Redan under Antiken var Rom berömt för sina bibliotek. Efter biblioteken i Alexandria och Pergamon ansågs Bibliotheca Ulpia, grundat av kejsaren Trajanus cirka 115 e.Kr som den antika världens förnämsta bibliotek.

Biblioteket, vilket var uppkallat efter kejsarens familjenamn, Ulpius,  var beläget alldeles invid hans forum, Forum Traiani (förutom en kort tid då det var inrymt i Diocletianus termer). I enlighet med traditionen hade det en grekisk och en latinsk samling; Bibliotheca greca  och Bibliotheca latina.

Bibliotheca Ulpia och Trajanus forum fanns kvar åtminstone fram till mitten av 500-talet.  Därefter kom biblioteksverksamheten i Rom under mer än tusen år att vara helt knuten till kyrkan, inte minst då till påvedömet och till diverse ordnar.

I Vatikanbiblioteket – ett av världens främsta forskningsbibliotek

Uppgifter om ett påvligt arkiv och bibliotek finns redan från 300-talet.  Från 700-talet finns dessutom uppgifter om en speciell påvlig bibliotekarie.

Längre fram under medeltiden kom påvarna att bygga upp ett magnifikt bibliotek i Lateranpalatset. Tyvärr förstördes detta bibliotek i början av 1300-talet i samband med att den franske kungen sökte bränna ner Lateranen.  Under tiden i Avignon byggde man upp ett nytt bibliotek, dessutom kom stor omsorg att läggas på att ordna det påvliga arkivet.

Nicolaus V:s bibliotek

Det första initiativet till att skapa ett påvligt bibliotek i Vatikanpalatset togs i mitten av 1400-talet av Nicolaus V (1447-1455), själv en av tidens främsta humanister och med ett förflutet bland annat som bibliotekarie hos Cosimo de´ Medici.

Sin plats kom biblioteket att ha på bottenvåningen i den palatsflygelNicolaus låtit uppföra och som senare kom att rymma både Appartamento Borgia – den första påvliga representationsvåningen och Rafaels  Stanzer – den påvliga bostaden från Julius II (1503-1513) och fram till slutet av 1500-talet.

Efter antik förebild innehöll Nicolaus bibliotek både en grekisk och en latinsk avdelning, som enligt Nicolaus uttryckliga vilja var öppna för forskning. Det påvliga arkivet var dock inte öppet för forskning.

Humanisten Platina – Vatikanbibliotekets förste prefekt

Sin formella grundning fick Vatikanbiblioteket först genom bullan Ad decorem militantis Ecclesiae utfärdad den 15 juni 1475 av påven Sixtus IV.  Två år senare, 1477, utnämnde han den framstående humanisten och ledaren för Accademia Romana, Bartolomeo Platina, till Vatikanbibliotekets förste prefekt.

Med anledning av Vatikanbibliotekets formella grundande lät Sixtus IV beställa en serie fresker av Melozzo da Forli, Antoniazzo Romano och bröderna Domenico och David Ghirlandaio som kom att smycka biblioteksalarnas väggar.

Mest känd bland dessa fresker är Melozzo da Forlis framställning av hur Sixtus IV utnämner Bartolomeo Platina till Vatikanbibliotekets förste prefekt. Denna fresk har senare tagits ner från väggen och kan numera ses i Vatikanenens Pinakotek.

En ny biblioteksflygel och skärpta krav för tillträde

Under de följande hundra åren skedde en enorm tillväxt i Vatikanenbibliotekets bokbestånd, inte minst beroende på införandet av boktryckarkonsten.  År 1587 beslutade påven Sixtus V därför att ge sin arkitekt Domenico Fontana i uppdrag att uppföra en helt ny biblioteksflygel, som kom att sträcka sig tvärs över Cortilie del Belvedere.

Högst upp finns den magnifika läsesalen, Salone Sistino,  mätande 70×15 meter. Under ledning av Andrea Lilli kom en grupp konstnärer att smycka den gigantiska salens väggar och tak  med framställningar av antika bibliotek, kyrkliga koncilier, allegoriska gestalter och Sixtus egna byggprojekt.  Böcker och handskrifter inneslöts i specialbeställda skåp – armadi.

Medan biblioteket från början varit tillgängligt för forskare, begränsades denna öppenhet gradvis sedan reformationens utbrott och i synnerhet då sedan påven  Paulus IV 1559 infört Index librorum prohibitorum – förteckningen över förbjudna böcker.
Några decennier senare, 1612, beslutade påven Paulus V att det påvliga arkivet, Archivio Segreto,skulle avskiljas från biblioteket  och få egna lokaler inom biblioteksflygeln.

Codices Regenensis

Under 1600-talet inkorporerades flera privatbibliotek i Vatikanbibliotekets samlingar. bl.a. då det bibliotek drottning Christina fört med sig till Rom, Codices Regenensis.

