Sixitinska kapellet

En fördjupning i Sixtinska Kapellet – del 1

Det här är del tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 2 här och del 3 här.


Den här artikeln skall, efter en kort inledning om de påvar som följde omedelbart efter Nickolaus V, fokusera på det Sixtinska kapellet; det påvliga palatskapellet i Vatikanen som för allmänheten nog är mest känt för att det är där som påvarna väljs. Min berättelse om det Sixtinska kapellet är delad i tre delar. I den första delen behandlas kapellets skapare, påven Sixtus IV (1471-1484), kapellets tillkomst, arkitektur och utsmyckning under Sixtus pontifikat; inte minst då de berömda bildcyklerna med motiv ur Kristi och Mose liv. I den andra delen behandlas Michelangelos takfresk med motiv ur skapelseberättelsen, målade 1508-1511 under påven Julius II:s pontifikat (1503-1513) och i den tredje delen slutligen, Michelangelos Yttersta dom, målad 1535-1541 under påvarna Clemens VII (1523-1533) och Paulus III (1534-1549)

Kampen mot turkarna i fokus

Nikolaus V avled 1455 och efterträddes av den spanske kardinalen Alonso Borgia som tog namnet Calixtus III (1455-1458). Calixtus var den första spanske påven sedan 300-talet, dessutom var han nära vän till den neapolitanske kungen, Alfonso V, hos vilken han arbetat som kansler samt lärare åt sonen Ferrante. Genom Alfonsos försorg kom Alonso att göra kyrklig karriär. Först biskop av Valencia och sedan kardinal.

En starkt bidragande orsak till att den nära 80-årige Alonso valdes till påve var att man hoppades att han skulle få till stånd ett korståg mot turkarna och återerövra Konstantinopel. Familjen Borgia var nämligen starkt koppling till den spanska reconquistan – den iberiska halvöns återerövring från morerna. Arbetet på det planerade korståget mot turkarna kom att ta all Calixtus energi och gjorde att de fortsatta arbetena på Roms restaurering och Vatikanpalatsets utbyggnad fick läggas på is.

1458 dog Calixtus III och efterträddes av den store humanisten Enea Silvio Piccolomini som tog namnet Pius II (1458-1464). Förhoppningarna på Pius pontifikat var stora bland Roms humanister. Emellertid kom de att bli grundligt besvikna. Trots att Enea Silvio Piccolomini varit en mycket aktiv författare och poet som till och med lagerkrönts av kejsaren och som bland sina verk räknade så väl kärleksromaner som teologiska, historiska och till och med veterinärmedicinska verk, kom han som påve att fokusera helt på det planerade korståget.

Följaktligen blev det inte heller nu någon tid över till det fortsatta arbetet med Vatikanpalatset. Däremot kom han som den förste påven någonsin att införa förbud mot att riva Roms ruiner.
1464 dog Pius II och efterträddes av den venetianske kardinalen Pietro Barbo, systerson till Eugen IV, som tog namnet Paulus II (1464-1471).

Pietro Barbo hade som kardinal låt uppföra ett magnifikt palats åt sig– Palazzo San Marco – senare Palazzo Venezia – där han kom att bo kvar även som påve, och som räknas som Roms första renässanspalats.

Under Paulus pontifikat ökade avsevärt den monarkiska framtoningen vid påvehovet. Ceremonier och hovfester sattes i centrum. Dessutom påbörjade Paulus omvandlingen av den romerska karnevalen från en lokal, folklig fest till renässansens och barockens praktfullaste ryttarfest. Till innovationerna hörde förutom magnifika skådespel på Piazza Navona, hästkapplöpningar som kom att äga rum på Via Lata, hädanefter Via del Corso – kapplöpningsgatan. Start var på Piazza del Popolo, mål vid Piazza Venezia. För att kunna se målgången från bästa plats lät Pius på sitt palats uppföra en liten balkong som många hundra år senare i helt andra sammanhang kom att användas av en annan poptentat – Benito Mussolini. I sitt palats hade Paulus dessutom en omfattande samling antika mynt och skulpturer.

