Under 1400-talet genomgick påvedömet en djupgående förändring. Påvarna blev lysande världsliga härskare och mecenater, vid sidan av sin ställning som Kristi ställföreträdare. Deras hov utvecklades till det mest magnifika furstehovet i Europa, centrum för den europeiska politiken och diplomatin, samt för konstnärligt och litterärt mecenatskap där den kristna kulturen blandades med ett nyvaknat intresse för antiken. Vägen dit var emellertid lång.
I den här artikeln skall jag berätta lite inledande om det tidiga renässanspåvedömet, dvs. om påvarna under decennierna strax efter den Stora Schismens biläggande, samt därefter koncentrera mig på Nikolaus V och hans vackra privatkapell i Vatikanpalatset, i konsthistorien känt som Cappella Niccolina.
Ett enat påvedöme

Martin V rider 1417 genom staden Konstanz gator efter att ha valts till påve för den enade västerländska kristenheten. Ur Ulrich Richentals krönika
År 1417 hade Konstanzkonciliet lyckats bilägga den Stora Schismen och till ensam påve för den västerländska kristenheten (sedan 1378 hade det funnits två, bitvis tre rivaliserande påvar) välja Martin V (1417-1431). Först tre år senare, den 28 september 1420, kunde han hålla sitt intog i Rom, efter att ha lyckats förmå drottningen av Neapel, Johanna II, att dra sig tillbaka sina trupper från den påvliga huvudstaden, som hon några år tidigare låtit ockupera.
Det Rom som mötte honom var fruktansvärt förfallet. Lateranpalatset var obeboeligt, så ock det medeltida palatset invid Peterskyrkan. Då Martin V tillhörde den romerska adelsätten Colonna bosatte han sig i stället i familjens palats invid kyrkan Santi Apostoli i Rom.. Därifrån påbörjade han så smått tämjandet av Kyrkostatens förvildade adel och planerade ett upprustande av Rom. Till de konstnärer han bjöd in hörde Gentile da Fabriano, Masaccio, och Pisanello för att påbörja arbeten i Roms kyrkor. Bestående resultat av Martins intentioner är ett vackert kapell i San Clemente, smyckat av Masaccio.
Martin V efterträddes av den venetianske kardinalen Gabriele Condulmer, som tog namnet Eugenius IV (1431-1447). Även Eugenius pontifikat kom att präglas av krig och motsättningar. Företrädaren släkt, den mäktiga ätten Colonna, revolterade efter det att Eugenius dragit in en stor del av de förläningar de erhållit av Martin V och lyckades slutligen utropa en sorts republik i Rom. 1434 tvingades Eugenius sätta sig i säkerhet hos storbankiren Cosimo de ´Medici i Florens. Där tog han i tu dels med dem som ville överordna konciliets makt över påven, företrädda av Baselkonciliet (1431-1449), dels med den nära femhundraåriga schismen med den ortodoxa kyrkan. Försöken att ena den katolska och den ortodoxa kyrkan ägde rum under Ferrara-Florens koncilium 1438-1439.

Filaretes magnifika bronsport, numera Peterskyrkans huvudport. De övriga portarna är från 1960-talet.
Trots att försöken att skapa enhet misslyckades, fick konciliet ändå en avgörande betydelse på ett idéhistoriskt plan. Bland konciliedeltagarna fanns nämligen ett stort antal bysantinska lärde, bland annat då samtidens främste expert på Platon, Georges Gemistos Plethon och hans elev Johannes Bessarion. Dessa lärda herrar kom på den italienska halvön mycket starkt att stimulera intresset för den hedniska antiken, dess konst, kultur, filosofi – inte minst då för Platon som tidigare endast varit känd genom citat – och religion, samt för fornkyrkan och kyrkofäderna. Medan Plethon efter konciliets slut reste hem till Mystras, stannade Bessarion i väst och utnämndes redan 1439 av Eugenius till kardinal.
