lät på Tiberön uppföra både ett tempel och sjukhus, båda helgade åt Asklepius.

Omgestaltning i form av ett skepp

Från och med nu blev ön så starkt identifierad med anläggningarna helgade till Asklepius och legenden om deras tillkomst, att man med hjälp av travertinblock kom att omgestalta ön i form av en gigantisk båt. Rester av stäven, dekorerad med Asklepios emblem – staven omslingrad av en orm – är bevarade nära öns sydspets, mot Forum Boarium.

I  mitten av ön lät man resa en obelisk minnande om masten på det fartyg som fört ormen och statyn till Rom.

Grekiska läkare

De läkare som kom att arbeta på sjukhuset var i huvudsak greker. Deras medicin bestod i huvudsak av olja och läkande örter. Nervsjuka sökte de bota med musik. Somliga sjuka fördes dessutom nattetid in i templet för av guden själv genom drömmar upplysas om vilka läkemedel som borde användas. På en bevarad sten med grekisk inskription berättar fyra sjuka om hur de blivit botade på detta sätt. Andra vittnesbörd om botade patienter är de hundratals votivtavlor och votivgåvor av lera; ögon, armar, ben, bröst mm som arkeologerna hittade när de slutet av 1800-talet började gräva för Tiberkajerna.

Roms äldsta i bruk varande bro

Tiberön förblev länge utan fast förbindelse varken med Marsfätet eller Trasteve. Kanske ansåg man isolationen lämplig med tanke på smittorisken från sjukhuset.

192 f.Kr byggdes emellertid en enkel träbro mellan  Tiberön och Marsfältet.  Först 62 f.Kr ersattes den av Ponte Fabricio, den stenbro som fortfarande finns bevarad och därmed är Roms äldsta i bruk varande bro.

Ponte Fabricio med det maktiga tornet Torre Caetani

Ponte Fabricio med det maktiga tornet Torre Caetani

Sitt namn har bron fått av byggmästaren Lucius Fabricius, som ansvarade för uppförandet av bron. En inskrift på bron fastlår att Fabricius var ansvariga för brons hållfasthet i 40 år och att han först efter 41 år skulle få tillbaka de säkerheter, som han hade lämnat för att arbetet skulle bli ordentligt utfört. Enligt uppgift skall bron under sina mer än 2000 års existens endast ha reparerats en gång under 1100-talet och en gång under 1600-talet. De tre valvbågarna har dock aldrig behövt repareras eller ändras.  Följaktligen får man nog säga att byggmästare Fabricius gjorde ett bra arbete.

Hermskulpturen med de fyra huvudena

Hermskulpturen med de fyra huvudena

Balustraden och brofästet är emellertid från senare tid. Den hermskulptur rmed fyra huvuden troligtvis föreställande Herkules eller Janus,   som har sin plats vid brofästet kan möjligtvis ha varit avsett som hållare för ett broräcke, troligtvis av brons.




Med Trastevere förbinds Tiberön sedan 46 f.Kr av Ponte Cestio, uppförd av Lucius Cestius. Denna bro kom starkt att byggas om i samband med byggandet av Tiberkajerna 1889-1892. Endast det mittersta brospannet är kvar efter den antika bron. Mellan de båda broarna löper Vicus Censorius..

Många olika helgedomar

Av arkeologiska utgrävningar har även framkommit att ytterligare en rad helgedomar kom att anläggas på ön, helgade åt gudomligheter såsom exempelvis Jupiter Juraris (beskyddare av juridiska avtal), Gaia (Moder jord), Tiberinus (Tiberns flodgud) och  Bellona (krigets gudinna).

Kejsar Claudius tar i tu med snåla slavägare

Uppgifter finns även att sjukhuset och den asyl de sjuka åtnjöt där, kom att missbrukas av förmögna personer som inte ville ta hand om sina sjuka slavar utan bar ner dem till Asklepiosanläggningen på Tiberön, och lämnade dem i gudens vård. Oskicket stoppades av kejsar Claudius som stiftade en lag som innebar att en slav som deponerats på Tiberön förklarades frigiven och inte behövde återvända till sin herre om han blev frisk.

Sjukhuset i bruk fram till goterkrigen

Medan Asklepiustemplet stängdes i samband med  att de hedniska kulterna förbjöds 391 kunde sjukhuset fortsätta sin verksamhet fram till de blodiga goterkrigen i mitten av 500-talet då stora delar av Rom ödelades och senaten fördes i fångenskap till Konstantinopel.

Munkar fortsatte med sjukvården

Hur det stod till med sjukvården på Tiberön under de följande århundradena vet man inte. På 800-talet grundade emellertid några munkar ett nytt sjukhus på Tiberön.

Kejsar Otto III:s basilika: Basilica di San Bartolomeo

San Bartolomeo

Drygt hundra år senare, 998 lät den tysk-romerske kejsaren Otto III uppföra en basilika på platsen för det raserade Asklepiustemplet.

Grunden för uppförandet av basilikan var att den skulle härbergera relikerna av hans nära vän Adalbert av Prag som dödats samma år under missionsarbete i Polen.

Enligt kejsarens vilja lades basilikan så att den skulle vara inom synhåll från hans tillfälliga residens intill Santa Sabina på Aventinen.

Under 1100-talet renoverades kyrkan dels under påven Pasquale II, då även den än i dag bevarade kampanilen uppfördes, dels under påven Alexander III. I samband med Alexander III:s restauration kom basilikan emellertid att dediceras till aposteln Bartolomeus med anledning av att hans reliker kommit till Rom från Benevento, där de förvarats sedan de hämtats från Armenien.




I basilikan kom relikerna att få sin plats i ett antikt badkar av porfyr, smyckat med lejonhuvuden. Samtidigt beslutades att biskopen av Porto i fortsättningen skulle ha stt residens invid San Bartolomeo. Senare visade det sig att de reliker som översänts till Rom inte tillhörde aposteln Bartolomeus utan i stället San Paolino, biskop av Nola.  Aposteln Bartolomeus reliker fanns i stället kvar i Benevento.

San Bartolomeo interiör

San Bartolomeo interiör

1557 skadades kyrkan svårt under en tiberöversvämning och fick  senare under 1500-talet genomgå en omfattande renovering under ledning av arkitekten Martino Longhi d.ä..  1624 fick kyrkan sin nuvarande fasad, ritad av  Orazio Torriani . Själva kyrkorummet kom att omgestaltas i barockstil mellan 1720 och 1739, och i en mer historieserande stil  mellan 1852-1865.Från  den medeltida kyrkobyggnaden finns emellertid bevarade fjorton antika kolonner, stenlejonen och det antika badkart i porfyr, samt en rikt t ornamenterad marmorbrunn från  1000-talet med framställningar av  av Otto III…….Enligt traditionen är brunnskaret hugget ur en kolonn från det antika Asklepiustemplet och brunnen själv  identisk med den brunn som fanns  i templet. Enligt traditionen skall vattnet fortfarande vara undergörande.

Även i en intilliggande trädgård  kan man se rester av Asklepiustemplet.

Det medeltida brunnskaret som enligt traditionen huggits ut ur en av kolonnerna från Asklepiustemplet

Det medeltida brunnskaret som enligt traditionen huggits ut ur en av kolonnerna från Asklepiustemplet och där vattnet fortfarande anses undergörande.

Brödraskap till stöd för de drunknades själar

Relationen till Tibern har varit något kluven i Rom.

På 1600-talet grundades Commemorazione dei defunti, befattade sig i synnerhet med dem som drunknat i Tibern.

Cumunitá di Sant´Egidio

1993 överlät Johannes Paulus II Basilica di San Bartolomeo på Comunitá di Sant´Egidio, en diakonal lekmannarörelse grundad 1968 med spridning i ett sjuttiotal länder.….
Med anledning av det förestående Jubelåret år 2000 lät Johannes Paulus II 1999 dedicera basilikan till  ”I nuovi martiri”, dvs martyrer från 1900-talet. Bland andra då Oscar Romeo, Juan Jesus Bosadas Ocampo, Paul Schneider och Franz Jägerstall

Takplafond i San Giovanni di Calibita, målad av Corrado Giaquinto och färdigställd 1742

Takplafond i San Giovanni di Calibita, målad av Corrado Giaquinto och färdigställd 1742

Takplafond i San Giovanni di Calibita, målad av Corrado Giaquinto och färdigställd 1742

San Giovanni Calibita, residens för biskopen av Porto och sjukvård i benediktinnunnors regi

Vid samma tid eller decennier senare uppfördes kyrkan San Giovanni di Calibita, dedicerad till  helgonet San Giovanni Calibita, (död cirka 450)  på platsen för Iuppiter Iurarius tempel (nämns första gången i en bulla utfärdad av påven 1018). Till kyrkan hörde även ett kloster i vilket benediktinernunnor bedrev sjukvård  samt ett palats i vilken biskopen av Porto residerade från 1000-talet till 1200-talet.

Den nuvarande kyrkan uppfördes på 1500-talet. I samband härmed upptäckte man San Giovanni Calibitas reliker under huvudaltaret. Interiören i praktfull röd- och grönflammig marmor är från 1600-talet. Fasaden slutfördes 1711 och den rika interiören, bl.a. då talplafonden av Corrado Giaquinto, 1742.. Samma konstnär målade också ett femtiotal krusifix, avsedda för sjukbäddarna.

Madonnabild från år 1000

Madonnabild från år 1000

Madonna della Lampada

Inne i kyrkan finns en madonnabild, Madonna della Lampada. Från början satt denna  madonnabild  utanför kyrkan och kallades då ”Kvarnarnas madonna”. Vid en svår Tiberöversvämning 1557 stod madonnabilden under vatten. När floden äntligen drog sig tillbaka visade det sig att lampan fortfarande brann. Den flyttades då in i kyrkan och fick sitt nuvarande namn,  Madonna della Lampada. Sedan dess har den varit föremål för stor vördnad och många under anses ha skett genom dess förmedling.

Fatebenefratelli och deras sjukhus

San Giovanni di Calibita och Ospedale fatebenefratelli – i nutid räknat som ett av Roms främsta sjukhus

San Giovanni di Calibita och Ospedale fatebenefratelli – i nutid räknat som ett av Roms främsta sjukhus

Kyrkan och klostret övertogs 1584 av en religiös orden – Congregazione di San Giovanni di Dio, kallad Fatebenefratelli (Barmhertighetsbröder) vilka kallats till Rom av påven Gregorius XIII. Orden hade grundad några decennier tidigare av Juan di Dio (1495-1550) med syfte att ge fattiga sjuka så väl  kroppslig som andlig vård.

Klostret på Tiberön kom att bli ordens moderhus där priorn residerar.. Munkarna avger fyra löften mot normalt tre (fattigdom, kyskhet, lydnad). Det fjärde består av total hängivenhet för de sjuka.Under de följande århundradena lät Barmhertighetsbröderna utvidga sitt sjukhus, så att det i princip kom att täcka större delen av ön.

Med korta avbrott under den franska invasionen 1798-99 och Kyrkostatens fall 1870, har sjukhuset kunnat fortsätta att bedriva sin verksamhet och räknas  för närvarande som Roms modernaste sjukhus.

Fateben i nutid täcker ordens sjukhus större delen av ön. I mitten av 1930-talet genomförde arkitekten Bazzani en grundlig modernisering av hela anläggningen.  Endast fasaden närmast kyrkan har behållit den karaktär den erhållit under 1700-talet.

Orden driver en serie sjukhus över hela jorden och har även speciella utbildningsprogram för barn med särskilda behov.

Tiberön befästs

Pius IXs guglia

Pius IXs guglia

Att Tiberön inte bara stått i de sjukas tjänst visas av det än i dag bevarade Caetani beläget vid Ponte Fabricis fäste in ön och uppfört under 1000-talet. Hundra år senare hölls tornet av familjen Pierleoni, som också befäste den närbelägna Marcellusteatern och därmed helt behärskade området.

Under medeltiden försvann obelisken (enligt obekräftad skall finnas i Muceo Nazionale i Neapel) och ersattes av en korskrönt kolonn. 1867 blev kolonnen så illa påkörd av en kärra att den gick söder. Resterna flyttades in i  portiken till San Bartolomeo. I stället lät påven Pius IX uppresa ett litet monument med nischer för San Bartolomeus, San Giovanni di Dio, Franciscus av Assisioch Paolinus av Nola.

Ospedale israelitico

Sedan slutet av 1800-talet har den judiska kolonien nyttjat sjukvården på Tiberöb. 1997 uppfördes ett eget sjukhus och en synagoga

Lisola del Cinema

Sedan drygt 20 år tillbaka har det varje sommar bedrivits en filmfestival på ön; L´Isola del Cinema.

Antonio Tempesta. Isola Tiberina 1593

Antonio Tempesta. Isola Tiberina 1593

Litteratur i urval

Furuhagen, Hans. Rom, Marmor och Människor. En krönika om den Eviga staden under 2000 år. Stockholm 2000.
Hagelin, Gösta., Alla tiders Rom. Stockholm 1971

Magnusson, Börje., Rom. En konst och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001.

Santa Maria in Monserrato och San Giacomo degli Spagnuoli – de spanska nationskyrkorna i Rom

I slutet av artikeln kommer ett bildspel med de historiska platser och händelser som omnämns.

Att Rom från medeltiden och framåt hade ställning som den universella kristenhetens huvudstad underströks inte minst av de så kallade nationskyrkorna, dvs. kyrkor, oftast då med tillhörande härbergen och sjukhus, som uppförts av förmögna personer från ett specifikt land eller region till förmån för landsmän som antingen var bosatta i den påvliga huvudstaden eller kom i på besök i egenskap av pilgrimer

I den här artikeln skall jag behandla två kyrkor som båda räknats som spanska nationskyrkor: Santa Maria in Monserrato och San Giacomo degli Spagnuoli. Ingen av dessa kyrkor tillhör de verkliga turistmagneterna, men de har en spännande historia och innehåller mycket historiskt och konsthistoriskt intressant material som väl motiverar ett besök.

Att Spanien har haft två nationskyrkor sammanhänger med att Spanien som ett enat kungarike grundades först 1469, när Ferdinand II av Aragonien och Isabella av Kastilien genom sitt äktenskap förenade de båda rikena i en personunion. Enat under en enda monark blev Spanien först 1516 då Ferdinand och Isabellas dotterson Karl V blev kung över både Kastilien och Aragonien.

