Den 10 februari 1939 avled påven Pius XI. Hans önskan var att bli begravd så nära aposteln Petrus som möjligt. Allt sedan fornkyrkan nämligen har traditionen gjort gällande att apostelns grav befunnit sig alldeles under Peterskyrkans högaltare. De skriftliga vittnesmålen har varit talrika. Däremot har aldrig några systematiska, vetenskapliga utgrävningar företagits i syfte att verkligen lokalisera apostlagraven.

I samband med grävningarna för påvegraven stötte arbetarna på marmorrester av vad man först trodde var en sarkofag, men som fortsatta grävningar visade vara en takfris (cornicione) tillhörande ett antikt kapell. Fyndet resulterade i att påven Pius XII (1939-1958) beslutade att området under högaltaret skulle underkastas en grundlig utgrävning. Grävningarna utfördes åren 1940 till 1949 av fyra arkeologer; Bruno Maria Apelloni Ghetti och Antonio Ferrua, Enrico Josi och Engelbert Kirschbaum under ledning av Monsignere. Ludwig Kaas.

Upptäckten av Petri grav

Steg för steg arbetade sig arkeologerna ner genom de historiska lagen under Peterskyrkan. I rak följd under nuvarande högaltaret, Clemens VIII (1592-1605), högaltare, fann man de altaren som uppförts av påvarna Calixtus II (1119-1124) och Gregorius den Store (590-604). I nästa fas befann man sig på nivån före uppförandet av kejsar Konstantins basilika, den första Peterskyrkan. Här hittade man en enkel jordgrav och över den en ädikula med en nisch för ben.

Det man funnit var allt att döma den genom kyrkohistorien kända Trofeo di Gaio – Gaius segermonument – rest i slutet av andra århundradet och uppkallat efter den romerske presbytern Gaio, verksam under påven Zephyrinus (199-200), som omnämner monumentet i ett brev till sin motståndare, Proclo. Denne Proclo hade inför Gaio skrutit med att kyrkan i Hieropolis – som inte var erkänd av Rom – kunde ståta med aposteln Filippus grav. Gaius kontrade med att hans kyrka kunde visa upp apostlafurstarna gravar.  Brevet återges i Eusebius av Caesareas (263-339) Kyrkohistoria och lyder som följande: ”Jag kan visa dig apostlarnas segermonument (trofeo). Om du beger dig till Vatikankullen eller till vägen till Ostia, Via Ostiensis, finner du segermonumenten över dem som grundade denna kyrka.” Med Trofeo menades vid den här tiden ett monument rest över någon som triumferat över döden, dvs. en martyr.

Den lilla ädikulan befann sig i en begravningsinhängnad som arkeologerna kallade Campo P. Själva monumentet bestod av två små kolonner vid sidan av en nisch, och uppbärande en bordskiva. Ädikulan var inte fristående utan kopplad mot en rödputsad vägg, Muro rosso. Den sensationella upptäckten bestod i att den lilla ädikulan förblivit mittpunkten både i Konstantins basilika och sedan i den nuvarande Peterskyrkan. Av allt att döma hade man hittat Petri grav.

I nuvarande kyrkan står ädikulan i direkt förbindelse med den så kallade Palliernas nisch i den öppna kryptan framför Peterskyrkans högaltare. Med pallier menas en sorts ylleband som biskoparna bär och som de får av påven när de tillträder sitt ämbete. Dessa pallier symboliserar deras koppling till Petrus och påven och får innan de delas ut vila just i denna nisch.

Petri ben – en arkeologisk deckarhistoria

Att man funnit platsen för Petri grav rådde inte några tvivel om. Däremot var den tom. Där fanns inga mänskliga kvarlevor, inga reliker. Allt som en gång funnits i eller under nischen hade vid okänd tidpunkt förstörts. Sensationen blev därför total när epigrafikern Margherita Guarducci, som efterträtt Monsignore Ludwig Kaas som chef för de påvliga grävningarna, och som under decennierna efter utgrävningarna ägnat sig åt studier av grekiska och latinska inskriptioner från den romerska nekropol som man samtidigt funnit, i slutet av 1960-talet förkunnade att hon identifierat aposteln Perus ben.
En arbetare, som deltagit i utgrävningarna på 1940-talet, skulle ha vist henne en låda med människoben som förvarades i utgrävningsmagasinet. Dessa ben skulle ha avlägsnats på order av Monsignore Ludwig Kaas innan arkeologerna påbörjade sitt arbete, och därefter glömts bort.