Tillbaka till Rom kom Eugenius först 1443 sedan han ingått allians med den aragoniske kungen, tillika tronpretendenten i Neapel, Alfonso V, och samtyckt till att ge honom investitur. I utbyte mot investituren ställde nämligen Alfonso sina trupper till Eugenius förfogande.
Att Eugenius tvingades tillbringa huvuddelen av sitt pontifikat utanför Rom begränsade självfallet hans möjligheter att restaurera den påvliga huvudstaden. Från hans pontifikat finns bevarad Filaretes vackra bronsport till Peterskyrkan – nuvarande Peterskyrkans huvudport.
Den lärde Tommaso Parentucelli väljs till påve
Till Eugenius efterträdare valdes kardinal Tommaso Parentucelli, ansedd som en av samtidens främste humanister. Enligt hans nära vän Enea Silvio Piccolomini – den framtida Pius II – var hans lärdom så stor att det han inte visste, tillhörde överhuvudtaget inte det mänskliga vetandet.
Tommaso Parentucelli var född 1397 i Sarazana i närheten av la Spezia som son till en fattig läkare. Genom sin enastående begåvning och genom stöd från biskopen av Bologna, Niccoló Albergati lyckades han trotts knappa ekonomiska resurser genomföra sina studier vid universitet i Bologna. Under studieåren arbetade han även som informator i de florentinska adelsfamiljerna Strozzi och Albizzi, där han även knöt kontakt med många av tidens främsta humanister. På biskop Albergatis uppdrag företog han dessutom en resa genom Kejsarriket, Frankrike och England, på jakt efter intressanta manuskript. 1439 medverkade han vid konciliet i Florens och när hans beskyddare, biskop Albergati, avled 1444 utnämnde Eugen IV Tommaso Parentucelli till hans efterträdare. Två år senare utnämndes han till kardinal och ytterligare ett år senare valdes han till påve. För att hedra sin store välgörare, Niccoló Albergati tog han påvenamnet Nikolaus V.
Nikolaus pontifikat blev av utomordentligt stor betydelse både politiskt, teologiskt och inte minst kulturhistoriskt. Genom skicklig diplomati slöt han konkordat med den tysk-romerske kejsaren, Fredrik III, och fick honom att ta bort sitt stöd för den av Baselkonciliet understödde motpåven, Felix V. Som erkänsla för Fredriks lojalitet krönte Nikolaus honom 1452 i Peterskyrkan. Detta var sista gången en kejsarkröning ägde rum i Rom. Ett år senare, 1453, intog turkarna Konstantinopel, därmed utplånades de sista resterna av Romarriket – Östrom. En konsekvens av erövringen var dessutom att korstågstanken återuppstod. Detta i sin tur ökade trycket på påvedömet att få tillstånd fred både i Kyrkostaten, på den italienska halvön och i Västvärden som helhet, för att därmed kunna skicka en gemensam armé.
Ett resultat av dessa strävanden var traktaten i Lodi 1454 då Kyrkostaten, kungariket Neapel, Florens, Venedig och Milano ingick ett fredsfördrag som kom att gälla under de följande halvseklet. Ett resultat av den turkiska erövringen var dessutom att ett stort antal lärda kom som flyktingar till Rom och med dem antika manuskript.
Augustus byggprogram, grunden för påvens vision
Nikolaus var den förste påve som beslutade att göra Rom till Västerlandets intellektuella, kulturella och diplomatiska centrum. Från och med hans pontifikat kom påvehovet att räknas som den högst rankade arbetsplatserna för humanister i Europa. Den främsta av dem alla var Lorenzo Valla, tidigare hovhumanist hos Alfonso V av Neapel, som av Nikolaus fick i uppdrag att översätta antika, grekiska texter till latin, bl.a. då Homeros, Herodotos, Polybios och Thucidydes. Nikolaus var även den förste påve som gjorde kejsar Augustus byggprogram till sitt eget. Enligt traditionen skulle ju Augustus ha hävdat att han tog emot en stad i tegel och lämnade en stad i marmor.
