Några av Roms mest förbisedda sevärdhet är de talande statyerna – le statue parlanti – sex romerska statyer, placerade runt om i Roms historiska centrum, vilka fått sitt namn av att man sedan renässansen gjort dem till språkrör för anonyma smädeskrifter, riktade mot den styrande eliten. Ibland förekom till och med politiska dueller statyer emellan.
Pasquino
I Pasquino
År 1501 upptäcktes en illa medfaren antik staty i samband med att man lade om gatan utanför Palazzo Orsini, föregångare till Palazzo Braschi (Museo di Roma).
Vid den här tiden arrenderas Palazzo Orsini av kardinalen Oliviero Carafa. Trots statyns dåliga skick, som vid den här tiden inte ens möjliggjorde en identifikation, lät han ställa upp den på piazzan intill palatset. Hans uppskattning för statyn framgår även av att han under festen till evangelisten Markus lät klä statyn i praktfulla, antikiserande kläder.
Inom några år kom emellertid statyn både att få namnet Pasquino och en helt ny uppgift, nämligen som språkrör för bitande satir mot den styrande påvemakten. Enligt traditionen gick det till på följande sätt när statyn fick sin uppgift som den första bland de talande statyerna.
En påvlig tjänsteman vid namn Pasquino
I statyns omedelbara grannskapet bodde i början av 1500-talet en hantverkare, eller möjligtvis lärare, vid namn Pasquino. Sin dagliga gärning hade han i Vatikanen där han hade tillgång till det senaste skvallret om den regerande påven, Alexander VI, och hans familj. Detta skvaller började han sprida med syrliga kommentarer för att roa vänner och grannar. När han dog uppkallades kardinal Carafas staty efter honom och folk började sätta upp liknande satirer på statyn. Dessa satirer fick namnet pasquinate, ett namn som även spred sig ut över Europa. I Sverige exempelvis, fick med tiden den här typen av politisk satir namnet paskiller. Betäckningen pasquinate kom dessutom att i Rom användas om samtliga anonyma satirer som sattes upp på Pasquinos statykollegor.
Tolerant hållning till le pasquinate
Smädeskrifterna, vilka alltid var anonyma, sattes upp i skydd av nattens mörker och revs varje morgon ned av de påvliga vakterna. Några försök att spåra satirmakarna gjordes emellertid varken av Alexander VI, Julius II eller Leo X.
Att satirerna blev mycket populära i intellektuella kretsar framkommer inte minst av att redan 1509 utkom den första tryckta utgåvan; Carmine apposita Pasquino.
Statyn hotas med att kastas i Tibern
En betydligt mindre tolerant attityd till satirerna, än de tidiga föremålen för Pasquinos giftiga tunga, hade den nederländske påven Hadrianus VI (1522-1523) som beordrat att statyn skulle kastas i Tibern. Att statyn klarade sig berodde på att kardinalskollegiet förklarade för Hadrianus att statyn som groda, dvs. kastad i Tibern, skulle kväka än värre än den gjort på land. Andra påvar som även de ville få statyn förstörd var Sixtus V(1585-1590) och Clemens VIII (1592-1605).
Dödsstraff för pasquinate
Då satirerna alltid var anonyma var det svårt att straffa någon enskild för smädandet. 1566 lyckades emellertid Pius V arrestera en Niccoló Franco som omedelbart avrättades. I början av 1700-talet inskärpte Benediktus XIII (1724-1730) att dödsstraff skulle utkrävas på var och en som ertappades med att skriva och sprida pasquinate.
Satirikern Gregorio Leti spred pasquinate i exil
En känd satiriker som även publicerade många pasquinate var Gregorio Leto (1630-1701). Då påvehovet stod i centrum för hans satir fick han hålla sig utanför Kyrkostaten. Det franska och engelska hovet samt Amsterdam var i stället hans huvudsakliga uppehållsorter. Att samtliga hans verk sattes på Index librorum prohibitorum.- den katolska kyrkans förteckning över förbjudna böcker, är kanske inte något att förvånas över.
Den mest kända bland le pasquinate
Från 1600-talet härrör även den satirskrift som räknas som världens mest kända pakill:”Quod non fecerunt barbari, fererunt Barberini.” (Det inte barbarerna gjorde, gjorde Barberini).
Denna paskill riktade sig mot att Urban VIII (1624-1644), tillhörande familjen Barberini, som för att förse Bernini med brons för att kunna färdigställa Peterkyrkans baldakin, lät riva ner Pantheons tympanonfält.
Inte heller drottning Kristina gick fri
Mycket stor spridning fick även den paskillr som han riktade mot drottning Kristina, och som i översättning lyder: Drottning utan land, kristen utan tro, kvinna utan blygsel.
Pasquino identifieras som kung Menelaus med Patroklos kropp
Under 1700-talet identifierades skulpturen slutligen av antikvarien Ennio Quirino Visconti som kung Menelaus med Patroklos kropp. Att han lyckades göra denna identifikation kom sig av att han lyckades finna likhet mellan Pasquinos torso och två Menelaus-Patroklos -statyer som ägdes av familjen de´Medici och varav en finns utställd på Loggia dei Lanzi i Florens.
Intresset avtar
Intresset för att sprida satirer via Pasqino avtog i samband med Kyrkostatens fall 1870. Då Adolf Hitler 1938 väntades till Rom började åter satirer sättas upp på Pasquino. Seden att via Pasquino angripa de styrande i Rom har sedan levat kvar, om än i begränsad omfattning.
II Marforio
Marforio
Den skulptur som Pasquino ofta debatterade med var Marforio, en enorm marmorstaty från den romerska antiken, omväxlande identifierats som Neptunus, Oceanus eller Tibern.
I samband med att Napoleon Bonaparte under den franska ockupationen av Rom i slutet av 1790-talet, låtit konfiskera ett stort antal konstföremål och bibliotek, förekom följande lilla konversation mellan Marforio och Pasquino där en ordlek på Napoleons efternamn på italienska, Bonaparte, är central för satiren:
Marforio: ? È vero che i francesi sono tutti ladri? (Är det sant att alla fransmän är tjuvar?)
Pasquino: Tutti no, ma bona parte (Inte alla, men huvuddelen dvs.bona parte)
Den mäktige vattenguden återfanns under 1580-talet på Augustus forum intill Marte Ultores tempel, i sin tur intill Septimus Severus triumf båge. Angående ursprunget till hans namn har flera olika hypoteser framlagts. Enligt en hypotes kom hans namn namnet från en förvrängning av det latinska namnet på forumet.
Enligt en annan hypotes, återgiven på ett dokument från 1588, hävdas att namnet kom från ”Mare en Foro”, dvs. en havsguds på Forum. En tredje hypotes har gjort gällande att namnet kommer från familjen Marioli som ägde ett hus intill Carcere Mamertino.
Statyn fanns kvar på sin ursprungliga plats till 1588 då den på order av Sixtus V flyttades till Piazza San Marco och därefter 1592 till Piazza del Campidoglio, där den kom att smycka en fontän uppförd av Giacomo della Porta placerad på den jordvall som vätte mot Santa Maria dell´Aracoeli.
I samband med att Innocentius X (1644-1655) lät bygga Palazzo Nuovo flyttades Marforio och hamnade så småningom på det nya palatsets innergård. Själva vattenhon flyttades med tiden till Quirinalen.
III Madama Lucrezia
Madama Lucrezia
På en hög sockel i hörnet mellan Palazzetto Venezia och Basilica di San Marco, står ytterligare en av Pasquinos samtalspartner, en cirka 3 meter hög kolossalbyst, identifierad som en romersk Isisprästinna.
Sitt namn har skulpturen fått från Lucrezia d´Alagno (1430-1479), älskarinna till kung Alfonsos V av Neapel, som fick statyn till skänks 1458, i samband med att hon efter kungens död flyttade till Rom, och kom att bosätta sig alldeles i närheten av Palazzo Venezia.
Att det verkligen var Alfonsos Lucrezia som givit namn till statyn och inte exempelvis den antika Lucrezia, känd från den romerske historikern Livius berättelse, framgår av titeln Madama. Denna titel användes nämligen vid den här tiden inte i Rom, men däremot i Neapel och inom den neapolitanska kolonnen i Rom.
År 1799, under den franska ockupationen, kastades bysten omkull av Rompöbeln. Nästa dag satt ett sarkastiskt meddelande på statyn; ”Non ne posso vedere piu.” (Jag står inte ut med att se på det längre). Förmodligen anspelades på det franska styret.
IV Babuino
Il Babuino
På en parallellgata till Via del Corso som utgår från Piazza del Popolo och mynnar ut på Piazza di Spagna, finns sedan 1580-talet en antik skulptur ofta identifierad som en silen, men troligtvis föreställande en satyr – ett antikt väsende, till hälften get till hälften människa, som fanns i guden Bacchus sällskap. Gestalten ligger på en klippa, alldeles ovanför en fontän. För att simulera getragg är hela skulpturen, med undantag av huvudet, täckt med en sorts brun sten som ger intryck av päls.
Gatan hette från början Via Paolino och statyn med fontän upprestes 1581, strax intill kyrkan San Athanasio dei greci, av den rike köpmannen Patrizio Grande. I enlighet med en lag införd av påven Pius IV erhöll han mot att han donerade sin fontän till staden Rom fritt vatten för sig, sin familj och sitt hushåll.
Skulpturen inkorporerades snabbt bland Roms talande statyer. Dessutom kom den omedelbart att få öknamnet Il Babuino – babianen, då den mer ansågs påminna om en apa än om en mänsklig gestalt. Efter statyn fick gatan smeknamnet Via del Babuino. Senare blev detta gatans officiella namn.
I Babuino, eller snarast husväggen bakom honom, har fram till vår egen tid använts för publicering av politiska manifest. Roms moderna stadsledning är emellertid minst lika missnöjd med detta afficierande, som än gång de gamla påvarna. Följaktligen har man nyligen låtit bestryka fasaden med så kallad antivandalfärg.
V L´Abate Luigi
Alldeles intill Basilica di Sant´Andrea della Valle, på Piazza Vidoni mellan Corso Vittorio Emanuele och Via del Sudaro står ytterligare en av Roms talande statyer, den så kallade Abate Luigi, en senromersk staty av en konsul eller romersk tjänsteman, som senare kommit att tolkas som en präst.
Denna staty är den enda som utsatts för vandalism. 2013 roade sig några vandaler med att hugga huvudet av honom, ett arbete som inte kan ha varit lätt, då huvudet var fastsatt i kroppen genom en järnkrampa Huvudet återfanns emellertid och nu är statyn återställd. Dessutom kunde vandalerna gripas då bevakningskameror på det intilliggande Palazzo Vidoni, filmat tilltaget.
Il Facchino
VI Il Faccino
Den enda icke antika statyn, bland de talande statyerna är il Facchino, en fontän i form av en man i 1500-tals dräkt och bärande en tunna, som 1580 sattes upp på fasaden till Palazzo de Carolis Simonetti (i dag Palazzo di Banca di Roma) vid Via del Corso.
Enligt den romerska folkfantasin föreställer fontänen Martin Luther bärande en öltunna. Denna identifikation håller dock inte forskningen med om. I stället har det visat sig att fontänen var utförd av skulptören Jacopo del Conte på uppdrag av Corporazione degl´Acquaroli – vattenbärarnas brödraskap, en yrkeskår som hade till uppgift att forsla dricksvatten från Aqua Vergines mynningar – mostre – och till de olika hushållen. Först 1874 flyttades fontänen till sin nuvarande plats på Via Lata.
Abate Luigi
Grundlig restaurering
Luftföroreningarna har, särskilt under vårt eget århundrade, gått hårt åt de talande statyerna. År 2009 beslutade därför en rad myndigheter och organisationer med la Sovraintendenza dei Beni culturali del comune di Roma (ungefär Riksantikvarieämbetet för kommunen Rom) att samtliga statyerna skulle genomgå en grundlig renovering. Restaureringsarbetet började med l´Abate Luigi som tyvärr strax efter det att restaureringen var avslutad, vandaliserades och därför åter fick skickas på restaurering. Numera är samtliga statyer restaurerade, men spåren efter luftföroreningarna är tyvärr fortfarande tydligt framträdande.
Litteratur i urval
Cappelli, Rory., Le statue parlanti, “scoperto” L´Abate Luigi. In: http://roma.repubblica.it (04 agosto 2009)
Causati Vanni, M..A., Lucrezia d´Alagno: Madama parlante. Roma ieri, oggi, domani. No. 68, giugno 1994
Cesarea. Giovanni Alfredo., Pasquino e pasquinate nella Roma di Leone X. Roma 1938
Dell´Arco, Mario., Pasquino e le pasquinate. Milano 1957
Leti, Gregorio., Le putanisme, ou la confrérie des putains de Rome assemblees en conclave pour l´élection d´un noveau pape. Avec un dialogue de Pasquine et de Marforio dur le mesme sujet. Cologne 1669
Pasquini mit dem Marforio gehaltenes Gespräch über die sämtlichen polnischen Affairen, welche seit der letztern rechtmässigen Wahl Königs August 1697. Köln 1707
Rendina, C., Pasquino, statua parlante. Roma, ieri, oggi, domani. No.20, febbraio 1990
Vandali all´opera: decapitato l´Abate Luigi una delle sei ”statue parlanti” di Roma. In: http://roma.repubblica.it (05 aprile 2013).
Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand