Snett bakom Pantheon ligger en av Roms allra mest fascinerande piazzor, Piazza della Minerva, kantad av kyrko- och kulturhistoriskt tunga byggnader

Piazzan domineras av dominikankyrkan Santa Maria sopra Minerva. Till vänster om kyrkan ligger dominikanernas tidigare konvent, tillika säte för den romerska statsinkvisitionen fram till Kyrkostatens fall 1870.

Numera hyser byggnaden Senatens bibliotek. Till höger om kyrkan ligger Palazzo Fonseca, ett 1500-tals palats som sedan 1832 rymmer Grand Hotel della Minerva, ett av Roms högst renommerade hotell. Mitt för kyrkan ligger Palazzo Severoli, ett annat 1500-tals palats rymmande Pontificia Accademia ecclesiastica,  den institution som sedan början av 1700-talet utbildar diplomater för den Heliga Stolen.

Mitt på piazzan står ett märkligt monument, en elefant som på sin rygg bär en obelisk, krönt av familjen Chigis vapen.  Monumentet är i Rom föremål för folkligt skämtlynne och kallas på romagnolo, romarnas dialekt, pulcino de la Minerva, den lilla grisen vid Minerva, då man tyckt att den knubbiga elefanten påminner om en liten gris.

På den tid då skulpturen skapades hade det emellertid varit helt otänkbart att se något komiskt i en elefant. Tvärtom var elefanten ett djur som omgavs av vördnad och mystik.

En obelisk från Iseum

På våren 1665 hade dominikanerna påbörjat restaureringsarbeten på klostrets murar och då även företagit en del grävningar. Under dessa grävningar stötte man på en mindre obelisk (5,47m hög). Denna obelisk hade tillsammans med en annan obelisk, som i sönderslaget skick hade hittats redan under 1300-talet, haft sin plats på den stora Isishelgedomen, Iseum, i centrala Rom. Där hade de ställt upp av kejsaren Diocletianus (244-311) som i sin tur låtit hämta dem från staden Sais i Egypten

Påve med intresse för den forntida egyptiska visdomen

Påve vid tiden för fyndet av obelisken var Alexander VII Chigi (1655-1667) som inte bara räknas som en av kyrkan främsta diplomater genom tiderna, utan som även var en framstående mecenat, poet och forskare – inte minst hyste han ett mycket starkt intresse för den forntida egyptiska visdomen, ett intresse han delade med många av kyrkans män, med början under andra hälften av 1400-talet, undantaget då de mer strikta bland företrädarna för motreformationen. (Se min artikel ”Prisca Theologia – den forntida teologin” publicerad i Res till Rom 11/1-2017)

Nytt uppdrag för Bernini och Kircher

Så snart Alexander fått vetskap om obelisken beslutade han att den skulle ges en värdig omramning. Dessutom ville ha hieroglyferna tolkade för sig.

Uppdraget att skapa ett monument gick till Gian-Lorenzo Bernini, samtidens ledande skulptör och hans assistent Ercole Ferrata.  Tolkningen av hieroglyferna anförtroddes åt jesuiten och professorn vid Collegio Romano, Athanasius Kircher, samtidens ledande expert på den egyptiska religionen och på hieroglyferna, som han såg som ockulta symboler vilka inte kunde tolkas ordagrant utan endast allegoriskt, och som öppnade sin sanna betydelse endast för den invigde.

Ett femtontal år tidigare, 1651, hade  ett annat av Berninis och Kirchers gemensamma projekt  invigts, nämligen den så kallade Fontana dei Quattro Fiumi – fyrflodsfontänen  – på Piazza Navona; ett spektakulärt verk där likaledes en obelisk befann sig i centrum. Beställare till fontänen var Alexander VII:s företrädare, Innocentius X. Troligtvis var Alexander VII:s förhoppning att nu få ett monument, inte mindre magnifikt och symbolladdat än företrädarens.

Förlaga i Hypnerotomachia Poliphili

Medan Innocentius X:s obelisk hade rests på en genombruten klippa med symboliska framställningar för de fyra då kända världsdelarna i gestalt av flodgudar och symboldjur, kom Alexander VII:s obelisk att placeras på en elefant som i sin tur placerades på en kraftig sockel.

Förlagan till monumentet hämtades från Hypnerotomachia  Poliphili (Polyphilius dröm),  en allegorisk kärlekshistoria  publicerad i Venedig 1499 och skriven av humanisten  och dominikanen Francesco Colonna.  I sitt verk låter Colonna läsaren följa hjälten Poliphilio då han i ett drömtillstånd färdas genom ett antikiserande landskap befolkat av kentaurer, fauner med mera, i jakt på sin käresta, Polia – en personifikation av antiken – och då träffar på bland annat en elefant som på sin rygg bär en obelisk.