Då Nikolaus var den förste påve efter den Stora Schismen som stadigvarande var bosatt i Rom underlättades därmed betydligt genomförandet av projektet.
För att förverkliga sina ambitioner lät han kalla ett stort antal konstnärer och arkitekter från Toscana till Rom.
Under sina åtta år som påve hann Nikolaus reparea Aqua Virgo – därmed hade Rom åter för första gången sedan goterkrigen på 500-talet en fungerande akvedukt och därmed dricksvatten, renovera senatorpalatset på Kapitoleum och flera av Roms kyrkor, samt besluta att gator och torg skulle stenläggas. Störst engagemang lade emellertid Nickolaus på området runt Peterskyrkan. De av Leo IV uppförda försvarsanläggningarna kompletterades med ett bastant torn, renoveringen av den kraftigt förfallna Peterskyrkan påbörjades av antingen av Beltrando da Varese eller av Leon Battista Albertis lärjunge Bernardo Rosselino. Därtill lät Nikolaus bygga om det påvepalats som funnits intill Peterskyrkan sedan slutet av 1100-talet, samt komplettera anläggningen med en helt ny flygel rymmande den påvliga bostaden samt det bibliotek han lät grunda och som förfogade över 807 latinska manuskript och 353 grekiska manuskript, ett för dåtida förhållande mycket stort bibliotek.
Fra Angelico och Cappella Niccolina
Redan Eugenius IV hade till Rom kallat dominikanmunken och konstnären fra Angelico (Giovanni da Fiesole) vilken på uppdrag av storbankiren Cosimo de´ Medici tidigare smyckat det av honom gynnade San Marcoklostret i Florens, med en serie mycket vackra fresker (varje munksäll har försetts med en fresk gestaltande någon episod ut Kristi liv), Från Eugenius pontifikat finns emellertid inte något bevarat arbete av fra Angelico.
Redan under första året av sitt pontifikat gav Nikolaus fra Angelico i uppdrag att smycka hans privata kapell i Vatikanpalatset. Resultatet har blivit en liten konstnärlig juvel som visar den sida av renässansen, där framförallt den tidiga kristendomen – fornkyrkan -stod i centrum.

Nordväggen
Kapellet ligger i omedelbar anslutning till Nikolaus privata våning, samma våning som senare kom att bebos av påven Julius II och som i konsthistorien är känd som Rafaels Stanzer. Men det tillhör inte den flygel som uppfördes på uppdrag av Nikolaus V. I stället ligger det i det torn som uppfördes av Innocentius III i slutet av 1100-talet och som fram till Nikolaus III ombyggnadsprojekt på 1270-talet var ett fristående försvarstorn.
Kapellet är litet, 6,60×4 meter, rektangulärt samt täckt av ett kryssvalv. På tre av kapellets fyra väggar finns bevarade fresker av fra Angelico och hans medarbetare, framförallt då Benozzo Gozzoli. På den fjärde väggen, sydväggen, fanns ursprungligen en altarmålning föreställande Kristi nedtagande från korset, även den av fra Angelico, men den har senare blivit förstörd.
De övriga tre väggarna är indelade i tre register. Längst ner finns målade, vävda tapeter med Nikolaus V:s vapen i mitten. I de två övre registren finns scener ur två tidiga martyrers liv; Sankt Stefanus (i Sverige känd som Staffan stalledräng) och Sankt Laurentius.
Sankt Stefanus räknas både som den förste diakonen och som den förste martyren då han enligt Apostlagärningarna av judarnas högsta råd blev anklagad för hädelse och stenad till döds cirka 34 e.Kr. Sankt Laurentius kom ursprungligen från Osca (nuvarande Huesca) i den romerska provinsen Hispania Tarraconensis. Så småningom kom han till Rom där han 258 led martyrdöden under kejsar Valentinianus.
