Santa Maria in Monserrato och San Giacomo degli Spagnuoli – de spanska nationskyrkorna i Rom

I slutet av artikeln kommer ett bildspel med de historiska platser och händelser som omnämns.

Att Rom från medeltiden och framåt hade ställning som den universella kristenhetens huvudstad underströks inte minst av de så kallade nationskyrkorna, dvs. kyrkor, oftast då med tillhörande härbergen och sjukhus, som uppförts av förmögna personer från ett specifikt land eller region till förmån för landsmän som antingen var bosatta i den påvliga huvudstaden eller kom i på besök i egenskap av pilgrimer

I den här artikeln skall jag behandla två kyrkor som båda räknats som spanska nationskyrkor: Santa Maria in Monserrato och San Giacomo degli Spagnuoli. Ingen av dessa kyrkor tillhör de verkliga turistmagneterna, men de har en spännande historia och innehåller mycket historiskt och konsthistoriskt intressant material som väl motiverar ett besök.

Att Spanien har haft två nationskyrkor sammanhänger med att Spanien som ett enat kungarike grundades först 1469, när Ferdinand II av Aragonien och Isabella av Kastilien genom sitt äktenskap förenade de båda rikena i en personunion. Enat under en enda monark blev Spanien först 1516 då Ferdinand och Isabellas dotterson Karl V blev kung över både Kastilien och Aragonien.

Kungariket Aragoniens nationskyrka och pilgrimshärberge

År 1354, köpte den katalanska adelsdamen Jacoba Ferràn från Barcelona ett hus i stadsdelen Regola som hon lät bygga om till ett sjukhus och härberge för landsmän, l´Ospedale di San Niccolà dei Catalani. (Sedan 1137 var Katalonien förenat med kungariket Aragonien).  Samtidigt fick hon tillstånd av påven Innocentius VI att förvärva en liten kyrka belägen strax intill i korsningen Via della Barchetta  – Via Arenuala (nuvarande Via dei Monserrato), Sant´Andrea de´Azanesi. Som kuriosa kan nämnas att resterna av denna lilla kyrka numera kan ses inmurade i en grannfastighet.  Ett tiotal år senare grundade en annan adelsdam från kungariket Aragonien, Margherita Pau di Majorca, ett annat sjukhus för landsmän, Santa Margherita dei Catalani, beläget strax intill kyrkan och de övriga härbergena och sjukhusen.

De aragoniska institutionerna fick under de följande decennierna starkt understöd av både påvemakten och av de aragoniska kungarna.

 

Brödraskap till ära för Santa Maria di Monserrato – den svarta madonnan

Kopplingen till Santa Maria di Monserrat0 – den svarta Madonnan som förvaras i ett benediktinkloster i bergen strax utanför Barcelona, och som räknas som Kataloniens skyddsmadonna, uppkom av allt att döma under påven Alexander VI, själv bördig från staden Valencia i Aragonien och tillhörande familjen Borgia, en gammal reconquistafamilj som erhållit sitt adelskap under kung Jaime I:s krig mot morerna i Valencia på 1220-talet. Enligt ett något osäkert källäge hade Alexander VI 1495 grundat ett brödraskap under beskydd av Santa Maria di Montserrat. Av brödraskapets äldsta statuter från år 1506 framgår att som brödraskapets beskyddare fungerade kardinal Jaime Serra i Cau, en kusin till Alexander VI.   Samtidigt som brödraskapet grundades beslutades även att den existerande kyrkan skulle ersättas av en större och mer värdig, samt att fler hus skulle köpas in för att användas som härberge, sjukhus och för prästerskapets räkning. Något som emellertid kom att skjutas på framtiden men som kom att få starkt stöd både av kung Ferdinand och senare Karl V.

Antonio da Sangallo d.y får i uppdrag att bygga en ny kyrka

Uppdraget att rita och uppföra den nya kyrkan hade gått till Antonio da Sangallo d.y, en ung begåvad arkitekt som kommit till Rom 1503 och som med tiden skulle avancera till den påvliga huvudstadens ledande arkitekt.
Först 1518 påbörjades bygget av den nya kastiljanska kyrkan vilken var dedicerad till Santa Maria di Montserrat och som blev säte för brödraskaspet med samma namn; Confratrnitá di Santa Maria di Monserrato.
Huvuddelen av den gamla kyrkan revs och de båda sjukhusen/härbärgena knöts till den nya kyrkan.
Efter Antonio da Sangallo d.y:s död 1546 avstannade bygget för en längre tid beroende på bristande ekonomi  och återupptogs inte förrän 1577, då under ledning av Bernardino Valperga. I mitten av 1580-talet ritades och uppfördes nedre delen av fasaden av Francesco da Volterra.  Den övre delen fullbordades först 1593, efter Francesco da Volterras död.
Mellan 1673 och 1675 uppförde skulptören Carlo Monaldi en skulpturgrupp ovanför huvudportalen vilken föreställer Madonnan med Jesusbarnet, placerad i det karakteristiska klipplandskapet vid Montserrat. I sin hand håller Jesusbarnet en lövsåg med vilken han sågar i klippan.  Montserrat betyder nämligen på katalanska ungefär ”itusågat berg.”

Nydanande kyrkorum

Santa Maria di Monserrat var arkitektoniskt nydanande såtillvida att långhuset, fullbordat 1598, är det första rektangulära, enskeppiga kyrkorummet i Rom. Fyra år tidigare hade högaltaret konsekrerats. Altarmålningen föreställande Korsfästelsen, är utförd av Girolamo Sicolante da Sermoneta 1564-1565.   På var sida om kyrkorummet finns tre kapell. Vi skall återkomma till dessa längre fram.

Till ära för Sankt Jakob –  den spanska reconquistans beskyddare

Den andra spanska nationskyrkan, San Giacomo degli Spagnuoli, låg vid Piazza Navona.
Enligt en numera starkt betvivlad tradition skulle denna kyrka ha uppföras redan i mitten av 1200-talet på uppdrag av prins Enrique av Kastilien, son till kung Fernando III – en av de riktigt stora reconquistakungarna – som på detta sätt önskade hugfästa minnet av de kristna som skulle ha mist livet på Domitianus stadion (Piazza Navona). Sin kyrka skulle prins Enrique ha ställt under beskydd av San Giacomo – aposteln Jakob d.ä – vilken även var beskyddare för la reconquista – den iberiska halvöns återerövring från morerna, som på 700-talet lagt det mesta av halvön under sig, med undantag av några mindre riken i halvöns norra delar. Under 1200-talet hade återerövringen gått in i en avgörande fas.

Samtidigt med kyrkan skulle prins Enrique även ha grundat två pilgrimshärbärgen och sjukhus för tillresta landsmän, ett vid Kapitolium och ett på via di Santa Chiara. I motsats till kyrkan vet man att dessa härbergen verkligen existerade. Om de gick tillbaka till 1200-talet är dock osäkert.

En kyrkogrundning på Piazza Navona inför Jubelåret 1450

År 1440 gav kaniken vid katedralen i Sevilla, Don Alonso de Paradinas, arkitekten Bernardo Rosselino, eller möjligtvis Baccio Pontelli i uppdrag att totalt bygga om eller troligtvis helt nybygga kyrkan San Giacomo degli Spagnuoli med anledning av det stundande Jubelåret 1450.  Resultatet blev en vacker liten renässanskyrka med huvudfasad  mot Via della Sapienza (i nutid Corso del Rinascimento.) Tretton år senare, 1463 färdigställdes kyrkans huvudportal.

Nämnas bör att San Giacomo degli Spagnuoli därmed blev Roms första självständiga sakralbyggnad efter påvarnas återkomst till Rom efter tiden i Avignon och den stora schismen.

Vid sin död 1485 testamenterade Don Alonso da Paradinas hela sin förmögenhet till kyrkan med hopp om fortsatt byggande och utsmyckande.