Sixtus IV

Vid sin död 1471 efterträddes Paulus II av kardinal Francesco della Rovere som tog namnet Sixtus IV (1471-1484).
Kardinal della Rovere kom från en enkel småbrukarfamilj utanför Savona i Ligurien. Det ståtliga namnet della Rovere ( av Bergsek) hade han långt senare tagit från en utdöd adelsfamilj i Torino.

Som mycket ung gick Francesco in i Franciscanorden efter ett löfte till sin mor. Francesco visade sig ha läshuvud och skickades vidare till universitetet i Pavia för studier i teologi och filosofi. Hans akademiska karriär kröntes med professur i teologi vid universitetet i Padua. Francesco var dessutom verksam som föreläsare vid universiteten i Pavia, Bologna, Siena och Florens samt som teologisk skriftställare. Bland hans verk märks skrifter om Guds allmakt, Kristi blod, och Jungfru Marias obefläckade avlelse. 1464 utnämndes den lärde franciskanen till general – högste ledare – för Konventualerna – en av riktningarna inom Franciskanorden. Tre år senare utnämndes han efter förslag från sin nära vän, kardinal Bessarion, till kardinal Fyra år senare valdes han till påve.

De dominerande problemen under Sixtus IV:s pontifikat var oro i Kyrkostaten, krig mot republiken Florens och våldsamma attacker från de osmanska turkarna gentemot den italienska halvön. Särskilt våldsamt var angreppet på staden Otranto i Apulien 1480 där sammanlagt 12000 människor dödades – bland annat då de 800 martyrer som för ett par år sedan helgonförklarades av nuvarande påven – och 5000 såldes som slavar inom imperiet.
Medan kungen av Neapel var Sixtus främste allierade i kriget mot turkarna, tog han inom Kyrkostaten, på samma sätt som tidigare Martin V, hjälp av sin egen släkt, della Rovere från farssidan och Riario från morssidan. Från den blygsamma bakgrunden i Ligurien etablerades dessa båda släkter som två av den italienska halvöns främsta adelssläkter.

Trots alla krig kom Sixtus, i motsats till sina närmaste föregångare, att lägga ner omfattande energi på Rom restaurering och Vatikanpalatses utbyggnad. Han lät bygga den första nya bron över Tibern sedan antiken.- Ponte Sisto – han ökade Kapitoleums värdighet och ställning i det påvliga Rom genom att dels flytta bort den marknad som av tradition hållits nedanför kullen, dels till Kapitoleum flytta ett antal antika brons- och marmorskulpturer som tidigare haft sin plats Lateranen. Därmed lade han grunden till det som senare skulle bli de Kapitolinska museerna.

Till Sixtus övriga insatser i Rom hörde restaurering av ett trettiotal kyrkor, bland annat då Santa Maria del Popolo som därefter inte bara blev favoritkyrka för familjen della Rovere utan överhuvudtaget för den kuriaanknutna romerska aristokratin, samt uppförande av en ny flygel för det påvliga sjukhuset, Ospedale di Santo Spirito.

Den lärda värden gav han sitt stöd genom att nygrunda ett kraftigt utökat Vatikanbiblioteket som sattes under ledning av Bartolomeo Sacchi, Platina kallad. Denne Platina i sin tur, var medlem i Accademia Romana – den romerska akademin, en lärd sammanslutning som 1460 grundats av Pomponio Leto, efterföljare till Gemistos Plethon och Bessarion. Syftet med akademin var att studera den romerska, antika kulturen, dess historia, monument och litteratur med utgångspunkten att som Kristendomen var universell måste dess sanningar ha funnits förborgade hos antikens lärde. Utmärkande för den romerska akademin var att man mycket starkt kopplade samman påvedömet och antiken. Påvarna sågs som de romerska kejsarnas efterföljare och kardinalerna som efterföljare till senaten. Utmärkande var även ett starkt intresse för kyrkofädernas skrifter.

Medan Sixtus omedelbare företrädare, Paulus II, låtit stänga akademin och fängsla ledamöterna, då han misstänkte att deras verkliga syfte var att göra revolt och störta påven – Pomponio Leto hade nämligen antagit den påvliga titeln Pontifex Maximus – hade Sixtus omedelbart efter sin kröning frigivit dem och ställt akademin under påvligt beskydd.

Slutligen bör nämnas att Sixtus genom en bulla från den 27 februari 1477 möjliggjorde grundandet av Uppsala universitet, Nordens första universitet, samt att det var under Sixtus IV:s pontifikat som Sverige fick ett residerande sändebud vid Vatikanen, Hemming Gadh.

Ett nytt palatskapell

Capella SistinaSixtus absolut främsta och mest betydande projekt var emellertid det nya påvliga palatskapellet; det kapell som för eftervärlden är känt under namnet Sixtinska kapellet.

Detta kapell var inte som Cappella Niccolina avsett för påvens rent privata mässfirande, utan för påvehovets officiella liturgi där förutom påven själv även kardinalerna, generalerna för de stora religiösa ordnarna, diplomaterna, senaten, i Rom residerande biskopar och andra prelater, representanter för den romerska adeln samt gästande dignitärer, deltog. I denna liturgi var en central tanke att det fanns parallellitet mellan den liturgi som utfördes inför det påvliga majestätet på jorden och den liturgi som i himlen utfördes inför Guds majestät av helgon och änglar.

1400-talets kyrkorum

Sixtus palatskapell efterträdde ett medeltida kapell med ungefär samma funktion som det nybyggda kapellet, beläget som en fristående huskropp kopplat till det av Nickolaus III (1477-1480) uppförda palatset. Det var exempelvis i Sixtinska kapellets medeltida föregångare som den heliga Birgitta kanoniserades (helgonförklarades) 1391.

Arkitektur, marmorutsmyckning och måleri kom i det nya palatskapellet att utgöra en storslagen, teologisk och konstnärlig helhet, som dedicerades till Jungfru Marias kroppsliga upptagelse till himmelen (Maria Assunta).

De arkitekter som på Sixtus uppdrag ritade och uppförde det nya kapellet var florentinarna Baccio Pontelli – samma arkitekt som även ansvarat för Ponte Sisto och ett antal borgar i Kyrkostaten och Giovannino de Dolci, även han ansvarig för flera projekt i Kyrkostaten. Det nya kapellet anses ha samma mått som den medeltida föregångaren: längd 40, 23 m , bredd 13, 41m, höjd 20,70m). Dessutom anses dessa mått i proportion stämma med de mått som i Gamla Testamentet angetts för Salomos tempel: ”Huset som Salomo byggde åt Herren var 60 alnar långt, 20 alnar brett och 30 alnar högt.” (! Kon. 6:2)

Marmorutsmyckningarna, framför allt då på det vackra korskranket som ursprungligen delade kapellet på mitten, och på den lilla läktaren avsedd för kören, utfördes av florentinaren Mino da Fiesole, med assistens av Andrea Bregno och Giovanni Dalmata, bördiga från Lombardiet respektive Dalmatien. Även på korskranket fanns ursprungligen anknytning till Salomos tempel. Medan korskranket i nutid kröns av åtta kandelabrar, kröntes det på Sixtus tid av sju kandelabrar, en allusion till den sjuarmade ljusstaken vilken ju förvarades i templet.

För det vackra golvet ansvarade efterföljare till den romerska marmorhuggarfamiljen Cosmati. Om de komplicerade geometriska formerna, inspirerade av motsvarande dekorationer i äldre romerska kyrkor, vet man att de inte enbart hade dekorativ funktion utan att de även visade på centrala positioner och placeringar inom liturgin. Från ingångsväggen och fram till korskranket exempelvis, finns en spiral med sex sammanlänkade rundlar. Denna spiral pekar ut processionsvägen fram mot altaret. Den första av rundlarna är i porfyr och markerar platsen där påven skulle knäböja då han gick in i kapellet. Stenarten porfyr pekade mot hans kejserliga rang. I Romarriket hade nämligen porfyren varit reserverad för kejsaren. På andra sidan korskranket är golvet indelat i kvadrater som visar platsen för olika deltagarkategorier.

sixtinska

Sixtinska kapellets byggnadshistoria sträcker sig mellan 1475 och 1481. Därefter påbörjades arbetet med väggfreskerna. För arbetet svarade en grupp toskanska och umbriska konstnärer under ledning av Pietro Perugino från Perugia. Dessa konstnärer hade Sixtus fått tillgång till genom Lorenzo de´Medici som på detta sätt sökte förbättra relationen till påven efter de krig som följt på Pazzisammansvärjningen 1478.

Det komplicerade programmet, utarbetat för den lärdaste publiken i västvärlden – det påvliga hovet, av Sixtus själv och hans teologiska rådgivare, visar på överensstämmelsen mellan Gamla och Nya Testamentet: Moses frälste Israel folk ur den egyptiska fångenskapen och förebildade därmed hela mänsklighetens frälsning genom Kristus. Moses som israeliternas ledare förebådade också påven som genom den apostoliska successionen från Petrus, förvaltar Kristi frälsargärning. Enligt tidens sed förekommer även många samtida bland de avbildade gestalterna.

Freskerna är uppdelade i en rad olika episoder och det är inte alltid episoden i förgrunden som är den centrala. En hjälp till att förstå det teologiska budskapet finns emellertid i den latinska inskription, tituli, som finns över varje fresk och som visar vilken episod som räknas som huvudepisoden.

På samma sätt som Cappella Niccolina är även Sixtinska kapellets väggar indelade i tre register. Längst ned finns fingerade vävda tapeter i blått och guld – familjen della Roveres färger och med Sixtus vapensköld . Därefter följer episoder ur Kristi och Moses liv. Högst upp, i utrymmena mellan fönstren, finns sammanlagt 28 fornkyrkliga påvar, två över varje fresk. Likaledes på samma sätt som i Cappella Niccolina gestaltades även takvalvet i 1400-talets Sixtinska kapell av en vacker stjärnhimmel i mörkblått och guld, utförd av Pier Matteo d´Amelia. De gyllene stjärnorna var utförda på ett sådant sätt att de, när ljusen var tända i kapellet och rummet för övrigt var mörkt, gnistrade som riktiga stjärnor.

På altarväggen fanns en framställning av Jungfru Marias upptagelse i himmelen, utförd av chefsmålaren Perugino. På denna målning fanns även Sixtus själv avbildad.

Under altarmålningen fanns två fresker – båda av Perugino och hans assistent Pinturicchio, som visade Kristi födelse (till höger om altaret från ingången sett) och återfinnandet av Moses i vassen (till vänster om altaret från ingången settt). Så väl altarmålning som de båda inledande freskerna förstördes i samband med att Michelangelo 1535 påbörjade arbetena med Yttersta domen.

Mose liv

Moses lämnar Midian

Mose återfärd från Midian till Egypten. Pietro Perugino och Pinturicchio.

I dag börjar Mosecykeln på den vänstra väggen (sydväggen). Den första fresken, målad av Pietro Perugino och hans assistent Pinturicchio, visar Mose resa från sin svärfar i Midian tillbaka till Egypten. I förgrunden visas hur en av Gud sänd ängel befaller Moses att omskära sin son innan han återvänder till Egypten. I nedre högra hörnet visas själva omskärelsen. Det är till denna händelse den latinska inskriptionen hänvisar. I övre högra hörnet visas hur Moses tar farväl av sin svärfar och därefter påbörjar återtåget.

Nästa fresk, målad av Sandro Botticelli, visar en rad episoder ur Mose liv. I vänstra nedre hörnet visas hur Moses dödar den egyptier som misshandlat en israelit och tvingas fly till Midian. I övre vänstra hörnet visas hur Gud talar till Moses ur den brinnande busken och befaller honom att föra sitt folk ut ur Egypten. I förgrunden hjälper Moses prästen Jetros döttrar, en av dem Sippora som blev hans hustru Den latinska inskriptionen hänvisar till Moses försvar av Jetros döttrar. I nedre vänstra hörnet visas hur Moses för sitt folk ut ur Egypten.

Den tredje fresken, målad av Cosimo Roselli, visar tåget över Röda havet. I bakgrunden syns Moses och hans bror Aron inför farao, som vägrar släppa israelerna ur fångenskapen. I förgrunden visas den egyptiska arméns undergång i Röda havet. Till vänster visas hur de räddade israelerna glädjestrålande samlas runt Moses. Det är till den episoden den latinska inskriptionen hänvisar.

Den fjärde fresken, även den målad av Cosimo Roselli hur Moses mottar lagtavlorna. I fonden visas hur Moses mottar lagtavlorna från Gud. I nästa scen visas hur Moses, med hornformade stålar på huvudet och bärande på lagtavlorna återvänder till sitt folk. I nästa scen visss hur han i vredesmod slår sönder lagtavlorna, då han upptäcker att folket under hans bortovaro tillverkat en kalv i guld som de dyrkar. Till höger, i fonden, visas bestraffande av avgudadyrkarna. Till vänster visas hur Moses återvänder med nya lagtavlor. Det är till denna scen den latinska inskriptionen hänvisar.

Straffandet av rebellerna. Sandro Botticelli.

Straffandet av rebellerna av Sandro Botticelli.

Den femte fresken, målad av Botticelli, visar hur Core, Datam och Albiron revolterar mot Mose och Aron. Till höger visas ett försök att stena Moses. Det är till denna scen den latinska inskriptionen hänvisar. Till vänster viss hur upprorsmännen straffas av Gud. Direkt koppling till påvedömet får dessa händelser dels genom att Aron bär den påvliga tiaran, dels genom en monumental Konstantinbåge. Ett centralt dokument för att legitimera påvens världsliga makt var nämligen den så kallade Konstantins donation, ett dokument påvarna hävdade utfärdats av kejsar Konstantin, men som utsatts för skarp krittik under 1400-talet.

I den sjätte fresken, målad av Luca Signorelli och Bartolomeo della Gatta en rad episoder från Mose sista tid i livet. I vänster i bilden visas hur Mose läser upp sitt testamente för folket. Det är till denna episod den latinska inskriptionen hänvisar. Till vänster visas hur Mose överför ledarskapet på Josua. I bakgrunden visas hur en ängel för upp Moses på berget Horeb och visar honom det utlovade landet. Nedanför berget visas Mose död.

Den sjunde och avslutande fresken finna på ingångsväggen och målades ursprungligen av Domenico Ghirlandaio. Motivet var kampen om Mose kropp. Denna fresk blev emellertid förstörd på juldagen 1522 då hela väggen rasade till följd av sättningar i byggnaden. . Femtio år senare ersattes den förstörda fresken med en fresk av Matteo da Lecce visande samma motiv.

Kristi liv

Jesu dop. Pietro Perugino och Pinturicchio.
Jesu tre frestelser. Sandro Botticelli.
Kallandet av de fyra första apostlarna. Domenico Ghirlandaio
Bergspredikan. Cosimo Rosselli.
Överlämnandet av nyckelmakten till Petrus. Pietro Perugino och Pinturicchio.
Nattvardens instiftande. Cosimo Rosselli.

 

Kommande parti innehåller många fresker. I bildspelet ovan hittar du samtliga som behandlas.

Freskcykeln med scener ur Kristi liv börjar numera på den högra väggen (nordväggen), Den första fresken, målad av Perugino och hans medhjälpare Pinturicchio, visar Jesu dop i Jordan. Episoden visas i centrum av fresken och det är till den som den latinska inskriptionen hänvisar. I bakgrunden till vänster visas hur Kristus predikar för folket. Till höger visas en predikan av Johannes döparen. Snett bakom själva dopscen finns Jerusalem framställd som 1400-talets Rom och med en Konstantinbåge som stadsport.

Nästa fresk, målad av Botticelli, visar Krist tre frestelser. Dessa scener avbildas i fonden och det är till dem den latinska inskriptionen hänvisar. Intressant att lägga märke till är att Jerusalems tempel, platsen för Jesu andra frestelse, avbildas som en typisk 1400-talskyrka. I förgrunden avbildas ett gammaltestamentligt offer, tänkt som en prefiguration av Kristi offer och av eukaristin.

Den tredje fresken , målad av Domenico Ghirlandaio, visar kallandet av de fyra första apostlarna. I förgrunden knäböjer apostlarna Petrus och Andreas inför Kristus. Det är till denna episod den latinska inskriptionen referar. I bakgrunden visas hur dels detta brödrapar, dels Johannes och Jakob kallas till apostlar då de fiskar på Gennesarets sjö.

Den fjärde fresken, målad av Cosimo Rosselli visar Jesu bergspredikan. Själva bergspredikan finns i centrum av fresken. Det är till denna scen som den latinska inskriptionen refererar. I högra nedre hörnet visas botandet av den spetälske. I förgrunden finns ett litet barn som leker med ett lamm – en symbol för Kristi framtida offergärning.

Den femte fresken, målad av Pietro Perugino, visar överlämnandet av nyckelmakten till Petrus. I förgrunden visas hur Kristus överlämnar nycklarna till Petrus, en i guld och en i silver, symboliserande påvens världsliga och andliga makt. Händelsen äger rum på en vid piazza med en centralbyggnad, krönt av en gyllene kupol, i mitten. Byggnaden flankeras av två Konstantinbågar. – tolkade som symboler för de två stora kulturer som berett vägen för Kristendomen – den hebreiska och den grekiskt-romerska. Inskriptionerna på bågarna jämför Sixtus med kung Salomo. Så väl Salomo själv som hans tempel framställs som föregångare och förebild.

Under den vänstra bågen visas scenen där Jesus svarade fariséerna, angående huruvida det var rätt att betala skatt till kejsaren: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Troligtvis är detta en hänvisning till påvens både världsliga och andliga makt. Under den högra bågen visas ett försök att stena Jesus. Det är till denna scen som den latinska inskriptionen hänvisar.

Den sjätte fresken, målad ac Cosimo Roselli och Biagio d´Antonio visar nattvardens instiftelse. Händelsen äger rum i ett åttkantigt rum med ett magnifikt kassettak, smyckat med Sixtus vapensköld. Det är till denna händelse som den latinska inskriptionen refererar. Genom tre panoramafönster kan man se Jesu bön i Getsemane, arresterandet av Jesus och Jesu korsfästelse.

På ingångsväggen fanns ursprungligen en framställning av Kristi uppståndelse, målad av Domenico Ghirlandaio. Men i likhet med framställningen av striden om Mose kropp, förstördes även denna fresk i samband med raset 1522. 1574ersattes den med en fresk av Hendrick van der Broeck, även den föreställande uppståndelsen.

Den 15 augusti 1483, på festdagen till Marias kroppsliga upptagelse till himmelen, konsekrerade Sixtus IV det nya palatskapellet. De följande påvarna lämnade kyrkorummet i enlighet med Sixtus önskan. Först Sixtus brorson, påven Julius II (1503-1513) lät Michelangelo genomföra en radikal omgestaltning av kapellets tak.

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opere, le collezioni. Cittá del Vaticano 2011
Magnuson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001
Papafava, Francesco., Guida ai Musei e alla cittá del Vaticano. Firenze 1989
Rossi, Francesco. Del Priore, Bruno., Michelangelo and Raphael. With Botticelli-Perugino-Signorelli-Ghirlandaio and Rosselli. Al the Sistine Chapel, the Stanzas and the Loggias. Cittá   del Vaticano. UÅ

mm
Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.