Kungariket Aragoniens nationskyrka och pilgrimshärberge

År 1354, köpte den katalanska adelsdamen Jacoba Ferràn från Barcelona ett hus i stadsdelen Regola som hon lät bygga om till ett sjukhus och härberge för landsmän, l´Ospedale di San Niccolà dei Catalani. (Sedan 1137 var Katalonien förenat med kungariket Aragonien).  Samtidigt fick hon tillstånd av påven Innocentius VI att förvärva en liten kyrka belägen strax intill i korsningen Via della Barchetta  – Via Arenuala (nuvarande Via dei Monserrato), Sant´Andrea de´Azanesi. Som kuriosa kan nämnas att resterna av denna lilla kyrka numera kan ses inmurade i en grannfastighet.  Ett tiotal år senare grundade en annan adelsdam från kungariket Aragonien, Margherita Pau di Majorca, ett annat sjukhus för landsmän, Santa Margherita dei Catalani, beläget strax intill kyrkan och de övriga härbergena och sjukhusen.

De aragoniska institutionerna fick under de följande decennierna starkt understöd av både påvemakten och av de aragoniska kungarna.

 

Brödraskap till ära för Santa Maria di Monserrato – den svarta madonnan

Kopplingen till Santa Maria di Monserrat0 – den svarta Madonnan som förvaras i ett benediktinkloster i bergen strax utanför Barcelona, och som räknas som Kataloniens skyddsmadonna, uppkom av allt att döma under påven Alexander VI, själv bördig från staden Valencia i Aragonien och tillhörande familjen Borgia, en gammal reconquistafamilj som erhållit sitt adelskap under kung Jaime I:s krig mot morerna i Valencia på 1220-talet. Enligt ett något osäkert källäge hade Alexander VI 1495 grundat ett brödraskap under beskydd av Santa Maria di Montserrat. Av brödraskapets äldsta statuter från år 1506 framgår att som brödraskapets beskyddare fungerade kardinal Jaime Serra i Cau, en kusin till Alexander VI.   Samtidigt som brödraskapet grundades beslutades även att den existerande kyrkan skulle ersättas av en större och mer värdig, samt att fler hus skulle köpas in för att användas som härberge, sjukhus och för prästerskapets räkning. Något som emellertid kom att skjutas på framtiden men som kom att få starkt stöd både av kung Ferdinand och senare Karl V.

Antonio da Sangallo d.y får i uppdrag att bygga en ny kyrka

Uppdraget att rita och uppföra den nya kyrkan hade gått till Antonio da Sangallo d.y, en ung begåvad arkitekt som kommit till Rom 1503 och som med tiden skulle avancera till den påvliga huvudstadens ledande arkitekt.
Först 1518 påbörjades bygget av den nya kastiljanska kyrkan vilken var dedicerad till Santa Maria di Montserrat och som blev säte för brödraskaspet med samma namn; Confratrnitá di Santa Maria di Monserrato.
Huvuddelen av den gamla kyrkan revs och de båda sjukhusen/härbärgena knöts till den nya kyrkan.
Efter Antonio da Sangallo d.y:s död 1546 avstannade bygget för en längre tid beroende på bristande ekonomi  och återupptogs inte förrän 1577, då under ledning av Bernardino Valperga. I mitten av 1580-talet ritades och uppfördes nedre delen av fasaden av Francesco da Volterra.  Den övre delen fullbordades först 1593, efter Francesco da Volterras död.
Mellan 1673 och 1675 uppförde skulptören Carlo Monaldi en skulpturgrupp ovanför huvudportalen vilken föreställer Madonnan med Jesusbarnet, placerad i det karakteristiska klipplandskapet vid Montserrat. I sin hand håller Jesusbarnet en lövsåg med vilken han sågar i klippan.  Montserrat betyder nämligen på katalanska ungefär ”itusågat berg.”

Nydanande kyrkorum

Santa Maria di Monserrat var arkitektoniskt nydanande såtillvida att långhuset, fullbordat 1598, är det första rektangulära, enskeppiga kyrkorummet i Rom. Fyra år tidigare hade högaltaret konsekrerats. Altarmålningen föreställande Korsfästelsen, är utförd av Girolamo Sicolante da Sermoneta 1564-1565.   På var sida om kyrkorummet finns tre kapell. Vi skall återkomma till dessa längre fram.

Till ära för Sankt Jakob –  den spanska reconquistans beskyddare

Den andra spanska nationskyrkan, San Giacomo degli Spagnuoli, låg vid Piazza Navona.
Enligt en numera starkt betvivlad tradition skulle denna kyrka ha uppföras redan i mitten av 1200-talet på uppdrag av prins Enrique av Kastilien, son till kung Fernando III – en av de riktigt stora reconquistakungarna – som på detta sätt önskade hugfästa minnet av de kristna som skulle ha mist livet på Domitianus stadion (Piazza Navona). Sin kyrka skulle prins Enrique ha ställt under beskydd av San Giacomo – aposteln Jakob d.ä – vilken även var beskyddare för la reconquista – den iberiska halvöns återerövring från morerna, som på 700-talet lagt det mesta av halvön under sig, med undantag av några mindre riken i halvöns norra delar. Under 1200-talet hade återerövringen gått in i en avgörande fas.

Samtidigt med kyrkan skulle prins Enrique även ha grundat två pilgrimshärbärgen och sjukhus för tillresta landsmän, ett vid Kapitolium och ett på via di Santa Chiara. I motsats till kyrkan vet man att dessa härbergen verkligen existerade. Om de gick tillbaka till 1200-talet är dock osäkert.

En kyrkogrundning på Piazza Navona inför Jubelåret 1450

År 1440 gav kaniken vid katedralen i Sevilla, Don Alonso de Paradinas, arkitekten Bernardo Rosselino, eller möjligtvis Baccio Pontelli i uppdrag att totalt bygga om eller troligtvis helt nybygga kyrkan San Giacomo degli Spagnuoli med anledning av det stundande Jubelåret 1450.  Resultatet blev en vacker liten renässanskyrka med huvudfasad  mot Via della Sapienza (i nutid Corso del Rinascimento.) Tretton år senare, 1463 färdigställdes kyrkans huvudportal.

Nämnas bör att San Giacomo degli Spagnuoli därmed blev Roms första självständiga sakralbyggnad efter påvarnas återkomst till Rom efter tiden i Avignon och den stora schismen.

Vid sin död 1485 testamenterade Don Alonso da Paradinas hela sin förmögenhet till kyrkan med hopp om fortsatt byggande och utsmyckande.

Roms främsta ceremonitorg

Från slutet av 1460-talet utvecklades Piazza Navona till ett av Roms främsta ceremoniella torg. Här ägde magnifika ryttarspel och parader med allegoriska vagnar rum under karnevalen och här hölls även många fester med speciell anknytning till spanska kronan och påvedömet. Den givna fonden var då San Giacomo degli Spagnuoli. Som exempel kan följande nämnas.

Då Cadiz och Almejra erövrades av de spanska, kristna trupperna 1490 hölls tacksägelse i kyrkan. Två år senare, i februari 1492 hade påven Innocentius VIII med hela sitt hov begivit sig till San Giacomo degli Spagnuoli där man hållit en tacksägelsemässa med anledning av det spanska kungaparets slutliga seger över morerna i Granada. I firandet ingick även en kortege där en stor vagn dragen av fyra vita hästar, på vilken färdades två  dockor i naturlig storlek föreställande det spanska kungaparet.

Ett drygt halvår senare, den 11 aug 1492, valdes den spanske kardinalen Rodrigo Borgia till påve Alexander VI. Med anledning av hans val hölls storslagna firanden vid San Giacomo degli Spagnuoli.

Några år senare, 1495,drabbades emellertid Rom av en ovanligt svår Tiberöversvämning som orsakade stor förödelse i kyrkan och för en tid gjorde den nästintill obrukbar.

Alexander VI:s utbyggnad

Som kardinal Alexander VI räknats som en av påvedömets främsta diplomater.  Till ett av hans uppdrag hade hört att undersöka den kyrkopolitiska lämpligheten av ett äktenskap mellan Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien, och i fall han bedömde att kyrkan skulle gynnas av deras och deras länders förening, meddela dem äktenskapsdispens (Ferdinand och Isabella var nämligen kusiner).

En spegling av Alexanders starka engagemang för Spaniens enhet var hans engagemang för de båda spanska nationalkyrkorna. Hans insatser för den aragoniska kyrkan har redan berörts. Inför jubelåret 1500 lät Alexander VI renovera och bygga San Giacomo degli Spagnuoli.  Till hans insatser hörde att förlänga kyrkan ut mot Piazza Navona. För att än starkare än tidigare kunna involvera kyrkan i festligheterna på Piazza Navona lät han förse västfasaden med större fönster, en friliggande trappa samt en liten altan som kunde tjänstgöra som läktare inte minst under karnevalens storslagna ryttarspel och korteger. Dessutom lät Alexander uppföra både en körläktare och en orgel, samt en liten piazza vid östfasaden mot Via della Sapienza. Dessutom lät han flytta de kastilianska pilgrimshärbärgena från Kapitolium respektive Via di Santa Chiara till ett hus strax intill kyrkan.

Officiellt kungariket Kastiliens nationskyrka

År 1506 blev San Giacomo degli Spagnuoli officiellt kungariket Kastiliens nationskyrka. Under de följande århundradena kom San Giacomo degli Spagnuoli att vara ytterst central både för den spanska kronan och för i Rom bosatta spanjorer. Som exempel kan följande nämnas. Det var här kardinal Jaime Serra i Cau och Juan Enriquez de Herrera lät uppföra sina berömda kapell. Vi skall återkomma till dessa kapell lite senare. Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, var en ofta sedd besökare i kyrkan. 1536 besöktes kyrkan av kejsaren Karl V. 1562 höll den senare jesuitgeneralen och helgonet, Francisco de Borgia, sonsonson till Alexander VI, fastepredikan i kyrkan. Bland åhörarna återfanns både den romerska adeln och representanter för Roms folk.

Den 30 maj 1571 en tacksägelseprocession utgick från kyrkan med anledning av att ett förbund slutits mellan den Heliga Stolen, Venedig och Spanien i syfte att få tillstånd ett korståg mot turkarna. Resultatet blev den kristna flottans seger över turkarna vid Lepanto den 7 oktober 1571.

Mot slutet av 1500-talet hölls även tacksägelser i kyrkan med anledning av de katolska armérnas segrar över protestanterna. 1586 exempelvis, lät påven Sixtus V hålla ett Te deum med anledning av att generalen Alessandro Farnese intagit Köln och fördrivit de reformerta. Tre år senare firades på motsvarande sätt kardinal Albert av Österrike seger över engelsmännen vid Lissabon. Den 22 mars 1622 firades Ignatius av Loyolas kanonisation med stora festligheter både i kyrkan och på Piazza Navona. Den 30 december 1655 besökte drottning Christina av Sverige kyrkan.

Den 7 augusti 1729 lät kardinal Francisco Aquaviva d´Aragona iscensätta en magnifik Naumachia – sjöslag – på Piazza Navona. Själv presiderade han på en tron, upprest på den av Alexander VI uppförda terrasen.

Från mitten av 1700-talet började den spanska kronan finna det betungande med två nationskyrkor, Förslag väcktes följaktligen att endast behålla den ena och avveckla den andra.  Förslaget väckte dock ramaskri bland undersåtarna och fick bordläggas.

Franska revolutionsarmén intar och plundrar de spanska nationskyrkorna

Den 13 februari 1798 intog den franska revolutionsarmén Rom. Både San Giacomo degli Spagnuoli och Santa Maria di Monserrato tillhörde de kyrkor som inte bara konfiskerades av fransmännen, utan dessutom utsattes för svår vandalism.

De båda kyrkorna slås ihop

Efter fransmännens framfart i kyrkorummen framstod förslaget om en sammanslagning av de båda nationskyrkorna som betydligt mer lockande än tidigare.  Då San Giacomo degli Spagnuoli bedömdes som den  hårdast åtgångna av de båda kyrkorna, beslutades att den skulle avvecklas som spansk nationskyrka och att  man i  stället skulle koncentrera sig på Santa Maria di Monserrato.

San Giacomo degli Spagnuoli avsakraligiseras och får sekulära uppgifter

1824 stängdes San Giacomo degli Spagnuoli för gudstjänstbruk, avsakraligiserades och omvandlades till magasin. Under de så kallade Allagamenti, då  Piazza Navona, framförallt under augusti, sattes under vatten och Roms innevånare kunde köra runt eller rida i vattnet, användes kyrkan som läktare och uppehållsrum. Seden med Allagamento kom att finnas kvar till Kyrkostatens fall 1870.

Kyrkan töms

Fem år efter det att San Giacomo degli Spagnuoli stängts, 1829, började man flytta över allt som överhuvudtaget gick att flytta till Santa Maria di Monserrato. Det enda som blev kvar var murar och kapell – de sistnämnda berövade emellertid sin inredning.

Flytten av Capella Herreras freskomålningar

1602 hade den spanske adelsmannen Juan Enriquez de Herrera från Palencia i San Giacomo degli Spagnuoli låtit uppföra ett kapell dedicerat till den några årtionden tidigare kanoniserade spanske franciskanen och missionären Diego de  Alcalá (1400-1463). Kapellets freskomålningar, visande scener ur helgonets liv samt apostlarna Petrus och Paulus, hade utförts av Annibale Carracci och hans lärjungar, bland andra då Giovanni Lanfranco, Sisto Badalocchio och Francesco Albani.
Dessa fresker, sammanlagt sexton stycken, kom att monteras ner och överföras på canvas. I nutid kan sju av dem beskådas på Pradomuseet i Madrid och övriga nio på Museo Nacional de Arte de Cataluna i Barcelona.

Kyrkan säljs och återsakraligiseras till Nostra Signora del Sacro Cuore

I samband med revolutionen 1868 beslutade den spanska staten sig för att sälja San Giacomo degli Spagnuoli. 1878, åtta år efter Kyrkostatens fall, dök en evangelisk kyrka upp som seriös spekulant. Innan köpekontraktet hunnit undertecknas ingrep emellertid advokaten Carlo Marini och lyckades påverka den spanske kungen att avstå från affär. Att en protestantisk kyrka skulle komma att äga en kyrka i den gamla påvliga huvudstaden ansågs allt för skandalöst.

Några år senare lyckades Leo XIII påverka den spanske kungen att i stället sälja kyrkan till Pater Jules Chevalier, grundare av en kongregation till Jesu hjärta.
Pater Jules Chevalier gav genast arkitekten Luca Carimini i uppdrag att påbörja en omfattande restauration av kyrkan. Under denna restauration revs bland annat den fritrappa och terrass som Alexander VI låtit uppföra på västfasaden och mot Via Sapienza anlades en absid för att markera huvudaltaret.

1881 ansågs kyrkan så färdig att kardinal Raffaele Monaco La Valletta kunde återinviga den för gudstjänstbruk under titel Nostra Signora del Sacro Cuore. Efter återinvigningen fortsatte restaureringen ytterligare under några decennier.

Offer för en förbindelse Ponte Sisto – Corso Vittorio Emanuele

1932 ansågs restaurationen och ombyggnaden av den gamla spanska nationalkyrkan färdig. Samtidigt väntade nästa dråpslag mot kyrkan.

