schweizergardet

Schweizergardet – det påvliga livgardet till fots

I början av maj 1981 var jag i Vatikanbiblioteket för första gången ; material skulle insamlas för ett planerat arbete om freskerna i Alexander VI:s våning, Appartamento Borgia.

Att man utomlands ofta har svårt att skilja på Schweiz och Sverige är ett allmänt känt faktum. Så var det även i Vatikanen. Man uppfattade att jag kom från Schweiz och den 6 maj blev jag inbjuden till den ceremoni där de nyantagna rekryterna svor påven trohet och lovade att om så krävdes, offra livet för honom.
En dryg vecka senare, den 13 maj, blev trohetseden allvar, då påven Johannes Paulus II under audiensen på Petersplatsen blev utsatt för mordförsök från den turkiske terroristen Mehmet Ali Agca . Endast genom ett rådigt ingripande från kommendanten för Schweizergardet, Alois Estermann, kunde hans liv räddas.
Men varför vaktas påven av just schweizare?

Kyrkan och det militära

Från början var de kristna pacifister. Sedan Kristendomen i slutet av 300-talet blivit romersk stadsreligion försköts ståndpunkten successivt mot allt större tolerans för det militära. Från och med upprättandet av Kyrkostaten i mitten av 700-talet började dessutom påvarna att ingå allianser med olika världsliga makthavare; langobarder, franker, normander, för att på det viset få tillgång till deras militära resurser och beskydd. Den epoken tog slut 1049 då påven Leo IX lät upprätta den påvliga armén. Fram till upphävandet av Kyrkosten 1870 kom denna armé i princip att bestå av samtliga vapenslag och att stå under befäl av den påvlige generalkapienen (Capitano generale della Chiesa). Åtminstone från slutet av 1400-talet och framåt rekryterades denne generalkapten som regel bland påvens närmaste släktingar.

Schweiz börjar exportera legosoldater

Under senmedeltiden var Schweiz ett fattigt land. Många unga män sökte därför lyckan som legosoldater i andra stater. De blev snabbt uppskattade för sin lojalitet och stridsduglighet, Följaktligen kom många av Europas furstar att under 1400-talet låta upprätta Schweizergarden. 1479 upprättade påven Sixtus IV som en av de första kontrakt med det Schweiziska förbundet just angående ett påvligt livgarde med Schweizare. Under de följande påvarna kom denna tanke att få stå tillbaka. 1485 lät påven Innocentius VIII i stället grunda ett livregemente till häst; la Guardia dei Cavalleggieri, bestående av unga adelsmän från Kyrkostaten. Den spanske Alexander VI och hans son Cesare, kom att omge sig med ett spanskt livgarde.

Julius II – det påvliga Schweizergardets skapare

Först under Julius II återupptogs planerna på ett schweiziskt, påvligt livgarde. Förutom att Julius II var systerson till den tidigare nämnde Sixtus IV, hade han redan som kardinal haft tillfälle att lära känna de schweiziska soldaterna, Första gången 1472-73 då han var biskop av Lausanne. Andra gången 1494/95 då han på fransk sida deltog i fälttåget mot Kungariket Neapel, ett fälttåg i vilket även schweiziska legosoldater deltog.
1505 förnyade Julius II kontraktet med det Schweiziska förbundet och den 22 januari 1506 marscherade150 unga schweizare under befäl av kapten Kaspar von Silenen in i Rom.

Både livgarde och stridande enhet inom påvliga armén

Medan livgardet till häst, la Guardia dei Cavalleggieri, helt fokuserade på rollen som påvligt livgarde, kom Schweizergardet både att tjänstgöra som påvligt livgarde och som stridande enhet inom den påvliga armén. Redan samma år som de gått i påvlig tjänst fick de följa Julius på hans fälttåg mot Bologna. 1512 lät Julius kalla in än fler schweizare som under befäl av kardinal Matthäus Schinner skickades i fält mot fransmännen som invaderat den italienska halvön. Femtionio år senare, 1571, deltog en avdelning av det påvliga Schweizergardet i slaget vid Lepanto – det stora slaget mellan å ena sidan den påvliga-kejserliga-venezianska flottan och å andra sidan den turkiska flottan – som livvakter åt det påvlige befälhavaren, Marcantonio Colonna.

Schweizergardets elddop – Sacco di Roma

Sacco di Roma

Sacco di Roma av Johannes Lingelbach

Sitt verkliga elddop som påvligt livgarde kom Schweizergardet emellertid att få under Sacco di Roma, Roms skövling, då kejsar Karl V:s tyska och spanska legoknektar löpte amok och mellan den 6 och 13 maj 1527 skövlade, brände och plundrade den påvliga huvudstaden. Av Roms då 85000 innevånare överlevde endast hälften massakern Att påven Clemens VII själv överlevde och redan på massakerns första dag, den 6 maj, kunde sätta sig i säkerhet i Castel Sant´Angelo hade han att tacka sina 189 Schweizergardister, som under hårda strider möjliggjorde för honom att fly genom den så kallade Passetto – förbindelsegången mellan Vatikanen och Castel Sant´Angelo. . Av gardisterna överlevde endast 42 man. Det är denna händelse som ligger till grund för att de nya rekryterna, just den 6 maj, svär påven trohet.

Några lugna århundraden

Under de följande århundradena kunde Schweizergardet emellertid fokusera på rollen som mer ceremoniella påvliga livvakter. I likhet med la Guardia dei Cavalleggeri och de under 1500-talet tillkomna tjänstgjorde de under alla de ceremonier och korteger som präglade livet i den påvliga huvudstaden, samt följde påven på resor runt om i Kyrkostaten och så småningom även till det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo, invid Albanersjön.

En känd profil i Rom – Schweizergardisten Giovanni Alto

En av de mer kända gestalterna i det tidiga 1600-talets Rom var schweizergardisten Hans Gros, mer känd som Giovanni Alto. På ett kopparstick av Francesco Villamena avbildas Giovanni Alto i en uniform starkt påminnande om gardets nuvarande uniform och mot ett panorama där man samlat Roms vid tiden mest kända monument Att man valt att avbilda Giovanni Alto tillsammans med dessa monument och dessutom pekande ut över dem, var inte någon tillfällighet. Förutom officer vid Schweizergardet var han nämligen också arkeolog, samt en ofta anlitad ciceron för betydande ”oltremontanti”. Dvs för gäster från länderna norr om alperna.

Napoleon upplöser de påvliga livgardena

Franska revolutionen och Napoleonkrigen blev en turbulent tid för det påvliga Schweizetgardet. I början av februari 1798 intog den franska revolutionsarmén, som sedan 1796 under ledning av generalen Napoleon Bonaparte segrande dragit genom halvöns olika stater, Rom. Omgående upplöstes de påvliga livgardena, så väl livgardet till häst som Schweizergardet. Därefter berövades påven sin världsliga makt och sändes som fånge till Frankrike. Konst och arkivalier exproprierades och slutligen utropades den Romerska Republiken.

Återupprättade

I början av april 1800, höll den nye påven, Pius VII, sitt intog i Rom. En av hans första åtgärder var att återupprätta livgarden; Schweizergardet och livgardet till häst som bytte namn till Guardia Nobile – adelsgardet. Att kunna upprätta sina livgarden såg Pius som en stor seger över Napoleon och den Franska Revolutionen.

Kyrkostaten faller – den påvliga armén läggs ner

1800-talet var en ytterst turbulent tid i påvedömets historia under vilken man hade att kämpa både mot olika former av liberalism, samt mot den italienska enhetsrörelsen – il Risorgimento. Självfallet fick detta konsekvenser även för Schweizergardet. Under oroligheterna 1848, som så småningom ledde över till bildade av Giuseppe Mazzinis romerska republik 1849, lyckades man stoppa en uppretad mobb från att storma Quirinalpalatset – påvens residens i egenskap av kung av Kyrkostaten. Detta var första gången sedan slaget vid Lepanto 1571 som gardet varit i regelrätt strid.

