Det här är del två av tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 1 här och del 3 här. 

De påvar som efterträdde Sixtus IV under 1400-talets sista decennier, var nöjda med Sixtinska kapellets konstnärliga utformning och ägnade sig i stället åt andra projekt. Innocentius VIII (1484-1492) lät bygga Villa Belvedere, den första romerska villan sedan antiken, samt Villa la Magliana – det första påvliga jaktslottet, beläget i Magliana Vecchia på vägen ut mot Fiumicino. Alexander VI (1492-1503) lät Pinturicchioo och hans verkstad utsmycka den första påvliga representationsvåningen – Appartamento Borgia. Alexanders omedelbara efterträdare, Pius III, levde endast en månad och hann följaktligen inte påbörja några projekt. Ett år före sitt val till påve hade han emellertid gett Pinturicchio i uppdrag att utsmycka biblioteket i katedralen i Siena med en serie fresker hyllande hans morbror, påven Pius II.

Julius II

Pius III efterträddes av kardinalen Giuliano della Rovere, brorson till Sixtus IV, som tog namnet Julius II (1503-1513).

Julius II av Raffael

Julius har vi redan tidigare mött i ett par artiklar. Det var Julius som gav sin arkitekt Donato Bramante i uppdrag att omvandla Vatikanpalatset till ett påvligt kejsarresidens och det var Julius som grundade Schweizergardet.
Sin kyrka och sin Kyrkostat styrde Julius med järnhand. För att hålla fienderna – framför allt då Frankrike – utanför den italienska halvön förde Julius ett flertal krig, där han ofta själv fungerade som befälhavare. God hjälp i sitt styre hade han av dottern Felice della Rovere , som bland annat under två år var hans sändebud hos den franska drottningen, Anne av Bretagne.

Som mecenat var Julius en av kyrkans absolut främsta genom tiderna. Förutom vad som redan nämnts kan som exempel lyftas fram att han redan i samband med sitt val lät flytta sin personliga samling av antik skulptur från sitt kardinalpalats till Villa Belvedere – därmed lade han grunden till de framtida Vatikanmuseerna – att han 1506 gav Donato Bramante i uppdrag att projektera den nya Peterskyrkan, att han 1510 kontrakterade den unge konstnären på modet, Rafael, för att smycka den nya representationsvåning i Vatikanen – Stanze di Raffaelo, samt att han 1505 lät kalla tidens ledande skulptör, florentinaren Michelangelo (1475-1564), till Rom för att skapa honom ett makalöst gravmonument, tänkt att innehålla över fyrtio figurer, och som skulle ha sin plats i den nygrundade Peterskyrkan.

Mänsklighetens fornhistoria under Guds ledning

Julius mest kända konstprojekt är emellertid Michelangelos tak i Sixtinska kapellet.
Redan från början hade det varit byggnadstekniska problem med Sixtinska kapellet. Det ojämna underlaget resulterade i spänningar i byggnaden som i sin tur ledde till sprickor och hot om ras. Mindre jordbävningar förbättrade inte heller situationen.

När Julius II tillträdde som påve var Pier Matteo d´Amelias vackra stjärnhimmel i det närmaste en ruin. Till att börja med sökte Julius rädda taket genom att låta dra en kedja över första valvet, men så småningom insåg han att taket måste underkastas en grundlig restaurering och ommålning. Det program Julius hade tänkt sig var de tolv apostlarna placerade på troner och i stället för stjärnhimmelen antikiserande dekorationsmåleri av den typ som i Rom varit omåttligt populär sedan slutet av 1400-talet och som gick under namnet grotesker.

Porträtt av Michelangelo

Uppdraget att förvandla taket gick 1508 till Michelangelo, som emellertid till att börja med ställde sig avvisande. För det första såg han sig som enbart skulptör, trots att han i sin ungdom gått i målerilära hos Domenico Ghirlandaio – en av de mästare som på Sixtus IV:s uppdrag arbetade med Sixtinska kapellets väggfresker. För det andra ansåg han att det av Julius föreslagna programmet var allt för intetsägande för det gigantiska taket (500^m2). Slutligen gick han med på att åta sig uppdraget mot löfte att själv få utarbeta programmet. Michelangelo var nämligen inte, som huvuddelen av tidens konstnärer, mer en hantverkare, utan hade även en intellektuell skolning från familjen de´Medicis platonska akademi i Florens.

Det nya programmet kom att fokusera på mänsklighetens tillstånd före det Nya förbundet genom Jesus Kristus, och räknas som världens största takfresk.

Michelangelo ersatte 1400-talets stjärnhimmel med en monumental, fiktiv arkitektur befolkad av ett väldigt uppbåd av gestalter.

I lunettfältet ovanför fönstren samt i de triangelformade fälten – le vele – ovanför lunetterna, avbildas Jesu anfäder från Abraham och fram till Josef (de första anfäderna Abraham, Isak, Jakob, Juda förstördes i samband med att Michelangelo målade Yttersta domen). Framställningen bygger på Matteus 1, men det finns betydande skillnader gentemot evangeliet. Samtliga anfäder återges som barn, tillsammans med sina föräldrar, alltså inte bara med med sina fäder utan även med respektive moder. I Matteus ett nämns endast fem kvinnor; Tamar, Rahab, Batseba och Maria, medan i Sixtinska kapellet samtliga mödrar finns återgivna.

Vy över Sixitinska kappellets tak

I de fyra pendentivfälten, två på altarväggen och två på ingångsväggen, återges gammaltestamentliga episoder med betydelse i frälsningshistorien. Moses kopparorm, en prefiguration av den korsfäste Jesus. Straffandet av fursten Haman som tänkt utrota judarna ur Perserriket. Den judiska kvinnan Judit dödande den assyriske befälhavaren Holofernes. , samt slutligen den unge David – av samma släkt som den väntade Messias – dödande filisteernas kämpe Goliat. I mindre fält, belägna mellan de triangelformade fälten – le vele– och den mäktiga takgesims som omramar valvhjässan, finns tolv parvis kopplade, antitetiskt ställda, nakna, bronserade ynglingar med ett bukranion i form av en gumseskalle emellan sig. Medan bukraniorna under antiken ofta var placerade på byggnader relaterade till offer och följaktligen kunde ses som prefigurationer av Kristi slutgiltiga offer, vet man inte vad de bronserade ynglingar symboliserar. Ett förslag som framförts är att de skall symbolisera den guldålder (tid i mänsklighetens begynnelse då allt forntid då allt var fred, harmoni, stabilitet och välstånd) humanisterna hoppades skulle återvända med Julius II:s pontifikat..

Den dominerande motivkretsen i fältet mellan lunetterna och takgesimsen är emellertid sju profeter och fem sibyllor, samtliga placerade på magnifika, antikiserande, fingerade marmortroner. Medan profeterna förberedde det judiska folket för den slutliga uppenbarelsen genom Jesus Kristus, fullföljde sibyllorna samma uppgift bland de hediska folken. På sydväggen (Moseväggen) återges Jeremiah, Persia, Hezekiel, Erithreal och Joel. På nordväggen (Kristusväggen) återges Libica, Daniel, Cumana, Jesaia och Delphica.

Bland profeterna betonas särskilt Jona, placerad på altarväggen och Zaccharias, placerad på ingångsväggen.
Medan Jonas placering rakt ovanför altaret förklarads av att han förebådade Kristi död och uppståndelse enligt Jesu egna ord: ”Ty liksom Jona tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.” (Matteus 12:40). Profeten Zacharias placering på ingångsväggen anses motiverad av berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem: ”Detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profen (Zacharias). Som sade; Se din konung kommer till dig saktmodig ridande på en åsna.”(Matteus 21:5)

I valvhjässan slutligen, återges skapelseberättelsen, syndafallet och några centrala episoder ur Noaks liv. Berättelsen börjar vid altarväggen:

Gud skiljer ljus och mörker.