Allt sedan det gigantiska Palazzo della Giustizia uppförts invid Castel Sant´Angelo  runt sekelskiftet 1900, hade stadsledningen planerat att förbinda palatset med den nyupptagna Corso Vittorio Emanule  (beslut om att dra gatan fattades 1886) på andra sidan Piazza Navona. Ett första förslag, framlagt 1918, var att dra förbindelselänken från Ponte Umberto I rakt  över Piazza Navona, som då skulle offras. Förslaget stoppades omgående och togs inte upp igen förrän Mussolini kommit till makten. Tack vare arkitekten Arnaldo Foschini, ledande arkitekt under Mussolini-epoken och en av Il Duces absoluta favoriter, beslutades att Piazza Navona skulle skonas och att förbindelselänken, Corso del Rinascimento,  i stället skulle gå öster om Piazza Navona, intill universitetet, La Sapienza.

För att förverkliga Corso del Rinascimento fick en lång rad fastigheter från 1600- och 1700-talen rivas, så och gatorna Via della Sapienza, Via del Pinnacelo och Via del Pino. Även Nostra Signora del Sacro Cuore blev hårt åtgången. Östfasaden, absiden, huvudaltaret och de första kapellen på var sida kom att rivas. Mellan 1936 och 1938 uppfördes Corso del Rinascimento.  Nostra Signora del Sacro Cuore fick en ny fasad, ritad av Arnoldo Foschini, mot det nyöppnade trafikstråket. Huvudaltaret flyttades in i kyrkorummet och från och med nu var östportalen mot Piazza Navona kyrkans huvudportal.

Av den ursprungliga kyrkan återstår med undantag för väggarna i princip endast den magnifika körläktaren från Alexander VI:s pontifikat och kardinal Jaime Serra i Caus kapell.

Kardinal Jaime Serra i Cau och hans kapell

Som tidigare nämnts lät Alexander VI:s kusin och nära medarbetare, kardinal Jaime Serra i Cau (1430-1517) i San Giacomo degli Spagnuoli uppföra ett kapell. Sitt kapell dedicerade han  till aposteln Jakob d.ä.  Kapellets uppförande hade anförtrotts åt hans testamentsexekutor, kardinal del Monte. Som arkitekt valde han Antonio da Sangallo d,y , en av Roms ledande arkitekter vid tiden, och för freskoutsmyckningarna, Pellegrino da Modena  -en efterföljare till Rafael.

Resultatet blev en liten renässanspärla.  Medan arkitekturen fortfarande kan beskådas i princip intakt, har målningarna tyvärr skadats svårt genom århundradena, inte minst av fukt. Helt försvunnen är exempelvis porträttet av kardinal Serra i Cau. Fortfarande finns emellertid på plats framställningar av Jungfru Maria, apostlafurstarna Petrus och Paulus samt scener ur aposteln Jakobs legend. Inte minst då den magnifika framställningen på kapellets östvägg av hur aposteln Jakob i gestalt av Santiago Matamoros (Sankt Jakob mordödaren) på sin vita stridshingst ingriper till de kristnas hjälp i slaget vid Clavijo 844.   Tydlig referens till den pågående kampen mot turkarna under kardinal Serra i Cau:s samtid får målningen genom att aposteln Jakobs motståndare bär standar med den turkiska halvmånen.

Som kuriosa angående kardinal Jaime Serra i Cau kan nämnas att han en tid var biskop av Linköping. Dock satte han aldrig sin fot i Linköping. Den praktiska delen av ämbetet fick i stället sköta av lokala förmågor, medan kardinalen tog hand om inkomsterna.

Santa Maria di Monserrato – ensam spansk nationalkyrka

Mellan 1818 och 1821 genomgick Santa Maria di Monserrato en grundlig restauration under ledning av arkitekten Pietro Camporese d.y.  för att kunna axla manteln som kungariket Spaniens kyrka. Samtidigt byggdes grannfastigheterna om till ett spanskt prästseminarium och studiecentra; Palazzo del Collegio Spagnuolo.

Det var nu väggarna och takvalvet fick sin stuckdekor. Det vackra, vita marmorgolvet hade man hämtat från San Giacomo degli Spagnuoli.

Problem med staten

Kyrkostatens fall 1870 medförde stora problem både för religiösa ordnar, religiösa brödraskap och för nationskyrkorna, då all deras egendom konfiskerades av den italienska staten. I och med ingåendet av Lateranfördraget 1929, mellan påven Pius XI och Benito Mussolini erhöll inte bara påven Vatikanstaten som kompensation för Kyrkostaten, dessutom skänktes huvuddelen av nationskyrkorna tillbaka till respektive land och region. Så och Santa Maria di Monserrato. Radikala katalanska grupper protesterar dock mot att kyrkan är spansk nationskyrka. Enligt dem borde i stället kastilianarna återvända till Piazza Navona och Santa Maria di Monserrato bli rent katalansk kyrka.

Kyrkorum med många dyrbarheter från San Giacomo degli Spagnuoli

Som tidigare nämnts finns på var sida om kyrkorummet tre kapell. Det första sidokapellet på höger sida (från ingången räknat), Cappella di San Diego di Alcalá,  är invigt åt den spanske franciscanen och missionären San Diego di Alcalá (död 1463). Altarmålningen är utförd av Annibale Carracci under 1600-talets första decennium och hade ursprungligen sin plats i Cappella Herrera i San Giacomo degli Spagnuoli. Den är följaktligen den enda resten i Rom av Cappella Herrera.

I detta kapell är även de båda spanska påvarna Calixtus III (1455-1458) och Alexander VI (1492-1503) begravda

De båda påvarnas kvarlevor hade förvarats på olika platser i Santa Maria di Monserrato sedan de under 1600-talet avlägsnades från Peterskyrkan. Deras monument uppfördes 1889 och är utfört av Felipe Moratilla. Under Borgiamonumentet finns en minnestavla över kung Alfonso XIII av Spanien som dog i Rom 1941 och som fanns begravd i kyrkan tills han 1981 flyttades till den kungliga begravningsplatsen i El Escorial.
Det andra kapellet på höger sida är invigt till Jungfru Marie bebådelse, Cappella della Santissima Annunziata . Här finns målningar av Francesco Nappi föreställande Jungfru Marie födelse, Jungfru Marie bebådelse och Jungfru Marie himmelsfärd.

Det tredje kapellet är invigt åt Vår Fru av Pelaren, Cappella della Madonna del Pilar, en mariansk andakt med ursprung i Zaragoza som kom att få stor spridning i hela den spansktalande världen.

Enligt traditionen skulle Jungfru Maria ha uppenbarat sig för aposteln Jakob då han bad vid floden Ebro.  Som han inte hade lyckats omvända så många människor till Kristendomen, var han mycket nedstämd. Jungfru Maria hade då visat sig på toppen av en pelare och försäkrat honom att folket med tiden skulle låta omvända sig till Kristendomen.

Altarmålningen är av Francisco Preciado och föreställer Madonna del Pilar tillsammans med aposteln Jakob och Vincent Ferrer (1350-1419), en spansk dominikan från Valencia  Till höger och vänster i kapellet finns målningar av Francesco da Castello visande Jungfru Marias obefläckade avelse, respektive Jungfru Marias upptagelse i himmelen. Båda dessa målningar fanns tidigare i San Giacomo degli Spagnuoli.

Det första kapellet på vänster sida är invigt åt den heliga Anna, Jungfru Marias moder, Cappella di Sant´Anna.  Altaret pryds av Tommaso Boscellis skulpturgrupp från 1544 med Anna, Jungfru Maria och Jesusbarnet.  Skulpturen fanns tidigare i San Giacomo degli Spagnuoli. I kapellet finns även ett tabernakel för den heliga oljan, utfört av Andrea Bregnos lärjunge Luigi Capponi. Även detta verk fanns tidigare i San Giacomo degli Spagnuoli.

Det andra kapellet på vänster sida är invigt åt Vår Fru av Montserrat, Cappella della Madonna di Monserrato) På altaret finns en modern kopia av den svarta originalskulpturen som förvaras i klostret i berget Montserrat, utförd av den katalanska skulptören Manuel Martí Cabrer med anledning av Jubelåret 1950.

Det tredje kapellet på vänster sida är invigt åt aposteln Jakob, Cappella di San Giacomo. I kapellet finns en skulptur av aposteln Jakob utförd av Jacopo Sansovino.  Denna skulptur fanns tidigare i kardinal Jaime Serra i Caus kapell i San Giacomo degli Spagnuoli.

I kapellet finns två gravmonument båda utförda under 1400-talet av Andrea Bregno och båda härrörande från San Giacomo degli Spagnuoli.  Till vänster finns monumentet över San Giacomo degli Spagnuolis grundare, biskop Alonso de Paradinas och till höger monumentet över biskop Juan de Fuensalida, sekreterare åt Alexander VI.

Mästerverk av Bernini

I prästkollegiets refektorum finns numera  en byst av Monsignore Pedro de Foix Montoya (1556-1630) utförd av Gian Lorenzo Bernini och räknad som ett av hans verkliga mästerverk. Bysten utfördes 1621-1622 och var från början avsedd för Pedro de Foix Montoyas gravmonument i San Giacomo degli Spagnuoli. På sin tid väckte den stor uppmärksamhet, då den inte bara var porträttlik utan upplevdes som levande och nära nog omöjlig att skilja från originalet.

En anekdot förtäljer att en grupp kardinaler och präster besökte kyrkan strax efter det att monumentet hade rests. En av dem utbrast: ”Detta är Montoya förstenad. ” I nästa ögonblick kom Montoya själv fram till dem  och sade: ”Detta är Monsignor Montoyas porträtt”, och så vände han sig mot bysten och yttrade: ”och detta är Monsignor Montoya.”

Till Monsignore Montoyas monument hörde ytterligare ett par mästerverk av Bernini, två huvuden i marmor gestaltande en salig själ (Anima beata) och en fördömd själ (Anima dannata).  I likhet med målningarna från Cappella Herrera var det från början tänkt att de båda marmorhuvudena skulle överföras till Spanien, närmare bestämt till Barcelona. Efter våldsamma protester beslutades dock att de i stället skulle ställas upp på spanska ambassaden i Rom.

1San Giacomo fasad PN
2San Giacomo huvudportalen från 1463
3San Giacomo degli Sp 1800-tal
4Körläktaren
Sankt Jakob
5b Cappella Serra i Cau
6Santiago Matamoros Capella Jaime Serra i Cau
7Aposteln Jakob på sin vita stridshäst
9Nostra Signora del Sacro Cuore fasad mot CR
10 Mittskeppet Nostra Signora del Sacro Cuore
11 Santa Maria di Monserrato Fasad
12 fasadskulpturen detalj
13 Achille_Pinelli_1834_Santa_Maria_in_Monserrato
14 Högaltaret Santa Maria di Monserrato
14b Långhuset i Santa Maria di Monserrato
15 Annibale Carraci San Diego de Alcala
16 De bada Borgia-pavarnas gr avmonument i Cappella SDA
17 Cappella della Madonna di Monserrato
17 Cappella della Madonna di Monserrato
Bernini,_ritratto_di_Pedro_de_Foix_Montoya
Gian-Lorenzo Bernini (1598-1680) Damned Soul – Rome, Spanish Embassy
Blessed_Soul_by_Bernini

Litteratur i urval

Avery, C., Bernini. Genius of the Baroque. London 1997

Buchowiecki, W., Handbuch der Kirchen Roms. Bd.II, III. Wien 1970, 1974

Cristofori, F., Cronotasi dei cardinali di Santa Romana Chiesa. Roma 1888,

Davidsson, B.F., Pellegrino da Modena. Burlington Magazine. Feb. 1970, s 81f

Visceglia, MA., Roma papale. Roma 2010

Beltramini, M., Antonio da Sangallo il Giovane e la Cappella Serra a San Giacomo degli Spagnoli a Roma. In: Firenze Architettura 2(2016), s 118-126

La Colonna della Concepzio Immacolata: Från feodalt tribut till hyllning av Jungfru Maria

På Piazza Mignanelli, gränsande till Piazza di Spagna och omramad av Palazzo di Spagna och Palazzo della Propaganda Fidei, står en reslig ensam kolonn. Kolonnen har hög sockel, omramas av fyra gammaltestamentliga gestalter och kröns av en bronsskulptur av Jungfru Maria.

Det är nog inte så många turister som ägnat kolonnen någon större uppmärksamhet, än mindre reflekterat över dess betydelse och dramatiska bakgrund i de feodala relationerna mellan påvedömet och kungariket Neapel.

Colonna della Concezione Immacolata sedd från Piazza di Spagna

Colonna della Concezione Immacolata sedd från Piazza di Spagna

Feodalt tribut för kungariket Neapel

Under 1000-talet växte under normandisk ledning fram en statsbildning i södra Italien och på Sicilien som genom historien burit många namn; Kungariket Sicilien, Kungariket Neapel och Kungariket De Båda Sicilierna.

Denna statsbildning som efter Normanderna kom att styras av många furstehus; Hohenstaufern, Anjou,  d´Aragona,  Habsburg och  Bourbon, låg officiellt under påvens överhöghet.  Påven såg sig som den högste feodalherrn och kungen av Neapel var hans vasall.  Det var följaktligen påvarna som hade rätt att besluta vem som skulle vara härskare i Neapel.

Under första hälften av 1200-talet hade de blivit allt mer missnöjda med Fredrik II av Hohenstaufern.  Efter Fredriks död beslutade sig påvarna för att göra sig kvitt huset Hohenstaufern och i stället ge Neapel till sin nya bundsförvant, huset Anjou.

Piazza Mignanelli under sent 1800-tal

Piazza Mignanelli under sent 1800-tal

På påven Urban IV uppmaning anföll 1263 den franske kungens bror, Charles d´Anjou Fredriks son och efterträdare, Manfred, som den 26 februari 1266 dödades i slaget vid Benevento. Samma år kröntes Charles i Rom till kung av Neapel. Redan året innan hade han emellertid erhållit påvlig investitur på kungariket.

Som avgift för Neapel och tecken på den feodala lojaliteten beslutades att Charles och hans efterföljare som kungar av Neapel, varje år under festen till apostlafurstarna Petrus och Paulus (29 juni) till påven skulle överlämna en vit häst (chinea) som på sin rygg bar en silverurna med 8000 once.

Seden att bekräfta den neapolitanske kungens ställning som påvlig vasall genom den vita hästen levde kvar under samtliga furstehus som efter huset Anjou kom att styra kungariket. Fram till senare hälften av 1700-talet såg kungarna det i regel som en ära att få överlämna hästen.

