Vatikanpalatset

Ett påvligt kejsarattribut – Vatikanpalatset och de romerska cirkusarna

Kanske har någon gjort sig en tanke över varför Vatikanpalatset har en så märklig form. Två mer än 300 m långa flera våningar höga flyglar på var sida om en gård som förbinder det ursprungliga palatset med Innocentius VIII:s lustslott, Villa Belvedere.

En och annan kanske även funderat över funktionen hos den kolossala överbyggnaden på Bramantes exedra, Il Nicchione, och hos tornet, Torre dei Venti, placerat lite nedanför mitten på den östra flygeln.

Att denna märkliga byggnad har hämtat inspiration från antikens hästkapplöpningsbanor, cirkusarna, och att syftet var att understryka påvarnas krav på kejserlig värdighet, är det nog inte många som skulle kunna tänka sig. Dessutom skyms den ursprungliga tanken av två senare tillbyggnader, biblioteksflygeln (1587-98) och Braccio Nuovo (1822).

Påvarna gör anspråk på kejserlig värdighet

Från och med Gregorius den Store (590-604) hade påvarna gjort allt större anspråk på kejserlig värdighet, vid sidan av rollen som Kristi ställföreträdare. Från början hämtade man förebilden från den bysantinske kejsaren, därefter från Konstantin och slutligen, från mitten av 1400-talet, även från de hedniska kejsarna. Från slutet av 1400-talet igångsatte även påvarna, under slagordet Renovatio Imperi (Återställande av kejsarriket) och Renovatio Romae (Återställande av Rom) omfattande arbeten, vilka syftade till att återupprätta det romerska riket och staden Rom i kristen tappning. På det politiska planet sökte de samla västvärlden till korståg mot turkarna som 1453 erövrat Konstantinopel, återupprätta påvlig auktoritet i Kyrkostaten, samt utveckla påvehovet till det mest magnifika furstehovet i Europa, ett centrum för den europeiska politiken och diplomatin samt för det litterära och konstnärliga mecenatskapet.

Den kulturella verksamhet som kom att bedrivas i Rom från 1400-talet och framåt, fokuserade starkt på kejsartidens Rom, som på många plan kom att ses som förebild för påvarna och deras verksamhet. De påvliga processionerna omvandlades, med de antika triumftågen som förebild, till storslagna beridna korteger, så kallade cavalcate all´antichitá. Vid samma tid omvandlades den romerska karnevalen från en lokal, folklig företeelse till en magnifik, antikiserande ryttarfest vilken ansågs ha hämtat inspiration från antikens Ludi Apollinaris – spel till Apollons ära – vilka ursprungligen hållits på Circus Maximus.
Från och med Nikolaus V (1447-1455) tog påvarna på allvar i tu med att restaurera det kraftigt förfallna Rom. Inte minst satsades stora resurser på Vatikanpalatset – påvarnas permanenta bostad efter Avignontiden och den Stora Schismen (1309-1417).

Vatikanmuseet och Vatikanpalatsen

Plan över Vatikanområdet visande Neros och Caligulas cirkus i relation till både den gamla och nya Peterskyrkan.

Påvarnas andra residens efter Lateranen

Vatikanpalatset går tillbaka till ett påveresidens som påven Symmachus (498-514) låtit uppföra invid Peterskyrkan sedan hans motståndare intagit Lateranen – påvarnas stadigvarande residens vid den här tiden.

Under medeltiden byggdes Vatikanresidenset ut och befästes flera gånger. Första gången under påven Leo IV som mellan 848 och 852 lät befästa området runt Vatikankullen och Peterskyrkan genom en kraftig mur (Mura leonine),3 km lång, 14 meter hög och försedd med 14 torn, för att på det viset skydda området från muslimska angreppet. Vidare utbyggnad av själva palatset skedde under påvarna Eugenius III (1145-1153), Innocentius III (1198-1216) och Nicolaus III (1277-1280).

Värdigt residens för caesarernas kristna efterföljare

Från och med Nikolaus V påbörjades ombyggnaden av Vatikanpalatset från medeltida borg till värdigt residens för caesarernas kristna efterföljare. Under Nikolaus pontifikat uppfördes den länga som kom att rymma den påvliga representationsbostaden. Sixtus IV (1471-1484) lät uppföra Sixtinska kapellet, Innocentius VIII anlade på en höjd drygt 300 meter norr om påveresidenset den första romerska villan sedan antiken, Villa Belvedere och Alexander VI slutligen. lät som avslutning på Nikolaus V:s länga uppföra ett kraftigt försvarstorn, Torre Borgia.