Den 20 september 1870 tågade så slutligen kungen av Savoyens trupper in i Rom. Därmed föll den påvliga huvudstaden och den mer än tusenåriga Kyrkostaten upphörde att existera. Påven låste in sig i Vatikanen, där han kom att sitta tills de så kallade Lateranfördragen slöts med Benito Mussolini.
I och med Kyrkostatens fall upplöstes den påvliga armén. Kvar för påvens personliga skydd och för ceremoniell tjänstgöring blev Schweizergardet och adelsgardet samt de under 1800-talet grundade Palatsgardet och påvliga gendarmeriet.

Schweizergardisterna – Vatikanstatens officiella milis

The swiss guard

Den 11 februari 1929 slöts Lateranfördragen mellan påvens representat, Kardinal Pietro Gasparri och Benito Mussolini. Därmed upprättades Vatikanstaten och påven blev åter suverän monark. Samtidigt beslutades att Schweizergardet, omfattande 150 man, skulle bli den nya statens officiella milis. Under Andra världskriget lät påven Pius XII utöka gardet till 300 man.

Schweizergardet – enda överlevaren bland de påvliga gardena.

I Andra Vatikankonciliets (1962-1965) kölvatten lät påven Pauls VI 1968 genomföra en del genomgripande reformer av det påvliga hovet, som samtidigt omvandlades till påvligt hushåll. En av de förändringarna var att det påvliga livgardet till häst – adelsgardet – bytte namn till hedersgardet – Guardia d´Onore. Två år senare, genom ett brev till statssekreteraren kardinal Jean-Marie Villot, daterat den 14 september beslutade Paulus VI dessutom att upplösa samtliga Vatikanstatens militära garden med undantag för Schweizergardet. Därmed blev Schweizergardet ensamt ansvarig för påvens beskydd och säkerheten i det påvliga palatset.

Men det var allmänt känt att de klarat sig undan Paulus VI gardesslakt endast tack vare sin stora popularitet hos allmänheten och turisterna i synnerhet. Ytterligare ett hot mot gardet under den här antimilitaristiska tiden, var att ingen seriöst kunde tänka sig ett väpnat angrepp mot påvens person. Följaktligen var det svårt att rekrytera unga män till gardet. Detta har senare förändrats helt.

Schweizergardet i dag

Dagens Schweizergarde består av sammanlagt 109 man, uppdelade på tre skvadroner; en tyskspråkig, en franskspråkig och blandspråkig (italienska och ladino). Vidare är gardet uppdelat i 77 meniga – hillebardiärer – och 32 officerare; en kommendant en överstelöjtnant – tillika utbildningschef, en major, två kaptener, en fältväbel – tillika fanbärare, fem sergeanter, tio korpraler och tio vicekorpraler. Högste chef är som under tidigare århundraden kommendanten, som har överstes grad, och utses av påven personligen.

För att antas som gardist måste man vara schweizisk medborgare (även neutraliserad schweizare går bra, något som bevisas av Dhani Bachmann), av manligt kön och praktiserande katolik. Vidare måste man ha genomgått schweizisk militär grundutbildning och treårig högskole- eller yrkesutbildning, vara högst 30 år, ogift och minimum 174 cm. Som gardist skriver man på för en tjänstgöringstid av minimum två år. Denna kan dock förlängas. Under sin tid i Rom skall gardisten genomgå en fem veckor lång rekrytutbildning samt studera italienska. På fritiden finns rika tillfällen att praktisera sport eller delta i Roms rika kulturliv.
Officerarna däremot, är schweiziska yrkesmilitärer eller poliser. De kan även vara gifta samt bor i lägenheter i Vatikanstaten. De meniga gardisterna bor på logement. En skillnad mellan meniga och officerare är dessutom att medan meniga alltid bär renässansdräkt, bär officerarna den klassiska dräkten endast under parad.