Gud skiljer ljus och mörker

Gud skapar sol och måne.

Gud skapar solen, månen och jorden

Gud skiljer på vatten och land.

Gud skiljer vatten och land

Gud skapar Adam. Observera att Eva samt hennes och Adams ättlingar, preexistenta finns med under Guds väldiga, röda mantel.

Gud skapar Adam

Gud skapar Eva ur Adams revben.

Gud skapar Eva ur Adams revben.

Syndafallet.

Syndafallet

Observera att ormen har kvinnoansikte och långt, svallande rött hår. Detta är en framställning av Lilith, enligt judisk mytologi Adams första hustru, som i motsatts till sin efterträderska Eva ,var skapad ur lera av Gud, och begåvad med fri vilja på samma sätt som Adam. När hon på många olika sätt vägrade lyda Adams order ersattes hon av Eva och blev hämndlysten.

Noak frambär blodsoffer till Herren.

Noaks offer

Bland offerdjuren märks inte bara får och nötkreatur, de klassiska judiska offerdjuren, utan även en häst, ett djur som inte tillhörde de judiska offerdjuren,´ men som förekom i de antika kulturerna. Därmed blir Noaks offer en symbol för alla den gamla världens blodiga offer och till en prefiguration för Jesu slutgiltiga offer.

Syndafloden.

Syndafloden

Anmärkningsvärt är att Michelangelos framställning av syndafloden helt skiljer sig från den traditionella framställningen med både djur och människor. I Sixtinska kapellets finns endast ett djur med, en åsna. Nedtonandet av djuren har förklarats med att syndafloden och de som räddades där, skall ses som en prefiguration av dopet, ett sakrament reserverat för människor. Märkligt är även att Noaks offer placerats före syndafloden. I Genesis ägde offrandet rum efter det att Noak och hans familj räddats undan den stora floden.

Noaks berusning efter att som den första någonsin ha tillverkat och druckit vin.

Fem av de sammanlagt nio scenerna ur Genesis (Skiljandet av ljus och mörker, skiljandet av land och vatten, Evas skapelse, Noaks offer samt Noaks fylla) omramas av fyra nakna ynglingar, ignudi, vars muskulösa överkroppar anses inspirerade av torso di Belvedere, fragment av en grekisk skultur som i början av 1500-talet ägdes av Michelangelos gode vän, skulptören Andrea del Bregno, men kort tid senare kom att ingå i de påvliga samlingarna i Villa Belvedere. Ynglingarna är placerade på en sorts piedestaler och håller emellan sig förgyllda medaljonger med motiv ur Gamla Testamentet. Till Skiljandet av ljus och mörker har kopplats Abrahams beredskap att offra Isak, Elias uppstigande till himmelen i en gyllene vagn. Till skiljandet av land och vatten har kopplats Absalon fångas i ett träd och dödas av sin fars trupper. Den andra medaljongen är av någon anledning tom. prästen Till Evas skapelse har kopplats Nathan kritiserar kung David för mord och äktenskapsbrott. Tillintetgörandet av Baaldyrkaren Achabs folk. Till Noaks offer har kopplats Urias (make till Batseba) död. Jehus förstörandet av Baals bilden. Till Noaks fylla slutligen, har kopplats Joab mördar Abner. Bidgar kastar kung Ioram ur vagnen.

Exakt vilket syfte ynglingarna har vet man inte. Ett försök till tolkning är att de skall gestalta mänsklighetens olika själstillstånd under tiden innan Guds frälsningsplan uppenbarats för dem. Därför uttrycker de olika känslor såsom melankoli, osäkerhet, vrede och skräck. Detta skiljer dem starkt från sibyllorna och profeterna som återges i meditativt lugn och ofta försjunkna i sina skrifter. De hade ju, i motsats till de vanliga människorna, insikt i Guds frälsningsplan. En variant av den tolkningen är att ynglingarna skall vara ett gestaltande av filosofen Giovanni Pico della Mirandolas (en av de ledande medlemmarna i den platonska akademin där Michelangelo själv var utbildad) tankar i ”Om människans värdighet”(De hominis dignitate) där han hävdade att människan var unik bland alla skapade varelser genom att hon var helt fri och därmed kunde nå högre än änglarna, men även sjunka lägre än djuren.

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opera, le collezioni. Musei Vaticani 2011

Magnusson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Wahlström & Widstrand 2001

Pietrangeli, Carlo., Guida ai Musei Vaticani e alla Cittá del Vaticano. Cittá del Vaticano 1989

Michelangelo and Raphael in the Vatican. All the Sistine Chapel, the Stanzas and Loggias. Special Edition for the Museums and Papal Galleries. Cittá del Vaticano U.Å

Missa inte:

Takprojekt i Sixtinska kapellet har även blivit en film ”The Agony and Ecstacy,” i regi av Carel Reed och med Charlton Heston (Michelangelo) och Rex Harrison (Julius II) i huvudrollerna. Filmen producerades 1965 av det italienska filmbolaget Dino de Laurentiis Cinematografica och spelades in i Cinecittá strax utanför Rom.

Det här är del tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 2 här och del 3 här.

Den här artikeln skall, efter en kort inledning om de påvar som följde omedelbart efter Nickolaus V, fokusera på det Sixtinska kapellet; det påvliga palatskapellet i Vatikanen som för allmänheten nog är mest känt för att det är där som påvarna väljs. Min berättelse om det Sixtinska kapellet är delad i tre delar. I den första delen behandlas kapellets skapare, påven Sixtus IV (1471-1484), kapellets tillkomst, arkitektur och utsmyckning under Sixtus pontifikat; inte minst då de berömda bildcyklerna med motiv ur Kristi och Mose liv. I den andra delen behandlas Michelangelos takfresk med motiv ur skapelseberättelsen, målade 1508-1511 under påven Julius II:s pontifikat (1503-1513) och i den tredje delen slutligen, Michelangelos Yttersta dom, målad 1535-1541 under påvarna Clemens VII (1523-1533) och Paulus III (1534-1549)

Kampen mot turkarna i fokus

Nikolaus V avled 1455 och efterträddes av den spanske kardinalen Alonso Borgia som tog namnet Calixtus III (1455-1458). Calixtus var den första spanske påven sedan 300-talet, dessutom var han nära vän till den neapolitanske kungen, Alfonso V, hos vilken han arbetat som kansler samt lärare åt sonen Ferrante. Genom Alfonsos försorg kom Alonso att göra kyrklig karriär. Först biskop av Valencia och sedan kardinal.

En starkt bidragande orsak till att den nära 80-årige Alonso valdes till påve var att man hoppades att han skulle få till stånd ett korståg mot turkarna och återerövra Konstantinopel. Familjen Borgia var nämligen starkt koppling till den spanska reconquistan – den iberiska halvöns återerövring från morerna. Arbetet på det planerade korståget mot turkarna kom att ta all Calixtus energi och gjorde att de fortsatta arbetena på Roms restaurering och Vatikanpalatsets utbyggnad fick läggas på is.

1458 dog Calixtus III och efterträddes av den store humanisten Enea Silvio Piccolomini som tog namnet Pius II (1458-1464). Förhoppningarna på Pius pontifikat var stora bland Roms humanister. Emellertid kom de att bli grundligt besvikna. Trots att Enea Silvio Piccolomini varit en mycket aktiv författare och poet som till och med lagerkrönts av kejsaren och som bland sina verk räknade så väl kärleksromaner som teologiska, historiska och till och med veterinärmedicinska verk, kom han som påve att fokusera helt på det planerade korståget.