Cirkusen –ett kejsarattribut

I det fortsatta arbetet med Vatikanpalatset fick antikforskare såsom Flavio Biondo, Onofrio Panvinio och Pirro Ligorio ett avgörande inflytande genom sin upptäckt att cirkusarna på ett särskilt sätt var kopplade till kejsarens person; det var bara kejsaren som hade rätt att uppföra en cirkus, och under kejsartiden var som regel cirkusar kopplade till kejsarens residens. Som exempel lyfte de fram Cirkus Maximus och kejsarpalatset på Palatinen, Maxentius anläggning på Via Appia (då kallad Circus Caracalla) , kejsarpalatset med med åtföljande hippodrom i Konstantinopel samt Caligulas och Neros cirkus vilken varit belägen alldeles intill Peterskyrkan och påvarnas nya residens.

Den förste påve som påbörjade arbetet med att förvandla Vatikanen till ett kejsarresidens, komplett med cirkus, var Julius II (1503-1513). Den lösning Julius arkitekt, Donato Bramante (1444-1514), presenterade var att koppla samman påvepalatset och Villa Belvedere genom ett par längor flankerande en långsmal gård som skulle föra tankarna till antikens cirkusar och som i terrasser höjde sig mot Villa Belvedere. Att förverkliga Julius II:s och Bramantes projekt tog nära etthundra år.

Teatro del Belverede

Nästa etapp blev en teaterliknande läktare – Teatro del Belvedere – vilken uppfördes på palatssidan och som även innehöll nischer i vilka antika byster placerats.

Il Nicchione

Il Nicchione

Pirro Ligorios mäktiga Il Nicchione.

På Belvedere-sidan hade Bramante placerat en exedra. Denna exedra krönte Pius IV:s arkitekt, Pirro Ligorio, 1560, med en mäktig överbyggnad – Il Nicchione. Inspirationen hämtades från de grandiosa överbyggnaderna på kejsartidens circusar: Porta Pompae och Porta Triumphalis, vilka spelade en central roll i ceremonierna runt själva tävlingarna, inte minst i samband med det triumftåg som alltid inledde tävlingarna.

Torre dei Venti

Ett tjugutal år senare lät Gregorius XIII sin arkitekt Ottavio Mascherino, ungefär på mitten av den östra längan, uppföra ett torn, Torre dei Venti, med en makerad balkong vettande ut mot cortilien. Inspiration till denna balkong hade hämtats från de antika cirkusarnas kejsarloge, på latin Pulvinar, på grekiska Kathisma.

Ursprungligen betecknade Pulvinar/Kathisma en plats reserverad för gudarna och då kejsaren kom att använda samma beteckning på sin loge underströks på detta sätt kejsarämbetets gudomliga förankring. Gregorius syfte med att låta uppföra en kejsarloge var att ytterligare understryka kopplingen mellan kejsaren och de romerska kejsarna, samt dessutom visa på påvens roll som ställföreträdare för Kristus – den himmelske kejsaren.

Renässansens storslagna ryttarfester

Cortilie del BelvedereTrots intresset för de gamla cirkusarna, saknades emellertid helt intresse för att återupprätta antikens körtävlingar, trots att man genom forskarnas arbeten hade goda kunskaper om dessa tävlingar och deras roll i den romerska statskulten. I stället kom Cortilie del Belvedere från Julius II:s tid och åtskilliga decennier framåt att användas för renässansens storslagna ryttarspel, vilka hämtade inspiration från såväl antiken som från den Iberiska halvön. Den praktfullaste, mest påkostade och mest berömda av alla dessa ryttarfester var det tornerspel som ägde rum på Cortilie del Belvedere 1565 med anledning av giftermålet mellan Pius IV:s systerson, Annibale Altemps och Ortensia Borromeo, syster till kardinalen Carlo Borromeo.

Emellertid blev detta även sista gången ett ryttarspel uppfördes på Cortilie del Belvedere. Rykten finns emellertid som gör gällande att nuvarande påven, Franciscus I, har planer på att ånyo iscensätta ett tornerspel på den anrika gamla banan.

Pius V och hans kamp mot antiken

1566 – ett år efter tornerspelet – valdes till påve den asketiske kardinalen och storinkvisitorn Michele Ghislieri, som tog namnet Pius V(1566-1572). En av hans första åtgärder som påve var att totalförbjuda tornerspel och tjurfäktningar på Cortilie del Belvedere. Dessutom lät han ta bort de antika skulpturerna från nischerna på Teatro del Belvedere. Några år senare inskred han därtill med skärpa mot den kände antikforskaren Onofrio Panvinio. Av brev från kardinal Bonelli till det påvliga sändebudet Giovanni Antonio Facchinetti, framgår att Pius förbjudit dels nytryck av Panvinios redan publicerade verk, dels publicering av de verk som vid Panvinios död 1569 förelåg i manuskript.

Litteratur i urval

Ackerman, J.S., The Cortilie del Belvedere. (Studi e documenti per la storia del Palazzo Apostilico Vaticano). Biblioteca Apostolica Vaticanano 1954

Courtright, N., The Papacy and the art of reform in the sixteenth century Rome. Gregory XIII:s Tower of the Winds in the Vatican. Cambridge University Press 2003

Humphrey, J.H., Roman Circuses. Areas for Chariot Races. Berkeley 1986