Uniform i familjen de´Medicis färger

Rafael Heliodorus

Rafaels Heliodorus

En allmän uppfattning är att gardets vackra randiga paraduniformer i rött, blått och gult är designade av Michelangelo. För detta påstående saknas emellertid belägg. De tidigaste avbildningarna av påvliga Schweizergardister är från 1512 respektive 1514 och finns i Sala dell´Elliodoro i de såkallade Rafaels Stanzer;. de privata rum i Vatikanen som Rafael smyckade på Julius II:s uppdrag. På den äldsta avbildningen; Hellidorus fördrivande ur Jerusalems tempel, ses Julius II som åskådare till vänster på bilden ovan, omgiven av sina Schweizare. På denna bild bär de en sorts mörkblåa kjolliknande dräkter som var vanliga under tidigt 1500-tal. Även på nästa bild; Mässan i Bolsena, ses till höger på bilden inte bara Julius II själv, utan även hans schweizare. Även här bär de samma typ av dräkter. Denna gång randiga.

rafaels stanzer Mässan i Bolsena

Mässan i Bolsena

Dräkter, starkt påminnande om dem gardisterna bär i nutid, och i familjen Medicis färger, finns för första gången belagda på avbildningen av Sixtus V:s Possesso i Salone Sistino, Biblioteca Apostolica Vaticana, utförda cirka 1589. Att gardisterna bär just familjen Medicis färger kommer sig av att Clemens VII, som de genom sin heroiska insats under Sacco di Roma 1527, räddade undan Karl V:s .knektar, tillhörde just familjen Medici. Men vem har då ritat dräkterna?   Vem som ritade de ursprungliga dräkterna vet man inte. De dräkter som bärs av nuvarande gardet är designade av kommendanten Jules Repond (1910-1921) med utgångspunkt från tidigare uniformer.

Vid stor parad bär gardisterna dessutom harnesk samt hjälm, en så kallad morion, smyckad med Julius II:s vapen och röda plymer. Kommendanten däremot, bär vita plymer och mörkröd dräkt. Överstelöjtnanten, majoren och kaptenerna, bär vinröda plymer. Dräkten är emellertid på samma sätt som för gardister och lägre befäl, randig.
Förutom de randiga dräkterna bär gardisterna även en daglig, blå dräkt. Officerarna däremot, saknar daglig dräkt, då de endast bär historisk dräkt i samband med stor parad.

Schweizergardet

Schweizergardets flagga

Fana

Schweizergardets fana består av ett stort schweiziskt kors. I första och fjärde fältet finns den regerande påvens respektive Julius II:s vapen. I andra och tredje fältet finns familjen Medicis färger – rött blått och gult. I mitten finns den aktuelle gardeskommendantens vapen inringat av en lagerkrans.

Vapen

De vapen gardisterna bär är såväl traditionella, historiska vapen exempelvis svärd och hillebard, som moderna vapen exempelvis GIG Sauer P 220, Glock 19, Heckler & Koch MP5, SIG SG 550, SIG SG 552. Efter Mehmet Ali Agca angrepp på påven Johannes-Paulus II den 13 maj 1981, har man dessutom antiterroristutbildning.

Litteratur

Alvarez,D., The Pope´s Soldiers. A Military History of the Modern Vatican. University Press of Kansas 2011

Campbell, D.R. Schiner, Matthäus. New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Vol. 12. Washington DC 2003, s 736-737

Fastiggi, E. Mc Shane, D., Swiss Guards. New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Vol.13. Washington DC 2003, , s 642-644

Morelli,G., La Guardia Svizzera Pontificia. 500 anni di storia, arte, vita. Cittá del Vaticano 2006
www.catholicherald.co.uk/news/2014/12/04/The commander of the swissgard.

Schweizergardet har även egen hemsida: www.guardiasvizzera.va. Dessutom kan man följa dem på Facebook; Guardia Svizzera Pontificia.

mm
Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.