Följaktligen blev det inte heller nu någon tid över till det fortsatta arbetet med Vatikanpalatset. Däremot kom han som den förste påven någonsin att införa förbud mot att riva Roms ruiner.
1464 dog Pius II och efterträddes av den venetianske kardinalen Pietro Barbo, systerson till Eugen IV, som tog namnet Paulus II (1464-1471).

Pietro Barbo hade som kardinal låt uppföra ett magnifikt palats åt sig– Palazzo San Marco – senare Palazzo Venezia – där han kom att bo kvar även som påve, och som räknas som Roms första renässanspalats.

Under Paulus pontifikat ökade avsevärt den monarkiska framtoningen vid påvehovet. Ceremonier och hovfester sattes i centrum. Dessutom påbörjade Paulus omvandlingen av den romerska karnevalen från en lokal, folklig fest till renässansens och barockens praktfullaste ryttarfest. Till innovationerna hörde förutom magnifika skådespel på Piazza Navona, hästkapplöpningar som kom att äga rum på Via Lata, hädanefter Via del Corso – kapplöpningsgatan. Start var på Piazza del Popolo, mål vid Piazza Venezia. För att kunna se målgången från bästa plats lät Pius på sitt palats uppföra en liten balkong som många hundra år senare i helt andra sammanhang kom att användas av en annan poptentat – Benito Mussolini. I sitt palats hade Paulus dessutom en omfattande samling antika mynt och skulpturer.

Sixtus IV

Vid sin död 1471 efterträddes Paulus II av kardinal Francesco della Rovere som tog namnet Sixtus IV (1471-1484).
Kardinal della Rovere kom från en enkel småbrukarfamilj utanför Savona i Ligurien. Det ståtliga namnet della Rovere ( av Bergsek) hade han långt senare tagit från en utdöd adelsfamilj i Torino.

Som mycket ung gick Francesco in i Franciscanorden efter ett löfte till sin mor. Francesco visade sig ha läshuvud och skickades vidare till universitetet i Pavia för studier i teologi och filosofi. Hans akademiska karriär kröntes med professur i teologi vid universitetet i Padua. Francesco var dessutom verksam som föreläsare vid universiteten i Pavia, Bologna, Siena och Florens samt som teologisk skriftställare. Bland hans verk märks skrifter om Guds allmakt, Kristi blod, och Jungfru Marias obefläckade avlelse. 1464 utnämndes den lärde franciskanen till general – högste ledare – för Konventualerna – en av riktningarna inom Franciskanorden. Tre år senare utnämndes han efter förslag från sin nära vän, kardinal Bessarion, till kardinal Fyra år senare valdes han till påve.

De dominerande problemen under Sixtus IV:s pontifikat var oro i Kyrkostaten, krig mot republiken Florens och våldsamma attacker från de osmanska turkarna gentemot den italienska halvön. Särskilt våldsamt var angreppet på staden Otranto i Apulien 1480 där sammanlagt 12000 människor dödades – bland annat då de 800 martyrer som för ett par år sedan helgonförklarades av nuvarande påven – och 5000 såldes som slavar inom imperiet.
Medan kungen av Neapel var Sixtus främste allierade i kriget mot turkarna, tog han inom Kyrkostaten, på samma sätt som tidigare Martin V, hjälp av sin egen släkt, della Rovere från farssidan och Riario från morssidan. Från den blygsamma bakgrunden i Ligurien etablerades dessa båda släkter som två av den italienska halvöns främsta adelssläkter.

Trots alla krig kom Sixtus, i motsats till sina närmaste föregångare, att lägga ner omfattande energi på Rom restaurering och Vatikanpalatses utbyggnad. Han lät bygga den första nya bron över Tibern sedan antiken.- Ponte Sisto – han ökade Kapitoleums värdighet och ställning i det påvliga Rom genom att dels flytta bort den marknad som av tradition hållits nedanför kullen, dels till Kapitoleum flytta ett antal antika brons- och marmorskulpturer som tidigare haft sin plats Lateranen. Därmed lade han grunden till det som senare skulle bli de Kapitolinska museerna.

Till Sixtus övriga insatser i Rom hörde restaurering av ett trettiotal kyrkor, bland annat då Santa Maria del Popolo som därefter inte bara blev favoritkyrka för familjen della Rovere utan överhuvudtaget för den kuriaanknutna romerska aristokratin, samt uppförande av en ny flygel för det påvliga sjukhuset, Ospedale di Santo Spirito.

Den lärda värden gav han sitt stöd genom att nygrunda ett kraftigt utökat Vatikanbiblioteket som sattes under ledning av Bartolomeo Sacchi, Platina kallad. Denne Platina i sin tur, var medlem i Accademia Romana – den romerska akademin, en lärd sammanslutning som 1460 grundats av Pomponio Leto, efterföljare till Gemistos Plethon och Bessarion. Syftet med akademin var att studera den romerska, antika kulturen, dess historia, monument och litteratur med utgångspunkten att som Kristendomen var universell måste dess sanningar ha funnits förborgade hos antikens lärde. Utmärkande för den romerska akademin var att man mycket starkt kopplade samman påvedömet och antiken. Påvarna sågs som de romerska kejsarnas efterföljare och kardinalerna som efterföljare till senaten. Utmärkande var även ett starkt intresse för kyrkofädernas skrifter.

Medan Sixtus omedelbare företrädare, Paulus II, låtit stänga akademin och fängsla ledamöterna, då han misstänkte att deras verkliga syfte var att göra revolt och störta påven – Pomponio Leto hade nämligen antagit den påvliga titeln Pontifex Maximus – hade Sixtus omedelbart efter sin kröning frigivit dem och ställt akademin under påvligt beskydd.

Slutligen bör nämnas att Sixtus genom en bulla från den 27 februari 1477 möjliggjorde grundandet av Uppsala universitet, Nordens första universitet, samt att det var under Sixtus IV:s pontifikat som Sverige fick ett residerande sändebud vid Vatikanen, Hemming Gadh.

Ett nytt palatskapell

Sixtus absolut främsta och mest betydande projekt var emellertid det nya påvliga palatskapellet; det kapell som för eftervärlden är känt under namnet Sixtinska kapellet.

Detta kapell var inte som Cappella Niccolina avsett för påvens rent privata mässfirande, utan för påvehovets officiella liturgi där förutom påven själv även kardinalerna, generalerna för de stora religiösa ordnarna, diplomaterna, senaten, i Rom residerande biskopar och andra prelater, representanter för den romerska adeln samt gästande dignitärer, deltog. I denna liturgi var en central tanke att det fanns parallellitet mellan den liturgi som utfördes inför det påvliga majestätet på jorden och den liturgi som i himlen utfördes inför Guds majestät av helgon och änglar.

1400-talets kyrkorum

Sixtus palatskapell efterträdde ett medeltida kapell med ungefär samma funktion som det nybyggda kapellet, beläget som en fristående huskropp kopplat till det av Nickolaus III (1477-1480) uppförda palatset. Det var exempelvis i Sixtinska kapellets medeltida föregångare som den heliga Birgitta kanoniserades (helgonförklarades) 1391.

Arkitektur, marmorutsmyckning och måleri kom i det nya palatskapellet att utgöra en storslagen, teologisk och konstnärlig helhet, som dedicerades till Jungfru Marias kroppsliga upptagelse till himmelen (Maria Assunta).

De arkitekter som på Sixtus uppdrag ritade och uppförde det nya kapellet var florentinarna Baccio Pontelli – samma arkitekt som även ansvarat för Ponte Sisto och ett antal borgar i Kyrkostaten och Giovannino de Dolci, även han ansvarig för flera projekt i Kyrkostaten. Det nya kapellet anses ha samma mått som den medeltida föregångaren: längd 40, 23 m , bredd 13, 41m, höjd 20,70m). Dessutom anses dessa mått i proportion stämma med de mått som i Gamla Testamentet angetts för Salomos tempel: ”Huset som Salomo byggde åt Herren var 60 alnar långt, 20 alnar brett och 30 alnar högt.” (! Kon. 6:2)

Marmorutsmyckningarna, framför allt då på det vackra korskranket som ursprungligen delade kapellet på mitten, och på den lilla läktaren avsedd för kören, utfördes av florentinaren Mino da Fiesole, med assistens av Andrea Bregno och Giovanni Dalmata, bördiga från Lombardiet respektive Dalmatien. Även på korskranket fanns ursprungligen anknytning till Salomos tempel. Medan korskranket i nutid kröns av åtta kandelabrar, kröntes det på Sixtus tid av sju kandelabrar, en allusion till den sjuarmade ljusstaken vilken ju förvarades i templet.

För det vackra golvet ansvarade efterföljare till den romerska marmorhuggarfamiljen Cosmati. Om de komplicerade geometriska formerna, inspirerade av motsvarande dekorationer i äldre romerska kyrkor, vet man att de inte enbart hade dekorativ funktion utan att de även visade på centrala positioner och placeringar inom liturgin. Från ingångsväggen och fram till korskranket exempelvis, finns en spiral med sex sammanlänkade rundlar. Denna spiral pekar ut processionsvägen fram mot altaret. Den första av rundlarna är i porfyr och markerar platsen där påven skulle knäböja då han gick in i kapellet. Stenarten porfyr pekade mot hans kejserliga rang. I Romarriket hade nämligen porfyren varit reserverad för kejsaren. På andra sidan korskranket är golvet indelat i kvadrater som visar platsen för olika deltagarkategorier.

Sixtinska kapellets byggnadshistoria sträcker sig mellan 1475 och 1481. Därefter påbörjades arbetet med väggfreskerna. För arbetet svarade en grupp toskanska och umbriska konstnärer under ledning av Pietro Perugino från Perugia. Dessa konstnärer hade Sixtus fått tillgång till genom Lorenzo de´Medici som på detta sätt sökte förbättra relationen till påven efter de krig som följt på Pazzisammansvärjningen 1478.

Det komplicerade programmet, utarbetat för den lärdaste publiken i västvärlden – det påvliga hovet, av Sixtus själv och hans teologiska rådgivare, visar på överensstämmelsen mellan Gamla och Nya Testamentet: Moses frälste Israel folk ur den egyptiska fångenskapen och förebildade därmed hela mänsklighetens frälsning genom Kristus. Moses som israeliternas ledare förebådade också påven som genom den apostoliska successionen från Petrus, förvaltar Kristi frälsargärning. Enligt tidens sed förekommer även många samtida bland de avbildade gestalterna.

Freskerna är uppdelade i en rad olika episoder och det är inte alltid episoden i förgrunden som är den centrala. En hjälp till att förstå det teologiska budskapet finns emellertid i den latinska inskription, tituli, som finns över varje fresk och som visar vilken episod som räknas som huvudepisoden.

På samma sätt som Cappella Niccolina är även Sixtinska kapellets väggar indelade i tre register. Längst ned finns fingerade vävda tapeter i blått och guld – familjen della Roveres färger och med Sixtus vapensköld . Därefter följer episoder ur Kristi och Moses liv. Högst upp, i utrymmena mellan fönstren, finns sammanlagt 28 fornkyrkliga påvar, två över varje fresk. Likaledes på samma sätt som i Cappella Niccolina gestaltades även takvalvet i 1400-talets Sixtinska kapell av en vacker stjärnhimmel i mörkblått och guld, utförd av Pier Matteo d´Amelia. De gyllene stjärnorna var utförda på ett sådant sätt att de, när ljusen var tända i kapellet och rummet för övrigt var mörkt, gnistrade som riktiga stjärnor.

På altarväggen fanns en framställning av Jungfru Marias upptagelse i himmelen, utförd av chefsmålaren Perugino. På denna målning fanns även Sixtus själv avbildad.

Under altarmålningen fanns två fresker – båda av Perugino och hans assistent Pinturicchio, som visade Kristi födelse (till höger om altaret från ingången sett) och återfinnandet av Moses i vassen (till vänster om altaret från ingången settt). Så väl altarmålning som de båda inledande freskerna förstördes i samband med att Michelangelo 1535 påbörjade arbetena med Yttersta domen.

Mose liv

Mose återfärd från Midian till Egypten. Pietro Perugino och Pinturicchio.

I dag börjar Mosecykeln på den vänstra väggen (sydväggen). Den första fresken, målad av Pietro Perugino och hans assistent Pinturicchio, visar Mose resa från sin svärfar i Midian tillbaka till Egypten. I förgrunden visas hur en av Gud sänd ängel befaller Moses att omskära sin son innan han återvänder till Egypten. I nedre högra hörnet visas själva omskärelsen. Det är till denna händelse den latinska inskriptionen hänvisar. I övre högra hörnet visas hur Moses tar farväl av sin svärfar och därefter påbörjar återtåget.

Nästa fresk, målad av Sandro Botticelli, visar en rad episoder ur Mose liv. I vänstra nedre hörnet visas hur Moses dödar den egyptier som misshandlat en israelit och tvingas fly till Midian. I övre vänstra hörnet visas hur Gud talar till Moses ur den brinnande busken och befaller honom att föra sitt folk ut ur Egypten. I förgrunden hjälper Moses prästen Jetros döttrar, en av dem Sippora som blev hans hustru Den latinska inskriptionen hänvisar till Moses försvar av Jetros döttrar. I nedre vänstra hörnet visas hur Moses för sitt folk ut ur Egypten.

Den tredje fresken, målad av Cosimo Roselli, visar tåget över Röda havet. I bakgrunden syns Moses och hans bror Aron inför farao, som vägrar släppa israelerna ur fångenskapen. I förgrunden visas den egyptiska arméns undergång i Röda havet. Till vänster visas hur de räddade israelerna glädjestrålande samlas runt Moses. Det är till den episoden den latinska inskriptionen hänvisar.

Den fjärde fresken, även den målad av Cosimo Roselli hur Moses mottar lagtavlorna. I fonden visas hur Moses mottar lagtavlorna från Gud. I nästa scen visas hur Moses, med hornformade stålar på huvudet och bärande på lagtavlorna återvänder till sitt folk. I nästa scen visss hur han i vredesmod slår sönder lagtavlorna, då han upptäcker att folket under hans bortovaro tillverkat en kalv i guld som de dyrkar. Till höger, i fonden, visas bestraffande av avgudadyrkarna. Till vänster visas hur Moses återvänder med nya lagtavlor. Det är till denna scen den latinska inskriptionen hänvisar.

Straffandet av rebellerna av Sandro Botticelli.

Den femte fresken, målad av Botticelli, visar hur Core, Datam och Albiron revolterar mot Mose och Aron. Till höger visas ett försök att stena Moses. Det är till denna scen den latinska inskriptionen hänvisar. Till vänster viss hur upprorsmännen straffas av Gud. Direkt koppling till påvedömet får dessa händelser dels genom att Aron bär den påvliga tiaran, dels genom en monumental Konstantinbåge. Ett centralt dokument för att legitimera påvens världsliga makt var nämligen den så kallade Konstantins donation, ett dokument påvarna hävdade utfärdats av kejsar Konstantin, men som utsatts för skarp krittik under 1400-talet.

I den sjätte fresken, målad av Luca Signorelli och Bartolomeo della Gatta en rad episoder från Mose sista tid i livet. I vänster i bilden visas hur Mose läser upp sitt testamente för folket. Det är till denna episod den latinska inskriptionen hänvisar. Till vänster visas hur Mose överför ledarskapet på Josua. I bakgrunden visas hur en ängel för upp Moses på berget Horeb och visar honom det utlovade landet. Nedanför berget visas Mose död.

Den sjunde och avslutande fresken finna på ingångsväggen och målades ursprungligen av Domenico Ghirlandaio. Motivet var kampen om Mose kropp. Denna fresk blev emellertid förstörd på juldagen 1522 då hela väggen rasade till följd av sättningar i byggnaden. . Femtio år senare ersattes den förstörda fresken med en fresk av Matteo da Lecce visande samma motiv.

Kristi liv

[layerslider id=”7″]

Kommande parti innehåller många fresker. I bildspelet ovan hittar du samtliga som behandlas.

Freskcykeln med scener ur Kristi liv börjar numera på den högra väggen (nordväggen), Den första fresken, målad av Perugino och hans medhjälpare Pinturicchio, visar Jesu dop i Jordan. Episoden visas i centrum av fresken och det är till den som den latinska inskriptionen hänvisar. I bakgrunden till vänster visas hur Kristus predikar för folket. Till höger visas en predikan av Johannes döparen. Snett bakom själva dopscen finns Jerusalem framställd som 1400-talets Rom och med en Konstantinbåge som stadsport.

Nästa fresk, målad av Botticelli, visar Krist tre frestelser. Dessa scener avbildas i fonden och det är till dem den latinska inskriptionen hänvisar. Intressant att lägga märke till är att Jerusalems tempel, platsen för Jesu andra frestelse, avbildas som en typisk 1400-talskyrka. I förgrunden avbildas ett gammaltestamentligt offer, tänkt som en prefiguration av Kristi offer och av eukaristin.

Den tredje fresken , målad av Domenico Ghirlandaio, visar kallandet av de fyra första apostlarna. I förgrunden knäböjer apostlarna Petrus och Andreas inför Kristus. Det är till denna episod den latinska inskriptionen referar. I bakgrunden visas hur dels detta brödrapar, dels Johannes och Jakob kallas till apostlar då de fiskar på Gennesarets sjö.

Den fjärde fresken, målad av Cosimo Rosselli visar Jesu bergspredikan. Själva bergspredikan finns i centrum av fresken. Det är till denna scen som den latinska inskriptionen refererar. I högra nedre hörnet visas botandet av den spetälske. I förgrunden finns ett litet barn som leker med ett lamm – en symbol för Kristi framtida offergärning.

Den femte fresken, målad av Pietro Perugino, visar överlämnandet av nyckelmakten till Petrus. I förgrunden visas hur Kristus överlämnar nycklarna till Petrus, en i guld och en i silver, symboliserande påvens världsliga och andliga makt. Händelsen äger rum på en vid piazza med en centralbyggnad, krönt av en gyllene kupol, i mitten. Byggnaden flankeras av två Konstantinbågar. – tolkade som symboler för de två stora kulturer som berett vägen för Kristendomen – den hebreiska och den grekiskt-romerska. Inskriptionerna på bågarna jämför Sixtus med kung Salomo. Så väl Salomo själv som hans tempel framställs som föregångare och förebild.

Under den vänstra bågen visas scenen där Jesus svarade fariséerna, angående huruvida det var rätt att betala skatt till kejsaren: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Troligtvis är detta en hänvisning till påvens både världsliga och andliga makt. Under den högra bågen visas ett försök att stena Jesus. Det är till denna scen som den latinska inskriptionen hänvisar.

Den sjätte fresken, målad ac Cosimo Roselli och Biagio d´Antonio visar nattvardens instiftelse. Händelsen äger rum i ett åttkantigt rum med ett magnifikt kassettak, smyckat med Sixtus vapensköld. Det är till denna händelse som den latinska inskriptionen refererar. Genom tre panoramafönster kan man se Jesu bön i Getsemane, arresterandet av Jesus och Jesu korsfästelse.

På ingångsväggen fanns ursprungligen en framställning av Kristi uppståndelse, målad av Domenico Ghirlandaio. Men i likhet med framställningen av striden om Mose kropp, förstördes även denna fresk i samband med raset 1522. 1574ersattes den med en fresk av Hendrick van der Broeck, även den föreställande uppståndelsen.

Den 15 augusti 1483, på festdagen till Marias kroppsliga upptagelse till himmelen, konsekrerade Sixtus IV det nya palatskapellet. De följande påvarna lämnade kyrkorummet i enlighet med Sixtus önskan. Först Sixtus brorson, påven Julius II (1503-1513) lät Michelangelo genomföra en radikal omgestaltning av kapellets tak.

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opere, le collezioni. Cittá del Vaticano 2011
Magnuson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001
Papafava, Francesco., Guida ai Musei e alla cittá del Vaticano. Firenze 1989
Rossi, Francesco. Del Priore, Bruno., Michelangelo and Raphael. With Botticelli-Perugino-Signorelli-Ghirlandaio and Rosselli. Al the Sistine Chapel, the Stanzas and the Loggias. Cittá   del Vaticano. UÅ

Vi fortsätter på temat listor. Vi har tidigare listat 7 saker du inte visste om Spanska Trappan och 9 saker du inte visste om Pantheon men idag är det dags för Roms egna kronjuvel, stadens kanske mest ikoniska symbol och ett av världens mest kända historiska byggnadsverk – det mäktiga Colosseum. Så nu kör vi: 10 saker du inte visste om Colosseum.

1. Colosseums riktiga namn är ”den Flaviska amfiteatern”

Vi kallar den stora amfiteatern för Colosseum (eller Colosseo på italienska) men skall man vara helt korrekt så heter byggnaden den Flaviska amfiteatern. Namnet kommer från den medlemmarna av den flaviska kejsardynastin (Vespasianus, Titus och Domitianus) som var de som tog inititivet kring uppförandet av Colosseum. Just namnet Colosseum kommer från den staty som Nero lät bygga i närheten, vars namn var ”Neros koloss”

2. Colosseum byggdes av 60 000 slavar under 9 år

Enligt historiker så tvingade romarna cirka 60 000 judiska slavar att bygga den stora amfiteatern. Detta skedde under 9 år. Tänk dig själv, till och med idag skulle en stadion av den storleken vara svår att bygga på den korta tiden.




Colosseum är 189 meter långt och 156 meter brett och rymmer 24 000 kvadratmeter. Dessutom är amfiteatern mer än 48 meter högt.

3. 50 000 besökare kunde fylla arenan på under 20 minuter

Colosseum tog under sin storhetstid in cirka 50 000 besökare. Det tog under 20 minuter för alla besökare att hitta sina platser och fylla arenan. Detta berodde till stor på de 84 portarna som fanns runt byggnaden.

4. 400 000 människor och en miljon djur miste livet

Forskarna beräknar att över 400 000 människor (de flesta slavar) och över en miljon djur fick sätta livet till i de blodiga spelen som ägde rum på Colosseum. Vissa spel kunde till och med vara i upp emot hundra dagar.




De sista gladiatorspelen ägde rum 435 år efter Kristus och de sista striderna med vilda djur cirka 100 år senare.

5. Arenan kunde fyllas med vatten

Ibland så tog man bort trägolvet på Colosseum och fyllde hela arenan med vatten. På så sätt kunde man utkämpa sjöslag. Tänk vilken mäktig syn det måste ha varit! Dock så var dessa slag inte alls lika populära som gladiatorspelen och de flyttades därför till andra platser och Colosseums golv blev permanent.

6. Det var gratis inträde och gratis mat på Colosseum

Det kostade ingenting att gå och titta på gladiatorspelen, något som är svårt att tänka sig. Dessutom så bjöds det på mat och dryck under spelen. Det sägs att det började växa upp fruktträd på Colosseum långt efter att gladiatorspelen slutat äga rum. Man tror att detta berodde på alla kärnor som besökarna spottat ut.

7. Naturkatastrofer har förstört Colosseum

Många naturkatastrofer har påverkat Colosseums konstruktion. Värst var dock de två jordbävningar som ägde rum år 847 och 1231. Det är dessa som är skyldiga till de skador som syns på Colosseums södra sida, där ett parti har kollapsat.

8. Marmor från Colosseum användes till Peterskyrkan

När den nya Peterskyrkan skulle byggas i Vatikanstaten så behövde man stora mängde marmor för att skapa den fantastiska byggnaden. Lösningen blev då att ”låna” en stor andel av all marmor som Colosseums fasad bestod av. En del av marmorn från den flaviska amfiteatern användes också vid bygget av Spanska Trappan.

9. Ett fåtal artister har haft konserter på Colosseum

Det är inte vanligt att konserter äger rum på amfiteatern, men det har hänt några gånger. De som framfört musik vid Colosseum. Bland annat har Ray Charles, Paul McCartney, Billy Joel och Elton John haft konserter här. Ska man vara helt korrekt så har de flesta konserter dock skett precis utanför Colosseum och inte inuti.

10. Colosseum är en symbol emot dödstraff

Dödsstraffet avskaffades i Italien 1948. Sedan dess har Colosseum fått agera som en symbol emot dödstraffet. Idag, när någon i världen har fått ett dödsstraff reducerat så lyser Colosseums belysning i guldig nyans istället för det vita ljus som är standard. Denna färgförändring inträffar också när en jurisdiktion avskaffat dödsstraffet.

Än idag, nästan 2000 år efter att det byggdes så är Pantheon fortfarande ett av världens mest spektakulära byggnadsverk. När Michelangelo en gång i tiden såg byggnaden så skall han ha sagt att Pantheon är ett verk som är skapat av änglar, inte människor.

Idag har vi sammanställt en lista med 9 fakta som du kanske inte visste om Roms äldsta kyrka. Häng med!

1. Pantheon betyder ”hedra alla Gudar”

Vad betyder ”Pantheon?” Jo, ordet Pantheon kommer från grekiskan, där det är ett adjektiv som kan översättas till något i stil med ”hedra alla Gudar” eller ”respektera alla Gudar”. Det är faktiskt så att från början är Pantheon just det, ett tempel för ”alla Gudar”.

2. Det är det bäst bevarade antika monumentet i Rom

Det är ett mysterium för historiker hur Pantheon lyckats stå kvar så välbevarat i alla år. Sedan det byggdes har mycket hänt i Rom, från barbarers räder till naturliga skador från gravitation till krigsskador. Det är händelser som förstört andra monument från det antika Rom – men inte Pantheon. Efter att det blev en kyrka år 609 så är det förklarligt att det stått kvar, men konstruktionen är långt före sin tid och borde nog inte överlevt såhär länge. Sammansättningen av byggnadsmaterialet som Pantheon består av är fortfarande okänd men liknar på många sätt dagens betong.

3. Pantheons exakta ålder är okänt

Vi vet inte Pantheons exakta ålder. Legenden säger att det på samma plats tidigare låg ett tempel som tillägnades Romulus, eftersom det var där han sägs stigit upp till himlen. Historikerna tror dock att kejsar Augustus högra hand Agrippa lät uppföra det första Pantheon år 27 före Kristus. Dock skall ha förstörts i Roms stora brand och återigen brunnit många år senare. Det byggnadsverk vi känner idag skall dock ha byggts 120 e.Kr. av kejsar Hadrianus.

4. Kupolen var störst i världen i 1300 år

Pantheons kupol mäter 43,30 meter och var i 1300 år världens största kupol. För att göra detta möjligt så gjorde Roms ingenjörer allt i sin makt för att göra en lätt konstruktion – allt ifrån tunnare material ju högre upp i kupolen man kommer till utan även lättare material i toppen av kupolen som dessutom har ihåligheter.

5. Pantheons höjd och diameter är densamma

Först och främst så är höjden från golv till ”hålet” i taket (occulus) exakat detsamma som kupolens diameter vilket är ingenjörskonst på högsta nivå. Men dessutom: interiören i Pantheon är format som en cylinder och har sedan en halv sfär ovanför sig (kupolen). Höjden på cylindern är exakt detsamma som radien på kupolen. Det är alltså ett genomtänkt mästerverk som var långt före sin tid.

6. De 16 massiva kolonnerna väger 60 ton vardera

När du går in i Pantheon så passerar du 16 massiva kolonner som är 11,8 meter höga med en diameter på 1,5 meter. Dessa importerades från Egypten där de hade transporterats över 100 km på flottar på Nilens vatten och sedan över medelhavet till den romerska hamnen Ostia för att sedan transporteras till Rom via Tibern. Fortfarande inte imponerad? Kolonnerna väger 60 ton styck!

7. 21 april ses en fantastisk ljuseffekt vid Pantheon

Den 21 april kan en ljuseffekt ses vid Pantheon eftersom solljuset mitt på dagen då träffar ett metallgaller vid porten. Detta gör att torget fylls med ljus. Romarna firade just 21 april som dagen då staden grundades och man kan tänka sig att synen av kejsaren ståendes i porten till Pantheon med ljus omkring sig hjälpte till att höja kejsarens status till något gudalikt.

8. Pantheon var det första hedniska templet att bli kyrka

År 609 blev Pantheon, som då var ett hedniskt tempel, omvandlat till en kristen kyrka. Detta gjorde med största sannolikhet att Pantheon medvetet inte förstördes under medeltiden. Trots att kyrkan idag egentligen bör heta Santa Maria ad Martyres efter det helgon den är tillägnad, så kallas byggnaden fortfarande Pantheon.

9. Framför kyrkan ligger ”Pantheons fontän”

Den kände arkitekten Giacomo Della Porta fick 1575 jobbet att rita en fontän som kunde byggas framför Pantheon. Fontänen skulpterades sedan i marmor av Leonardo Sormani. 1711 ville sedan påven Clement den elfte att fontänen skulle modifieras något. Filippo Barignoni designade då ett nytt utseende där basen var annorlunda och även ett en obelisk av Ramses II placerades i mitten av fontänen.

Vill du skriva liknande texter? Vi söker skribenter

Nu kan du som läser det här få chansen att skriva om Rom på restillrom.se. Vi söker skribenter som vill skriva läsvärda artiklar om Rom, romersk historia och italiensk kultur. Du skriver hur mycket du vill, hur ofta du vill och när du vill. Det är med andra ord väldigt få krav på skribenterna här på Res till Rom. Intresserad? Kontakta oss via kontaktformuläret nedan, eller läs mer om ”tjänsten” här.

Under 1400-talet genomgick påvedömet en djupgående förändring. Påvarna blev lysande världsliga härskare och mecenater, vid sidan av sin ställning som Kristi ställföreträdare. Deras hov utvecklades till det mest magnifika furstehovet i Europa, centrum för den europeiska politiken och diplomatin, samt för konstnärligt och litterärt mecenatskap där den kristna kulturen blandades med ett nyvaknat intresse för antiken. Vägen dit var emellertid lång.

I den här artikeln skall jag berätta lite inledande om det tidiga renässanspåvedömet, dvs. om påvarna under decennierna strax efter den Stora Schismens biläggande, samt därefter koncentrera mig på Nikolaus V och hans vackra privatkapell i Vatikanpalatset, i konsthistorien känt som Cappella Niccolina.

Ett enat påvedöme

Martin V rider 1417 genom staden Konstanz gator efter att ha valts till påve för den enade västerländska kristenheten. Ur Ulrich Richentals krönika

År 1417 hade Konstanzkonciliet lyckats bilägga den Stora Schismen och till ensam påve för den västerländska kristenheten (sedan 1378 hade det funnits två, bitvis tre rivaliserande påvar) välja Martin V (1417-1431). Först tre år senare, den 28 september 1420, kunde han hålla sitt intog i Rom, efter att ha lyckats förmå drottningen av Neapel, Johanna II, att dra sig tillbaka sina trupper från den påvliga huvudstaden, som hon några år tidigare låtit ockupera.

Det Rom som mötte honom var fruktansvärt förfallet. Lateranpalatset var obeboeligt, så ock det medeltida palatset invid Peterskyrkan. Då Martin V tillhörde den romerska adelsätten Colonna bosatte han sig i stället i familjens palats invid kyrkan Santi Apostoli i Rom.. Därifrån påbörjade han så smått tämjandet av Kyrkostatens förvildade adel och planerade ett upprustande av Rom. Till de konstnärer han bjöd in hörde Gentile da Fabriano, Masaccio, och Pisanello för att påbörja arbeten i Roms kyrkor. Bestående resultat av Martins intentioner är ett vackert kapell i San Clemente, smyckat av Masaccio.

Martin V efterträddes av den venetianske kardinalen Gabriele Condulmer, som tog namnet Eugenius IV (1431-1447). Även Eugenius pontifikat kom att präglas av krig och motsättningar. Företrädaren släkt, den mäktiga ätten Colonna, revolterade efter det att Eugenius dragit in en stor del av de förläningar de erhållit av Martin V och lyckades slutligen utropa en sorts republik i Rom. 1434 tvingades Eugenius sätta sig i säkerhet hos storbankiren Cosimo de ´Medici i Florens. Där tog han i tu dels med dem som ville överordna konciliets makt över påven, företrädda av Baselkonciliet (1431-1449), dels med den nära femhundraåriga schismen med den ortodoxa kyrkan. Försöken att ena den katolska och den ortodoxa kyrkan ägde rum under Ferrara-Florens koncilium 1438-1439.

Filaretes magnifika bronsport, numera Peterskyrkans huvudport. De övriga portarna är från 1960-talet.

Trots att försöken att skapa enhet misslyckades, fick konciliet ändå en avgörande betydelse på ett idéhistoriskt plan. Bland konciliedeltagarna fanns nämligen ett stort antal bysantinska lärde, bland annat då samtidens främste expert på Platon, Georges Gemistos Plethon och hans elev Johannes Bessarion. Dessa lärda herrar kom på den italienska halvön mycket starkt att stimulera intresset för den hedniska antiken, dess konst, kultur, filosofi – inte minst då för Platon som tidigare endast varit känd genom citat – och religion, samt för fornkyrkan och kyrkofäderna. Medan Plethon efter konciliets slut reste hem till Mystras, stannade Bessarion i väst och utnämndes redan 1439 av Eugenius till kardinal.

Tillbaka till Rom kom Eugenius först 1443 sedan han ingått allians med den aragoniske kungen, tillika tronpretendenten i Neapel, Alfonso V, och samtyckt till att ge honom investitur. I utbyte mot investituren ställde nämligen Alfonso sina trupper till Eugenius förfogande.
Att Eugenius tvingades tillbringa huvuddelen av sitt pontifikat utanför Rom begränsade självfallet hans möjligheter att restaurera den påvliga huvudstaden. Från hans pontifikat finns bevarad Filaretes vackra bronsport till Peterskyrkan – nuvarande Peterskyrkans huvudport.

Den lärde Tommaso Parentucelli väljs till påve

Till Eugenius efterträdare valdes kardinal Tommaso Parentucelli, ansedd som en av samtidens främste humanister. Enligt hans nära vän Enea Silvio Piccolomini – den framtida Pius II – var hans lärdom så stor att det han inte visste, tillhörde överhuvudtaget inte det mänskliga vetandet.

Tommaso Parentucelli var född 1397 i Sarazana i närheten av la Spezia som son till en fattig läkare. Genom sin enastående begåvning och genom stöd från biskopen av Bologna, Niccoló Albergati lyckades han trotts knappa ekonomiska resurser genomföra sina studier vid universitet i Bologna. Under studieåren arbetade han även som informator i de florentinska adelsfamiljerna Strozzi och Albizzi, där han även knöt kontakt med många av tidens främsta humanister. På biskop Albergatis uppdrag företog han dessutom en resa genom Kejsarriket, Frankrike och England, på jakt efter intressanta manuskript. 1439 medverkade han vid konciliet i Florens och när hans beskyddare, biskop Albergati, avled 1444 utnämnde Eugen IV Tommaso Parentucelli till hans efterträdare. Två år senare utnämndes han till kardinal och ytterligare ett år senare valdes han till påve. För att hedra sin store välgörare, Niccoló Albergati tog han påvenamnet Nikolaus V.

Nikolaus pontifikat blev av utomordentligt stor betydelse både politiskt, teologiskt och inte minst kulturhistoriskt. Genom skicklig diplomati slöt han konkordat med den tysk-romerske kejsaren, Fredrik III, och fick honom att ta bort sitt stöd för den av Baselkonciliet understödde motpåven, Felix V. Som erkänsla för Fredriks lojalitet krönte Nikolaus honom 1452 i Peterskyrkan. Detta var sista gången en kejsarkröning ägde rum i Rom. Ett år senare, 1453, intog turkarna Konstantinopel, därmed utplånades de sista resterna av Romarriket – Östrom. En konsekvens av erövringen var dessutom att korstågstanken återuppstod. Detta i sin tur ökade trycket på påvedömet att få tillstånd fred både i Kyrkostaten, på den italienska halvön och i Västvärden som helhet, för att därmed kunna skicka en gemensam armé.

Ett resultat av dessa strävanden var traktaten i Lodi 1454 då Kyrkostaten, kungariket Neapel, Florens, Venedig och Milano ingick ett fredsfördrag som kom att gälla under de följande halvseklet. Ett resultat av den turkiska erövringen var dessutom att ett stort antal lärda kom som flyktingar till Rom och med dem antika manuskript.

Augustus byggprogram, grunden för påvens vision

Nikolaus var den förste påve som beslutade att göra Rom till Västerlandets intellektuella, kulturella och diplomatiska centrum. Från och med hans pontifikat kom påvehovet att räknas som den högst rankade arbetsplatserna för humanister i Europa. Den främsta av dem alla var Lorenzo Valla, tidigare hovhumanist hos Alfonso V av Neapel, som av Nikolaus fick i uppdrag att översätta antika, grekiska texter till latin, bl.a. då Homeros, Herodotos, Polybios och Thucidydes. Nikolaus var även den förste påve som gjorde kejsar Augustus byggprogram till sitt eget. Enligt traditionen skulle ju Augustus ha hävdat att han tog emot en stad i tegel och lämnade en stad i marmor.

Då Nikolaus var den förste påve efter den Stora Schismen som stadigvarande var bosatt i Rom underlättades därmed betydligt genomförandet av projektet.
För att förverkliga sina ambitioner lät han kalla ett stort antal konstnärer och arkitekter från Toscana till Rom.

Under sina åtta år som påve hann Nikolaus reparea Aqua Virgo – därmed hade Rom åter för första gången sedan goterkrigen på 500-talet en fungerande akvedukt och därmed dricksvatten, renovera senatorpalatset på Kapitoleum och flera av Roms kyrkor, samt besluta att gator och torg skulle stenläggas. Störst engagemang lade emellertid Nickolaus på området runt Peterskyrkan.  De av Leo IV uppförda försvarsanläggningarna kompletterades med ett bastant torn, renoveringen av den kraftigt förfallna Peterskyrkan påbörjades av antingen av Beltrando da Varese eller av Leon Battista Albertis lärjunge Bernardo Rosselino. Därtill lät Nikolaus bygga om det påvepalats som funnits intill Peterskyrkan sedan slutet av 1100-talet, samt komplettera anläggningen med en helt ny flygel rymmande den påvliga bostaden samt det bibliotek han lät grunda och som förfogade över 807 latinska manuskript och 353 grekiska manuskript, ett för dåtida förhållande mycket stort bibliotek.

Fra Angelico och Cappella Niccolina

Redan Eugenius IV hade till Rom kallat dominikanmunken och konstnären fra Angelico (Giovanni da Fiesole) vilken på uppdrag av storbankiren Cosimo de´ Medici tidigare smyckat det av honom gynnade San Marcoklostret i Florens, med en serie mycket vackra fresker (varje munksäll har försetts med en fresk gestaltande någon episod ut Kristi liv), Från Eugenius pontifikat finns emellertid inte något bevarat arbete av fra Angelico.

Redan under första året av sitt pontifikat gav Nikolaus fra Angelico i uppdrag att smycka hans privata kapell i Vatikanpalatset. Resultatet har blivit en liten konstnärlig juvel som visar den sida av renässansen, där framförallt den tidiga kristendomen – fornkyrkan -stod i centrum.

Nordväggen

Kapellet ligger i omedelbar anslutning till Nikolaus privata våning, samma våning som senare kom att bebos av påven Julius II och som i konsthistorien är känd som Rafaels Stanzer. Men det tillhör inte den flygel som uppfördes på uppdrag av Nikolaus V. I stället ligger det i det torn som uppfördes av Innocentius III i slutet av 1100-talet och som fram till Nikolaus III ombyggnadsprojekt på 1270-talet var ett fristående försvarstorn.

Kapellet är litet, 6,60×4 meter, rektangulärt samt täckt av ett kryssvalv. På tre av kapellets fyra väggar finns bevarade fresker av fra Angelico och hans medarbetare, framförallt då Benozzo Gozzoli. På den fjärde väggen, sydväggen, fanns ursprungligen en altarmålning föreställande Kristi nedtagande från korset, även den av fra Angelico, men den har senare blivit förstörd.
De övriga tre väggarna är indelade i tre register. Längst ner finns målade, vävda tapeter med Nikolaus V:s vapen i mitten. I de två övre registren finns scener ur två tidiga martyrers liv; Sankt Stefanus (i Sverige känd som Staffan stalledräng) och Sankt Laurentius.

Sankt Stefanus räknas både som den förste diakonen och som den förste martyren då han enligt Apostlagärningarna av judarnas högsta råd blev anklagad för hädelse och stenad till döds cirka 34 e.Kr. Sankt Laurentius kom ursprungligen från Osca (nuvarande Huesca) i den romerska provinsen Hispania Tarraconensis. Så småningom kom han till Rom där han 258 led martyrdöden under kejsar Valentinianus.

Sin grav fick han i den katakomb ovanpå vilken senare kyrkan San Lorenzo fuori le mura byggdes På 500-talet hämtades Stefanus reliker från Jerusalem till Rom och begravdes bredvid Sankt Laurentius i San Lorenzo fuori le Mure. 1447, samma år som Nikolaus gav fra Angelico i uppdrag att måla kapellet, hade han låtit öppna de båda martyrdiakonernas gravar och därefter återbegrava dem i samma kyrka. Med denna handling ville han visa på den västliga och östliga kyrkans enhet, där Stefanus representerade öst och Laurentius väst. En liknande tanke anses ha funnits bakom valet av motiv till kapellet utsmyckning. Dessutom finns i de båda parallella bildzyklerna starka anspelningar på Petri överhöghet i apostlakretsen, på påvens roll som Petri efterföljare och på Nickolaus själv och händelser under hans pontifikat.

Västväggen

Berättelsen börjar på västväggen. I lunetten högst upp visas till vänster visas hur Stefanus vigs till diakon av Petrus, i en lokal starkt påminnande om den av Nikolaus restaurerade Peterskyrkan . På den högra sidan av lunetten visas hur Stefanus distribuerar allmosor till behövande medkristna.. På nordväggen, där även ingången till kapellet befinner sig, avbildas i lunettfältet dels Stefanus predikande inför folket i Jerusalem, dels Stefanus inför Sanhedrin, judarnas högsta råd. På det undre rektangulära fältet visas till vänster hur påven Sixtus II anförtror Sankt Laurentius kyrkans skatter och heliga kärl för att på det viset rädda dem undan kejsarens konfiskationer, och till höger hur Sankt Laurentius, delar ut allmosor åt behövande.

På dessa fresker finns några detaljer som direkt visar på Nikolaus V:s pontifikat. Bakom Sixtus II är två beväpnade män just i färd med att ta upp en igenmurad port. Detta syftar på det Jubelår Nikolaus V planerade till 1450 och då en annars igenmurad port i Peterskyrkan öppnas som symbol för den jubelavlat som då skulle finnas tillgänglig. Då Laurentius distribuerade allmosorna står han i porten till en byggnad där man i bakgrunden skymtar en vacker snäckformad absid, starkt påminnande om den absid Nikolaus planerade för Peterskyrkan. På östväggen slutligen visas i det övre lunettfältet hur Stefanus tillfångatas och hur han slutligen stenas av den judiska folkmassan. Bland åskådarna syns Saul, den senare aposteln Paulus. I det rektangulära fältet visas hur Laurentius ställs inför kejsar Valerianus och slutligen avrättas genom att grillas på ett halster.

Förutom de båda martyrernas berättelser avbildade fra Angelico dessutom i kryssvalvet de fyra evangelisterna med sina symboler samt sammanlagt åtta kyrkofäder; Augustinus, Hieronymus, Ambrosius, Thomas ab Aquino, Leo den Store, Johannes Chrysostemos, Gregorius den Store och Anastasius. Medan de fyra sistnämnda finns på pilastrarna som omramar sydväggen, dvs. altarväggen, finns de fyra förstnämnda på de pilastrar som nordväggen, dvs. ingångsväggen. Kapellets golv slutligen, täcks av marmorinläggningar föreställande solen och zodiakens tolv tecken.

Litteratur

Bertoldi, S., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opera, le collezioni. Musei Vaticani 2011
Gill, J., Nickolaus V, pope. New Catholic Encyclopedia. Vol.X. New York 1967, s 443-445.
Magnuson,T., Studies in Roman Quattrocento Architecture. Stockholm 1958
Pope- Hennessy,J., Angelico.Firenze 1981
Partrige, L., Renaissance in Rom. Die Kunst der Päpste und Kardinale. Köln 1996.