Roms främsta ceremonitorg

Från slutet av 1460-talet utvecklades Piazza Navona till ett av Roms främsta ceremoniella torg. Här ägde magnifika ryttarspel och parader med allegoriska vagnar rum under karnevalen och här hölls även många fester med speciell anknytning till spanska kronan och påvedömet. Den givna fonden var då San Giacomo degli Spagnuoli. Som exempel kan följande nämnas.

Då Cadiz och Almejra erövrades av de spanska, kristna trupperna 1490 hölls tacksägelse i kyrkan. Två år senare, i februari 1492 hade påven Innocentius VIII med hela sitt hov begivit sig till San Giacomo degli Spagnuoli där man hållit en tacksägelsemässa med anledning av det spanska kungaparets slutliga seger över morerna i Granada. I firandet ingick även en kortege där en stor vagn dragen av fyra vita hästar, på vilken färdades två  dockor i naturlig storlek föreställande det spanska kungaparet.

Ett drygt halvår senare, den 11 aug 1492, valdes den spanske kardinalen Rodrigo Borgia till påve Alexander VI. Med anledning av hans val hölls storslagna firanden vid San Giacomo degli Spagnuoli.

Några år senare, 1495,drabbades emellertid Rom av en ovanligt svår Tiberöversvämning som orsakade stor förödelse i kyrkan och för en tid gjorde den nästintill obrukbar.

Alexander VI:s utbyggnad

Som kardinal Alexander VI räknats som en av påvedömets främsta diplomater.  Till ett av hans uppdrag hade hört att undersöka den kyrkopolitiska lämpligheten av ett äktenskap mellan Isabella av Kastilien och Ferdinand av Aragonien, och i fall han bedömde att kyrkan skulle gynnas av deras och deras länders förening, meddela dem äktenskapsdispens (Ferdinand och Isabella var nämligen kusiner).

En spegling av Alexanders starka engagemang för Spaniens enhet var hans engagemang för de båda spanska nationalkyrkorna. Hans insatser för den aragoniska kyrkan har redan berörts. Inför jubelåret 1500 lät Alexander VI renovera och bygga San Giacomo degli Spagnuoli.  Till hans insatser hörde att förlänga kyrkan ut mot Piazza Navona. För att än starkare än tidigare kunna involvera kyrkan i festligheterna på Piazza Navona lät han förse västfasaden med större fönster, en friliggande trappa samt en liten altan som kunde tjänstgöra som läktare inte minst under karnevalens storslagna ryttarspel och korteger. Dessutom lät Alexander uppföra både en körläktare och en orgel, samt en liten piazza vid östfasaden mot Via della Sapienza. Dessutom lät han flytta de kastilianska pilgrimshärbärgena från Kapitolium respektive Via di Santa Chiara till ett hus strax intill kyrkan.

Officiellt kungariket Kastiliens nationskyrka

År 1506 blev San Giacomo degli Spagnuoli officiellt kungariket Kastiliens nationskyrka. Under de följande århundradena kom San Giacomo degli Spagnuoli att vara ytterst central både för den spanska kronan och för i Rom bosatta spanjorer. Som exempel kan följande nämnas. Det var här kardinal Jaime Serra i Cau och Juan Enriquez de Herrera lät uppföra sina berömda kapell. Vi skall återkomma till dessa kapell lite senare. Jesuitordens grundare, Ignatius av Loyola, var en ofta sedd besökare i kyrkan. 1536 besöktes kyrkan av kejsaren Karl V. 1562 höll den senare jesuitgeneralen och helgonet, Francisco de Borgia, sonsonson till Alexander VI, fastepredikan i kyrkan. Bland åhörarna återfanns både den romerska adeln och representanter för Roms folk.

Den 30 maj 1571 en tacksägelseprocession utgick från kyrkan med anledning av att ett förbund slutits mellan den Heliga Stolen, Venedig och Spanien i syfte att få tillstånd ett korståg mot turkarna. Resultatet blev den kristna flottans seger över turkarna vid Lepanto den 7 oktober 1571.

Mot slutet av 1500-talet hölls även tacksägelser i kyrkan med anledning av de katolska armérnas segrar över protestanterna. 1586 exempelvis, lät påven Sixtus V hålla ett Te deum med anledning av att generalen Alessandro Farnese intagit Köln och fördrivit de reformerta. Tre år senare firades på motsvarande sätt kardinal Albert av Österrike seger över engelsmännen vid Lissabon. Den 22 mars 1622 firades Ignatius av Loyolas kanonisation med stora festligheter både i kyrkan och på Piazza Navona. Den 30 december 1655 besökte drottning Christina av Sverige kyrkan.

Den 7 augusti 1729 lät kardinal Francisco Aquaviva d´Aragona iscensätta en magnifik Naumachia – sjöslag – på Piazza Navona. Själv presiderade han på en tron, upprest på den av Alexander VI uppförda terrasen.

Från mitten av 1700-talet började den spanska kronan finna det betungande med två nationskyrkor, Förslag väcktes följaktligen att endast behålla den ena och avveckla den andra.  Förslaget väckte dock ramaskri bland undersåtarna och fick bordläggas.

Franska revolutionsarmén intar och plundrar de spanska nationskyrkorna

Den 13 februari 1798 intog den franska revolutionsarmén Rom. Både San Giacomo degli Spagnuoli och Santa Maria di Monserrato tillhörde de kyrkor som inte bara konfiskerades av fransmännen, utan dessutom utsattes för svår vandalism.

De båda kyrkorna slås ihop

Efter fransmännens framfart i kyrkorummen framstod förslaget om en sammanslagning av de båda nationskyrkorna som betydligt mer lockande än tidigare.  Då San Giacomo degli Spagnuoli bedömdes som den  hårdast åtgångna av de båda kyrkorna, beslutades att den skulle avvecklas som spansk nationskyrka och att  man i  stället skulle koncentrera sig på Santa Maria di Monserrato.

San Giacomo degli Spagnuoli avsakraligiseras och får sekulära uppgifter

1824 stängdes San Giacomo degli Spagnuoli för gudstjänstbruk, avsakraligiserades och omvandlades till magasin. Under de så kallade Allagamenti, då  Piazza Navona, framförallt under augusti, sattes under vatten och Roms innevånare kunde köra runt eller rida i vattnet, användes kyrkan som läktare och uppehållsrum. Seden med Allagamento kom att finnas kvar till Kyrkostatens fall 1870.

Kyrkan töms

Fem år efter det att San Giacomo degli Spagnuoli stängts, 1829, började man flytta över allt som överhuvudtaget gick att flytta till Santa Maria di Monserrato. Det enda som blev kvar var murar och kapell – de sistnämnda berövade emellertid sin inredning.

Flytten av Capella Herreras freskomålningar

1602 hade den spanske adelsmannen Juan Enriquez de Herrera från Palencia i San Giacomo degli Spagnuoli låtit uppföra ett kapell dedicerat till den några årtionden tidigare kanoniserade spanske franciskanen och missionären Diego de  Alcalá (1400-1463). Kapellets freskomålningar, visande scener ur helgonets liv samt apostlarna Petrus och Paulus, hade utförts av Annibale Carracci och hans lärjungar, bland andra då Giovanni Lanfranco, Sisto Badalocchio och Francesco Albani.
Dessa fresker, sammanlagt sexton stycken, kom att monteras ner och överföras på canvas. I nutid kan sju av dem beskådas på Pradomuseet i Madrid och övriga nio på Museo Nacional de Arte de Cataluna i Barcelona.

Kyrkan säljs och återsakraligiseras till Nostra Signora del Sacro Cuore

I samband med revolutionen 1868 beslutade den spanska staten sig för att sälja San Giacomo degli Spagnuoli. 1878, åtta år efter Kyrkostatens fall, dök en evangelisk kyrka upp som seriös spekulant. Innan köpekontraktet hunnit undertecknas ingrep emellertid advokaten Carlo Marini och lyckades påverka den spanske kungen att avstå från affär. Att en protestantisk kyrka skulle komma att äga en kyrka i den gamla påvliga huvudstaden ansågs allt för skandalöst.

Några år senare lyckades Leo XIII påverka den spanske kungen att i stället sälja kyrkan till Pater Jules Chevalier, grundare av en kongregation till Jesu hjärta.
Pater Jules Chevalier gav genast arkitekten Luca Carimini i uppdrag att påbörja en omfattande restauration av kyrkan. Under denna restauration revs bland annat den fritrappa och terrass som Alexander VI låtit uppföra på västfasaden och mot Via Sapienza anlades en absid för att markera huvudaltaret.

1881 ansågs kyrkan så färdig att kardinal Raffaele Monaco La Valletta kunde återinviga den för gudstjänstbruk under titel Nostra Signora del Sacro Cuore. Efter återinvigningen fortsatte restaureringen ytterligare under några decennier.

Offer för en förbindelse Ponte Sisto – Corso Vittorio Emanuele

1932 ansågs restaurationen och ombyggnaden av den gamla spanska nationalkyrkan färdig. Samtidigt väntade nästa dråpslag mot kyrkan.

Allt sedan det gigantiska Palazzo della Giustizia uppförts invid Castel Sant´Angelo  runt sekelskiftet 1900, hade stadsledningen planerat att förbinda palatset med den nyupptagna Corso Vittorio Emanule  (beslut om att dra gatan fattades 1886) på andra sidan Piazza Navona. Ett första förslag, framlagt 1918, var att dra förbindelselänken från Ponte Umberto I rakt  över Piazza Navona, som då skulle offras. Förslaget stoppades omgående och togs inte upp igen förrän Mussolini kommit till makten. Tack vare arkitekten Arnaldo Foschini, ledande arkitekt under Mussolini-epoken och en av Il Duces absoluta favoriter, beslutades att Piazza Navona skulle skonas och att förbindelselänken, Corso del Rinascimento,  i stället skulle gå öster om Piazza Navona, intill universitetet, La Sapienza.

För att förverkliga Corso del Rinascimento fick en lång rad fastigheter från 1600- och 1700-talen rivas, så och gatorna Via della Sapienza, Via del Pinnacelo och Via del Pino. Även Nostra Signora del Sacro Cuore blev hårt åtgången. Östfasaden, absiden, huvudaltaret och de första kapellen på var sida kom att rivas. Mellan 1936 och 1938 uppfördes Corso del Rinascimento.  Nostra Signora del Sacro Cuore fick en ny fasad, ritad av Arnoldo Foschini, mot det nyöppnade trafikstråket. Huvudaltaret flyttades in i kyrkorummet och från och med nu var östportalen mot Piazza Navona kyrkans huvudportal.

Av den ursprungliga kyrkan återstår med undantag för väggarna i princip endast den magnifika körläktaren från Alexander VI:s pontifikat och kardinal Jaime Serra i Caus kapell.

Kardinal Jaime Serra i Cau och hans kapell

Som tidigare nämnts lät Alexander VI:s kusin och nära medarbetare, kardinal Jaime Serra i Cau (1430-1517) i San Giacomo degli Spagnuoli uppföra ett kapell. Sitt kapell dedicerade han  till aposteln Jakob d.ä.  Kapellets uppförande hade anförtrotts åt hans testamentsexekutor, kardinal del Monte. Som arkitekt valde han Antonio da Sangallo d,y , en av Roms ledande arkitekter vid tiden, och för freskoutsmyckningarna, Pellegrino da Modena  -en efterföljare till Rafael.

Resultatet blev en liten renässanspärla.  Medan arkitekturen fortfarande kan beskådas i princip intakt, har målningarna tyvärr skadats svårt genom århundradena, inte minst av fukt. Helt försvunnen är exempelvis porträttet av kardinal Serra i Cau. Fortfarande finns emellertid på plats framställningar av Jungfru Maria, apostlafurstarna Petrus och Paulus samt scener ur aposteln Jakobs legend. Inte minst då den magnifika framställningen på kapellets östvägg av hur aposteln Jakob i gestalt av Santiago Matamoros (Sankt Jakob mordödaren) på sin vita stridshingst ingriper till de kristnas hjälp i slaget vid Clavijo 844.   Tydlig referens till den pågående kampen mot turkarna under kardinal Serra i Cau:s samtid får målningen genom att aposteln Jakobs motståndare bär standar med den turkiska halvmånen.