Medan överlämnandet av Chinean från begynnelsen och fram till mitten av 1500-talet varit en ceremoni begränsad till påvehovet, kom den från mitten av 1500-talet att kompletteras med en praktfull kortege där den vita hästen fördes i procession från den spanske ambassadörens residens i Palazzo di Spagna (kungariket Neapel tillhörde då Spanien) och till Peterskyrkan.  Från mitten av 1600-talet, i samband med att överlämnandet av hästen blev ett privilegium för familjen Colonnas huvudman, tillika den Neapolitansk överhovstallmästaren, kompletterades överlämnandet dessutom av storslagna festligheter i familjen Colonnas palats.

Till festligheterna runt Chineaöverlämnndet hörde sedan 1500-talet även festarkitektur med pyrotekniska arrangemang, så kallade Macchine.   Sedan de spanska Bourbonerna genom Filip V efter en rad krig definitivt etablerat sig som Neapels kungar kom le macchine att bli själva symbolen för Chineafesten. Samtidigt försköts emellertid fokus från kungens vasallskap hos påven till kungarikets historia.

Under de sista decennierna av 1700-talet ändrade kungarna sin syn både på vasallskap till påven och på överlämnandet av chinean. Det regerande kungaparet, Ferdinand IV och Maria Carolina av Österrike, var starkt influerade både av tidens fursteabsolutism och av upplyningstänkandet med dess starka avståndstagande från påvens världsliga mak . För dem var Chineaceremonien en påminnelse om en otidsenlig feodal boja. Redan 1768 började Ferdinand IV protestera mot att överlämna hästen.  Fram till 1788 lyckades påven förmå honom att skicka hästen. Därefter var det stopp. Ferdinand vägrade skicka hästen, men beslutade i stället att överlämna penningsumman som en separat gåva till apostlafurstarna.  Påven vägrade att acceptera och vände sig till Europas kungar för att få dem att hjälpa sig genomdriva kraven gentemot den Neapolitanske kungen. Inte ens detta hjälpte.

Under mer än 60 år, med undantag för den tid då, i den Franska Revolutionens kölvatten, Napoleon Bonapates bror Joseph och senare Joachim Murat, styrde Neapel, fortsatte påvarna att kräva att hästen skulle överlämnas till honom som feodalt tribut. Lika länge fortsatte den neapolitanske kungen att vägra skicka hästen och deponerade i stället årligen penningsumman som gåva till apostafurstarna.

Hyllning till den Obefläckade avlelsen (Concepzio Immacolata)

Den 8 december 1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse (Concepzio Immacolata) det vill säga att Jungfru Maria från första ögonblicket av sin tillblivelse i moderlivet var befriad från arvsynd, något som var en absolut förutsättning för att hon senare skulle kunna bli mor åt Jesus.

Detta var inte någon ny lära i kyrkan. Redan under 400-talet hade den 8 december i Syrien firats som en festdag till Marias avlelse och utkorande.

Under den västerländska medeltiden rådde motstridiga uppfattningar angående avlelsen bland teologerna. Franciskanerna försvarade Marias särskilda privilegium att vara befriad från arvsynd, dominikanerna motsatte sig läran.

1476 hade påven Sixtus IV, själv franciskan, i den västerländskakyrkan infört en fest till den obefläckade avlelsen.

Under 1500-talet blev den obefläckade avlelsen ett populärt motiv i konsten där den framställdes som en ung kvinna med en krans av tolv stjärnor runt huvudet och stående  på månskäran  samtidigt som hon trampade en orm under foten.

Ett år efter det att Pius proklamerat Maria-dogmen föreslog Ferdinand II av De Båda Sicilierna att man en gång för alla skulle komma till ett slut i Chineastriden. Hans förslag var att han, mot att Pius för evigt upphävde Chineafesten och därmed det feodala bandet mellan Neapel och påvedömet, skulle bekosta ett dokument över den Obefläckade avlelsen.  Pius samtycke och arbetet med monumentet kunde ta sin början.

Sin plats skulle monumentet få utanför den spanska ambassaden i Palazzo di Spagna. Huvudanledningen härtill var att Spanien var det land som starkast stött proklamerandet av dogmen. Därtill var det ju fram till mitten av 1600-talet som Chinea-processionen utgått just från Palazzo di Spagna.

Kolonnen med tre av de fyra gammaltestamentliga gestalterna tydligt synliga

Kolonnen med tre av de fyra gammaltestamentliga gestalterna tydligt synliga

Moses

Moses

Huvudansvarig för utformandet av monumentet var arkitekten Luigi Poletti.  Längst ner finns en cirka 5 meter hög sockel omramad av fem gammaltestamentliga getalter; Moses(ett verk av skulptören Ignazio Jacometti), Jesaja (ett verk av skulptören Salvatore Revelli), David (ett verk av skulptören Adamo Tadolini) och Hesekiel (ett verk av skulptören Carlo Chelili) vilka samtliga ansågs ha vittnat om Marias utkorelse. På sockeln finns även fyra  relifer visande Bebådelsen, Josefs dröm, Marias kröning till himlarnas drottning samt Pius proklamerande dogmen om Marias utkorelse och obefläckade avlelse, Pius vapensköld, samt en inskriptionsplatta hugfästande dogmen och beslutet att resa kolonnen.

lief visande Marias kröning till himlarnas drottning

lief visande Marias kröning till himlarnas drottning

Ovanpå sockeln höjer sig en 11,81 meter hög marmorkolonn, krönt av ett korintiskt kapitel.  Denna kolonn hade upptäckts 1777 under förstärkningsarbete på grunden till klostret Santa Maria in Campo Marzio och hade under kejsartiden krönts av en staty av gudinnan Minerva, numera förkommen. I stället kom kolonnen att krönas av en skulptur av Jungfru Maria, utförd av Giuseppe Obici. Skulpturen återger Jungfru Maria enligt den klassiska återgivningen av Conceptio immacolata; Ung kvinna, krönt med en krans av tolv stjärnor och stående på en månskära samtidigt som hon trampar på en orm.

Sockeln med tre av de gammaltestamentli ga gestalterna; David, Jesaja, Hesekilel, samt Pius IXs vapensköld och inskription till minne av proklamerandet av dogmen

Sockeln med tre av de gammaltestamentli ga gestalterna; David, Jesaja, Hesekilel, samt Pius IXs vapensköld och inskription till minne av proklamerandet av dogmen

Den krönande statyn av Jungfru Maria

Den krönande statyn av Jungfru Maria

Hjälp av Roms brandmän

På festdagen till Jungfru Marias Obefläckade avlelse den 8 december 1857 invigdes monumentet. Hjälp i resandet av monumentet hade Luigi Poletti fått av 220 romerska brandmän.  Sedan dess har Roms brandmännen på ett alldeles särskilt sätt varit knutna till monumentet.  Med början 1923 exempelvis. har Roms brandmän varje år under festen till Concepzio Immaculata  med hjälp av en brandbil fäst en blomsterkrans runt Marias arm.

Påvlig närvaro

Sedan 1953 brukar dessutom påven själv vara närvarande vid brandmännens ceremoni.

En av de sista Macchine, rest p å Piazza degli Apostoli 1785.

En av de sista Macchine, rest p å Piazza degli Apostoli 1785.

Litteratur i urval

Gori Sassoli, M., Della chinea e di alter “Macchine di Gioia.” Apparati architettonici per fuochi d´artificio a Roma nel Settecento. Milano 1994

Gori Sassoli, M., La ceremonia della chinea . Dal teatro delle corti al popolo festihianti. In: La festa a Roma dal Rinascimento al 1870. A cura di Marcello Fagiolo. Vol.2 Atlante, s 42-55

Lioy, G., “L´abolizione dell´omaggio della chinea.” Archivio Storico per le provincie Napoletane 7(1882), s 263-292, 497-530, 713-775

Moroni, G., ”Chinea.” Dizionario di erudizione storico-ecclesiastica da San Pietro fino ai nostri giorni. Venezia 1841, s 88-93

Schnettger, M., Das Ende der Chinea-Präsentation und der Zusammenbruch des Päpstlichen Lehnswesens. In: Zeitenblicke 6 (2007:1). Online Journal für die Gesichtwissenschaften. www.Zeitenblicke.de/2007

Sacro Cuore del Suffragio och Museo delle Anime del Purgatorio

Det sena 1800-talet var en turbulent tid för den katolska kyrkan och påvedömet. Allt sedan Upplysningstiden attackerade liberalerna både politiskt och religiöst.  Krav restes på upphävandet av påvens världsliga makt, religionsfrihet och ett kraftigt reducerande av helgonkult, Mariafromhet och ordensliv.

Dessutom drabbades påvedömet svårt av nationalismen som på den italienska halvön resulterade –ilRisorgimento  -kravet på ett enat Italien. 1861 utropades kungariket Italien. Av påvens tidigare stat – Kyrkostaten – återstod bara Rom och områdena runt själva staden. Tio år senare intog kungen av Savoyens trupper även Rom och Kyrkostaten upphörde att existera.  Ett år senare, 1871, blev Rom kungariket Italiens huvudstad. Samtidigt beslutades att all kyrklig egendom som inte var direkta gudstjänstlokaler skulle konfiskeras.  Beslutet, som tog flera decennier att förverkliga, kom emellertid att få konsekvenser även för det religiösa livet.

De religiösa brödraskapens egendom konfiskeras

Den 17 juni 1890 beslutades att alla fastigheter som under århundraden donerats till religiösa brödraskap i Rom, undantaget rena gudstjänstlokaler, med omedelbar verkan skulle exproprieras. Därmed försvann fundamentet för huvuddelen av de månghundraåriga själamässoinstiftelserna, som därmed upplöstes.

Bland många anhöriga och präster var förtvivlan stor över att många själar nu lämnades utan det stöd i form av böner och mässor, de hade hoppats på genom sina donationer.

Ett brödraskap till stöd för själarna i Skärselden

1893 lät därför den franske prästen Victor Jouёt grunda ett nytt brödraskap, ställt under beskydd av Jesu hjärta, till stöd för själarna i Skärelden; Associazione del Sacro Cuore del Suffraigo delle anime del Purgatorio. Sitt säte hade brödraskapet mellan 1893 och 1896 i ett litet kapell på Via dei Cosmati, intill Castel Sant Angelo och mellan 1896 och 1914 på Lungotevere dei Prati, strax intill den tomt Victor Jouёt  samtidigt  låtit köpa med tanke på en framtida, större kyrka.

Redan 1894 lade biskopen av Marseille, Joseph Jean Louis Robert, grundstenen till den framtida kyrkobyggnaden, själva kyrkobyggandet  fick dock vänta ännu några år.

Sacro Cuore del Suff

Sacro Cuore del Suffraigo. Västfasaden.

Branden
Tre år senare, 1897, inträffade en händelse som för alltid kom att prägla verksamheten i brödraskapet och deras kyrka. Under mässan utbröt en eldsvåda på altarväggen och när den väl var släkt framträdde ett sorgset människoansikte på den förkolnade väggen. Victor Jouёt tolkade bilden som en själ från Skärselden som på detta vis sökte meddela sig och be de efterlevande om böner för att snabbare komma till Paradiset.

Padre Jouёt såg sin teori som så intressant och betydelsefull  för den av den sekulariserade samtiden hårt trängda kyrkan, att han begav sig ut över Europa för att se om liknande händelser inträffat även på andra håll.  Något som i så fall skulle bevisa dels Skäreldens existens, dels att själarna som fanns där kunde ta kontakt med de efterlevande för att uppmana dem till böner och mässor. Till sin glädje fann Padre Jouёt att det i flera församlingar runt om i det katolska Europa fanns fysiska vittnesmål om att själar försökt få kontakt med de efterlevande. Det äldsta belägget var från 1696, några från 1700-talet och det största antalet från 1800-talet.  Den typ av belägg det rör sig om varidentifierade, inbrända handavtryck på klädespersedlar, bönböcker mm . I många fall kunde Padre Jouёt ta med sig beläggen till Rom, i andra fall fick han nöja sig med ett foto. Väl hemma igen lät Padre Jouёt  i kapellets sakristia inrätta Museo Christiano d´oltre tomba (Det kristna museet för livet bortom graven).

Starkt stöd av påvarna Pius X och Benedictus XV

Padre Pietro Benedettis gravmonument, invigt 1932 av kardinal Bonaventura Ceretti.

Padre Pietro Benedettis gravmonument, invigt 1932 av kardinal Bonaventura Ceretti.

1908 påbörjades arbetet med den nya kyrkan. Arbetet anförtroddes åt arkitekten och ingenjören Giuseppe Gualandi.  Kyrkan kom att uppföras i armerad betong – ett vid tiden helt nytt material – och har hämtat inspiration från katedralerna i Milano, Chartres, och Notre Dame i Paris.

År 1912 dog Padre Jouёt och arbetet med förverkligandet av så väl kyrkan som det lilla museet över själarnas kontaktförsök, övertogs av Padre Pietro Benedetti.

En påve med starkt intresse för kyrkobyggandet var Pius X. Under ett möte med Padre Pietro Benedetti 1912  fastslog han vilka nitton helgon han ansåg skulle pryda fasaden. Genom sin encyklika Pascendi (8 september 1907) fick han dessutom grundläggande betydelse för museet, då han fastslog att det inte var förbjudet för katoliker att tro att själar från Skärselden på olika sätt kunde ta kontakt med de efterlevande.

1914 revs det lilla provisoriska kapellet för att lämna plats åt den expanderande kyrkan. Tre år senare kunde kyrkan tas i anspråk för gudstjänstbruk genom en påvlig bulla utfärdad av Benedictus XV den 10 december 1917 och ytterligare fyra år senare, 1921, konsekrerades den av samme Pietro Benedetti, då upphöjd till titulärbiskop av Tiro, som varit ansvarig för kyrkobyggandet sedan Padre Jouёts död år 1912.

Mittskeppet med högaltaret i fonden.

Fokus på själarna i Skärelden

Kyrkorummet är treskeppigt. 39 meter långt och 20 meter brett.  Det är indelat i sex valvbågar med kryssvalv i taket. Till varje valvbåge hör efter långsidorna kapell med verk av samtida italienska konstnärer såsom Alessandro Catani, Giovanni Battista Conti och Giuseppe Borgo. Bland de helgon som tillägnats kapell hör Antonius av Padua, Gregorius den Store och Marguerite Marie Alacoque, den ursprungliga befrämjaren av kulten till Jesu hjärta (den gudomliga kärleken manifesterad i Jesu fysiska hjärta), samt Rosenkransmadonnan, Josef ochärkeängeln Mikael. Samtliga altarmålningar fokuserar på arbete för själarna i Skärselden och spridandet av vördnaden för Jesu hjärta. I ett av kapellen återfinns dessutom Padre Pietro Benedettis gravmonument.