Bibliotek och arkiv bortförs av Napoleon

Under 1700-talet ökade kraven på att både biblioteket och arkivet skulle öppnas för forskare. Kraven slutade med att Napoleon Bonaparte, sedan han intagit Kyrkostaten 1810, lät föra både arkivet och huvuddelen biblioteket till Paris där samlingarna ställdes till forskarnas disposition.  Till det material som Napoleons generaler ansåg ointressant och som därför lämnades kvarhörde, trots en fransk bibliotekaries helt avvikande mening, drottning Christinas samling. Efter Napoleons fall 1815 beslutades att både bibliotek och arkiv skulle tillbaka till Rom. Åtminstone arkivet kom att lida stora förluster framförallt beroende på att det saknades ekonomiska medel för att säkra återtransporten.

Leo XIII räddar biblioteket och arkivet genom att öppna dem för forskningen

1800-talet var både en politisktturbulent tid och en expansiv period för historieforskningen, med åtföljande starka krav på tillgång till källmaterial.




Efter Italiens enande och Kyrkostatens fall 1870 kom många kyrkliga arkiv och bibliotek att exproprieras av den italienska staten. För att undvika att samma öde även skulle drabba Vatikanbiblioteket och Vatikanarkivet lät påven Leo XIII 1881 respektive 1883 öppna de båda institutionerna för forskarna.

Ett av världens främsta forskningsbibliotek

I dag är Vatikanbiblioteket ett forskningsbibliotek i världsklass framför allt specialiserat på humaniora och teologi. Biblioteket är endast öppet för forskare som kan dokumentera akademiska kvalifikationer och endast i undantagsfall kan icke disputerade personer beredas tillträde.

Omfattande digitalicering

Trots att biblioteket, med undantag för Salone Sistino, är stängt för den vanlige turisten går det ända att ta del av många av bibliotekets skatter genom den omfattande digitalisering som initierades 2010. Sedan 2013 är ett stort antal manuskript möjliga att konsultera på  Vatikanbibliotekets hemsida www.vatlib.it.

II Lärdom och reform

Motreformationen var inte bara en tid av kamp mot avvikande kristna och begränsande av forskares möjlighet att få tillträde till Vatikanbiblioteket. Det var även en tid av stora ordensgrundningar och djupgående satsningar på utbildning, något som i sin tur ledde till betydande biblioteksgrundanden. Här skall vi närmare lära känna tre romerska bibliotek vilka i likhet med Vatikanbiblioteket tillhör den absoluta världstoppen angående humanistiska forskningsbibliotek. I motsats till Vatikanbiblioteket är dessa bibliotek öppna för allmänheten (man skall vara över 16 år och inneha legitimation). Dessutom erbjuder samtliga bibliotek guidade visningar i de magnifika byggnaderna. Se respektive Biblioteks hemsida.

Biblioteca  Casanatense

Som Roms främsta bibliotek näst Vatikanbiblioteket räknas Biblioteca Casanatense, grundat av den lärde 1600-tals prelaten Girolamo Casanate och beläget invid Via di Sant Ignazio..

Girolamo Casanate

Girolamo Casanate föddes 1620 i Kungariket Neapel, i en familj härstammade från Aragonien. Hans far arbetade som diplomat hos den spanske vicekungen och redan som barn började Girolamo studera juridik.  1635, vid blott 15 år blev han doktor i både kanonisk och romersk rätt och började praktisera som advokat.  Tio år senare följde han sin far på ett diplomatiskt uppdrag till Rom.  Påve vid den här tiden var Innocentius X, en nära vän till Girolamo Casanates far. Innocentius X tog den unge Girolamo under sitt beskydd. Under de följande decennierna gjorde han en lysande kuriakarriär som 1663 kröntes med hans utnämndes till kardinal. De kuriakongregationer där han kom att spela den mest framträdande rollen var Sant´Uffizio (den romerska inkvisitionen), och Indexkongregationen, den  specialavdelning inom  inkvisitionen,  som handlade frågor rörande bokcensur.

Tjugo år efter Girolamo Casanates utnämning till kardinal, 1693, utnämnde påven Innocentius XII honom till chef för Vatikanbiblioteket. Kardinal Casanates tid som chef blev en verklig guldålder både för Vatikanbiblioteket och för den forskning som bedrevs där.   Han kom att stödja forskare och hjälpa dem att erhålla kopior av dokument och manuskript. Dessutom igångsatte han ett omfattande projekt i syfte att trycka Vatikanbibliotekets omfattande samlingar av otryckta manuskript.  Projektet visade sig emellertid allt för kostsamt och lades därför ner efter kardinal Casanates död 1700.

Bibliotek och skola

Kardinal Casanate räknades som en av sin samtids mest bildade kardinaler. Därtill var han även en av de allra största boksamlarna.

Från sin far hade han ärvt en boksamling omfattande 1639 tryckta verk, 5 inkunabler (tidiga tryckta verk) och 17 manuskript. Under sin livstid lyckades han mångdubbla samlingen som vid hans död omfattade 25000 volymer.  Biblioteket förvarade han i sitt residens, inrymt i Palazzo Colonna.i sitt testamente, upprättat 1698, beslutade han att biblioteket skulle doneras till dominikanerna i Santa Maria sopra Minerva med förbehållet att det inte fick splittras, att det skulle vara tillgängligt för allmänheten samt förvaras skilt från konventets bibliotek i en separat byggnad, Biblioteca Casanatense. Biblioteket skulle ledas av två av dominikanerna.