Som kuriosa angående kardinal Jaime Serra i Cau kan nämnas att han en tid var biskop av Linköping. Dock satte han aldrig sin fot i Linköping. Den praktiska delen av ämbetet fick i stället sköta av lokala förmågor, medan kardinalen tog hand om inkomsterna.

Santa Maria di Monserrato – ensam spansk nationalkyrka

Mellan 1818 och 1821 genomgick Santa Maria di Monserrato en grundlig restauration under ledning av arkitekten Pietro Camporese d.y.  för att kunna axla manteln som kungariket Spaniens kyrka. Samtidigt byggdes grannfastigheterna om till ett spanskt prästseminarium och studiecentra; Palazzo del Collegio Spagnuolo.

Det var nu väggarna och takvalvet fick sin stuckdekor. Det vackra, vita marmorgolvet hade man hämtat från San Giacomo degli Spagnuoli.

Problem med staten

Kyrkostatens fall 1870 medförde stora problem både för religiösa ordnar, religiösa brödraskap och för nationskyrkorna, då all deras egendom konfiskerades av den italienska staten. I och med ingåendet av Lateranfördraget 1929, mellan påven Pius XI och Benito Mussolini erhöll inte bara påven Vatikanstaten som kompensation för Kyrkostaten, dessutom skänktes huvuddelen av nationskyrkorna tillbaka till respektive land och region. Så och Santa Maria di Monserrato. Radikala katalanska grupper protesterar dock mot att kyrkan är spansk nationskyrka. Enligt dem borde i stället kastilianarna återvända till Piazza Navona och Santa Maria di Monserrato bli rent katalansk kyrka.

Kyrkorum med många dyrbarheter från San Giacomo degli Spagnuoli

Som tidigare nämnts finns på var sida om kyrkorummet tre kapell. Det första sidokapellet på höger sida (från ingången räknat), Cappella di San Diego di Alcalá,  är invigt åt den spanske franciscanen och missionären San Diego di Alcalá (död 1463). Altarmålningen är utförd av Annibale Carracci under 1600-talets första decennium och hade ursprungligen sin plats i Cappella Herrera i San Giacomo degli Spagnuoli. Den är följaktligen den enda resten i Rom av Cappella Herrera.

I detta kapell är även de båda spanska påvarna Calixtus III (1455-1458) och Alexander VI (1492-1503) begravda

De båda påvarnas kvarlevor hade förvarats på olika platser i Santa Maria di Monserrato sedan de under 1600-talet avlägsnades från Peterskyrkan. Deras monument uppfördes 1889 och är utfört av Felipe Moratilla. Under Borgiamonumentet finns en minnestavla över kung Alfonso XIII av Spanien som dog i Rom 1941 och som fanns begravd i kyrkan tills han 1981 flyttades till den kungliga begravningsplatsen i El Escorial.
Det andra kapellet på höger sida är invigt till Jungfru Marie bebådelse, Cappella della Santissima Annunziata . Här finns målningar av Francesco Nappi föreställande Jungfru Marie födelse, Jungfru Marie bebådelse och Jungfru Marie himmelsfärd.

Det tredje kapellet är invigt åt Vår Fru av Pelaren, Cappella della Madonna del Pilar, en mariansk andakt med ursprung i Zaragoza som kom att få stor spridning i hela den spansktalande världen.

Enligt traditionen skulle Jungfru Maria ha uppenbarat sig för aposteln Jakob då han bad vid floden Ebro.  Som han inte hade lyckats omvända så många människor till Kristendomen, var han mycket nedstämd. Jungfru Maria hade då visat sig på toppen av en pelare och försäkrat honom att folket med tiden skulle låta omvända sig till Kristendomen.