Benen var insvepta i ett praktfullt tygstycke – det rörde sig följaktligen om en sekundärbegravning och hade återfunnits i ett oregelbundet hål i en liten stödmur till nischen, Muro dei graffiti, vilken uppförts någon gång mellan Trofeo di Gaio och Konstantins basilika Efter analys kunde man konstatera att de återfunna benen tillhörde en man från rätt tidsperiod, kraftigt byggd, cika 165cm lång och död i en ålder av mellan 60-70 år. Den 26 juni 1968 förkunnade påven Paulus VI offentligt att man ansåg det vetenskapligt styrkt att de återfunna benen tillhörde aposteln Petrus. Som ytterligare stöd för att benen verkligen tillhörde Petrus anförde Margherita Guarducci även en inskription som hon funnit på Muro dei graffiti Några återfunna grekiska bokstäver tolkade hon som Petros eni – Petrus är här. Senare epigrafer, bl.a. Carlo Caretti, som presenterade sin tolkning i Vatikanens officiella tidning L´Osservatore Romano 2013, hävdade i stället att bokstäverna skulle tolkas Petr[os] en i [rene] – Med andra ord en bön om frid riktad till aposteln Petrus.

Likaså finns alternativa tolkningar angående benen. Uppenbarligen placerades benen i hållet i Muro dei graffiti när man skulle bygga den ursprungliga basilikan. Troligtvis kom de från en grav som förstördes i samband med bygget. Runt Petri grav vet man nämligen att det fanns många kristna gravar, samtliga orienterade mot Trofeo di Gaio. Kanske tillhörde inte benen Petrus, utan i stället en av hans närmaste efterträdare. Något märkligt med benen – om de nu tillhört Petrus – var nämligen att de placerats i Muro dei graffiti från utsidan av begravningsinhägnaden, alltså inte från den sida som vätte mot Trofeo di Gaio – Petrus gravmonument. Likaså återfinns den centrala inskriptionen med Petrus namn på utsidan av muren, något som tyder på att den ristats av någon som ville ha Petrus förbön.

På bilden ovan ser ni i nummerordning:

I Nuvarande Peterskyrkan. 1) Petri grav samt Palliernas nisch. 2) Clemens VIII:s altare. 3) Berninis baldakin. 4) Staty av aposteln Petrus.

II Grotte Vaticane. 7) Confessio Sancti Petri. 6) Cappella Clementina. 5, 8, 9, 10, 11) Påvegravar

III Vatikanens nekropol. P) – Campo pPmed 14) Trofeo di Gaio. 13) Muro rosso . 15) Muro dei graffiti. M) Mausoleo M . Det kristna kapellet med Kristus som solgud.

Men varför blev Petrus då begravd just på denna plats?

En öde trakt utanför stadsmuren

Området kring Vatikankullen – Mons Vaticanus – låg utanför den egentliga staden Rom, på västra sidan av Tibern. Vatikankullen tillhörde inte heller de klassiska sju kullarna. En bro, senare kallad Pons Neronis (ungefär vid nuvarande Ponte Vittorio Emanuele II), förband området med staden. Ett par vägar utgick från bron, Via Cornelia i västlig riktning och Via Triumphalis i nordlig riktning. Efter dessa vägar fanns, som vid alla vägar ut ur Rom, gravar, då begravning innanför stadsmurarna inte var tillåten.

Området närmast Tiberstranden präglades av sankmarker och var hemsökt av malaria. Längre upp bredde trädgårdar och vinodlingar ut sig. En av de största trädgårdarna, belägen sydost om Via Cornelia, tillhörde kejsarinnan Agrippina d.ä, mamma till kejsar Caligula. Det var i denna trädgård kejsaren påbörjade uppförandet av den privata cirkusanläggning som senare kom att fullbordas av hans systerson Nero. Både Caligula och Nero var nämligen passionerade anhängare av körsporten – båda körde själva. Till cirkusen hörde en läktare för 20 000 utvalda åskådare och i de omkringliggande trädgårdarna bjöds på magnifika fester.

Cirkusen – den klassiska arenan för avrättande av statsförbrytare

Under antiken var kappkörningarna inte bara en sport, utan hade även del i den romerska statskulten. Följaktligen var cirkusen den givna platsen för avrättande av människor som förbrutit sig mot kejsaren och mot den romerska staten.

År 64 e.Kr hemsöktes Rom av en svår brand. Kejsar Nero gav de kristna skulden för branden, något som ledde till den första organiserade kristendomsförföljelsen i Rom. Enligt den romerske historikern Tacitus (55-120) var det just på Neros och Caligulas cirkus – Circus Vaticanus – som huvuddelen av de kristna avrättades. En av dessa avrättade var Petrus. Enligt traditionen hade han bett om att få bli korsfäst med huvudet nedåt, då han inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som vår herre.

Ett väldigt gravområde

Efter Neros död förlorade kejsarna gradvis intresse för Circus Vaticanus och i mitten av andra århundradet räknar man med att cirkusen och de magnifika kejserliga trädgårdarna, i praktiken var övergivna. I stället togs området helt i anspråk för begravningar. År 123 e.Kr exempelvis, påbörjade kejsar Hadrianus uppförandet av sitt magnifika mausoleum, i historien mer känt som Castel Sant´Angelo och mellan Circus Vaticanus och Hadrianus Mausoleum byggdes det pyramidformade mausoleum – Meta Romuli – som senare ansetts som Romulus grav och som fanns kvar till år 1500.

Under utgrävningarna på 1940-talet fann arkeologerna under Peterskyrkans högaltare och mittskepp, förutom aposteln Petrus grav, ett antal kapell i form av små hus uppförda i två filer efter en gata. Senare har ytterligare delar av det gigantiska gravfältet, benämnda Autoparco och Santa Rosa, påträffats inne i nuvarande Vatikanstaten.

Kristus som solgud

Arbetet med friläggandet och restaurerandet av de antika gravkapellen har oavbrutet pågått sedan der grundläggande grävningarna under Pius XII:s pontifikat. Tjugotvå magnifika gravkapell har framträtt, samtliga smyckade med stuck, fresker och mosaiker. Innehavarna tillhörde den välbärgade övre medelklassen, inte minst var många frigivna slavar. Även antalet begravda barn var påfallande. Barnadödligheten var stor i Romarriket. Religiöst tillhörde huvuddelen av de begravda den romerska religionen. Endast ett kapell – Mausoleo M – var helt kristet. Detta kapell hade man skymtat redan 1574 i samband med grävningar för en portik bakom gamla Peterskyrkans högaltare, utgrävt blev det dock inte förrän under Pius XII:s pontifikat.   I detta kapell, uppfört under 200-talet finns bevarade mosaiker med tydligt kristet innehåll; fiskafänge och den gode herden exempelvis. Dessutom finns här en mosaik som vid ett första påseende verkar vara en framställning av den romerske solguden Sol, körande det vita solspannet, men som genom studier av mausoleets övriga bevarade utsmyckning har visat sig vara en avbildning av Kristus som solgud.

Men varför framställde man Kristus som solgud? Troligtvis är mosaiken tänkt som en framställning av Kristus som Sol Iustitiae – Rättfärdighetens Sol, ett epitet som sedan början av 200-talet användes av Kristus och som hade sina rötter i Malaki 4:2 (Men för er som vördar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar). Därtill finns det koppling mellan Kristus som Sol Iustitiae och den romerske statsguden Deus Sol Invictus.

Romarriket enat under Sol Invictus – den obesegrade solen

Under 200-talet gjorde kejsarna en del försök att ena Romarriket i dyrkan av Solguden. Anledningen var att det romerska rikets religiösa enhet ansågs hotad av diverse hemliga sällskap och mysteriekulter samt av de kristna. I början av 200-talet hade kejsar Heliogaballus lyft fram den syriske solguden El Gaball som högste gud i Romarriket. 274 sammanförde kejsar Aurelianus tre solgudar, El Gaball, den romerske solguden Sol och Mithras till en gudom, Deus Sol Invictus, vilken proklamerades som romersk statsgud med festdag den 25 december.

Kejsar Konstantin – mellan Deus Sol Invictus och Kristus

Den 28 oktober 212 besegrade kejsar Konstantin sin medtävlare om kejsartronen, Maxentius, i slaget vid Ponte Milvio. Sin seger tillägnade han Kristus. Enligt legenden skulle han nämligen dagen före slaget ha sett ett kors i skyn och hört en röst säga: ”I detta tecken skall Du segra.” Hur det än må ha förhållit sig med synen i skyn, utfärdade Konstantin året därefter ett edikt enligt vilket Kristendomen blev en erkänd religion i Romarriket och inte längre fick utsättas för förföljelser. Dopet mottog Konstantin emellertid inte förrän på dödsbädden och Deus Sol Invictus följde honom livet igenom. Som exempel kan följande nämnas. På den triumfbåge han 315 lät resa över sin seger vid Ponte Milvio hyllade han Deus Sol Invictus.

Kort tid därefter gjorde han Solens dag – Dies Solis – till officiell vilodag i Romarriket. Fram till 325 hade han dessutom Deus Sol Invictus på sina officiella mynt. Elva år senare, 336, proklamerade den kristna kyrkan, med stöd av kejsar Konstantin, att Kristi födelse skulle firas just den 25 december, på Dies Natalis Sol Invicti – den obesegrade solens födelsedag.. Detta blev ursprunget till vårt julfirande. Exakt vilken dag den historiske Jesus föddes vet man däremot inte.

Peterskyrkan grundas – nekropolen går in i det fördolda

År 318 beslutade kejsar Konstantin att det över aposteln Petrus grav skulle resas en kolossal basilika. Företaget var inte helt oproblematiskt, då bygget av kyrkan dels krävde utslätande av Vatikankullen – Mons Vaticanus – dels förstörande både av resterna av Circus Vaticanus och av den nekropol som under de närmast föregående århundradena växt fram efter cirkusens norra sida. I synnerhet angreppet på nekropolen var besvärligt, då gravar var skyddade av romersk lag. Enligt en mycket spridd uppfattning levde dessutom de dödas andar – manes – kvar i omedelbar anslutning till graven. De anhöriga besökte dem, delade måltider med dem och firade dem under bestämda fester. Dessutom skyddades gravarna av speciella skyddsandar för gravar.

Konstantin löste problemet genom att endast hugga taken av de små kapellen och fylla igen dem. Själva kapellen med sina sarkofager och urnor bevarades därmed intakta. På samma sätt bevarades Petrus monument och de omkringliggande kristna gravarna. Under hela byggnadstiden hade dessutom de anhöriga möjlighet att besöka sina kära genom att nya portar och gångar bröts upp. Därefter skulle det dröja mer än 1600 år innan gravarna åter var möjliga att besöka.

Saracenernas plundring

Men när förstördes graven under nischen och när försvann Petri ben ? En hyoptes som framförts är att benen och jordgraven förstördes i samband med att Saracenerna 846 plundrade och skövlade Peterskyrkan. En händelse som i sin tur ledde till att Leo IV lät befästa området kring Peterskyrkan.

Att besöka nekropolen och Petri grav

Att besöka den romerska nekropolen och Petri grav är numera betydligt enklare än bara för något decennium sedan.  Man anmäler sig till Ufficio Scavi (man kan även förhandsanmäla via Internet), talar om på vilket språk man kan guidas och vilken tid som passar. Därefter placeras man in i lämplig grupp (max, 15 personer). Enda inskränkningarna är att det sammanlagda besöksantalet per dag är begränsat till 250 personer, att samtliga besökare måste vara över 15 år, samt inte besväras av fukt eller lida av exempelvis klaustrofobi. Dessutom måste Vatikanens klädkod accepteras (ingen shorts, kortkorta klänningar/kjolar eller bara axlar). Kostnad för besöket är 13 euro per person.

Litteratur

Brandt, Olle., Petrus grav och deckarhistorien om hans reliker. Signum. Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle. 8(2013), s 26-29

Magnusson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Wahlström & Widstrand 2001.

Zander, Pietro., La Necropoli Vaticana. Roma Sacra. Guide alla cittá eterna. Roma 2002