Exemplar i Alexander VII:s bibliotek

Om Francesco Colonnas verk vet man att det hade en personlig koppling till Alexander VII då det ingick i hans personliga bibliotek tillsammans med ett annat av tidens centrala egyptologiska verk; Horapollos Hieroglyphica , ursprungligen skrivet på 400-talet och översatt till latin i början av 1500-talet.

En emanering av den gudomliga Visdomen

Ett år efter att obelisken hade upptäckts, 1666, var Athanasius Kircher färdig både med tolkning av  obeliskens hieroglyfer som presenterades  för Alexander VII i form av ett poem i skriften; Ad Alexandrum VII Pont.Max. obelisci Aegyptiaci nuper inter isai romani rudera effosi interpretatio hieroglyphica. Andemeningen var att egyptierna hade helgat obelisken till den Högsta  Anden (Supremo Genio)  även kallad Världsanden eller Världssjälen,  och som de ansåg ha sitt säte i solen. Obelisken var följaktligen att betrakta som en förstenad solstråle, eller om man så vill, emaneringar av den gudomliga Visdomen.

Till påve Alexander hade obelisken, den förstenade gudomliga Visdom, förts på ryggen av en elefant, det visaste av alla djur, enligt Athanasius Kircher.

Visdom, styrka, triumf

Athanasius Kirchers syn på elefanten som det visaste av alla djur, var en föreställning som gick tillbaka till den romerska antiken.

Utmärkande för Gian-Lorenzo Berninis och Ercole Ferratas elefant är även att den är täckt med ett praktfullt, ceremoniellt sadeltäcke, något som kopplar den till furstliga triumfer och parader.
Även för elefanten som ett triumfatoriskt djur finns antika förebilder. Den första västerländska härskare som använde elefanter i triumfatoriska sammanhang var påven Alexanders namne, Alexander den Store, om vilken man vet att han 323 f.Kr tågade in i Babylon på de elefanter han tidigare erövrat från den indiske fursten Pores.

I Alexanders efterföljd kom även romarna att använde elefanter i sina triumfer, så och den tysk-romerske kejsaren Fredrik II som medförde elefanter under sin triumfatoriska entré i Milano 1237.

Påvlig anknytning fick elefanterna genom Leo X:s elefant Hanno, en gåva från den portugisiske kungen i samband med Leo:s kröning 1513.  Om Hanno vet man att han blev djupt älskad av Leo som aldrig försummade ett tillfälle att låta honom tåga med i sina processioner.  Då Hanno efter tre år insjuknade och avled var Leo otröstlig. Sin grav kom Hanno att få på Cortilie del Belvedere . Över graven lät Leo resa ett monument med ett porträtt av Hanno, målat av Rafael och ett epitafium skrivet av sig själv.

Koppling direkt till Alexander VII och hans triumf fick elefanten genom att Alexanders vapen placerats på elefantens sadeltäcke.

Dedikation till den gudomliga Visdomen och till Alexander VII

På den bastanta sockeln finns två latinska inskriptioner, sammanställda av Alexander VII och Athanasius Kircher i samarbete

Inskriptionen in mot kyrkan lyder i svensk tolkning ”Låt var och en som ser de inristade tecknen av den egyptiska visdomen, buren på elefanten, det starkaste bland djuren, inse att det behövs en stark ande (psyke) för att bära så mycket visdom. ”

Inskriptionen mot piazzan lyder i svensk tolkning.: ”Denna gamla obelisk, ett minnesmärke över den egyptiska Pallas (Isis), uppgrävd ur jorden och upprest på den plats som tidigare var helgad åt Minerva, numera åt Gudaföderskan, har  Alexander VII i Frälsningens år 1667 dedicerad till den gudomliga Visdomen.”

Sammanfattningsvis kan konstaterats att den starka ande inskriptionen hänvisar till som en förutsättning för att kunna ta till sig den visdom obelisken representerade, innehades av Alexander VII själv. Vidare var det han som dedicerat obelisken till den gudomliga Visdomen, en visdom som genom årtusendena uppenbarat sig som gudinnan Isis hos egyptierna, som gudinnan Minerva hos romarna och slutligen som Jungfru Maria i egenskap av Theotokos, moder till det gudomliga skaparordet, Logos.

Den 11 juli 1667 invigdes så slutligen monumentet. Alexander VII fick dock aldrig se sitt monument helt färdigt.  Knappt två månader tidigare, den 22 maj, hade han nämligen avlidit.

Litteratur i urval

Heckscher, W.S., Bernini´s elephant and obelisk. In: The Art Bulletin. 29(1947), s 155-182

Hintzen-Bohlen, B., Konst & Arkitektur. Rom. Könemann 2005
Iversen, E., The Myth of Egypt and its Hieroglyphs in European tradition. Copenhagen 1961
Iversen, E., Obeliscs in Exile. Copenhagen 1968
Magnuson, T., Rome in the Age of Bernini. Vol. II. From the Election of Innocent X to the Death of Innocent XI.Stockholm 1986
Magnusson, B., Rom. En konst och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001