Av testamentet framgår dessutom att Giorolamo Casanate donerade en summa pengar vilka skulle användas, dels för nyinköp, dels för upprättande av en teologisk läroanstalt, Collegium Casanatense, som skulle ligga i samma byggnad som biblioteket och även den ledas av ett par dominikaner. Skolans uppgift var att i tal och skrift försvara den katolska tron mot kättererier.

Att Girolamo Casanate valde att anförtro sitt bibliotek och skola just till dominikanerna sammanhängde troligtvis med att han lärt känna dem under sin tid som prefekt för Indexkongregationen. Vid den här tiden sammanträdde nämligen Indexkongregationen i det till Santa Maria sopra Minerva hörande dominikankonventet.

Redan under de sista åren av Girolamo Casanates liv påbörjades uppförandet av hans bibliotek och skola, på en tomt belägen snett bakom kyrkan, alldeles intill jesuiternas högskola  i Rom, Collegium Romanum.  Huvudarkitekt var Antonio Borioni, assisterad av Carlo Fontana.

Den 3 november 1701, året efter Girolamo Casanates död, invigdes biblioteket. I enlighet med hans beslut var samlingarna öppna för allmänheten.  Undantag utgjorde en stor samling heretiska böcker vilka genom särskilt påvligt tillstånd fick förvaras där och som användes av den nygrundade läroanstalten i deras arbete med att försvara den katolska tron. Närvaron av dessa böcker gjorde att man var tvungen att märka samtliga böcker så att bibliotekspersonalen skulle veta vilka böcker som fick lämnas ut till låntagarna och vilka som var hemligstämplade.

+  = tillåten  att lämnas ut

++ = stor försiktighet i utlåning

+++ = förbjuden att lämnas ut.

För att förhindra bokstölder lät påven Clemens XI i samband med invigningen 1701 över ingången placera en inskription där besökarna meddelades att den som olovandes tog med sig en bok ur samlingarna hemföll åt excommunicatio late sententiae, dvs. till bannlysning genom handlingens utförande.

Giovanni Battista Audifreddi

Under 1700-talet mångdubblades bibliotekets samlingar genom donationer och nyinköp. Sin verkliga storhetstid nådde biblioteket under pater Giovanni Battista Audifreddi (1717-1794, en av Dominikanordens verkliga lärdomsgiganter, som även kom att katalogisera den omfattande samlingen.

Till pater Audifreddis skapelser hörde även ett litet astronomiskt museum omfattande bland annat en armillarsfär, en himmel- och en jordglob. Samtliga dessa föremål finns fortfarande kvar inom biblioteket.

Den franska ockupationen

Under den franska ockupationen i slutet av 1700-talet  utsattes Biblioteca Casanatense i likhet med många anda romerska ordensbibliotek, för svåra plundringar.  Under Napoleons styre 1910-1814 lades biblioteket under temporär statlig kontroll, dock fick dominikanena vara kvar som administratörer.

Kyrkostatens fall och den italienska statens övertagande

Kyrkostatens fall 1870 blev slutet på dominikanernas epok som ledare för Biblioteca Casanatense. 1873 exproprierades biblioteket av den italienska staten i enlighet med en samma år utfärdad lag angående indragande av ordensegendom.   Under de  följande decennierna var bibliotekets öde ovisst. En del ville överföra bibliotekets samlingar till det nygrundade nationalbiblioteket. Andra ville att samlingarna skulle få vara kvar i sitt ursprungliga hus. Slutligen segrade de krafter som ville bevara Biblioteca Casanatense som ett självständigt bibliotek. Under den här tiden hade Biblioteca Casanatense gemensam administration med nationalbiblioteket – Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II. År 1884 fick biblioteket en separat ledning underställd Ministro della Pubblica Istruzione – Utbildningsdepartementet.

Under de följande decennierna fick biblioteket två nya läsesalar, ett nytt katalogrum samt sin nuvarande ingång, beläget vid Via Sant Ignazio. Tidigare hade man kommit in i biblioteket genom en dörr invid Santa Maria sopra Minervas sakristia.

Biblioteca Vallicelliana

Biblioteca Vallicelliana, beläget i Oratorianernas magnifika ordenshus invid Piazza Chiesa Nuova grundades 1581 och var starkt sammanlänkat med San Filippo Neri, hans skapelse Congregazionedell´Oratorio (Oratorianerna) och motreformationens officiella kyrkohistorieskrivning.

Filippo Neri

Filippo Neri föddes 1516 i en florentinsk medelklassfamilj med starka sympatier för den 1498 avrättade dominikanen Girolamo Savonarola.

Familjens starka koppling till Savonarola gjorde det naturligt att det var just till San Marco som den unge Filippo skickades för utbildning. Trots detta var det inte familjens ambition att han skulle gå i kloster eller bli präst. Tvärtom var det tänkt att han skulle ägna sig åt juridik eller handel. När Filippo var sjutton år sändes han därför till en farbror som åtagit sig att lära upp honom till affärsman. Filippo själv däremot, önskade att mer direkt tjäna Gud och rymde därför till Rom. För att försörja sig arbetade han som informator åt den florentinske adelsmannen Galeotto del Caccios barn. Samtidigt läste han klassisk litteratur och filosofi vid Roms universitet och teologi hos augustinerna i San Agostino.

Mötet med renässansens Rom blev inte problemfritt. Förutom att Filippo upplevde romarna som ytliga stämde inte den undervisning han mottog vid de romerska lärosätena med vad han fått lära sig hos bröderna i San Marco. Konflikten mellan Rom och San Marco drev slutligen Filippo till en religiös kris som fick honom att överge studierna och i stället börja arbeta som lekmannapredikant bland Roms fattiga och sjuka. I Savonarolas efterföljd predikade han bot och behov av reformer. Därtill gjorde han pilgrimsvandringar till Roms sju huvudkyrkor och till katakomberna. Från början var han ensam, men inom kort hade han fått en hänförd lärjungaskara. En inte oväsentlig orsak till detta var Filippos personliga charm och den humor med vilken han framförde sitt budskap. Med tiden mognade hans buslut att prästvigas. Sjutton år efter sin ankomst till Rom, 1551, prästvigdes Filippo Neri. Sin gärning kom han att ha i kyrkan San Girolamo della Caritá. Där uppstod också embryot till det som skulle bli Congregazionedell´Oratorio.

Informell akademi för kristna studier – oratoriernas ursprung

Från början bestod kongregationen av en informell sammanslutning där Filippo Neris lärjungar samlades och studerade kristen tro och moral i relation till det kyrkliga dagsläget. Under dessa möten lästes och diskuterades kristna texter från olika århundraden på ett sådant sätt att deltagarna skulle förstå deras mening och relevans till dagligt kristet liv.  För att förstärka den religiösa känslan lät Filippo Neri under mötena framföra en ny form av religiös musik där partier för solister, kör och orkester kombinerades. Denna musik skrevs och leddes av Roms främsta musiker, exempelvis Pier Luigi Palestrina. Såväl den lokal i vilken Filippo Neri höll sina möten som den nya musiken fick namnet oratorier.

Det Rom i vilket Filippo Neri påbörjade sitt arbete var den begynnande motreformationens Rom. Till följd av den protestantiska revolutionen i Kejsarriket hade intresset för kyrkliga reformer spridit sig från enstaka kretsar till allt större grupper inom kyrkan. Till följd av detta kom Filippo Neris akademi snabbt att utvecklas till samlingspunkt för den reformsinnade delen av Roms kyrkliga och kulturella elit.

En dominerande grupp bland Filippo Neris lärjungar var florentinska köpmän bosatta i Rom.  Sina möten brukade de ha i den florentinska kolonins kyrka i Rom, San Giovanni dei Fiorentini.

Congregazione dell´ Oratorio

Med tiden började bland mötesdeltagarna utkristallisera sig en grupp som önskade ett mer ordensliknande liv. Resultatet blev en kongregation för sekularpräster, Congregazione dell´ Oratorio, vilken stadfästes av påven Gregorius XIII 1575. Tre år tidigare hade Filippo Neri för sig och sin kongregation erhållit kyrkan Santa Mara in Vallicella, belägen några minuters gångväg från Piazza Navona.. Med ekonomisk suport av kardinal Angelo Cesi och efter ritningar av arkitekten Giacomo della Porta lät Oratorianerna uppföra en ny kyrka, ofta kallad Chiesa Nuova.

Cesare Baronio – den katolska kyrkohistoriens fader

Till dem som brukade träffas i Filippo Neris oratorie hörde en ung juridikstuderande och adelsman  frånSora i kungariket Neapel, Cesare Baronio (1538-1607). Med tiden kom han att få grundläggande betydelse för motreformationens historieskrivning.

I och med reformationen hade kyrkans historia blivit kontroversiell. Enligt Martin Luther hade nämligen Kristi ursprungliga lära under seklerna förvanskats av påvedömet.  Först Martin Luther och hans anhängare hade restaurerat den ursprungliga Kristendomen.  Sin mest auktoritära framställning fick den protestantiska synen på kyrkohistorien i den lutherske exegetikprofessorn Mattias Flacius (1520-1575) Ecclesiastica Historica (Sedan 1756 benämnd Magdeburgcenturierna), tryckt i Basel mellan 1559 och 1574 och behandlande kyrkans historia från apostolisk tid och fram till slutet av 1300-talet.

Att bemöta detta verk kom från katolskt håll att betraktas som fundamentalt för kyrkans överlevnad.  Den som, efter övertalning från Filippo Neri, kom att åta sig uppdraget, var Cesare Baronio.

1577 erhöll Cesare Baronio påvligt tillstånd att läsa Magdeburgcenturierna och kunde därefter påbörja sitt livsverk, Annales Ecclesiastici.  Fram till sin död 1607 hann Baronio behandla kyrkans historia fram till 1198. Verket fick snabbt ställning som katolska kyrkans officiella historieverk. I mitten av 1600-talet gav påven Innocentius X en annan oratorian, Odorico Rinaldi (1594-1671) i uppdrag att skriva en fortsättning på verket. Vid sin död 1671 hade Rinaldi kommit fram till 1565. Verket bygger på ytterst noggranna arkivstudier. Till de arkiv Baronio och Rinaldi använde hörde bland annat Vatikanarkivet.
Förutom att historieverket själv blev en succé beredde det vägen in i den kyrkliga hierarkin för sina författare. 1593, två år före sin död utsåg Filippo Neri Cesare Baronio till sin efterträdare som ledare för oratorianerna. Samma år blev Baronio biktfar hos påven Clemens VIII och tre år senare utnämndes han till kardinal och ytterligare ett år senare till chef för Vatikanbiblioteket.

Francesco Borromini och oratorianernas biblioteksbyggnad

Oratorianernas omfattande studie- och forskningsverksamhet ledde tidigt till att man började bygga upp ett bibliotek. Detta bibliotek fick namnet Biblioteca Vallicelliana efter Oratorianernas kyrka i Rom, Santa Maria in Vallicella (Chiesa Nuova).

Som Biblioteca Vallicellianas grundningsdokument räknas den portugisiske humanisten  Achille Estacios testamente  från den 25 maj 1581. Genom detta dokument donerade han nämligen inte bara sin samling om 1700 tryckta verk och 300 manuskript till Oratorianerna  utan beslutade även att samlingen skulle vara tillgänglig  för allmänheten.  Detta var första gången ett helt offentligt bibliotek öppnades i Rom.

Nästa stora donation till biblioteket skedde 1595 då Filippo Neri i samband med sin död donerade sitt bibliotek omfattande 516 tryckta verk och 31 manuskript. Samtidigt utsåg han Cesare Baronio till bibliotekets förste bibliotekarie.

Biblioteca Vallicellianas verkliga storhetstid blev 1600-talet, då dels många oratorianer, exempelvis då Odorico Rinaldi, ägnade sig åt kyrkohistorisk forskning, dels många donationer gjordes till biblioteket.

En av dem som gjorde omfattande donationer till Biblioteca Vallicelliana var den ovannämnde Odorico Rinaldi som  1671 testamenterade alla sina böcker, manuskript och anteckningar till biblioteket.

Till de verk som donerades till Oratorianerna hörde även en del som läromässigt befann sig långt från kyrkans officiella lära.  Detta gjorde att Oratorianerna kom att förfoga över en växande samling böcker som placerats på Index librorum prohibitorum, böcker vilka inte utan vidare fick ägas eller läsas. För att ändå kunna behålla böckerna och använda dem i sina forskningar begärde och erhöll Oratorianerna påvligt specialtillstånd.

I takt med att samlingarna expanderade växte behovet att systematiskt ordna och katalogisera dem. Det äldsta försöket härrör från början av 1600-talet. Mellan 1505 och 1617 sammanställde pater Fabriano Giustiniani bibliotekets första katalog.  För att skydda samlingarna och samtidigt göra dem mer lättillgängliga lät han tillverka de magnifika valnötsskåp som fortfarande rymmer de äldsta delarna av bibliotekets bestånd.




Längre fram under 1600-talet stod det klart att såväl orden i sig som biblioteket var i behov av större utrymmen. Arbetet med att rita och uppföra en ny anläggning anförtroddes åt den norditalienske arkitekten Francesco Borromini (1599-1667).  Förutom att han var en av Roms populäraste arkitekter, var han dessutom nära vän med en av patrarna, pater Virgilio Spada, själv intresserad av så väl arkitektur som biblioteksväsen.  Arbetet med det nya ordenshuset pågick mellan 1637 och 1649. Redan 1644 var emellertid bibliotekssalen, Salone Borrominiana, så färdig att man kunde börja flytta in böckerna.

Napoleon Bonaparte förser sig

Revolutionstidevarvet och Il Risorgimento – Italiens enande – blev en svår tid i bibliotekets historia. Under fransmännens styre i Rom från 1798 och framåt, försvann många böcker från biblioteket. Huvuddelen av dem återfördes dock efter Napoleons fall 1815.

Oratorianerna förlorar sitt bibliotek

1870 föll Kyrkostaten och inkorporerades i kungariket Italien.  Tre år senare, 1873, beslutade regeringen att all egendom som tillhörde religiösa ordnar och brödraskap skulle dras in till staten. Härmed förlorade Oratorianerna äganderätten inte bara till sitt magnifika ordenshus utan även till Biblioteca Vallicelliana.

Under det närmaste decenniet var det något oklart vad som skulle hända med biblioteket. Huvudelen av alla de romerska ordensbiblioteken skulle samlas i det nygrundade Bibilioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele. Dit var det från början tänkt att även Biblioteca Vallicelliana skulle flyttas. Tack vare energiska insatser från den historieintresserade medicinprofessorn och statsmannen Guido Baccelli fick emellertid biblioteket vara kvar i sina unika lokaler.  Genom Baccelli var det även som biblioteket kom att anförtros åt Societá Romana di Storia Patria, en nygrundad vetenskaplig sammanslutning för Roms historia från medeltiden och framåt.

Läsesal uppkallad efter Mussolini

Under de första decennierna av 1900-talet lät utbildningsminister Pietro Fedele, igångsätta omfattande restaureringar av biblioteket. Därtill lät han bygga en ny läsesal som efter Italiens dåvarande statschef fick namnet Sala Benito Mussolini. Samtidigt gav Pietro Fedele Societá Romana di Storia Patria egna lokaler inom Oratoriernas gamla ordenshus.

Biblioteca Angelica

Invid Piazza Sant Agostino,  sammanbyggt med kyrkan Sant Agostino, ligger Biblioteca Angelica, grundat av biskopen, humanisten och augustinern Angelo Rocca.

Angelo Rocca

Angelo Rocca var född 1545 i Rocca Contrado invid Ancona. Vid sju års ålder placerades han hos augustinerna i Camerino där han erhöll en grundlig, humanistisk och teologisk utbildning.  Från Camerino begav han sig till universitetet i Padua där han 12577 promoverades till teologie doktor. Två år senare blev han augustingeneralens sekreterare.  År 1585 utnämnde påven Sixtus V till chef över sitt nygrundade tryckeri. . Tio år senare utnämnde Clemens VIII honom till sin sakristan, dvs.  Ytterligare tio år senare utnämnde påven Paulus V honom till titulärbiskop av Tageste.

Ett bibliotek öppet för envar

Angelo Rocca räknades som en av sin samtids lärdaste prelater.  Personligen skrev han mer än sextio verk behandlande både teologiska frågor och Sixtus V:s byggverksamhet. Dessutom var han en av samtidens största boksamlare.  Sex år före sin död, 1614, donerade Angelo Rocca sitt bibliotek omfattande 22000 skrifter, till augustinerna i Sant Agostino.
De förbehåll han gjorde för sin donation var att biblioteket skulle hållas åtskilt från konventets bibliotek och att det skulle vara öppet för alla utan avseende på rang och samhällsställning. Dock skulle prefekten alltid vara en teolog tillhörande Augustinorden.
Bibliotekets storhetstid var 1600-talet, då det nyttjades av forskare från hela Europa. Det höga anseendet gjorde biblioteket attraktivt för donationer. 1661 exempelvis, donerade bibliotekarien vid Vatikanbiblioteket, Lucas Holste (1596-1661), sin samling om 3000 tryckta verk.

En separat biblioteksbyggnad

Fram till mitten av 1600-talet hade augustinerna förvarat den växande boksamlingen i ett av konventets rum. Lucas Holstes donation aktualiserade emellertid frågan om att uppföra en separat biblioteksbyggnad. Genom stöd från påven Alexander VII förverkligades byggplanerna. 1669 stod bibliotekets nya byggnad färdig, alldels intill kyrkan och konventet.

Augustinerna tog parti för jansenisterna

Under 1700-talet engagerade sig augustinerna i Sant Agostino och Biblioteca Angelica i tidens dominerande teologiska strid, striden mellan jansenisterna (anhängare av en strikt asketisk riktning inom kyrkan vilken även ställde sig avvisande till påvens världsliga makt)och jesuiterna.  Augustinerna tog parti för jansenisterna.  Detta fick till följd att Biblioteca Angelicas samlingar utökades med många jansenistiska och antikjesuitiska skrifter. 1769 exempelvis, köpte de den starkt jansenistiskt influerade kardinalen, Domenico Passiones bibliotek.

Augustinerna förlorar biblioteket

Kyrkostatens fall 1870 blev slutet för augustinernas epok som ägare till Biblioteca Angelica. 1873 konfiskerades biblioteket i likhet med övriga romerska ordensbibliotek och lades under Utbildningsdepartementet. Biblioteket fick emellertid vara kvar i sina lokaler.

Accademia letteraria dell´Arcadia

År 1940 blev Biblioteca Angelica  säte för  Accademia letteraria dell´Arcadia, en lärd romersk akademi som ursprungligen grundats av drottning Christina. Med denna akademi följde ett bibliotek omfattande 4000 volymer, samt ett porträtt av drottning Christina.

III  Nationalbibliotek – en skapelse av enhetsrörelsen – Il Risorgimento

År 1861 räknas som kungariket Italiens födelse. Samtidigt beslutades att ett nationalbibliotek skulle grundas. Att inneha ett nationalbibliotek, där hela nationens litterära och vetenskapliga arv fanns samlat, uppfattades nämligen som en central nationell symbol.

Biblioteca Nazionale Centrale

Till att börja med var det tänkt att det italienska nationalbiblioteket skulle ligga i Florens, en tid det nygrundade rikets huvudstad. Efter Kyrkostatens fall 1870 beslutades att så väl huvudstaden som nationalbiblioteket skulle flyttas till Rom.  Där skulle nationalbiblioteket utgöra den vetenskapliga motpolen till påvedömet, uppfattat som svuren fiende till politisk och intellektuell frihet.

Två av Il Risorgimentos giganter

Två personer räknas som nationalbibliotekets grundare: Ruggero Bonghi (1826-95) och  Enrico Narducci (1832-93).  Den förstnämnde var politiker med starkt engagemang för Il Risorgimento – Italiens enande –  och för det italienska språket. I egenskap av Ministro della pubblica istruzionegenomdrev han flera reformer i syfte att förbättra språkundervisningen i skolorna och på universiteten.  Dessutom beslutade han att universitetsstudenter, för att få ut sin examen, var tvungna att skriva en tesi di laurea,  en något mer avancerad c-uppsats.

Enrico Narducci var utbildad vid Collegio Romano, jesuiternas världsberömda universitet i Rom.  Under enhetskrigen hade han tjänstgjort som soldat på Garibaldis sida. Efter Kyrkostatens fall blev han litterärt verksam bl.a. som redaktör för tidskriften Il Buonarotti. Dessutom fick han av regeringen ansvar för biblioteksfrågor i Rom. I denna egenskap utarbetade han 1871 det dokument genom vilket riktlinjerna för nationalbiblioteket drogs upp. I detta dokument beslutades att nationalbibliotek skulle upprättas inte bara i huvudstaden Rom utan i alla de gamla staternas huvudstäder; Torino, Milano, Venedig, Florens och Neapel.  .Biblioteken skulle vara öppna för allmänheten och samtliga uppkallas efter Italiens kung Victor Emanuel, men få olika siffror. Roms nationalbibliotek blev Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II.

Bibliotekens samlingar skulle utgöras dels av det litterära och vetenskapliga arvet, dels av den litterära och vetenskapliga nyproduktionen. I synnerhet skulle man sträva efter att förvärva all litteratur på italienska.

Ordensbiblioteken exproprieras

För Roms del beslutades att bibliotekets grundplåt skulle utgöras av de bibliotek som ägdes av Roms religiösa ordnar. Samtliga dessa ordensbibliotek skulle konfiskeras av staten. Som motivering till att ordensbiblioteken skulle konfiskeras angavs att ordnarna sedan länge endast var instrument för påvedömets politiska och intellektuella stagnation. Genom att konfiskera deras bibliotek, uppbyggda av ordensmän vilka ansågs ha sätt intellektuellt och vetenskapligt arbete i fokus, skulle de räddas åt forskningen, samtidigt som tankefrihet och vetenskapligt framåtskridande befrämjades.

Samma år som Narducci sammanställde sina riktlinjer för nationalbiblioteket lät regeringen sända ut en delegation vilken under ledning av Narducci och Ettore Novelli (1822-1900), en romersk poet vilken senare, som tidigare nämnts, blev chef för Biblioteca Angelica, gick igenom samtliga ordensbibliotek i Rom. Genomgången visade att det var ytterst varierande standard på skötseln av biblioteken. En del var välskötta, andra befann sig i total ruin. Likaså varierade det starkt från konvent till konvent hur man ställde sig till att få sina samlingar genomgångna. Medan en del utan protester släppte in Narducci och hans män, vägrade andra att släppa in dem med motiveringen att biblioteken var privategendom. Samtidigt framförde Vatikanen kraftiga protester i den klerikala pressen. Enligt påven Pius IX, som fortfarande hävdade överhöghet över Kyrkostaten, kränkte regeringen genom sina biblioteksinspektioner den påvliga suveräniteten.

Efter genomgången av ordensbiblioteken beslutades att Biblioteca Vallicellianas, Biblioteca Angelicas, Biblioteca Casanatenses och Collegio Romanos bibliotek skulle få vara kvar i sina respektive lokaler. Anledningen härtill var dels att biblioteken var ytterst välskötta och välkatalogiserade, dels att de var inrymda i historiskt intressanta byggnader. Dock skulle de, som tidigare nämnts, inte längre stå under ledning av representanter för de ordnar som fram till Kyrkostatens fall 1870 ägt dem utan av från Ministero della PubblicaIstruzione (Utbildningsdepartementet).

Medan regeringen och bibliotekskommissionen var ense om att ordensbiblioteken skulle konfiskeras, var man långt ifrån enad om vart man skulle göra av böckerna och manuskripten.  Enligt Ettore Novelli borde biblioteken fördelas på de fyra ovannämnda biblioteken. Tillsammans skulle dessa bibliotek utgöra det nya nationalbiblioteket. Enligt Enrico Narducci däremot, skulle Biblioteca Casanatense och Collegio Romano slås ihop. Hit skulle samtliga ordensbibliotek med undantag för Biblioteca Vallicelliana och Biblioteca Angelica, föras. Narduccis förslag var det som vann regeringens godkännande. Samtidigt beslutades att huvuddelen av de konfiskerade boksamlingarna skulle förvaras i Collegio Romano. Manuskript, rariteter och teologi däremot, skulle placeras i den sal i Biblioteca Casanatense som fram till Kyrkostatens fall tjänstgjort som lokal för den teologiska läroanstalt, Collegium Casanatense, som kardinal Casanate grundat samtidigt som han grundade biblioteket.




Den 19 juni 1873 proklamerade regeringen den lag som möjliggjorde konfiskeringen av all egendom tillhörig religiösa ordnar i Rom.  Samtidigt tillsatte man en kommission: Commissione speciale per le Biblioteche monastiche di Roma vilken skulle räkna, katalogisera och försegla klosterbiblioteken i väntan på att de kunde transporteras till Collegio Romano. Att biblioteken skulle förseglas berodde på att ordensmännen, för att rädda sina verk, undan konfiskationen, börjat föra bort dem från klostren. I en del fall fördes böcker till Vatikanbiblioteket, i andra fall murades de in i ordenshusens väggar och återfanns först långt senare.
År 1875 påbörjades överflyttandet av böckerna med hjälp av den italienska armén och under stora protester från ordensmännens sida. Först ett decennium senare var samtliga konfiskerade ordensbibliotek överförda till Collegio Romano och Biblioteca Casanatense. I den klerikala pressen cirkulerade skräckhistorier som berättade hur bibliotekskommissionen sålde konfiskerade böcker kilovis på den öppna bokmarknaden. Att det tyvärr låg viss sanning bakom ryktena framgår av Enrico Narduccis beslut att dubbletter skulle säljas.  Sammanlagt 69 ordensbibliotek med tillsammans 277674 tryckta och otryckta verk samlades i Collegio Romano.

Biblioteken görs tillgängliga för allmänheten

År 1881 utnämndes Domenico Gnoli (1838-1915), professor i litteraturhistoria vid universitetet i Torino, till ny chef för Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II. Under hans ledning ordnades och katalogiserades de konfiskerade ordensbiblioteken. Samtidigt började samlingarna kraftigt att utökas genom donationer och inköp. Dessutom beslutades 1886 att hädanefter skulle allt tryckt italienskt material med smärre undantag lämnas till Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanuele II. Undantaget var från början musiktryck och juridiskt material. Dessa undantag ströks senare. Genom alla dessa nyförvärv växte biblioteket snabbt ur sina lokaler i Collegio Romano.

Krav på ny biblioteksbyggnad

I början av 1950-talet blev lokalfrågan akut då väggar och golv började spricka sönder till följd av den kraftiga belastningen.1953 stängdes Collegio Romano av säkerhetsskäl. I januari 1961 öppnades åter biblioteket för allmänheten. Under de mellanliggande åren hade 26 ton skrifter flyttats bort. Dessutom hade byggnaden genomgått en grundlig renovering.  Att nationalbiblioteket i framtiden skulle vara var i Collegio Romano var dock uteslutet.  Redan 1959 hade regeringen beslutat att ett nytt bibliotek skulle byggas invid Castro Pretorio, i Roms utkant.  En arkitekttävling utlystes och den 21 januari 1960 tillkännagavs att segrare var det förslag som lämnats in av arkitektgruppen Massimo Castelazzi, Tullio Dall´Anese och Anibale Vitelozzi. Först 1964 påbörjades uppförandet av de tre byggnader som skulle rymma biblioteket. Att man inte började bygga redan 1960 kom sig av att arkeologiska myndigheter först ville gräva ut tomten där biblioteket skulle ligga. Under kejsartiden hade nämligen det kejserliga pretoriangardet haft sina kaserner just där. 1972 var biblioteket så färdigt att man kunde börja flytta över böckerna. Den 31 januari 1975 invigdes det nya biblioteket. Samtliga böcker var emellertid ännu inte på plats.

Våldsamma protester mot att jesuiternas byggnad skulle överges

När det stod klart att även Collegio Romanos ursprungliga bibliotek, inrymt i den magnifika universitetsbyggnaden som i början av 1580-talet ritats av den florentinske arkitekten Bartolomeo Ammananti på uppdrag av påven Gregorius XIII, skulle överföras till det nybyggda biblioteket utbröt våldsamma protester inom Roms kulturvärld.  För dem hade det varit en självklarhet att det gamla jesuitbiblioteket, i likhet med Biblioteca Vallicelliana, Biblioteca Angelica och Biblioteca Casanatense, skulle vara kvar i sina ursprungliga lokaler. Först 1979 lyckades biblioteksledningen få böckerna överförda till de nya lokalerna.

Litteratur i urval

Biblioteca Apostolica Vaticana

Manfredi Antonio., Storia della Biblioteca Apostoiva Vaticana. 1-3. Cittá del Vaticano 2010-2014

www.vatlib.it

Biblioteca Casanatense

Carrara, AA:, (ed), Biblioteca Casanatense. Roma 2005
Pietrangeli, C., Biblioteca Casanatense. Firenze 1993

www.casanatense.it

Biblioteca Vallicelliana

Pinto, E., La Biblioteca Vallicelliana a Roma. In: Miscellanea della R. Societá Romana di Storia Patria. 8-9. Roma 1932-1933.

www.vallicelliana.it.

Biblioteca Angelica
Serrai, Alfredo., Angelo Rocca fondatore della prima biblioteca pubblica europea. Milano 2005
www.bibliotecaangelica.beniculturali.it

Biblioteca Nazionale Centrale Vittorio Emanule II

Bonghi, R., La Biblioteca Vitttorio Emanule e i musei. Roma 1876
Cairini Dainotti., V., La Biblioteca  Nazionale Vittorio Emanuele al Collegio Romano. Firenze 1956
La Biblioteca Nazionale Centrale “Vittorio Emanuele” di Roma. Cronisteria di un trasferimento 1953-1875. Roma 1988

www.bncrm.librai.beniculturali.it.