Altarmålningen är av Francisco Preciado och föreställer Madonna del Pilar tillsammans med aposteln Jakob och Vincent Ferrer (1350-1419), en spansk dominikan från Valencia  Till höger och vänster i kapellet finns målningar av Francesco da Castello visande Jungfru Marias obefläckade avelse, respektive Jungfru Marias upptagelse i himmelen. Båda dessa målningar fanns tidigare i San Giacomo degli Spagnuoli.

Det första kapellet på vänster sida är invigt åt den heliga Anna, Jungfru Marias moder, Cappella di Sant´Anna.  Altaret pryds av Tommaso Boscellis skulpturgrupp från 1544 med Anna, Jungfru Maria och Jesusbarnet.  Skulpturen fanns tidigare i San Giacomo degli Spagnuoli. I kapellet finns även ett tabernakel för den heliga oljan, utfört av Andrea Bregnos lärjunge Luigi Capponi. Även detta verk fanns tidigare i San Giacomo degli Spagnuoli.

Det andra kapellet på vänster sida är invigt åt Vår Fru av Montserrat, Cappella della Madonna di Monserrato) På altaret finns en modern kopia av den svarta originalskulpturen som förvaras i klostret i berget Montserrat, utförd av den katalanska skulptören Manuel Martí Cabrer med anledning av Jubelåret 1950.

Det tredje kapellet på vänster sida är invigt åt aposteln Jakob, Cappella di San Giacomo. I kapellet finns en skulptur av aposteln Jakob utförd av Jacopo Sansovino.  Denna skulptur fanns tidigare i kardinal Jaime Serra i Caus kapell i San Giacomo degli Spagnuoli.

I kapellet finns två gravmonument båda utförda under 1400-talet av Andrea Bregno och båda härrörande från San Giacomo degli Spagnuoli.  Till vänster finns monumentet över San Giacomo degli Spagnuolis grundare, biskop Alonso de Paradinas och till höger monumentet över biskop Juan de Fuensalida, sekreterare åt Alexander VI.

Mästerverk av Bernini

I prästkollegiets refektorum finns numera  en byst av Monsignore Pedro de Foix Montoya (1556-1630) utförd av Gian Lorenzo Bernini och räknad som ett av hans verkliga mästerverk. Bysten utfördes 1621-1622 och var från början avsedd för Pedro de Foix Montoyas gravmonument i San Giacomo degli Spagnuoli. På sin tid väckte den stor uppmärksamhet, då den inte bara var porträttlik utan upplevdes som levande och nära nog omöjlig att skilja från originalet.

En anekdot förtäljer att en grupp kardinaler och präster besökte kyrkan strax efter det att monumentet hade rests. En av dem utbrast: ”Detta är Montoya förstenad. ” I nästa ögonblick kom Montoya själv fram till dem  och sade: ”Detta är Monsignor Montoyas porträtt”, och så vände han sig mot bysten och yttrade: ”och detta är Monsignor Montoya.”

Till Monsignore Montoyas monument hörde ytterligare ett par mästerverk av Bernini, två huvuden i marmor gestaltande en salig själ (Anima beata) och en fördömd själ (Anima dannata).  I likhet med målningarna från Cappella Herrera var det från början tänkt att de båda marmorhuvudena skulle överföras till Spanien, närmare bestämt till Barcelona. Efter våldsamma protester beslutades dock att de i stället skulle ställas upp på spanska ambassaden i Rom.

[layerslider id=”10″]

Litteratur i urval

Avery, C., Bernini. Genius of the Baroque. London 1997

Buchowiecki, W., Handbuch der Kirchen Roms. Bd.II, III. Wien 1970, 1974

Cristofori, F., Cronotasi dei cardinali di Santa Romana Chiesa. Roma 1888,

Davidsson, B.F., Pellegrino da Modena. Burlington Magazine. Feb. 1970, s 81f

Visceglia, MA., Roma papale. Roma 2010

Beltramini, M., Antonio da Sangallo il Giovane e la Cappella Serra a San Giacomo degli Spagnoli a Roma. In: Firenze Architettura 2(2016), s 118-126