Kolonnens bas Piazza di Spagna

La Colonna della Concepzio Immacolata: Från feodalt tribut till hyllning av Jungfru Maria

På Piazza Mignanelli, gränsande till Piazza di Spagna och omramad av Palazzo di Spagna och Palazzo della Propaganda Fidei, står en reslig ensam kolonn. Kolonnen har hög sockel, omramas av fyra gammaltestamentliga gestalter och kröns av en bronsskulptur av Jungfru Maria.

Det är nog inte så många turister som ägnat kolonnen någon större uppmärksamhet, än mindre reflekterat över dess betydelse och dramatiska bakgrund i de feodala relationerna mellan påvedömet och kungariket Neapel.

Colonna della Concezione Immacolata sedd från Piazza di Spagna

Colonna della Concezione Immacolata sedd från Piazza di Spagna

Feodalt tribut för kungariket Neapel

Under 1000-talet växte under normandisk ledning fram en statsbildning i södra Italien och på Sicilien som genom historien burit många namn; Kungariket Sicilien, Kungariket Neapel och Kungariket De Båda Sicilierna.

Denna statsbildning som efter Normanderna kom att styras av många furstehus; Hohenstaufern, Anjou,  d´Aragona,  Habsburg och  Bourbon, låg officiellt under påvens överhöghet.  Påven såg sig som den högste feodalherrn och kungen av Neapel var hans vasall.  Det var följaktligen påvarna som hade rätt att besluta vem som skulle vara härskare i Neapel.

Under första hälften av 1200-talet hade de blivit allt mer missnöjda med Fredrik II av Hohenstaufern.  Efter Fredriks död beslutade sig påvarna för att göra sig kvitt huset Hohenstaufern och i stället ge Neapel till sin nya bundsförvant, huset Anjou.

Piazza Mignanelli under sent 1800-tal

Piazza Mignanelli under sent 1800-tal

På påven Urban IV uppmaning anföll 1263 den franske kungens bror, Charles d´Anjou Fredriks son och efterträdare, Manfred, som den 26 februari 1266 dödades i slaget vid Benevento. Samma år kröntes Charles i Rom till kung av Neapel. Redan året innan hade han emellertid erhållit påvlig investitur på kungariket.

Som avgift för Neapel och tecken på den feodala lojaliteten beslutades att Charles och hans efterföljare som kungar av Neapel, varje år under festen till apostlafurstarna Petrus och Paulus (29 juni) till påven skulle överlämna en vit häst (chinea) som på sin rygg bar en silverurna med 8000 once.

Seden att bekräfta den neapolitanske kungens ställning som påvlig vasall genom den vita hästen levde kvar under samtliga furstehus som efter huset Anjou kom att styra kungariket. Fram till senare hälften av 1700-talet såg kungarna det i regel som en ära att få överlämna hästen.

Medan överlämnandet av Chinean från begynnelsen och fram till mitten av 1500-talet varit en ceremoni begränsad till påvehovet, kom den från mitten av 1500-talet att kompletteras med en praktfull kortege där den vita hästen fördes i procession från den spanske ambassadörens residens i Palazzo di Spagna (kungariket Neapel tillhörde då Spanien) och till Peterskyrkan.  Från mitten av 1600-talet, i samband med att överlämnandet av hästen blev ett privilegium för familjen Colonnas huvudman, tillika den Neapolitansk överhovstallmästaren, kompletterades överlämnandet dessutom av storslagna festligheter i familjen Colonnas palats.

Till festligheterna runt Chineaöverlämnndet hörde sedan 1500-talet även festarkitektur med pyrotekniska arrangemang, så kallade Macchine.   Sedan de spanska Bourbonerna genom Filip V efter en rad krig definitivt etablerat sig som Neapels kungar kom le macchine att bli själva symbolen för Chineafesten. Samtidigt försköts emellertid fokus från kungens vasallskap hos påven till kungarikets historia.

Under de sista decennierna av 1700-talet ändrade kungarna sin syn både på vasallskap till påven och på överlämnandet av chinean. Det regerande kungaparet, Ferdinand IV och Maria Carolina av Österrike, var starkt influerade både av tidens fursteabsolutism och av upplyningstänkandet med dess starka avståndstagande från påvens världsliga mak . För dem var Chineaceremonien en påminnelse om en otidsenlig feodal boja. Redan 1768 började Ferdinand IV protestera mot att överlämna hästen.  Fram till 1788 lyckades påven förmå honom att skicka hästen. Därefter var det stopp. Ferdinand vägrade skicka hästen, men beslutade i stället att överlämna penningsumman som en separat gåva till apostlafurstarna.  Påven vägrade att acceptera och vände sig till Europas kungar för att få dem att hjälpa sig genomdriva kraven gentemot den Neapolitanske kungen. Inte ens detta hjälpte.

Under mer än 60 år, med undantag för den tid då, i den Franska Revolutionens kölvatten, Napoleon Bonapates bror Joseph och senare Joachim Murat, styrde Neapel, fortsatte påvarna att kräva att hästen skulle överlämnas till honom som feodalt tribut. Lika länge fortsatte den neapolitanske kungen att vägra skicka hästen och deponerade i stället årligen penningsumman som gåva till apostafurstarna.

Hyllning till den Obefläckade avlelsen (Concepzio Immacolata)

Den 8 december 1854 proklamerade påven Pius IX dogmen om Jungfru Marias obefläckade avlelse (Concepzio Immacolata) det vill säga att Jungfru Maria från första ögonblicket av sin tillblivelse i moderlivet var befriad från arvsynd, något som var en absolut förutsättning för att hon senare skulle kunna bli mor åt Jesus.