Kyrkans huvudaltare smyckas av en målning av de båda florentinska bröderna Giuseppe och Alessandro Catani som av påven Benedictus XVdefinierades som ett levde kompendium över Kyrkans lära om Skärselden (”il compendio visivo della dottrina Cattolica sul Purgatorio.” I mitten Jesus strålande av den gudomliga kärlekens  ljus och omgiven av änglar. Till höger respektive vänster om honom finns Jungfru Maria och Josef – båda förebedjare för själarna inför Gud. Längst ner syns flera själar varav flera är på väg mot Paradiset. Här finns även bedjande troende och en präst firande själamässa.

Museo delle Anime del Purgatorio.

Museo delle Anime del Purgatorio.

Museo delle Anime del Purgatorio.

Med åren hade många vittnesbörd om de dödas försök att ta kontakt med de efterlevande strömmat in till kyrkan. 1921, samma år som kyrkan invigdes, beslutade därför kyrkoherden, Padre Gilla Vincenzo Gremigro,  dels att underkasta de olika vittnesbörden en minutiös granskning  och att endast de med säkerhet autentiska vittnesbörden skulle ställas ut i ett litet museum intill sakristian, dels att museet skulle byta namn från  Museo Christiano d´oltre tomba till Museo delle Anime del Purgatorio. Därmed underströks vilken typ av kontakt mellan levande och döda det skulle röra sig om.

Del av fasaden

Del av fasaden

Ett kyrkorum präglat av sällsam stillhet och ett fantastiskt ljus

Kyrkorummet präglas av en sällsam stillhet och av ett fantastiskt ljus. Starkt bidragande till detta är det höga gotiska kyrkorummet och alla glasfönstren med sina målningar. På västfasaden finns tre triforiefönster, det mitterta krönt av ett rosettfönster.  På västsidan finns även kyrkans orgel, invigd 1960 och ersättande en orgel man tidigare fått från Birgittasystrarna i Rom.

Långhuset lyses upp av sammanlagt arton triforiefönster, samtliga smyckade med  helgonscener. Koret slutligen, får sitt ljus genom tre monoforiefönster.

Påvebesök och jubileum

1998 besökte Johannes Paulus II kyrkan och i år 2017, firar man kyrkorummets hundraårsjubileum.

Litteratur

Santangini, Domenico. Fioravanti, Arianna., Chiesa del SacroCuore di Gesú in Prati e Piccolo Museo del Purgatorio. Roma 2017

 

Adress och öppettid

Orgeln med det vackra rosettfönstret i bakgrunden

Lungotevere  dei  Prati 12, intill Via Ulpia.  Öppet 7.30-11. 16-19. För att vara på den säkra sidan ring före besök. 00 39 06 68654 73.
För att med tunnelbana (Metro) ta sig till kyrkan åker man Linje A mot Battistini.  Man kan välja att gå av antingen vid Spagna eller vid Lepanto.  Från Spagna går man  Via Condotti, korsar Via del Corso och går därefter Via Tomacelli till Ponte Cavour. När man är på bron ser man kyrkan. Från Lepanto går man Via Alessandro Farnese och Via Lucrezio Cava till Piazza Cavour. Därefter fortsätter man Via Ulpia. Strax intill Tibern ligger kyrkan.  Det finns även flera bussar som går till Piazza Cavour.

Man kan också vandra från Peterskyrkan och längst Tibern. Det är en vandring som öppnar upp för en del maktpolitiska funderingar då man dels passerar Castel Sant´Angelo; än gång Kyrkostatens starkaste fästning, dels det gigantiska Palazzo della Giustizia  (Justitie palatset)  uppfört mellan 1889-1911 med symboliskt syfte att politiskt dominera över Castel Sant´Angelo och därmed över påvedömet.

Fontäner i Rom

Som jag nämnde i min tidigare artikel om Roms torg vill jag nu berätta lite mer om några av Roms över 2000 fontäner. Det stora antalet fontäner i Rom visar på romarnas stora intresse för vatten och som för alla antika folk ansågs vattnet vara en gåva från gudarna. Alltså heligt och det var således en gud som ansvarade för källorna. Romarnas ”vattengud” hette Fons och han fick ett tempel rest 221 f.Kr vid foten av Campidoglio i närheten av nuvarande Vittoriano.

Tack vare akvedukternas byggande fanns det redan på mitten av 1300-talet över 1000 registrerade allmänna fontäner i Rom. Då räknades inte det stora antalet privata, bassänger eller spa-anläggningar med som registrerades på annat sätt.

Varje fontän hade sin egen personliga beskyddare.I början fyllde fontänerna bara ett funktionellt syfte men efter hand smyckades och dekorerades de ut alltmer. Med arkitekter och skulptörer som Giacomo Della Porta, Carlo Maderno och Gian Lorenzo Bernini blev fontänerna rena konstverk med en höjdpunkt under 1700- talet.




För mångas av oss svenskar är nog en fontän i Rom synonymt med Fontana di Trevi. Vattnet till den berömda fontänen kommer från den antika källan Acqua Vergine och redan från 1410 finns det dokument om en fontän på platsen. 1640 byggdes en ny av arkitekten Gian Lorenzo Bernini samma man som anlade Petersplatsen och fontänen på Piazza di Spagna förresten. Men det var under 1700-talet som fontänens nuvarande utseende skapades av Nicola Salvi och hans efterföljare Giuseppe Pannini.

Mynten som samlas upp här av kommunen ges till Caritas och används till välgörenhet. Hittills har det påträffats mynt från 58 olika länder.

Fontana Barcaccia på Spanska torget vid foten av trappan upp till Trinità dei Monte är det första verket som helt skapades som ett konstverk. Den frångick alltså de klassiska formerna som tidigare existerade. Arkitekten var den precis tidigare nämnda Gian Lorenzo Bernini och hans far.

Fontänen har form av en båt som strandat till minne av en översvämning av Tibern. Den största anledningen till fontänens utformandet var det låga vattentrycket. Det var helt enkelt inte möjligt att göra en fontän med högre vattenpelare.

piazza navona

Fontana dei Quattro Fiumi (bilden) på Piazza Navona restes 1651 av samma Bernini på uppdrag av på Innocentius IX. Den utgör basen av en romersk obelisk och representerar de fyra kontinenterna som var kända på den tiden. Kontinenternas största floder Donau, Nilen, Ganges och Rio personifierades med gigantiska statyer.

Fontana del Nettuno och Fontana del Moro skapades 1574 av Giacomo della Porta för ytterkanterna av samma torg. De båda fontänerna var från början identiska. Men ganska fort dekorerades den ena med fyra tritoner och andra figurer.1651 lades det till en bassäng denna gång av Bernini. Ännu senare lades ytterligare till en figur i mitten som kallades “il Moro”. Även till den andra fontänen lades det till en större bassäng men det var först 1873 som gruppen “Nettuno” skapades omgiven av hästar och najader.

Fontana di piazza della Rotonda är ännu ett verk skapat av Giacomo Della Porta. Obelisken i mitten donerades av påve Clemens XII.

La Fontana della Terrina gjord av, ja nu vid det här laget kan ni nog nästan gissa vem som gjorde den. Just det Giacomo Della Porta och ursprungligen stod den i mitten av piazza Campo de’ Fiori men flyttades så småningom för att ge plats åt momentet på Giordano Bruno. Numera har den sin plats framför Chiesa Nuova.




Fontana del Tritone på Piazza Barberini är ett av Berninis mästerverk.

Att många av fontänerna från början realiserades för praktiskt bruk till skillnad från de stora monumenten fråntar dem inte dess artistiska värden. Så här kommer några fontäner med ett lite annorlunda utseende.

Fontana del Babuino realiserades 1576 genom att återvinna material från andra antika romerska statyer. Den är en av Roms sex ”talande statyer” och fulheten är en del av charmen. Den har blivit nedmonterad och omplacerad vid sidan av kyrkan Sant’Atanasio dei Greci fortfarande i via del Babuino.

Fontana degli Artisti på Campo Marzio består av stativ, en korg med penslar, färger och passare som omger två maskaroner. De sk makaronerna var stiliserade grinande ansikten som ursprungligen användes för att skrämma bort onda andar. Fontänen ger verkligen karaktär åt den kända konstnärsgatan.

Fontana della Botte i Trastevere från vilken vattnet kommer ut från en tunna som sitter i muren symboliserar det flödande vinet från det stora antalet värdshus i kvarteret.

Fontane della Galleria nazionale d’arte moderna som tillsammans med det intilliggande palatset ritad av arkitekten Cesare Bazzani är ett par av tvillingfontäner placerade på var sin sida av en trappa. Vardera har en cirkelformad bassäng och på sidorna ser man åtta sköldpaddor samt dekorerade blommotiv.

Fontana del porto di Ripetta var från början ett badkar med dricksvatten för djur och den får sitt vatten från ”Acqua Felice” en annan av Roms akvedukter. Några år senare lades det till en lykta som skulle fungera som fyr nattetid.




På tal om djur tycker jag att det kunde vara kul att berätta att det i Rom finns flera källor med djurnamn.

Förutom oxe som egentligen syftar på ett efternamn finns också binas, sköldpaddornas, grodornas grisens, björnens, lejonets samt den idag försvunna vargens fontän.

Och så en fontän för hundar som jag nämt in en tidigare artikel. Det rör sig troligtvis om den minsta fontänen i Rom. Den ligger i marknivå och gjort i travertin. Den har inskriptionen ABC som står för Charlie bar hotell Ambasciatori vars ägare 1940 kom på iden att låta göra en fontän för sina egna två hundar och som följd även för alla andra hundar som passerar.

Avslutningsvis vill jag åter nämna drickfontänerna ”de stora näsorna” som finns utplacerade i hela Rom. De är ca 2500 stycken och många fungerar fortfarande och ger dricksvatten framförallt till törstiga turister.

Broar i Rom

Det sägs ju att alla vägar bär till Rom. Om så är fallet kommer de att på något sätt och i något sammanhang att korsa floden Tibern.

Det antika Rom föddes och växte huvudsakligen på Tiberns vänstra sida där Campidoglio (Capitolium)och de andra av Roms berömda kullarna ligger. Staden blev dock snart tvungna att relatera till det som hände på det som de kallade ”andra sidan av floden”.

Det symboliska värdet lever dock forfarande kvar i dagligt tal och Trastevere är ett bra exempel. För i dag är Trastevere utan tvivel en del av själen i romarnas identitet men under en lång period var den huvudsakligen bebodd av utlänningar. Vatikanen som har och haft så stort inflytande på stadens historien benämns fortfarande som ”bortanför Tibern”.

De första broarna byggdes i trä som ett försvar för att lätt kunna förstöras vid anfall så att fienden inte skulle kunna använda dem. Det var först långt senare när romarna kände sig förhållandevis trygga som de lät bygga broar i sten.

Som det är enkelt att förstå har stilen på varit mycket olika genom tiderna beroende på ingenjörer och tekniska möjligheter. Det är idag fortfarande mycket lätt att se de stora skillnaderna i arkitektur.

Den äldsta bron ligger söder om Isola Tiberina och den härstammar troligtvis från mitten av 200 talet f Kr. Man kan fortfarande se resterna från denna bron som idag kallas PONTE ROTTO (den trasiga bron). Den förstördes till stora delar vid en översvämning1598 men en båge och en pelare står forfarande kvar.Utsmyckningen med drakar i relief härstammar från påven Gregorius XIII:s restaurering precis innan översvämningen.

I närheten finner man PONTE FABRICIO den äldsta romerska bron i Rom som fortfarande är i bruk. Den uppfördes år 62 f.Kr och den sammanbinder Isola Tiberina från vänstra stranden. På bron finns en inskriptionen som upprepas på fyra ställen till ett minne av mannen som lät uppföra den.

En annan bro som symmetrisk binder ihop Isola Tiberina med intilliggande strand är PONTE CESTIO. Den är ett tydligt bevis på integrationen av Trastevere med resten av staden. Under en tid gick den under namnet Ferratbron på grund av alla kedjor som höll kvarnarna på plats vid floden. Idag finns bara ursprungsbågen i mitten kvar. De yttre är tillbyggda senare eftersom marken förändrades och den fick monteras ner. Den byggdes upp igen i slutet på 1800-talet med material från orginalbron.

PONTE GARIBALDI är en annan bro vid Isola Tiburtina. Vid brons fäste finns en minnesplatta åt Giorgiana Masi, en ung italienska som sköts ihjäl i samband med en kvinnodemonstration 1977.




Mot stadens centrum finnar man PONTE SISTO som fick sitt namn av påven Sixtus IV som levde under andra delen av 1400-talet. Den bygges på resterna av en äldre romersk bro till Isola Tiberina mellan piazza Trilussa och via dei Pettinari.

Giuseppe Mazzini, en av politikerna bakom Italiens enande fick bron PONTE MAZZINI uppkallade efter sig. Den är dekorerad med lyktstolpar i brons och invigdes 1908.

PONTE SAVOIA har tre murade bågar i vit marmor och två pelare och påminner något om ett skepp.Den byggdes under 1924 på bara 34 månader men arbetet stötte på många svårigheter och det blev många avbrott i arbetet.

1886 konstruerades PONTE VITTTORIO EMMANUELE men det dröjde hela 25 år innan den invigdes med anledning av 50 års firande av Italiens enande.

PONTE S’ANGELO

Kejsaren Adriano ville förbinda sitt mausoleum och övriga staden och PONTE S’ANGELO byggdes. Under medeltiden användes den av pilgrimer för att nå Peterskyrkan. 1450 gav bron vika på grund och många människor dog. Påve Clemens IX lät Bernini i mitten på 1600-talet skapa några av de dekorativa statyer som vi än idag kan beskåda och njuta av.

PONTE UMBERTO är dedicerad till kungen av Italien Umberto I som invigde bron 1895. Den har tre bågar och 105 meter lång. Den är byggd med materialet travertin som är en typ av kalksten och var under en lång tid ett mycket vanligt byggmaterial som användes både till Colloseum och Peterskyrkan.

På grund av den stora ökningen av byggnader startade man 1896 startade byggandet av PONTE CAVOUR som fick namnet av en av frontfiguerarna vid Italiens enande och den ersatte den tidigare provisoriska bron som fanns på platsen sedan ett 20-tal år. Den har 5 bågar och är 110 meter lång och 20 meter bred och i byggd i tegel klädd med travertin.

PONTE RISORGIMENTO byggdes för världsutställningen i konst i början på 1900- talet och den sammanbinder viale Mazzini och piazzale delle Belle Arti. Byggd i cement och det med två skyltar där med text om materialet i bron.




2012 invigdes en ny bro eller rättare sagt en viadukt som fick sitt namn efter Settimia Spizzichino. Den enda kvinna som överlevde förintelsen av Roms ghetto 16 oktober 1943. PONTE SETTIMIA SPIZZICHINO är även känd som Cavalcavia Ostiense.Designen av bron liknar avlägset strukturen av DNA och skapades med hjälp av teknik i grafik och software i 3D till en kostnad av 154 miljoner kronor.

FÄRJBÅTARNA skötte under lång tid trafiken mellan Tiberns stränder. Det handlade om färjor som drogs med en tamp mellan stränderna vilket gjorde övergången säker och trygg även när strömmen var strid. De var i bruk fram till Rom blev huvudstad efter enandet av Italien 1870.

Fem romerska bibliotek som du inte får missa

Redan under Antiken var Rom berömt för sina bibliotek. Efter biblioteken i Alexandria och Pergamon ansågs Bibliotheca Ulpia, grundat av kejsaren Trajanus cirka 115 e.Kr som den antika världens förnämsta bibliotek.

Biblioteket, vilket var uppkallat efter kejsarens familjenamn, Ulpius,  var beläget alldeles invid hans forum, Forum Traiani (förutom en kort tid då det var inrymt i Diocletianus termer). I enlighet med traditionen hade det en grekisk och en latinsk samling; Bibliotheca greca  och Bibliotheca latina.

Bibliotheca Ulpia och Trajanus forum fanns kvar åtminstone fram till mitten av 500-talet.  Därefter kom biblioteksverksamheten i Rom under mer än tusen år att vara helt knuten till kyrkan, inte minst då till påvedömet och till diverse ordnar.



I Vatikanbiblioteket – ett av världens främsta forskningsbibliotek

Uppgifter om ett påvligt arkiv och bibliotek finns redan från 300-talet.  Från 700-talet finns dessutom uppgifter om en speciell påvlig bibliotekarie.

Längre fram under medeltiden kom påvarna att bygga upp ett magnifikt bibliotek i Lateranpalatset. Tyvärr förstördes detta bibliotek i början av 1300-talet i samband med att den franske kungen sökte bränna ner Lateranen.  Under tiden i Avignon byggde man upp ett nytt bibliotek, dessutom kom stor omsorg att läggas på att ordna det påvliga arkivet.

Nicolaus V:s bibliotek

Det första initiativet till att skapa ett påvligt bibliotek i Vatikanpalatset togs i mitten av 1400-talet av Nicolaus V (1447-1455), själv en av tidens främsta humanister och med ett förflutet bland annat som bibliotekarie hos Cosimo de´ Medici.

Sin plats kom biblioteket att ha på bottenvåningen i den palatsflygelNicolaus låtit uppföra och som senare kom att rymma både Appartamento Borgia – den första påvliga representationsvåningen och Rafaels  Stanzer – den påvliga bostaden från Julius II (1503-1513) och fram till slutet av 1500-talet.

Efter antik förebild innehöll Nicolaus bibliotek både en grekisk och en latinsk avdelning, som enligt Nicolaus uttryckliga vilja var öppna för forskning. Det påvliga arkivet var dock inte öppet för forskning.

Melozzo da Forli, Sixtus IV utnämner Bartolomeo Platina till Vatikanbinliotekets förste prefekt

Melozzo da Forli, Sixtus IV utnämner Bartolomeo Platina till Vatikanbinliotekets förste prefekt

Humanisten Platina – Vatikanbibliotekets förste prefekt

Sin formella grundning fick Vatikanbiblioteket först genom bullan Ad decorem militantis Ecclesiae utfärdad den 15 juni 1475 av påven Sixtus IV.  Två år senare, 1477, utnämnde han den framstående humanisten och ledaren för Accademia Romana, Bartolomeo Platina, till Vatikanbibliotekets förste prefekt.

Med anledning av Vatikanbibliotekets formella grundande lät Sixtus IV beställa en serie fresker av Melozzo da Forli, Antoniazzo Romano och bröderna Domenico och David Ghirlandaio som kom att smycka biblioteksalarnas väggar.

Mest känd bland dessa fresker är Melozzo da Forlis framställning av hur Sixtus IV utnämner Bartolomeo Platina till Vatikanbibliotekets förste prefekt. Denna fresk har senare tagits ner från väggen och kan numera ses i Vatikanenens Pinakotek.



En ny biblioteksflygel och skärpta krav för tillträde

Under de följande hundra åren skedde en enorm tillväxt i Vatikanenbibliotekets bokbestånd, inte minst beroende på införandet av boktryckarkonsten.  År 1587 beslutade påven Sixtus V därför att ge sin arkitekt Domenico Fontana i uppdrag att uppföra en helt ny biblioteksflygel, som kom att sträcka sig tvärs över Cortilie del Belvedere.

Högst upp finns den magnifika läsesalen, Salone Sistino,  mätande 70×15 meter. Under ledning av Andrea Lilli kom en grupp konstnärer att smycka den gigantiska salens väggar och tak  med framställningar av antika bibliotek, kyrkliga koncilier, allegoriska gestalter och Sixtus egna byggprojekt.  Böcker och handskrifter inneslöts i specialbeställda skåp – armadi.

Medan biblioteket från början varit tillgängligt för forskare, begränsades denna öppenhet gradvis sedan reformationens utbrott och i synnerhet då sedan påven  Paulus IV 1559 infört Index librorum prohibitorum – förteckningen över förbjudna böcker.
Några decennier senare, 1612, beslutade påven Paulus V att det påvliga arkivet, Archivio Segreto,skulle avskiljas från biblioteket  och få egna lokaler inom biblioteksflygeln.

Codices Regenensis

Under 1600-talet inkorporerades flera privatbibliotek i Vatikanbibliotekets samlingar. bl.a. då det bibliotek drottning Christina fört med sig till Rom, Codices Regenensis.

Bibliotek och arkiv bortförs av Napoleon

Under 1700-talet ökade kraven på att både biblioteket och arkivet skulle öppnas för forskare. Kraven slutade med att Napoleon Bonaparte, sedan han intagit Kyrkostaten 1810, lät föra både arkivet och huvuddelen biblioteket till Paris där samlingarna ställdes till forskarnas disposition.  Till det material som Napoleons generaler ansåg ointressant och som därför lämnades kvarhörde, trots en fransk bibliotekaries helt avvikande mening, drottning Christinas samling. Efter Napoleons fall 1815 beslutades att både bibliotek och arkiv skulle tillbaka till Rom. Åtminstone arkivet kom att lida stora förluster framförallt beroende på att det saknades ekonomiska medel för att säkra återtransporten.

Leo XIII räddar biblioteket och arkivet genom att öppna dem för forskningen

1800-talet var både en politisktturbulent tid och en expansiv period för historieforskningen, med åtföljande starka krav på tillgång till källmaterial.




Efter Italiens enande och Kyrkostatens fall 1870 kom många kyrkliga arkiv och bibliotek att exproprieras av den italienska staten. För att undvika att samma öde även skulle drabba Vatikanbiblioteket och Vatikanarkivet lät påven Leo XIII 1881 respektive 1883 öppna de båda institutionerna för forskarna.

Ett av världens främsta forskningsbibliotek

I dag är Vatikanbiblioteket ett forskningsbibliotek i världsklass framför allt specialiserat på humaniora och teologi. Biblioteket är endast öppet för forskare som kan dokumentera akademiska kvalifikationer och endast i undantagsfall kan icke disputerade personer beredas tillträde.

Omfattande digitalicering

Trots att biblioteket, med undantag för Salone Sistino, är stängt för den vanlige turisten går det ända att ta del av många av bibliotekets skatter genom den omfattande digitalisering som initierades 2010. Sedan 2013 är ett stort antal manuskript möjliga att konsultera på  Vatikanbibliotekets hemsida www.vatlib.it.

II Lärdom och reform

Motreformationen var inte bara en tid av kamp mot avvikande kristna och begränsande av forskares möjlighet att få tillträde till Vatikanbiblioteket. Det var även en tid av stora ordensgrundningar och djupgående satsningar på utbildning, något som i sin tur ledde till betydande biblioteksgrundanden. Här skall vi närmare lära känna tre romerska bibliotek vilka i likhet med Vatikanbiblioteket tillhör den absoluta världstoppen angående humanistiska forskningsbibliotek. I motsats till Vatikanbiblioteket är dessa bibliotek öppna för allmänheten (man skall vara över 16 år och inneha legitimation). Dessutom erbjuder samtliga bibliotek guidade visningar i de magnifika byggnaderna. Se respektive Biblioteks hemsida.

Biblioteca  Casanatense

Som Roms främsta bibliotek näst Vatikanbiblioteket räknas Biblioteca Casanatense, grundat av den lärde 1600-tals prelaten Girolamo Casanate och beläget invid Via di Sant Ignazio..

Girolamo Casanate

Girolamo Casanate föddes 1620 i Kungariket Neapel, i en familj härstammade från Aragonien. Hans far arbetade som diplomat hos den spanske vicekungen och redan som barn började Girolamo studera juridik.  1635, vid blott 15 år blev han doktor i både kanonisk och romersk rätt och började praktisera som advokat.  Tio år senare följde han sin far på ett diplomatiskt uppdrag till Rom.  Påve vid den här tiden var Innocentius X, en nära vän till Girolamo Casanates far. Innocentius X tog den unge Girolamo under sitt beskydd. Under de följande decennierna gjorde han en lysande kuriakarriär som 1663 kröntes med hans utnämndes till kardinal. De kuriakongregationer där han kom att spela den mest framträdande rollen var Sant´Uffizio (den romerska inkvisitionen), och Indexkongregationen, den  specialavdelning inom  inkvisitionen,  som handlade frågor rörande bokcensur.

Tjugo år efter Girolamo Casanates utnämning till kardinal, 1693, utnämnde påven Innocentius XII honom till chef för Vatikanbiblioteket. Kardinal Casanates tid som chef blev en verklig guldålder både för Vatikanbiblioteket och för den forskning som bedrevs där.   Han kom att stödja forskare och hjälpa dem att erhålla kopior av dokument och manuskript. Dessutom igångsatte han ett omfattande projekt i syfte att trycka Vatikanbibliotekets omfattande samlingar av otryckta manuskript.  Projektet visade sig emellertid allt för kostsamt och lades därför ner efter kardinal Casanates död 1700.

Bibliotek och skola

Kardinal Casanate räknades som en av sin samtids mest bildade kardinaler. Därtill var han även en av de allra största boksamlarna.

Från sin far hade han ärvt en boksamling omfattande 1639 tryckta verk, 5 inkunabler (tidiga tryckta verk) och 17 manuskript. Under sin livstid lyckades han mångdubbla samlingen som vid hans död omfattade 25000 volymer.  Biblioteket förvarade han i sitt residens, inrymt i Palazzo Colonna.i sitt testamente, upprättat 1698, beslutade han att biblioteket skulle doneras till dominikanerna i Santa Maria sopra Minerva med förbehållet att det inte fick splittras, att det skulle vara tillgängligt för allmänheten samt förvaras skilt från konventets bibliotek i en separat byggnad, Biblioteca Casanatense. Biblioteket skulle ledas av två av dominikanerna.




Av testamentet framgår dessutom att Giorolamo Casanate donerade en summa pengar vilka skulle användas, dels för nyinköp, dels för upprättande av en teologisk läroanstalt, Collegium Casanatense, som skulle ligga i samma byggnad som biblioteket och även den ledas av ett par dominikaner. Skolans uppgift var att i tal och skrift försvara den katolska tron mot kättererier.

Att Girolamo Casanate valde att anförtro sitt bibliotek och skola just till dominikanerna sammanhängde troligtvis med att han lärt känna dem under sin tid som prefekt för Indexkongregationen. Vid den här tiden sammanträdde nämligen Indexkongregationen i det till Santa Maria sopra Minerva hörande dominikankonventet.

Redan under de sista åren av Girolamo Casanates liv påbörjades uppförandet av hans bibliotek och skola, på en tomt belägen snett bakom kyrkan, alldeles intill jesuiternas högskola  i Rom, Collegium Romanum.  Huvudarkitekt var Antonio Borioni, assisterad av Carlo Fontana.

Den 3 november 1701, året efter Girolamo Casanates död, invigdes biblioteket. I enlighet med hans beslut var samlingarna öppna för allmänheten.  Undantag utgjorde en stor samling heretiska böcker vilka genom särskilt påvligt tillstånd fick förvaras där och som användes av den nygrundade läroanstalten i deras arbete med att försvara den katolska tron. Närvaron av dessa böcker gjorde att man var tvungen att märka samtliga böcker så att bibliotekspersonalen skulle veta vilka böcker som fick lämnas ut till låntagarna och vilka som var hemligstämplade.

+  = tillåten  att lämnas ut

++ = stor försiktighet i utlåning

+++ = förbjuden att lämnas ut.

För att förhindra bokstölder lät påven Clemens XI i samband med invigningen 1701 över ingången placera en inskription där besökarna meddelades att den som olovandes tog med sig en bok ur samlingarna hemföll åt excommunicatio late sententiae, dvs. till bannlysning genom handlingens utförande.

Giovanni Battista Audifreddi

Under 1700-talet mångdubblades bibliotekets samlingar genom donationer och nyinköp. Sin verkliga storhetstid nådde biblioteket under pater Giovanni Battista Audifreddi (1717-1794, en av Dominikanordens verkliga lärdomsgiganter, som även kom att katalogisera den omfattande samlingen.

Till pater Audifreddis skapelser hörde även ett litet astronomiskt museum omfattande bland annat en armillarsfär, en himmel- och en jordglob. Samtliga dessa föremål finns fortfarande kvar inom biblioteket.

Den franska ockupationen

Under den franska ockupationen i slutet av 1700-talet  utsattes Biblioteca Casanatense i likhet med många anda romerska ordensbibliotek, för svåra plundringar.  Under Napoleons styre 1910-1814 lades biblioteket under temporär statlig kontroll, dock fick dominikanena vara kvar som administratörer.

Kyrkostatens fall och den italienska statens övertagande

Kyrkostatens fall 1870 blev slutet på dominikanernas epok som ledare för Biblioteca Casanatense. 1873 exproprierades biblioteket av den italienska staten i enlighet med en samma år utfärdad lag angående indragande av ordensegendom.   Under de  följande decennierna var bibliotekets öde ovisst. En del ville överföra bibliotekets samlingar till det nygrundade nationalbiblioteket. Andra ville att samlingarna skulle få vara kvar i sitt ursprungliga hus. Slutligen segrade de krafter som ville bevara Biblioteca Casanatense som ett självständigt bibliotek. Under den här tiden hade Biblioteca Casanatense gemensam administration med nationalbiblioteket – Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II. År 1884 fick biblioteket en separat ledning underställd Ministro della Pubblica Istruzione – Utbildningsdepartementet.

Under de följande decennierna fick biblioteket två nya läsesalar, ett nytt katalogrum samt sin nuvarande ingång, beläget vid Via Sant Ignazio. Tidigare hade man kommit in i biblioteket genom en dörr invid Santa Maria sopra Minervas sakristia.

Biblioteca Vallicelliana

Biblioteca Vallicelliana, beläget i Oratorianernas magnifika ordenshus invid Piazza Chiesa Nuova grundades 1581 och var starkt sammanlänkat med San Filippo Neri, hans skapelse Congregazionedell´Oratorio (Oratorianerna) och motreformationens officiella kyrkohistorieskrivning.

