Den 10 februari 1939 avled påven Pius XI. Hans önskan var att bli begravd så nära aposteln Petrus som möjligt. Allt sedan fornkyrkan nämligen har traditionen gjort gällande att apostelns grav befunnit sig alldeles under Peterskyrkans högaltare. De skriftliga vittnesmålen har varit talrika. Däremot har aldrig några systematiska, vetenskapliga utgrävningar företagits i syfte att verkligen lokalisera apostlagraven.

I samband med grävningarna för påvegraven stötte arbetarna på marmorrester av vad man först trodde var en sarkofag, men som fortsatta grävningar visade vara en takfris (cornicione) tillhörande ett antikt kapell. Fyndet resulterade i att påven Pius XII (1939-1958) beslutade att området under högaltaret skulle underkastas en grundlig utgrävning. Grävningarna utfördes åren 1940 till 1949 av fyra arkeologer; Bruno Maria Apelloni Ghetti och Antonio Ferrua, Enrico Josi och Engelbert Kirschbaum under ledning av Monsignere. Ludwig Kaas.

Upptäckten av Petri grav

Steg för steg arbetade sig arkeologerna ner genom de historiska lagen under Peterskyrkan. I rak följd under nuvarande högaltaret, Clemens VIII (1592-1605), högaltare, fann man de altaren som uppförts av påvarna Calixtus II (1119-1124) och Gregorius den Store (590-604). I nästa fas befann man sig på nivån före uppförandet av kejsar Konstantins basilika, den första Peterskyrkan. Här hittade man en enkel jordgrav och över den en ädikula med en nisch för ben.

Det man funnit var allt att döma den genom kyrkohistorien kända Trofeo di Gaio – Gaius segermonument – rest i slutet av andra århundradet och uppkallat efter den romerske presbytern Gaio, verksam under påven Zephyrinus (199-200), som omnämner monumentet i ett brev till sin motståndare, Proclo. Denne Proclo hade inför Gaio skrutit med att kyrkan i Hieropolis – som inte var erkänd av Rom – kunde ståta med aposteln Filippus grav. Gaius kontrade med att hans kyrka kunde visa upp apostlafurstarna gravar.  Brevet återges i Eusebius av Caesareas (263-339) Kyrkohistoria och lyder som följande: ”Jag kan visa dig apostlarnas segermonument (trofeo). Om du beger dig till Vatikankullen eller till vägen till Ostia, Via Ostiensis, finner du segermonumenten över dem som grundade denna kyrka.” Med Trofeo menades vid den här tiden ett monument rest över någon som triumferat över döden, dvs. en martyr.

Den lilla ädikulan befann sig i en begravningsinhängnad som arkeologerna kallade Campo P. Själva monumentet bestod av två små kolonner vid sidan av en nisch, och uppbärande en bordskiva. Ädikulan var inte fristående utan kopplad mot en rödputsad vägg, Muro rosso. Den sensationella upptäckten bestod i att den lilla ädikulan förblivit mittpunkten både i Konstantins basilika och sedan i den nuvarande Peterskyrkan. Av allt att döma hade man hittat Petri grav.

I nuvarande kyrkan står ädikulan i direkt förbindelse med den så kallade Palliernas nisch i den öppna kryptan framför Peterskyrkans högaltare. Med pallier menas en sorts ylleband som biskoparna bär och som de får av påven när de tillträder sitt ämbete. Dessa pallier symboliserar deras koppling till Petrus och påven och får innan de delas ut vila just i denna nisch.

Petri ben – en arkeologisk deckarhistoria

Att man funnit platsen för Petri grav rådde inte några tvivel om. Däremot var den tom. Där fanns inga mänskliga kvarlevor, inga reliker. Allt som en gång funnits i eller under nischen hade vid okänd tidpunkt förstörts. Sensationen blev därför total när epigrafikern Margherita Guarducci, som efterträtt Monsignore Ludwig Kaas som chef för de påvliga grävningarna, och som under decennierna efter utgrävningarna ägnat sig åt studier av grekiska och latinska inskriptioner från den romerska nekropol som man samtidigt funnit, i slutet av 1960-talet förkunnade att hon identifierat aposteln Perus ben.
En arbetare, som deltagit i utgrävningarna på 1940-talet, skulle ha vist henne en låda med människoben som förvarades i utgrävningsmagasinet. Dessa ben skulle ha avlägsnats på order av Monsignore Ludwig Kaas innan arkeologerna påbörjade sitt arbete, och därefter glömts bort.

Benen var insvepta i ett praktfullt tygstycke – det rörde sig följaktligen om en sekundärbegravning och hade återfunnits i ett oregelbundet hål i en liten stödmur till nischen, Muro dei graffiti, vilken uppförts någon gång mellan Trofeo di Gaio och Konstantins basilika Efter analys kunde man konstatera att de återfunna benen tillhörde en man från rätt tidsperiod, kraftigt byggd, cika 165cm lång och död i en ålder av mellan 60-70 år. Den 26 juni 1968 förkunnade påven Paulus VI offentligt att man ansåg det vetenskapligt styrkt att de återfunna benen tillhörde aposteln Petrus. Som ytterligare stöd för att benen verkligen tillhörde Petrus anförde Margherita Guarducci även en inskription som hon funnit på Muro dei graffiti Några återfunna grekiska bokstäver tolkade hon som Petros eni – Petrus är här. Senare epigrafer, bl.a. Carlo Caretti, som presenterade sin tolkning i Vatikanens officiella tidning L´Osservatore Romano 2013, hävdade i stället att bokstäverna skulle tolkas Petr[os] en i [rene] – Med andra ord en bön om frid riktad till aposteln Petrus.

Likaså finns alternativa tolkningar angående benen. Uppenbarligen placerades benen i hållet i Muro dei graffiti när man skulle bygga den ursprungliga basilikan. Troligtvis kom de från en grav som förstördes i samband med bygget. Runt Petri grav vet man nämligen att det fanns många kristna gravar, samtliga orienterade mot Trofeo di Gaio. Kanske tillhörde inte benen Petrus, utan i stället en av hans närmaste efterträdare. Något märkligt med benen – om de nu tillhört Petrus – var nämligen att de placerats i Muro dei graffiti från utsidan av begravningsinhägnaden, alltså inte från den sida som vätte mot Trofeo di Gaio – Petrus gravmonument. Likaså återfinns den centrala inskriptionen med Petrus namn på utsidan av muren, något som tyder på att den ristats av någon som ville ha Petrus förbön.

På bilden ovan ser ni i nummerordning:

I Nuvarande Peterskyrkan. 1) Petri grav samt Palliernas nisch. 2) Clemens VIII:s altare. 3) Berninis baldakin. 4) Staty av aposteln Petrus.

II Grotte Vaticane. 7) Confessio Sancti Petri. 6) Cappella Clementina. 5, 8, 9, 10, 11) Påvegravar

III Vatikanens nekropol. P) – Campo pPmed 14) Trofeo di Gaio. 13) Muro rosso . 15) Muro dei graffiti. M) Mausoleo M . Det kristna kapellet med Kristus som solgud.

Men varför blev Petrus då begravd just på denna plats?

En öde trakt utanför stadsmuren

Området kring Vatikankullen – Mons Vaticanus – låg utanför den egentliga staden Rom, på västra sidan av Tibern. Vatikankullen tillhörde inte heller de klassiska sju kullarna. En bro, senare kallad Pons Neronis (ungefär vid nuvarande Ponte Vittorio Emanuele II), förband området med staden. Ett par vägar utgick från bron, Via Cornelia i västlig riktning och Via Triumphalis i nordlig riktning. Efter dessa vägar fanns, som vid alla vägar ut ur Rom, gravar, då begravning innanför stadsmurarna inte var tillåten.

Området närmast Tiberstranden präglades av sankmarker och var hemsökt av malaria. Längre upp bredde trädgårdar och vinodlingar ut sig. En av de största trädgårdarna, belägen sydost om Via Cornelia, tillhörde kejsarinnan Agrippina d.ä, mamma till kejsar Caligula. Det var i denna trädgård kejsaren påbörjade uppförandet av den privata cirkusanläggning som senare kom att fullbordas av hans systerson Nero. Både Caligula och Nero var nämligen passionerade anhängare av körsporten – båda körde själva. Till cirkusen hörde en läktare för 20 000 utvalda åskådare och i de omkringliggande trädgårdarna bjöds på magnifika fester.

Cirkusen – den klassiska arenan för avrättande av statsförbrytare

Under antiken var kappkörningarna inte bara en sport, utan hade även del i den romerska statskulten. Följaktligen var cirkusen den givna platsen för avrättande av människor som förbrutit sig mot kejsaren och mot den romerska staten.

År 64 e.Kr hemsöktes Rom av en svår brand. Kejsar Nero gav de kristna skulden för branden, något som ledde till den första organiserade kristendomsförföljelsen i Rom. Enligt den romerske historikern Tacitus (55-120) var det just på Neros och Caligulas cirkus – Circus Vaticanus – som huvuddelen av de kristna avrättades. En av dessa avrättade var Petrus. Enligt traditionen hade han bett om att få bli korsfäst med huvudet nedåt, då han inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som vår herre.

Ett väldigt gravområde

Efter Neros död förlorade kejsarna gradvis intresse för Circus Vaticanus och i mitten av andra århundradet räknar man med att cirkusen och de magnifika kejserliga trädgårdarna, i praktiken var övergivna. I stället togs området helt i anspråk för begravningar. År 123 e.Kr exempelvis, påbörjade kejsar Hadrianus uppförandet av sitt magnifika mausoleum, i historien mer känt som Castel Sant´Angelo och mellan Circus Vaticanus och Hadrianus Mausoleum byggdes det pyramidformade mausoleum – Meta Romuli – som senare ansetts som Romulus grav och som fanns kvar till år 1500.

Under utgrävningarna på 1940-talet fann arkeologerna under Peterskyrkans högaltare och mittskepp, förutom aposteln Petrus grav, ett antal kapell i form av små hus uppförda i två filer efter en gata. Senare har ytterligare delar av det gigantiska gravfältet, benämnda Autoparco och Santa Rosa, påträffats inne i nuvarande Vatikanstaten.

Kristus som solgud

Kristis i gestalt av Solguden. Mosaiken finns i nekropolens enda kristna mausoleum och är daterad till 250/300.

Arbetet med friläggandet och restaurerandet av de antika gravkapellen har oavbrutet pågått sedan der grundläggande grävningarna under Pius XII:s pontifikat. Tjugotvå magnifika gravkapell har framträtt, samtliga smyckade med stuck, fresker och mosaiker. Innehavarna tillhörde den välbärgade övre medelklassen, inte minst var många frigivna slavar. Även antalet begravda barn var påfallande. Barnadödligheten var stor i Romarriket. Religiöst tillhörde huvuddelen av de begravda den romerska religionen. Endast ett kapell – Mausoleo M – var helt kristet. Detta kapell hade man skymtat redan 1574 i samband med grävningar för en portik bakom gamla Peterskyrkans högaltare, utgrävt blev det dock inte förrän under Pius XII:s pontifikat.   I detta kapell, uppfört under 200-talet finns bevarade mosaiker med tydligt kristet innehåll; fiskafänge och den gode herden exempelvis. Dessutom finns här en mosaik som vid ett första påseende verkar vara en framställning av den romerske solguden Sol, körande det vita solspannet, men som genom studier av mausoleets övriga bevarade utsmyckning har visat sig vara en avbildning av Kristus som solgud.

Men varför framställde man Kristus som solgud? Troligtvis är mosaiken tänkt som en framställning av Kristus som Sol Iustitiae – Rättfärdighetens Sol, ett epitet som sedan början av 200-talet användes av Kristus och som hade sina rötter i Malaki 4:2 (Men för er som vördar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar). Därtill finns det koppling mellan Kristus som Sol Iustitiae och den romerske statsguden Deus Sol Invictus.

Romarriket enat under Sol Invictus – den obesegrade solen

Under 200-talet gjorde kejsarna en del försök att ena Romarriket i dyrkan av Solguden. Anledningen var att det romerska rikets religiösa enhet ansågs hotad av diverse hemliga sällskap och mysteriekulter samt av de kristna. I början av 200-talet hade kejsar Heliogaballus lyft fram den syriske solguden El Gaball som högste gud i Romarriket. 274 sammanförde kejsar Aurelianus tre solgudar, El Gaball, den romerske solguden Sol och Mithras till en gudom, Deus Sol Invictus, vilken proklamerades som romersk statsgud med festdag den 25 december.

Kejsar Konstantin – mellan Deus Sol Invictus och Kristus

Den 28 oktober 212 besegrade kejsar Konstantin sin medtävlare om kejsartronen, Maxentius, i slaget vid Ponte Milvio. Sin seger tillägnade han Kristus. Enligt legenden skulle han nämligen dagen före slaget ha sett ett kors i skyn och hört en röst säga: ”I detta tecken skall Du segra.” Hur det än må ha förhållit sig med synen i skyn, utfärdade Konstantin året därefter ett edikt enligt vilket Kristendomen blev en erkänd religion i Romarriket och inte längre fick utsättas för förföljelser. Dopet mottog Konstantin emellertid inte förrän på dödsbädden och Deus Sol Invictus följde honom livet igenom. Som exempel kan följande nämnas. På den triumfbåge han 315 lät resa över sin seger vid Ponte Milvio hyllade han Deus Sol Invictus.

Kort tid därefter gjorde han Solens dag – Dies Solis – till officiell vilodag i Romarriket. Fram till 325 hade han dessutom Deus Sol Invictus på sina officiella mynt. Elva år senare, 336, proklamerade den kristna kyrkan, med stöd av kejsar Konstantin, att Kristi födelse skulle firas just den 25 december, på Dies Natalis Sol Invicti – den obesegrade solens födelsedag.. Detta blev ursprunget till vårt julfirande. Exakt vilken dag den historiske Jesus föddes vet man däremot inte.

Peterskyrkan grundas – nekropolen går in i det fördolda

Rekonstruktion av några av de romerska kapellen

År 318 beslutade kejsar Konstantin att det över aposteln Petrus grav skulle resas en kolossal basilika. Företaget var inte helt oproblematiskt, då bygget av kyrkan dels krävde utslätande av Vatikankullen – Mons Vaticanus – dels förstörande både av resterna av Circus Vaticanus och av den nekropol som under de närmast föregående århundradena växt fram efter cirkusens norra sida. I synnerhet angreppet på nekropolen var besvärligt, då gravar var skyddade av romersk lag. Enligt en mycket spridd uppfattning levde dessutom de dödas andar – manes – kvar i omedelbar anslutning till graven. De anhöriga besökte dem, delade måltider med dem och firade dem under bestämda fester. Dessutom skyddades gravarna av speciella skyddsandar för gravar.

Konstantin löste problemet genom att endast hugga taken av de små kapellen och fylla igen dem. Själva kapellen med sina sarkofager och urnor bevarades därmed intakta. På samma sätt bevarades Petrus monument och de omkringliggande kristna gravarna. Under hela byggnadstiden hade dessutom de anhöriga möjlighet att besöka sina kära genom att nya portar och gångar bröts upp. Därefter skulle det dröja mer än 1600 år innan gravarna åter var möjliga att besöka.

Saracenernas plundring

Men när förstördes graven under nischen och när försvann Petri ben ? En hyoptes som framförts är att benen och jordgraven förstördes i samband med att Saracenerna 846 plundrade och skövlade Peterskyrkan. En händelse som i sin tur ledde till att Leo IV lät befästa området kring Peterskyrkan.

Att besöka nekropolen och Petri grav

Att besöka den romerska nekropolen och Petri grav är numera betydligt enklare än bara för något decennium sedan.  Man anmäler sig till Ufficio Scavi (man kan även förhandsanmäla via Internet), talar om på vilket språk man kan guidas och vilken tid som passar. Därefter placeras man in i lämplig grupp (max, 15 personer). Enda inskränkningarna är att det sammanlagda besöksantalet per dag är begränsat till 250 personer, att samtliga besökare måste vara över 15 år, samt inte besväras av fukt eller lida av exempelvis klaustrofobi. Dessutom måste Vatikanens klädkod accepteras (ingen shorts, kortkorta klänningar/kjolar eller bara axlar). Kostnad för besöket är 13 euro per person.

Litteratur

Brandt, Olle., Petrus grav och deckarhistorien om hans reliker. Signum. Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle. 8(2013), s 26-29

Magnusson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Wahlström & Widstrand 2001.

Zander, Pietro., La Necropoli Vaticana. Roma Sacra. Guide alla cittá eterna. Roma 2002

Kanske har någon gjort sig en tanke över varför Vatikanpalatset har en så märklig form. Två mer än 300 m långa flera våningar höga flyglar på var sida om en gård som förbinder det ursprungliga palatset med Innocentius VIII:s lustslott, Villa Belvedere.

En och annan kanske även funderat över funktionen hos den kolossala överbyggnaden på Bramantes exedra, Il Nicchione, och hos tornet, Torre dei Venti, placerat lite nedanför mitten på den östra flygeln.

Att denna märkliga byggnad har hämtat inspiration från antikens hästkapplöpningsbanor, cirkusarna, och att syftet var att understryka påvarnas krav på kejserlig värdighet, är det nog inte många som skulle kunna tänka sig. Dessutom skyms den ursprungliga tanken av två senare tillbyggnader, biblioteksflygeln (1587-98) och Braccio Nuovo (1822).

Påvarna gör anspråk på kejserlig värdighet

Från och med Gregorius den Store (590-604) hade påvarna gjort allt större anspråk på kejserlig värdighet, vid sidan av rollen som Kristi ställföreträdare. Från början hämtade man förebilden från den bysantinske kejsaren, därefter från Konstantin och slutligen, från mitten av 1400-talet, även från de hedniska kejsarna. Från slutet av 1400-talet igångsatte även påvarna, under slagordet Renovatio Imperi (Återställande av kejsarriket) och Renovatio Romae (Återställande av Rom) omfattande arbeten, vilka syftade till att återupprätta det romerska riket och staden Rom i kristen tappning. På det politiska planet sökte de samla västvärlden till korståg mot turkarna som 1453 erövrat Konstantinopel, återupprätta påvlig auktoritet i Kyrkostaten, samt utveckla påvehovet till det mest magnifika furstehovet i Europa, ett centrum för den europeiska politiken och diplomatin samt för det litterära och konstnärliga mecenatskapet.

Den kulturella verksamhet som kom att bedrivas i Rom från 1400-talet och framåt, fokuserade starkt på kejsartidens Rom, som på många plan kom att ses som förebild för påvarna och deras verksamhet. De påvliga processionerna omvandlades, med de antika triumftågen som förebild, till storslagna beridna korteger, så kallade cavalcate all´antichitá. Vid samma tid omvandlades den romerska karnevalen från en lokal, folklig företeelse till en magnifik, antikiserande ryttarfest vilken ansågs ha hämtat inspiration från antikens Ludi Apollinaris – spel till Apollons ära – vilka ursprungligen hållits på Circus Maximus.
Från och med Nikolaus V (1447-1455) tog påvarna på allvar i tu med att restaurera det kraftigt förfallna Rom. Inte minst satsades stora resurser på Vatikanpalatset – påvarnas permanenta bostad efter Avignontiden och den Stora Schismen (1309-1417).

Plan över Vatikanområdet visande Neros och Caligulas cirkus i relation till både den gamla och nya Peterskyrkan.

Påvarnas andra residens efter Lateranen

Vatikanpalatset går tillbaka till ett påveresidens som påven Symmachus (498-514) låtit uppföra invid Peterskyrkan sedan hans motståndare intagit Lateranen – påvarnas stadigvarande residens vid den här tiden.

Under medeltiden byggdes Vatikanresidenset ut och befästes flera gånger. Första gången under påven Leo IV som mellan 848 och 852 lät befästa området runt Vatikankullen och Peterskyrkan genom en kraftig mur (Mura leonine),3 km lång, 14 meter hög och försedd med 14 torn, för att på det viset skydda området från muslimska angreppet. Vidare utbyggnad av själva palatset skedde under påvarna Eugenius III (1145-1153), Innocentius III (1198-1216) och Nicolaus III (1277-1280).

Värdigt residens för caesarernas kristna efterföljare

Från och med Nikolaus V påbörjades ombyggnaden av Vatikanpalatset från medeltida borg till värdigt residens för caesarernas kristna efterföljare. Under Nikolaus pontifikat uppfördes den länga som kom att rymma den påvliga representationsbostaden. Sixtus IV (1471-1484) lät uppföra Sixtinska kapellet, Innocentius VIII anlade på en höjd drygt 300 meter norr om påveresidenset den första romerska villan sedan antiken, Villa Belvedere och Alexander VI slutligen. lät som avslutning på Nikolaus V:s länga uppföra ett kraftigt försvarstorn, Torre Borgia.

Cirkusen –ett kejsarattribut

I det fortsatta arbetet med Vatikanpalatset fick antikforskare såsom Flavio Biondo, Onofrio Panvinio och Pirro Ligorio ett avgörande inflytande genom sin upptäckt att cirkusarna på ett särskilt sätt var kopplade till kejsarens person; det var bara kejsaren som hade rätt att uppföra en cirkus, och under kejsartiden var som regel cirkusar kopplade till kejsarens residens. Som exempel lyfte de fram Cirkus Maximus och kejsarpalatset på Palatinen, Maxentius anläggning på Via Appia (då kallad Circus Caracalla) , kejsarpalatset med med åtföljande hippodrom i Konstantinopel samt Caligulas och Neros cirkus vilken varit belägen alldeles intill Peterskyrkan och påvarnas nya residens.

Den förste påve som påbörjade arbetet med att förvandla Vatikanen till ett kejsarresidens, komplett med cirkus, var Julius II (1503-1513). Den lösning Julius arkitekt, Donato Bramante (1444-1514), presenterade var att koppla samman påvepalatset och Villa Belvedere genom ett par längor flankerande en långsmal gård som skulle föra tankarna till antikens cirkusar och som i terrasser höjde sig mot Villa Belvedere. Att förverkliga Julius II:s och Bramantes projekt tog nära etthundra år.

Teatro del Belverede

Nästa etapp blev en teaterliknande läktare – Teatro del Belvedere – vilken uppfördes på palatssidan och som även innehöll nischer i vilka antika byster placerats.

Il Nicchione

Pirro Ligorios mäktiga Il Nicchione.

På Belvedere-sidan hade Bramante placerat en exedra. Denna exedra krönte Pius IV:s arkitekt, Pirro Ligorio, 1560, med en mäktig överbyggnad – Il Nicchione. Inspirationen hämtades från de grandiosa överbyggnaderna på kejsartidens circusar: Porta Pompae och Porta Triumphalis, vilka spelade en central roll i ceremonierna runt själva tävlingarna, inte minst i samband med det triumftåg som alltid inledde tävlingarna.

Torre dei Venti

Ett tjugutal år senare lät Gregorius XIII sin arkitekt Ottavio Mascherino, ungefär på mitten av den östra längan, uppföra ett torn, Torre dei Venti, med en makerad balkong vettande ut mot cortilien. Inspiration till denna balkong hade hämtats från de antika cirkusarnas kejsarloge, på latin Pulvinar, på grekiska Kathisma.

Ursprungligen betecknade Pulvinar/Kathisma en plats reserverad för gudarna och då kejsaren kom att använda samma beteckning på sin loge underströks på detta sätt kejsarämbetets gudomliga förankring. Gregorius syfte med att låta uppföra en kejsarloge var att ytterligare understryka kopplingen mellan kejsaren och de romerska kejsarna, samt dessutom visa på påvens roll som ställföreträdare för Kristus – den himmelske kejsaren.

Renässansens storslagna ryttarfester

Trots intresset för de gamla cirkusarna, saknades emellertid helt intresse för att återupprätta antikens körtävlingar, trots att man genom forskarnas arbeten hade goda kunskaper om dessa tävlingar och deras roll i den romerska statskulten. I stället kom Cortilie del Belvedere från Julius II:s tid och åtskilliga decennier framåt att användas för renässansens storslagna ryttarspel, vilka hämtade inspiration från såväl antiken som från den Iberiska halvön. Den praktfullaste, mest påkostade och mest berömda av alla dessa ryttarfester var det tornerspel som ägde rum på Cortilie del Belvedere 1565 med anledning av giftermålet mellan Pius IV:s systerson, Annibale Altemps och Ortensia Borromeo, syster till kardinalen Carlo Borromeo.

Emellertid blev detta även sista gången ett ryttarspel uppfördes på Cortilie del Belvedere. Rykten finns emellertid som gör gällande att nuvarande påven, Franciscus I, har planer på att ånyo iscensätta ett tornerspel på den anrika gamla banan.

Pius V och hans kamp mot antiken

1566 – ett år efter tornerspelet – valdes till påve den asketiske kardinalen och storinkvisitorn Michele Ghislieri, som tog namnet Pius V(1566-1572). En av hans första åtgärder som påve var att totalförbjuda tornerspel och tjurfäktningar på Cortilie del Belvedere. Dessutom lät han ta bort de antika skulpturerna från nischerna på Teatro del Belvedere. Några år senare inskred han därtill med skärpa mot den kände antikforskaren Onofrio Panvinio. Av brev från kardinal Bonelli till det påvliga sändebudet Giovanni Antonio Facchinetti, framgår att Pius förbjudit dels nytryck av Panvinios redan publicerade verk, dels publicering av de verk som vid Panvinios död 1569 förelåg i manuskript.

Litteratur i urval

Ackerman, J.S., The Cortilie del Belvedere. (Studi e documenti per la storia del Palazzo Apostilico Vaticano). Biblioteca Apostolica Vaticanano 1954

Courtright, N., The Papacy and the art of reform in the sixteenth century Rome. Gregory XIII:s Tower of the Winds in the Vatican. Cambridge University Press 2003

Humphrey, J.H., Roman Circuses. Areas for Chariot Races. Berkeley 1986

I början av maj 1981 var jag i Vatikanbiblioteket för första gången ; material skulle insamlas för ett planerat arbete om freskerna i Alexander VI:s våning, Appartamento Borgia.

Att man utomlands ofta har svårt att skilja på Schweiz och Sverige är ett allmänt känt faktum. Så var det även i Vatikanen. Man uppfattade att jag kom från Schweiz och den 6 maj blev jag inbjuden till den ceremoni där de nyantagna rekryterna svor påven trohet och lovade att om så krävdes, offra livet för honom.
En dryg vecka senare, den 13 maj, blev trohetseden allvar, då påven Johannes Paulus II under audiensen på Petersplatsen blev utsatt för mordförsök från den turkiske terroristen Mehmet Ali Agca . Endast genom ett rådigt ingripande från kommendanten för Schweizergardet, Alois Estermann, kunde hans liv räddas.
Men varför vaktas påven av just schweizare?

Kyrkan och det militära

Från början var de kristna pacifister. Sedan Kristendomen i slutet av 300-talet blivit romersk stadsreligion försköts ståndpunkten successivt mot allt större tolerans för det militära. Från och med upprättandet av Kyrkostaten i mitten av 700-talet började dessutom påvarna att ingå allianser med olika världsliga makthavare; langobarder, franker, normander, för att på det viset få tillgång till deras militära resurser och beskydd. Den epoken tog slut 1049 då påven Leo IX lät upprätta den påvliga armén. Fram till upphävandet av Kyrkosten 1870 kom denna armé i princip att bestå av samtliga vapenslag och att stå under befäl av den påvlige generalkapienen (Capitano generale della Chiesa). Åtminstone från slutet av 1400-talet och framåt rekryterades denne generalkapten som regel bland påvens närmaste släktingar.

Schweiz börjar exportera legosoldater

Under senmedeltiden var Schweiz ett fattigt land. Många unga män sökte därför lyckan som legosoldater i andra stater. De blev snabbt uppskattade för sin lojalitet och stridsduglighet, Följaktligen kom många av Europas furstar att under 1400-talet låta upprätta Schweizergarden. 1479 upprättade påven Sixtus IV som en av de första kontrakt med det Schweiziska förbundet just angående ett påvligt livgarde med Schweizare. Under de följande påvarna kom denna tanke att få stå tillbaka. 1485 lät påven Innocentius VIII i stället grunda ett livregemente till häst; la Guardia dei Cavalleggieri, bestående av unga adelsmän från Kyrkostaten. Den spanske Alexander VI och hans son Cesare, kom att omge sig med ett spanskt livgarde.

Julius II – det påvliga Schweizergardets skapare

Först under Julius II återupptogs planerna på ett schweiziskt, påvligt livgarde. Förutom att Julius II var systerson till den tidigare nämnde Sixtus IV, hade han redan som kardinal haft tillfälle att lära känna de schweiziska soldaterna, Första gången 1472-73 då han var biskop av Lausanne. Andra gången 1494/95 då han på fransk sida deltog i fälttåget mot Kungariket Neapel, ett fälttåg i vilket även schweiziska legosoldater deltog.
1505 förnyade Julius II kontraktet med det Schweiziska förbundet och den 22 januari 1506 marscherade150 unga schweizare under befäl av kapten Kaspar von Silenen in i Rom.

Både livgarde och stridande enhet inom påvliga armén

Medan livgardet till häst, la Guardia dei Cavalleggieri, helt fokuserade på rollen som påvligt livgarde, kom Schweizergardet både att tjänstgöra som påvligt livgarde och som stridande enhet inom den påvliga armén. Redan samma år som de gått i påvlig tjänst fick de följa Julius på hans fälttåg mot Bologna. 1512 lät Julius kalla in än fler schweizare som under befäl av kardinal Matthäus Schinner skickades i fält mot fransmännen som invaderat den italienska halvön. Femtionio år senare, 1571, deltog en avdelning av det påvliga Schweizergardet i slaget vid Lepanto – det stora slaget mellan å ena sidan den påvliga-kejserliga-venezianska flottan och å andra sidan den turkiska flottan – som livvakter åt det påvlige befälhavaren, Marcantonio Colonna.

Schweizergardets elddop – Sacco di Roma

Sacco di Roma av Johannes Lingelbach

Sitt verkliga elddop som påvligt livgarde kom Schweizergardet emellertid att få under Sacco di Roma, Roms skövling, då kejsar Karl V:s tyska och spanska legoknektar löpte amok och mellan den 6 och 13 maj 1527 skövlade, brände och plundrade den påvliga huvudstaden. Av Roms då 85000 innevånare överlevde endast hälften massakern Att påven Clemens VII själv överlevde och redan på massakerns första dag, den 6 maj, kunde sätta sig i säkerhet i Castel Sant´Angelo hade han att tacka sina 189 Schweizergardister, som under hårda strider möjliggjorde för honom att fly genom den så kallade Passetto – förbindelsegången mellan Vatikanen och Castel Sant´Angelo. . Av gardisterna överlevde endast 42 man. Det är denna händelse som ligger till grund för att de nya rekryterna, just den 6 maj, svär påven trohet.

Några lugna århundraden

Under de följande århundradena kunde Schweizergardet emellertid fokusera på rollen som mer ceremoniella påvliga livvakter. I likhet med la Guardia dei Cavalleggeri och de under 1500-talet tillkomna tjänstgjorde de under alla de ceremonier och korteger som präglade livet i den påvliga huvudstaden, samt följde påven på resor runt om i Kyrkostaten och så småningom även till det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo, invid Albanersjön.

En känd profil i Rom – Schweizergardisten Giovanni Alto

En av de mer kända gestalterna i det tidiga 1600-talets Rom var schweizergardisten Hans Gros, mer känd som Giovanni Alto. På ett kopparstick av Francesco Villamena avbildas Giovanni Alto i en uniform starkt påminnande om gardets nuvarande uniform och mot ett panorama där man samlat Roms vid tiden mest kända monument Att man valt att avbilda Giovanni Alto tillsammans med dessa monument och dessutom pekande ut över dem, var inte någon tillfällighet. Förutom officer vid Schweizergardet var han nämligen också arkeolog, samt en ofta anlitad ciceron för betydande ”oltremontanti”. Dvs för gäster från länderna norr om alperna.

Napoleon upplöser de påvliga livgardena

Franska revolutionen och Napoleonkrigen blev en turbulent tid för det påvliga Schweizetgardet. I början av februari 1798 intog den franska revolutionsarmén, som sedan 1796 under ledning av generalen Napoleon Bonaparte segrande dragit genom halvöns olika stater, Rom. Omgående upplöstes de påvliga livgardena, så väl livgardet till häst som Schweizergardet. Därefter berövades påven sin världsliga makt och sändes som fånge till Frankrike. Konst och arkivalier exproprierades och slutligen utropades den Romerska Republiken.

Återupprättade

I början av april 1800, höll den nye påven, Pius VII, sitt intog i Rom. En av hans första åtgärder var att återupprätta livgarden; Schweizergardet och livgardet till häst som bytte namn till Guardia Nobile – adelsgardet. Att kunna upprätta sina livgarden såg Pius som en stor seger över Napoleon och den Franska Revolutionen.

Kyrkostaten faller – den påvliga armén läggs ner

1800-talet var en ytterst turbulent tid i påvedömets historia under vilken man hade att kämpa både mot olika former av liberalism, samt mot den italienska enhetsrörelsen – il Risorgimento. Självfallet fick detta konsekvenser även för Schweizergardet. Under oroligheterna 1848, som så småningom ledde över till bildade av Giuseppe Mazzinis romerska republik 1849, lyckades man stoppa en uppretad mobb från att storma Quirinalpalatset – påvens residens i egenskap av kung av Kyrkostaten. Detta var första gången sedan slaget vid Lepanto 1571 som gardet varit i regelrätt strid.

Den 20 september 1870 tågade så slutligen kungen av Savoyens trupper in i Rom. Därmed föll den påvliga huvudstaden och den mer än tusenåriga Kyrkostaten upphörde att existera. Påven låste in sig i Vatikanen, där han kom att sitta tills de så kallade Lateranfördragen slöts med Benito Mussolini.
I och med Kyrkostatens fall upplöstes den påvliga armén. Kvar för påvens personliga skydd och för ceremoniell tjänstgöring blev Schweizergardet och adelsgardet samt de under 1800-talet grundade Palatsgardet och påvliga gendarmeriet.

Schweizergardisterna – Vatikanstatens officiella milis

Den 11 februari 1929 slöts Lateranfördragen mellan påvens representat, Kardinal Pietro Gasparri och Benito Mussolini. Därmed upprättades Vatikanstaten och påven blev åter suverän monark. Samtidigt beslutades att Schweizergardet, omfattande 150 man, skulle bli den nya statens officiella milis. Under Andra världskriget lät påven Pius XII utöka gardet till 300 man.

Schweizergardet – enda överlevaren bland de påvliga gardena.

I Andra Vatikankonciliets (1962-1965) kölvatten lät påven Pauls VI 1968 genomföra en del genomgripande reformer av det påvliga hovet, som samtidigt omvandlades till påvligt hushåll. En av de förändringarna var att det påvliga livgardet till häst – adelsgardet – bytte namn till hedersgardet – Guardia d´Onore. Två år senare, genom ett brev till statssekreteraren kardinal Jean-Marie Villot, daterat den 14 september beslutade Paulus VI dessutom att upplösa samtliga Vatikanstatens militära garden med undantag för Schweizergardet. Därmed blev Schweizergardet ensamt ansvarig för påvens beskydd och säkerheten i det påvliga palatset.

Men det var allmänt känt att de klarat sig undan Paulus VI gardesslakt endast tack vare sin stora popularitet hos allmänheten och turisterna i synnerhet. Ytterligare ett hot mot gardet under den här antimilitaristiska tiden, var att ingen seriöst kunde tänka sig ett väpnat angrepp mot påvens person. Följaktligen var det svårt att rekrytera unga män till gardet. Detta har senare förändrats helt.

Schweizergardet i dag

Dagens Schweizergarde består av sammanlagt 109 man, uppdelade på tre skvadroner; en tyskspråkig, en franskspråkig och blandspråkig (italienska och ladino). Vidare är gardet uppdelat i 77 meniga – hillebardiärer – och 32 officerare; en kommendant en överstelöjtnant – tillika utbildningschef, en major, två kaptener, en fältväbel – tillika fanbärare, fem sergeanter, tio korpraler och tio vicekorpraler. Högste chef är som under tidigare århundraden kommendanten, som har överstes grad, och utses av påven personligen.

För att antas som gardist måste man vara schweizisk medborgare (även neutraliserad schweizare går bra, något som bevisas av Dhani Bachmann), av manligt kön och praktiserande katolik. Vidare måste man ha genomgått schweizisk militär grundutbildning och treårig högskole- eller yrkesutbildning, vara högst 30 år, ogift och minimum 174 cm. Som gardist skriver man på för en tjänstgöringstid av minimum två år. Denna kan dock förlängas. Under sin tid i Rom skall gardisten genomgå en fem veckor lång rekrytutbildning samt studera italienska. På fritiden finns rika tillfällen att praktisera sport eller delta i Roms rika kulturliv.
Officerarna däremot, är schweiziska yrkesmilitärer eller poliser. De kan även vara gifta samt bor i lägenheter i Vatikanstaten. De meniga gardisterna bor på logement. En skillnad mellan meniga och officerare är dessutom att medan meniga alltid bär renässansdräkt, bär officerarna den klassiska dräkten endast under parad.

Uniform i familjen de´Medicis färger

Rafaels Heliodorus

En allmän uppfattning är att gardets vackra randiga paraduniformer i rött, blått och gult är designade av Michelangelo. För detta påstående saknas emellertid belägg. De tidigaste avbildningarna av påvliga Schweizergardister är från 1512 respektive 1514 och finns i Sala dell´Elliodoro i de såkallade Rafaels Stanzer;. de privata rum i Vatikanen som Rafael smyckade på Julius II:s uppdrag. På den äldsta avbildningen; Hellidorus fördrivande ur Jerusalems tempel, ses Julius II som åskådare till vänster på bilden ovan, omgiven av sina Schweizare. På denna bild bär de en sorts mörkblåa kjolliknande dräkter som var vanliga under tidigt 1500-tal. Även på nästa bild; Mässan i Bolsena, ses till höger på bilden inte bara Julius II själv, utan även hans schweizare. Även här bär de samma typ av dräkter. Denna gång randiga.

Mässan i Bolsena

Dräkter, starkt påminnande om dem gardisterna bär i nutid, och i familjen Medicis färger, finns för första gången belagda på avbildningen av Sixtus V:s Possesso i Salone Sistino, Biblioteca Apostolica Vaticana, utförda cirka 1589. Att gardisterna bär just familjen Medicis färger kommer sig av att Clemens VII, som de genom sin heroiska insats under Sacco di Roma 1527, räddade undan Karl V:s .knektar, tillhörde just familjen Medici. Men vem har då ritat dräkterna?   Vem som ritade de ursprungliga dräkterna vet man inte. De dräkter som bärs av nuvarande gardet är designade av kommendanten Jules Repond (1910-1921) med utgångspunkt från tidigare uniformer.

Vid stor parad bär gardisterna dessutom harnesk samt hjälm, en så kallad morion, smyckad med Julius II:s vapen och röda plymer. Kommendanten däremot, bär vita plymer och mörkröd dräkt. Överstelöjtnanten, majoren och kaptenerna, bär vinröda plymer. Dräkten är emellertid på samma sätt som för gardister och lägre befäl, randig.
Förutom de randiga dräkterna bär gardisterna även en daglig, blå dräkt. Officerarna däremot, saknar daglig dräkt, då de endast bär historisk dräkt i samband med stor parad.

Schweizergardets flagga

Fana

Schweizergardets fana består av ett stort schweiziskt kors. I första och fjärde fältet finns den regerande påvens respektive Julius II:s vapen. I andra och tredje fältet finns familjen Medicis färger – rött blått och gult. I mitten finns den aktuelle gardeskommendantens vapen inringat av en lagerkrans.

Vapen

De vapen gardisterna bär är såväl traditionella, historiska vapen exempelvis svärd och hillebard, som moderna vapen exempelvis GIG Sauer P 220, Glock 19, Heckler & Koch MP5, SIG SG 550, SIG SG 552. Efter Mehmet Ali Agca angrepp på påven Johannes-Paulus II den 13 maj 1981, har man dessutom antiterroristutbildning.

Litteratur

Alvarez,D., The Pope´s Soldiers. A Military History of the Modern Vatican. University Press of Kansas 2011

Campbell, D.R. Schiner, Matthäus. New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Vol. 12. Washington DC 2003, s 736-737

Fastiggi, E. Mc Shane, D., Swiss Guards. New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Vol.13. Washington DC 2003, , s 642-644

Morelli,G., La Guardia Svizzera Pontificia. 500 anni di storia, arte, vita. Cittá del Vaticano 2006
www.catholicherald.co.uk/news/2014/12/04/The commander of the swissgard.

Schweizergardet har även egen hemsida: www.guardiasvizzera.va. Dessutom kan man följa dem på Facebook; Guardia Svizzera Pontificia.

Det som följer nedan är den första delen i ett porträtt om kejsar Augustus, eller Octavianus som han egentligen hette. I den första delen av det här historiska porträttet så behandlar vi Octavianus väg till makten. Från mordet på Julius Caesar till den stunden då Octavianus tar makten i Roms senat och blir det Romerska Imperiets allra första kejsare.

Det är år 44 före Kristus. Roms diktator Julius Caesar har blivit brutalt mördad av en sammansvärjning av andra romerska politiker. Det är en orolig tid i Rom och imperiet står utan ledare. Stridigheter mellan mäktiga män uppstår och blodiga strider får avgöra vem som ska leda riket. Ur stridens rök vandrar en ensam gestalt ut. Gaius Octavianus, mer känd som Augustus, blir där och då Roms allra första kejsare.

Föddes in i en mäktig släkt

Den 23 september 63 f.kr. föds Gaius Octavianus Thurinus i Rom. När pojken bara var fyra år så dör hans far. Octavius är ingen fattig pojke, hans familj är rik och respekterad. Octavius har många kända och mäktiga släktingar. Hans mor Atia var systerdotter till en viss Julius Caesar.

I ung ålder efter faderns död blir Gaius Octavianus adopterade av Julius Caesar. Pojken och diktatorn får en nära relation och när Octavianus blir myndig skriver Caesar in honom som arvinge i sitt testamente. På många sätt blev pojken som en son till Caesar.

När Julius Caesar blir mördad är Octavianus knappt tjugo år. Plötsligt hade han förlorat sin största förebild och mentor.

Rustar för hämnd

Staty av Augustus

Vid tidpunkten av för Julius Caesars död så studerar Octavianus och genomgår en militär utbildning. Eftersom Octavianus stod Caesar så när så förstod han att Rom inte var en säker plats, men trots det avvisade han råden om att ta tillflykt till Makedonien. Istället bestämde han sig för att utkräva sitt arv från Caesar, både ekonomiskt och politiskt.

Octavianus hade inga större problem att bli välkomnad bland Caesars trupper. Tillsammans med Caesars armé marscherade han sedan mot Rom. Väl i Rom så upptäckte Octavianus att Caesars kollega Marcus Antonius befann sig i en vapenvila (en väldigt spänd sådan) med diktatorns mördare.

Marcus Antonius hade ett stort stöd bland folket som var lojala mot Caesar. Men trots det kunde Octavianus ta rollen som ledare för den Caesar-lojala gruppen.

Medan Marcus Antonius spenderade all sin tid i Roms senat och försökte förhandla till sig själv fördelar så lade Octavianus all sin tid till att rusta en armé. Han lyckades locka över stora delar av Marcus Antonius armé till sin egen. Det dröjde inte länge innan Marcus Antonius insåg faran att stanna i Rom och flydde till Gallien.

Konflikten med Antonius

Det finns flera namn som återkommer i den här soppan förutom Octavianus och Marcus Antonius. Vi har Caesars vän Brutus, som senare spelade en viktig del i mordet, men också senatorn Cicero.




Vid tidpunkten vi nu kommit fram till, år 43 f.kr., pågår stridigheter på många olika platser mellan de här mäktiga männen. Alla är ute efter makten i Rom.

Octavianus ingår något oväntat en allians med Cicero, som tidigare varit Caesars ärkemotståndare. Vi den här tiden får han också tack vare detta en plats i Roms senat. Till slut besegrade den nya alliansen Marcus Antonius och den senare tvingades fly.

Efter den här segern sker interna meningsskiljaktigheter i alliansen och det börjar knaka i fogarna. Octavianus tar sin armé och beger sig av. När han inte får de belöningar som han anser sig blivit lovad av senaten tågar Octavianus återigen mot Rom och blir då utmålad som en fiende till staten. Detta drogs sedermera tillbaka och när Octavianus tågade in i Rom mötte han inget motstånd. Samtidigt ingår Marcus Antonius en allians med Lepidus, en annan som stödde Caesar.

Det andra triumviratet

Nu börjar den här historien bli något krånglig. Octavianus ingick i slutet av år 43 f.kr. ett förbund med Marcus Antonius och Lepidus. Tillsammans lyckas de skaffa och garanteras diktatoriska befogenheter i Rom de kommande fem åren. Detta förbund kallas det andra triumviratet.

Det som följer är en blodig hämnd mot senaten. Senatorer ifråntas sina egendomar och tvingas fly. Misslyckas de med detta så dödas de. Men Octavianus hade inte bara hämnd i sikte. Han utnyttjade den osäkra situationen till att röja undan personer som han misstänkte kunde stå i vägen för honom längre fram.




Octavianus och Antonius nästa mål var att döda Brutus och Cassius, två stora fiender till Caesar. Dessa herrar hade samlat sina arméer i Grekland. De gick segrande ur striden och Brutus och Cassius tvingades till självmord.

Efter segern delades makten över det romerska imperiet upp mellan Octavianus och Antonius. Medan Antonius ingår i ett förbund med drottning Kleopatra i Egypten (som tidigare var Caesars älskarinna) medan Octavianus stannar kvar i sina provinser i Italien.

Inbördeskriget

Byst av Marcus Antonius

De båda generalerna fortsätter att bygga upp sina arméer på varsitt håll. De vet tveklöst om att en uppgörelse dem emellan kommer att bli oundviklig. Båda strider på varsitt håll de närmsta åren och tar viktiga segrar.

Men så kommer dagen då de två jättarna bestämmer sig för att göra upp. Rom kan inte styras av båda och Octavianus tänker inte ge sig utan strid. Octavianus drar igång en politisk kampanj där Marcus Antonius ska framstå som en skurk medan Octavianus är den bättre sidan av myntet. Bland annat lovade han det romerska folket att inbördeskriget kunde ta slut. Det gällde bara att Antonius lade ner sina vapen, då skulle Octavianus göra detsamma. Men Marcus Antonius vägrade.




År 31 f.kr. efter långa men framgångsrika segrar så landstiger Octavianus i Egypten. Efter långa strider väljer både Marcus Antonius och Kleopatra att ta självmord. Kleopatras öde är omskrivet av många och hennes roll i den här historien är viktig, även om den artikeln valt att inte fokusera på henne. Men Kleopatra påstår att hennes son, Caesarion, är Caesars son och arvinge. Octavianus ska enligt historien ha sagt ”Två Caesar är en en för mycket” och sedan avrättat pojken. Octavianus kunde riskera att någon kunde ifrågasätta hans egen plats som Caesars arvinge.

Två Caesar är en för mycket.

Augustus föds

Åren av inbördeskrig var över och Octavianus återvände till Rom. Han blev tillsammans med vapendragaren Agrippa utnämnd till konsuler av senaten. Octavianus utnyttjade faktumet att många såg honom som rikets räddare. Men istället för att göra anspråk på makten så sa Octavianus till den samlade senaten att han ämnade att dra sig tillbaka till privatlivet. Efter övertalningar gick han dock med på att ta regeringsansvar för flera stora provinser i det romerska imperiet. Återstående provinser skulle styras av senaten. Men eftersom majoriteten av Roms arméer befann sig i de provinser som Octavianus skulle styra så innebar det i praktiken att han fick makten över Roms armé. Tre dagar senare gav senaten honom namnet Augustus, ”den gudomligt upphöjde”.

År 27 f.Kr, fick Augustus konsulmakt. Han utnämndes även till imperator, vilket innebar att han erkändes obegränsad makt både beslut inrikes och utrikes. Augustus hade plötsligt blivit Roms första kejsare.