Detta var inte någon ny lära i kyrkan. Redan under 400-talet hade den 8 december i Syrien firats som en festdag till Marias avlelse och utkorande.

Under den västerländska medeltiden rådde motstridiga uppfattningar angående avlelsen bland teologerna. Franciskanerna försvarade Marias särskilda privilegium att vara befriad från arvsynd, dominikanerna motsatte sig läran.

1476 hade påven Sixtus IV, själv franciskan, i den västerländskakyrkan infört en fest till den obefläckade avlelsen.

Under 1500-talet blev den obefläckade avlelsen ett populärt motiv i konsten där den framställdes som en ung kvinna med en krans av tolv stjärnor runt huvudet och stående  på månskäran  samtidigt som hon trampade en orm under foten.

Ett år efter det att Pius proklamerat Maria-dogmen föreslog Ferdinand II av De Båda Sicilierna att man en gång för alla skulle komma till ett slut i Chineastriden. Hans förslag var att han, mot att Pius för evigt upphävde Chineafesten och därmed det feodala bandet mellan Neapel och påvedömet, skulle bekosta ett dokument över den Obefläckade avlelsen.  Pius samtycke och arbetet med monumentet kunde ta sin början.

Sin plats skulle monumentet få utanför den spanska ambassaden i Palazzo di Spagna. Huvudanledningen härtill var att Spanien var det land som starkast stött proklamerandet av dogmen. Därtill var det ju fram till mitten av 1600-talet som Chinea-processionen utgått just från Palazzo di Spagna.

Kolonnen med tre av de fyra gammaltestamentliga gestalterna tydligt synliga

Kolonnen med tre av de fyra gammaltestamentliga gestalterna tydligt synliga

Moses

Moses

Huvudansvarig för utformandet av monumentet var arkitekten Luigi Poletti.  Längst ner finns en cirka 5 meter hög sockel omramad av fem gammaltestamentliga getalter; Moses(ett verk av skulptören Ignazio Jacometti), Jesaja (ett verk av skulptören Salvatore Revelli), David (ett verk av skulptören Adamo Tadolini) och Hesekiel (ett verk av skulptören Carlo Chelili) vilka samtliga ansågs ha vittnat om Marias utkorelse. På sockeln finns även fyra  relifer visande Bebådelsen, Josefs dröm, Marias kröning till himlarnas drottning samt Pius proklamerande dogmen om Marias utkorelse och obefläckade avlelse, Pius vapensköld, samt en inskriptionsplatta hugfästande dogmen och beslutet att resa kolonnen.

lief visande Marias kröning till himlarnas drottning

lief visande Marias kröning till himlarnas drottning

Ovanpå sockeln höjer sig en 11,81 meter hög marmorkolonn, krönt av ett korintiskt kapitel.  Denna kolonn hade upptäckts 1777 under förstärkningsarbete på grunden till klostret Santa Maria in Campo Marzio och hade under kejsartiden krönts av en staty av gudinnan Minerva, numera förkommen. I stället kom kolonnen att krönas av en skulptur av Jungfru Maria, utförd av Giuseppe Obici. Skulpturen återger Jungfru Maria enligt den klassiska återgivningen av Conceptio immacolata; Ung kvinna, krönt med en krans av tolv stjärnor och stående på en månskära samtidigt som hon trampar på en orm.

Sockeln med tre av de gammaltestamentli ga gestalterna; David, Jesaja, Hesekilel, samt Pius IXs vapensköld och inskription till minne av proklamerandet av dogmen

Sockeln med tre av de gammaltestamentli ga gestalterna; David, Jesaja, Hesekilel, samt Pius IXs vapensköld och inskription till minne av proklamerandet av dogmen

Den krönande statyn av Jungfru Maria

Den krönande statyn av Jungfru Maria

Hjälp av Roms brandmän

På festdagen till Jungfru Marias Obefläckade avlelse den 8 december 1857 invigdes monumentet. Hjälp i resandet av monumentet hade Luigi Poletti fått av 220 romerska brandmän.  Sedan dess har Roms brandmännen på ett alldeles särskilt sätt varit knutna till monumentet.  Med början 1923 exempelvis. har Roms brandmän varje år under festen till Concepzio Immaculata  med hjälp av en brandbil fäst en blomsterkrans runt Marias arm.

Påvlig närvaro

Sedan 1953 brukar dessutom påven själv vara närvarande vid brandmännens ceremoni.

En av de sista Macchine, rest p å Piazza degli Apostoli 1785.

En av de sista Macchine, rest p å Piazza degli Apostoli 1785.

Litteratur i urval

Gori Sassoli, M., Della chinea e di alter “Macchine di Gioia.” Apparati architettonici per fuochi d´artificio a Roma nel Settecento. Milano 1994

Gori Sassoli, M., La ceremonia della chinea . Dal teatro delle corti al popolo festihianti. In: La festa a Roma dal Rinascimento al 1870. A cura di Marcello Fagiolo. Vol.2 Atlante, s 42-55

Lioy, G., “L´abolizione dell´omaggio della chinea.” Archivio Storico per le provincie Napoletane 7(1882), s 263-292, 497-530, 713-775

Moroni, G., ”Chinea.” Dizionario di erudizione storico-ecclesiastica da San Pietro fino ai nostri giorni. Venezia 1841, s 88-93

Schnettger, M., Das Ende der Chinea-Präsentation und der Zusammenbruch des Päpstlichen Lehnswesens. In: Zeitenblicke 6 (2007:1). Online Journal für die Gesichtwissenschaften. www.Zeitenblicke.de/2007