Filippo Neri

Filippo Neri föddes 1516 i en florentinsk medelklassfamilj med starka sympatier för den 1498 avrättade dominikanen Girolamo Savonarola.

Familjens starka koppling till Savonarola gjorde det naturligt att det var just till San Marco som den unge Filippo skickades för utbildning. Trots detta var det inte familjens ambition att han skulle gå i kloster eller bli präst. Tvärtom var det tänkt att han skulle ägna sig åt juridik eller handel. När Filippo var sjutton år sändes han därför till en farbror som åtagit sig att lära upp honom till affärsman. Filippo själv däremot, önskade att mer direkt tjäna Gud och rymde därför till Rom. För att försörja sig arbetade han som informator åt den florentinske adelsmannen Galeotto del Caccios barn. Samtidigt läste han klassisk litteratur och filosofi vid Roms universitet och teologi hos augustinerna i San Agostino.

Mötet med renässansens Rom blev inte problemfritt. Förutom att Filippo upplevde romarna som ytliga stämde inte den undervisning han mottog vid de romerska lärosätena med vad han fått lära sig hos bröderna i San Marco. Konflikten mellan Rom och San Marco drev slutligen Filippo till en religiös kris som fick honom att överge studierna och i stället börja arbeta som lekmannapredikant bland Roms fattiga och sjuka. I Savonarolas efterföljd predikade han bot och behov av reformer. Därtill gjorde han pilgrimsvandringar till Roms sju huvudkyrkor och till katakomberna. Från början var han ensam, men inom kort hade han fått en hänförd lärjungaskara. En inte oväsentlig orsak till detta var Filippos personliga charm och den humor med vilken han framförde sitt budskap. Med tiden mognade hans buslut att prästvigas. Sjutton år efter sin ankomst till Rom, 1551, prästvigdes Filippo Neri. Sin gärning kom han att ha i kyrkan San Girolamo della Caritá. Där uppstod också embryot till det som skulle bli Congregazionedell´Oratorio.

Informell akademi för kristna studier – oratoriernas ursprung

Från början bestod kongregationen av en informell sammanslutning där Filippo Neris lärjungar samlades och studerade kristen tro och moral i relation till det kyrkliga dagsläget. Under dessa möten lästes och diskuterades kristna texter från olika århundraden på ett sådant sätt att deltagarna skulle förstå deras mening och relevans till dagligt kristet liv.  För att förstärka den religiösa känslan lät Filippo Neri under mötena framföra en ny form av religiös musik där partier för solister, kör och orkester kombinerades. Denna musik skrevs och leddes av Roms främsta musiker, exempelvis Pier Luigi Palestrina. Såväl den lokal i vilken Filippo Neri höll sina möten som den nya musiken fick namnet oratorier.

Det Rom i vilket Filippo Neri påbörjade sitt arbete var den begynnande motreformationens Rom. Till följd av den protestantiska revolutionen i Kejsarriket hade intresset för kyrkliga reformer spridit sig från enstaka kretsar till allt större grupper inom kyrkan. Till följd av detta kom Filippo Neris akademi snabbt att utvecklas till samlingspunkt för den reformsinnade delen av Roms kyrkliga och kulturella elit.

En dominerande grupp bland Filippo Neris lärjungar var florentinska köpmän bosatta i Rom.  Sina möten brukade de ha i den florentinska kolonins kyrka i Rom, San Giovanni dei Fiorentini.

Congregazione dell´ Oratorio

Med tiden började bland mötesdeltagarna utkristallisera sig en grupp som önskade ett mer ordensliknande liv. Resultatet blev en kongregation för sekularpräster, Congregazione dell´ Oratorio, vilken stadfästes av påven Gregorius XIII 1575. Tre år tidigare hade Filippo Neri för sig och sin kongregation erhållit kyrkan Santa Mara in Vallicella, belägen några minuters gångväg från Piazza Navona.. Med ekonomisk suport av kardinal Angelo Cesi och efter ritningar av arkitekten Giacomo della Porta lät Oratorianerna uppföra en ny kyrka, ofta kallad Chiesa Nuova.

Cesare Baronio – den katolska kyrkohistoriens fader

Till dem som brukade träffas i Filippo Neris oratorie hörde en ung juridikstuderande och adelsman  frånSora i kungariket Neapel, Cesare Baronio (1538-1607). Med tiden kom han att få grundläggande betydelse för motreformationens historieskrivning.

I och med reformationen hade kyrkans historia blivit kontroversiell. Enligt Martin Luther hade nämligen Kristi ursprungliga lära under seklerna förvanskats av påvedömet.  Först Martin Luther och hans anhängare hade restaurerat den ursprungliga Kristendomen.  Sin mest auktoritära framställning fick den protestantiska synen på kyrkohistorien i den lutherske exegetikprofessorn Mattias Flacius (1520-1575) Ecclesiastica Historica (Sedan 1756 benämnd Magdeburgcenturierna), tryckt i Basel mellan 1559 och 1574 och behandlande kyrkans historia från apostolisk tid och fram till slutet av 1300-talet.

Att bemöta detta verk kom från katolskt håll att betraktas som fundamentalt för kyrkans överlevnad.  Den som, efter övertalning från Filippo Neri, kom att åta sig uppdraget, var Cesare Baronio.

1577 erhöll Cesare Baronio påvligt tillstånd att läsa Magdeburgcenturierna och kunde därefter påbörja sitt livsverk, Annales Ecclesiastici.  Fram till sin död 1607 hann Baronio behandla kyrkans historia fram till 1198. Verket fick snabbt ställning som katolska kyrkans officiella historieverk. I mitten av 1600-talet gav påven Innocentius X en annan oratorian, Odorico Rinaldi (1594-1671) i uppdrag att skriva en fortsättning på verket. Vid sin död 1671 hade Rinaldi kommit fram till 1565. Verket bygger på ytterst noggranna arkivstudier. Till de arkiv Baronio och Rinaldi använde hörde bland annat Vatikanarkivet.
Förutom att historieverket själv blev en succé beredde det vägen in i den kyrkliga hierarkin för sina författare. 1593, två år före sin död utsåg Filippo Neri Cesare Baronio till sin efterträdare som ledare för oratorianerna. Samma år blev Baronio biktfar hos påven Clemens VIII och tre år senare utnämndes han till kardinal och ytterligare ett år senare till chef för Vatikanbiblioteket.

Francesco Borromini och oratorianernas biblioteksbyggnad

Oratorianernas omfattande studie- och forskningsverksamhet ledde tidigt till att man började bygga upp ett bibliotek. Detta bibliotek fick namnet Biblioteca Vallicelliana efter Oratorianernas kyrka i Rom, Santa Maria in Vallicella (Chiesa Nuova).

Som Biblioteca Vallicellianas grundningsdokument räknas den portugisiske humanisten  Achille Estacios testamente  från den 25 maj 1581. Genom detta dokument donerade han nämligen inte bara sin samling om 1700 tryckta verk och 300 manuskript till Oratorianerna  utan beslutade även att samlingen skulle vara tillgänglig  för allmänheten.  Detta var första gången ett helt offentligt bibliotek öppnades i Rom.

Nästa stora donation till biblioteket skedde 1595 då Filippo Neri i samband med sin död donerade sitt bibliotek omfattande 516 tryckta verk och 31 manuskript. Samtidigt utsåg han Cesare Baronio till bibliotekets förste bibliotekarie.

Biblioteca Vallicellianas verkliga storhetstid blev 1600-talet, då dels många oratorianer, exempelvis då Odorico Rinaldi, ägnade sig åt kyrkohistorisk forskning, dels många donationer gjordes till biblioteket.

En av dem som gjorde omfattande donationer till Biblioteca Vallicelliana var den ovannämnde Odorico Rinaldi som  1671 testamenterade alla sina böcker, manuskript och anteckningar till biblioteket.

Till de verk som donerades till Oratorianerna hörde även en del som läromässigt befann sig långt från kyrkans officiella lära.  Detta gjorde att Oratorianerna kom att förfoga över en växande samling böcker som placerats på Index librorum prohibitorum, böcker vilka inte utan vidare fick ägas eller läsas. För att ändå kunna behålla böckerna och använda dem i sina forskningar begärde och erhöll Oratorianerna påvligt specialtillstånd.

I takt med att samlingarna expanderade växte behovet att systematiskt ordna och katalogisera dem. Det äldsta försöket härrör från början av 1600-talet. Mellan 1505 och 1617 sammanställde pater Fabriano Giustiniani bibliotekets första katalog.  För att skydda samlingarna och samtidigt göra dem mer lättillgängliga lät han tillverka de magnifika valnötsskåp som fortfarande rymmer de äldsta delarna av bibliotekets bestånd.




Längre fram under 1600-talet stod det klart att såväl orden i sig som biblioteket var i behov av större utrymmen. Arbetet med att rita och uppföra en ny anläggning anförtroddes åt den norditalienske arkitekten Francesco Borromini (1599-1667).  Förutom att han var en av Roms populäraste arkitekter, var han dessutom nära vän med en av patrarna, pater Virgilio Spada, själv intresserad av så väl arkitektur som biblioteksväsen.  Arbetet med det nya ordenshuset pågick mellan 1637 och 1649. Redan 1644 var emellertid bibliotekssalen, Salone Borrominiana, så färdig att man kunde börja flytta in böckerna.

Napoleon Bonaparte förser sig

Revolutionstidevarvet och Il Risorgimento – Italiens enande – blev en svår tid i bibliotekets historia. Under fransmännens styre i Rom från 1798 och framåt, försvann många böcker från biblioteket. Huvuddelen av dem återfördes dock efter Napoleons fall 1815.

Oratorianerna förlorar sitt bibliotek

1870 föll Kyrkostaten och inkorporerades i kungariket Italien.  Tre år senare, 1873, beslutade regeringen att all egendom som tillhörde religiösa ordnar och brödraskap skulle dras in till staten. Härmed förlorade Oratorianerna äganderätten inte bara till sitt magnifika ordenshus utan även till Biblioteca Vallicelliana.

Under det närmaste decenniet var det något oklart vad som skulle hända med biblioteket. Huvudelen av alla de romerska ordensbiblioteken skulle samlas i det nygrundade Bibilioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele. Dit var det från början tänkt att även Biblioteca Vallicelliana skulle flyttas. Tack vare energiska insatser från den historieintresserade medicinprofessorn och statsmannen Guido Baccelli fick emellertid biblioteket vara kvar i sina unika lokaler.  Genom Baccelli var det även som biblioteket kom att anförtros åt Societá Romana di Storia Patria, en nygrundad vetenskaplig sammanslutning för Roms historia från medeltiden och framåt.

Läsesal uppkallad efter Mussolini

Under de första decennierna av 1900-talet lät utbildningsminister Pietro Fedele, igångsätta omfattande restaureringar av biblioteket. Därtill lät han bygga en ny läsesal som efter Italiens dåvarande statschef fick namnet Sala Benito Mussolini. Samtidigt gav Pietro Fedele Societá Romana di Storia Patria egna lokaler inom Oratoriernas gamla ordenshus.

Biblioteca Angelica

Invid Piazza Sant Agostino,  sammanbyggt med kyrkan Sant Agostino, ligger Biblioteca Angelica, grundat av biskopen, humanisten och augustinern Angelo Rocca.

Angelo Rocca

Angelo Rocca var född 1545 i Rocca Contrado invid Ancona. Vid sju års ålder placerades han hos augustinerna i Camerino där han erhöll en grundlig, humanistisk och teologisk utbildning.  Från Camerino begav han sig till universitetet i Padua där han 12577 promoverades till teologie doktor. Två år senare blev han augustingeneralens sekreterare.  År 1585 utnämnde påven Sixtus V till chef över sitt nygrundade tryckeri. . Tio år senare utnämnde Clemens VIII honom till sin sakristan, dvs.  Ytterligare tio år senare utnämnde påven Paulus V honom till titulärbiskop av Tageste.

Ett bibliotek öppet för envar

Angelo Rocca räknades som en av sin samtids lärdaste prelater.  Personligen skrev han mer än sextio verk behandlande både teologiska frågor och Sixtus V:s byggverksamhet. Dessutom var han en av samtidens största boksamlare.  Sex år före sin död, 1614, donerade Angelo Rocca sitt bibliotek omfattande 22000 skrifter, till augustinerna i Sant Agostino.
De förbehåll han gjorde för sin donation var att biblioteket skulle hållas åtskilt från konventets bibliotek och att det skulle vara öppet för alla utan avseende på rang och samhällsställning. Dock skulle prefekten alltid vara en teolog tillhörande Augustinorden.
Bibliotekets storhetstid var 1600-talet, då det nyttjades av forskare från hela Europa. Det höga anseendet gjorde biblioteket attraktivt för donationer. 1661 exempelvis, donerade bibliotekarien vid Vatikanbiblioteket, Lucas Holste (1596-1661), sin samling om 3000 tryckta verk.

En separat biblioteksbyggnad

Fram till mitten av 1600-talet hade augustinerna förvarat den växande boksamlingen i ett av konventets rum. Lucas Holstes donation aktualiserade emellertid frågan om att uppföra en separat biblioteksbyggnad. Genom stöd från påven Alexander VII förverkligades byggplanerna. 1669 stod bibliotekets nya byggnad färdig, alldels intill kyrkan och konventet.

Augustinerna tog parti för jansenisterna

Under 1700-talet engagerade sig augustinerna i Sant Agostino och Biblioteca Angelica i tidens dominerande teologiska strid, striden mellan jansenisterna (anhängare av en strikt asketisk riktning inom kyrkan vilken även ställde sig avvisande till påvens världsliga makt)och jesuiterna.  Augustinerna tog parti för jansenisterna.  Detta fick till följd att Biblioteca Angelicas samlingar utökades med många jansenistiska och antikjesuitiska skrifter. 1769 exempelvis, köpte de den starkt jansenistiskt influerade kardinalen, Domenico Passiones bibliotek.

Augustinerna förlorar biblioteket

Kyrkostatens fall 1870 blev slutet för augustinernas epok som ägare till Biblioteca Angelica. 1873 konfiskerades biblioteket i likhet med övriga romerska ordensbibliotek och lades under Utbildningsdepartementet. Biblioteket fick emellertid vara kvar i sina lokaler.

Accademia letteraria dell´Arcadia

År 1940 blev Biblioteca Angelica  säte för  Accademia letteraria dell´Arcadia, en lärd romersk akademi som ursprungligen grundats av drottning Christina. Med denna akademi följde ett bibliotek omfattande 4000 volymer, samt ett porträtt av drottning Christina.

III  Nationalbibliotek – en skapelse av enhetsrörelsen – Il Risorgimento

År 1861 räknas som kungariket Italiens födelse. Samtidigt beslutades att ett nationalbibliotek skulle grundas. Att inneha ett nationalbibliotek, där hela nationens litterära och vetenskapliga arv fanns samlat, uppfattades nämligen som en central nationell symbol.

Biblioteca Nazionale Centrale

Till att börja med var det tänkt att det italienska nationalbiblioteket skulle ligga i Florens, en tid det nygrundade rikets huvudstad. Efter Kyrkostatens fall 1870 beslutades att så väl huvudstaden som nationalbiblioteket skulle flyttas till Rom.  Där skulle nationalbiblioteket utgöra den vetenskapliga motpolen till påvedömet, uppfattat som svuren fiende till politisk och intellektuell frihet.

Två av Il Risorgimentos giganter

Två personer räknas som nationalbibliotekets grundare: Ruggero Bonghi (1826-95) och  Enrico Narducci (1832-93).  Den förstnämnde var politiker med starkt engagemang för Il Risorgimento – Italiens enande –  och för det italienska språket. I egenskap av Ministro della pubblica istruzionegenomdrev han flera reformer i syfte att förbättra språkundervisningen i skolorna och på universiteten.  Dessutom beslutade han att universitetsstudenter, för att få ut sin examen, var tvungna att skriva en tesi di laurea,  en något mer avancerad c-uppsats.

Enrico Narducci var utbildad vid Collegio Romano, jesuiternas världsberömda universitet i Rom.  Under enhetskrigen hade han tjänstgjort som soldat på Garibaldis sida. Efter Kyrkostatens fall blev han litterärt verksam bl.a. som redaktör för tidskriften Il Buonarotti. Dessutom fick han av regeringen ansvar för biblioteksfrågor i Rom. I denna egenskap utarbetade han 1871 det dokument genom vilket riktlinjerna för nationalbiblioteket drogs upp. I detta dokument beslutades att nationalbibliotek skulle upprättas inte bara i huvudstaden Rom utan i alla de gamla staternas huvudstäder; Torino, Milano, Venedig, Florens och Neapel.  .Biblioteken skulle vara öppna för allmänheten och samtliga uppkallas efter Italiens kung Victor Emanuel, men få olika siffror. Roms nationalbibliotek blev Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II.

Bibliotekens samlingar skulle utgöras dels av det litterära och vetenskapliga arvet, dels av den litterära och vetenskapliga nyproduktionen. I synnerhet skulle man sträva efter att förvärva all litteratur på italienska.

Ordensbiblioteken exproprieras

För Roms del beslutades att bibliotekets grundplåt skulle utgöras av de bibliotek som ägdes av Roms religiösa ordnar. Samtliga dessa ordensbibliotek skulle konfiskeras av staten. Som motivering till att ordensbiblioteken skulle konfiskeras angavs att ordnarna sedan länge endast var instrument för påvedömets politiska och intellektuella stagnation. Genom att konfiskera deras bibliotek, uppbyggda av ordensmän vilka ansågs ha sätt intellektuellt och vetenskapligt arbete i fokus, skulle de räddas åt forskningen, samtidigt som tankefrihet och vetenskapligt framåtskridande befrämjades.

Samma år som Narducci sammanställde sina riktlinjer för nationalbiblioteket lät regeringen sända ut en delegation vilken under ledning av Narducci och Ettore Novelli (1822-1900), en romersk poet vilken senare, som tidigare nämnts, blev chef för Biblioteca Angelica, gick igenom samtliga ordensbibliotek i Rom. Genomgången visade att det var ytterst varierande standard på skötseln av biblioteken. En del var välskötta, andra befann sig i total ruin. Likaså varierade det starkt från konvent till konvent hur man ställde sig till att få sina samlingar genomgångna. Medan en del utan protester släppte in Narducci och hans män, vägrade andra att släppa in dem med motiveringen att biblioteken var privategendom. Samtidigt framförde Vatikanen kraftiga protester i den klerikala pressen. Enligt påven Pius IX, som fortfarande hävdade överhöghet över Kyrkostaten, kränkte regeringen genom sina biblioteksinspektioner den påvliga suveräniteten.

Efter genomgången av ordensbiblioteken beslutades att Biblioteca Vallicellianas, Biblioteca Angelicas, Biblioteca Casanatenses och Collegio Romanos bibliotek skulle få vara kvar i sina respektive lokaler. Anledningen härtill var dels att biblioteken var ytterst välskötta och välkatalogiserade, dels att de var inrymda i historiskt intressanta byggnader. Dock skulle de, som tidigare nämnts, inte längre stå under ledning av representanter för de ordnar som fram till Kyrkostatens fall 1870 ägt dem utan av från Ministero della PubblicaIstruzione (Utbildningsdepartementet).

Medan regeringen och bibliotekskommissionen var ense om att ordensbiblioteken skulle konfiskeras, var man långt ifrån enad om vart man skulle göra av böckerna och manuskripten.  Enligt Ettore Novelli borde biblioteken fördelas på de fyra ovannämnda biblioteken. Tillsammans skulle dessa bibliotek utgöra det nya nationalbiblioteket. Enligt Enrico Narducci däremot, skulle Biblioteca Casanatense och Collegio Romano slås ihop. Hit skulle samtliga ordensbibliotek med undantag för Biblioteca Vallicelliana och Biblioteca Angelica, föras. Narduccis förslag var det som vann regeringens godkännande. Samtidigt beslutades att huvuddelen av de konfiskerade boksamlingarna skulle förvaras i Collegio Romano. Manuskript, rariteter och teologi däremot, skulle placeras i den sal i Biblioteca Casanatense som fram till Kyrkostatens fall tjänstgjort som lokal för den teologiska läroanstalt, Collegium Casanatense, som kardinal Casanate grundat samtidigt som han grundade biblioteket.




Den 19 juni 1873 proklamerade regeringen den lag som möjliggjorde konfiskeringen av all egendom tillhörig religiösa ordnar i Rom.  Samtidigt tillsatte man en kommission: Commissione speciale per le Biblioteche monastiche di Roma vilken skulle räkna, katalogisera och försegla klosterbiblioteken i väntan på att de kunde transporteras till Collegio Romano. Att biblioteken skulle förseglas berodde på att ordensmännen, för att rädda sina verk, undan konfiskationen, börjat föra bort dem från klostren. I en del fall fördes böcker till Vatikanbiblioteket, i andra fall murades de in i ordenshusens väggar och återfanns först långt senare.
År 1875 påbörjades överflyttandet av böckerna med hjälp av den italienska armén och under stora protester från ordensmännens sida. Först ett decennium senare var samtliga konfiskerade ordensbibliotek överförda till Collegio Romano och Biblioteca Casanatense. I den klerikala pressen cirkulerade skräckhistorier som berättade hur bibliotekskommissionen sålde konfiskerade böcker kilovis på den öppna bokmarknaden. Att det tyvärr låg viss sanning bakom ryktena framgår av Enrico Narduccis beslut att dubbletter skulle säljas.  Sammanlagt 69 ordensbibliotek med tillsammans 277674 tryckta och otryckta verk samlades i Collegio Romano.

Biblioteken görs tillgängliga för allmänheten

År 1881 utnämndes Domenico Gnoli (1838-1915), professor i litteraturhistoria vid universitetet i Torino, till ny chef för Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II. Under hans ledning ordnades och katalogiserades de konfiskerade ordensbiblioteken. Samtidigt började samlingarna kraftigt att utökas genom donationer och inköp. Dessutom beslutades 1886 att hädanefter skulle allt tryckt italienskt material med smärre undantag lämnas till Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II. Undantaget var från början musiktryck och juridiskt material. Dessa undantag ströks senare. Genom alla dessa nyförvärv växte biblioteket snabbt ur sina lokaler i Collegio Romano.

Krav på ny biblioteksbyggnad

I början av 1950-talet blev lokalfrågan akut då väggar och golv började spricka sönder till följd av den kraftiga belastningen.1953 stängdes Collegio Romano av säkerhetsskäl. I januari 1961 öppnades åter biblioteket för allmänheten. Under de mellanliggande åren hade 26 ton skrifter flyttats bort. Dessutom hade byggnaden genomgått en grundlig renovering.  Att nationalbiblioteket i framtiden skulle vara var i Collegio Romano var dock uteslutet.  Redan 1959 hade regeringen beslutat att ett nytt bibliotek skulle byggas invid Castro Pretorio, i Roms utkant.  En arkitekttävling utlystes och den 21 januari 1960 tillkännagavs att segrare var det förslag som lämnats in av arkitektgruppen Massimo Castelazzi, Tullio Dall´Anese och Anibale Vitelozzi. Först 1964 påbörjades uppförandet av de tre byggnader som skulle rymma biblioteket. Att man inte började bygga redan 1960 kom sig av att arkeologiska myndigheter först ville gräva ut tomten där biblioteket skulle ligga. Under kejsartiden hade nämligen det kejserliga pretoriangardet haft sina kaserner just där. 1972 var biblioteket så färdigt att man kunde börja flytta över böckerna. Den 31 januari 1975 invigdes det nya biblioteket. Samtliga böcker var emellertid ännu inte på plats.

Våldsamma protester mot att jesuiternas byggnad skulle överges

När det stod klart att även Collegio Romanos ursprungliga bibliotek, inrymt i den magnifika universitetsbyggnaden som i början av 1580-talet ritats av den florentinske arkitekten Bartolomeo Ammananti på uppdrag av påven Gregorius XIII, skulle överföras till det nybyggda biblioteket utbröt våldsamma protester inom Roms kulturvärld.  För dem hade det varit en självklarhet att det gamla jesuitbiblioteket, i likhet med Biblioteca Vallicelliana, Biblioteca Angelica och Biblioteca Casanatense, skulle vara kvar i sina ursprungliga lokaler. Först 1979 lyckades biblioteksledningen få böckerna överförda till de nya lokalerna.

Litteratur i urval

Biblioteca Apostolica Vaticana

Manfredi Antonio., Storia della Biblioteca Apostoiva Vaticana. 1-3. Cittá del Vaticano 2010-2014

www.vatlib.it

Biblioteca Casanatense

Carrara, AA:, (ed), Biblioteca Casanatense. Roma 2005
Pietrangeli, C., Biblioteca Casanatense. Firenze 1993

www.casanatense.it

Biblioteca Vallicelliana

Pinto, E., La Biblioteca Vallicelliana a Roma. In: Miscellanea della R. Societá Romana di Storia Patria. 8-9. Roma 1932-1933.

www.vallicelliana.it.

Biblioteca Angelica
Serrai, Alfredo., Angelo Rocca fondatore della prima biblioteca pubblica europea. Milano 2005
www.bibliotecaangelica.beniculturali.it

Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanule II

Bonghi, R., La Biblioteca Vitttorio Emanule e i musei. Roma 1876
Cairini Dainotti., V., La Biblioteca  Nazionale Vittorio Emanuele al Collegio Romano. Firenze 1956
La Biblioteca Nazionale Centrale “Vittorio Emanuele” di Roma. Cronisteria di un trasferimento 1953-1875. Roma 1988

www.bncrm.librai.beniculturali.it.

VIVA L’OPERA – Eviga upptäckter på operan i Rom

Italien är operans förlovade land och det var här den första operan skrevs. Dock inte i Rom utan i Florens. En av de första operorna som uppfördes var Jacob Peris Euridice. Den visades på Palazzo Pitti med anledning av Maria de Medicis bröllop med Henrik IV kung av Frankrike den 6 oktober år 1600 med tonsättaren själv som Orfeus.

1637 visades den första operan för en betalande publik och detta skedde i Venedig.

Till Rom kom operan 1697 men påvens anhängare visade på ett så stort motstånd att denna konstform blev litterärt ”kastrerad” vilket gjorde att det dröjde ända fram till 1800-talet och enandet av Italien innan operan slog igenom ordentligt.

I centrum stod TEATRO ARGENTINA och det var här som 1816 Rossinis Il Barbiere di Siviglia hade sin premiär. Om ni är intresserade av operan vet ni säkert redan att den tillhör ett av musikhistoriens klassiska fiaskon:

När Almaviva skulle sjunga serenad för sin Rosina i första akten, hade han glömt stämma gitarren. När han gjorde det, gick strängen av och snärtade hans ansikte blodigt. Nu började publiken vakna; småskratten spred sig, råa och förväntansfulla. När sångläraren Don Basilio, gjorde entré, snubblade han genast på sin långrock, stod på skallen och blödde sedan näsblod resten av akten. En annan av sångarna trillade ned i en fallucka. Plötsligt välte kulisserna. Mitt i aktens final sprang en katt upp på scenen, och började ljudligt jama. Publiken jamade med, och slängde entusiastiskt lösa föremål på artisterna.

När han gjorde det, gick strängen av och snärtade hans ansikte blodigt. Nu började publiken vakna; småskratten spred sig, råa och förväntansfulla.

På TEATRO APOLLO var det Verdis verk däribland Il Trovatore och Un ballo di maschera som uppfördes.

Dock var det på TEATRO COSTANZI som de flesta operorna spelades med stor succé .Kompositörer var nästan uteslutande italienare som Puccini med Tosca och Mascagni med Cavalleria Rusticana. Teatern stängdes 1926 och genomgick under den fascistiska regeringen en transformering för att sedan öppna igen som TEATRO REALE DELL’OPERA. Den fortsatte att ha succé och lämnade nu plats till nya kompositörer som Respighi, Malipiero, Stravinsky, Richard Strauss och Alban Berg.

TERME DI CARACALLA som är en del av teatern är en av världens mesta kända utomhusarenor för opera och den öppnade sin första säsong

redan1937. 1946 bytte operan åter namn. Denna gång till TEATRO DELL’OPERA. och repertoaren blev mer internationell med verk av Britten, Honegger, Hindemith, Janácek, Henze.

Det kan även nämnas att på scenen har namn som Maria Callas och Renata Tebaldi tagit emot stående ovationer från en lyrisk publik.

ACCADEMIA NAZIONALE DI SANTA CECILIA grundades 1566 och är en av de äldsta musikaliska institutionerna i världen.Santa Cecilia är musikens skyddshelgon och hon firas den 22 november. Det är säkert därför som konservatoriet i Rom bär det namnet.

L’ORCHESTRA DI SANTA CECILIA var den första orkestern i Italien att ägna sig enbart åt den symfoniska genren. Sedan 2002 ger man sina konserter på Nuovo Auditorium del Parco della Musica. Hittills har orkester gjort 15000 konserter med de mest berömda och erkända dirigenterna och solisterna.

AUDITORIUM PARCO DELLA MUSICA är ett musikaliskt tempel som skapades av Renzo Piano med invigning 2002 och den innehåller 3 konsertsalar, en utomhusteater, två repetitionssalar ett museum för musikinstrument och en utställning med arkeologiska fynd.

CHIESA DI S.PAOLO ENTRO LE MURA är en mycket vacker kyrka som ofta används för konserter tack vare sin fantastiska akustik.