Sin grav fick han i den katakomb ovanpå vilken senare kyrkan San Lorenzo fuori le mura byggdes På 500-talet hämtades Stefanus reliker från Jerusalem till Rom och begravdes bredvid Sankt Laurentius i San Lorenzo fuori le Mure. 1447, samma år som Nikolaus gav fra Angelico i uppdrag att måla kapellet, hade han låtit öppna de båda martyrdiakonernas gravar och därefter återbegrava dem i samma kyrka. Med denna handling ville han visa på den västliga och östliga kyrkans enhet, där Stefanus representerade öst och Laurentius väst. En liknande tanke anses ha funnits bakom valet av motiv till kapellet utsmyckning. Dessutom finns i de båda parallella bildzyklerna starka anspelningar på Petri överhöghet i apostlakretsen, på påvens roll som Petri efterföljare och på Nickolaus själv och händelser under hans pontifikat.

Västväggen
Berättelsen börjar på västväggen. I lunetten högst upp visas till vänster visas hur Stefanus vigs till diakon av Petrus, i en lokal starkt påminnande om den av Nikolaus restaurerade Peterskyrkan . På den högra sidan av lunetten visas hur Stefanus distribuerar allmosor till behövande medkristna.. På nordväggen, där även ingången till kapellet befinner sig, avbildas i lunettfältet dels Stefanus predikande inför folket i Jerusalem, dels Stefanus inför Sanhedrin, judarnas högsta råd. På det undre rektangulära fältet visas till vänster hur påven Sixtus II anförtror Sankt Laurentius kyrkans skatter och heliga kärl för att på det viset rädda dem undan kejsarens konfiskationer, och till höger hur Sankt Laurentius, delar ut allmosor åt behövande.
På dessa fresker finns några detaljer som direkt visar på Nikolaus V:s pontifikat. Bakom Sixtus II är två beväpnade män just i färd med att ta upp en igenmurad port. Detta syftar på det Jubelår Nikolaus V planerade till 1450 och då en annars igenmurad port i Peterskyrkan öppnas som symbol för den jubelavlat som då skulle finnas tillgänglig. Då Laurentius distribuerade allmosorna står han i porten till en byggnad där man i bakgrunden skymtar en vacker snäckformad absid, starkt påminnande om den absid Nikolaus planerade för Peterskyrkan. På östväggen slutligen visas i det övre lunettfältet hur Stefanus tillfångatas och hur han slutligen stenas av den judiska folkmassan. Bland åskådarna syns Saul, den senare aposteln Paulus. I det rektangulära fältet visas hur Laurentius ställs inför kejsar Valerianus och slutligen avrättas genom att grillas på ett halster.
Förutom de båda martyrernas berättelser avbildade fra Angelico dessutom i kryssvalvet de fyra evangelisterna med sina symboler samt sammanlagt åtta kyrkofäder; Augustinus, Hieronymus, Ambrosius, Thomas ab Aquino, Leo den Store, Johannes Chrysostemos, Gregorius den Store och Anastasius. Medan de fyra sistnämnda finns på pilastrarna som omramar sydväggen, dvs. altarväggen, finns de fyra förstnämnda på de pilastrar som nordväggen, dvs. ingångsväggen. Kapellets golv slutligen, täcks av marmorinläggningar föreställande solen och zodiakens tolv tecken.
Litteratur
Bertoldi, S., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opera, le collezioni. Musei Vaticani 2011
Gill, J., Nickolaus V, pope. New Catholic Encyclopedia. Vol.X. New York 1967, s 443-445.
Magnuson,T., Studies in Roman Quattrocento Architecture. Stockholm 1958
Pope- Hennessy,J., Angelico.Firenze 1981
Partrige, L., Renaissance in Rom. Die Kunst der Päpste und Kardinale. Köln 1996.

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand