Author: Kari Lawe

Det här är del tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 1 här och del 2 hittar du här.

Michelangelos Yttersta Domen

Efter fullbordandet av Sixtinska kapellets tak 1512, återgick Michelangelo till arbetet med Julius II:s gravmonument. Vid Julius död ett år senare var emellertid inte monumentet färdigt. Julius efterträdare, Leo X, saknade helt intresse för att Julius skulle få sitt mastodontmonument i Peterskyrkan. I stället beordrade han Michelangelo att genast återvända till Florens och väntande arbeten på familjen de´Medicis kyrka, San Lorenzo. Fram till 1520 arbetade Michelangelo med fasaden, vilken han emellertid fick lämna då Leo i stället ville at han skulle gripa sig an familjens gravkapell i samma kyrka, och det anslutande biblioteket, Biblioteca Laurenziana.
Under de följande tretton åren kunde Michelangelo ostört ägna sig åt sina projekt i San Lorenzo.1533 fick han emellertid besök av den då regerande påven, Clemens VII (1523-1534). I likhet med Leo X tillhörde även Clemens VII familjen de´Medici. Han var son till Lorenzo de´Medicis bror Giuliano, samme Giuliano som mördats under Pazzisammansvärjningen, och följaktligen kusin till Leo X. I likhet med övriga medlemmar av familjen de´Medici hade han ett starkt intresse för konst och kultur. Dessutom intresserade han sig för vetenskap. 1533 exempelvis, hade han fått det Copernikanska systemet förklarat för sig av Johan Widmannstetter.

Clemens VII befallde Michelangelo att omedelbart återvända till Rom och för hans räkning måla en ny altarmålning i Sixtinska kapellet, föreställande den Yttersta domen. Vad anledningen var till detta beslut vet man inte riktigt. Att låta förstöra mästerverk av både Perugino och Michelangelo, de sistnämnda uppförda för knappt tjugo år senan, var en ytterst uppseendeväckande handling. Dessutom var den Yttersta domen ett mycket ovanligt motiv för en altarvägg.
Som möjliga orsaker till beställandet av den Yttersta domen har angetts Sacco di Roma, den våldsamma plundring staden utsattes för 1527 och en därur framspringande mentalitetsförändring som skulle öppnat upp påvehovet för ett sådant ämne som den Yttersta domen. Vidare att förstörelsen av den gamla altarmålningen kanske var en personlig hämnd från Clemens VII. Det var ju Sixtus IV – som fanns avbildad nedanför Jungfru Maria – som låg bakom Pazzisammansvärjningen och därmed mordet på hans far Giuliano. En tanke bakom motivvalet var troligtvis även att fullborda den mänskliga frälsningshistorien såsom den skildrades på kapellets väggar och tak.

1534 reste Michelangelo till Rom, men innan arbetena på altarväggen hunnit komma igång dog Clemens VII. Michelangelo avbröt omedelbart alla förberedelser och återupptog i stället arbetet med Julius II:s gravmonument.
Clemens efterträdare som påve, Paulus III (1534-1550), tillhörande den romerska släkten Farnese, förnyade emellertid kontraktet med Michelangelo. Efter grundliga förberedelser i vilka ingick skisser och kartonger samt uppförande av en ny vägg som murades upp några decimeter framför den gamla och som lutades svagt framåt, för att öka läsbarheten och åstadkomma illusionen att en andra verklighet öppnade sig framför betraktaren, en verklighet som sprängde det fysiska kyrkorummet, kunde han 1536 påbörja själva målandet. Fem år senare, 1541, var altarmålningen färdig.

Kristus domaren – Sol Invictus

Centralgestalten är Kristus, framställd som en muskulös, slättrakad antik hjälte som lyfter sin högra hand i en befallande gest. Förslag har framförts som gjort gällande att Apollo di Belvedere – en av de antika skulpturer som togs till Vatikanen av Julius II – varit förlagan. Hur därmed än må ha förhållit sig så skymtar Solen bakom Kristus. Följaktligen framställs han som den sanna Solguden; Gamla Testamentets Rättfärdighetens Sol (Malaki 4:2) och romarnas Sol Invictus. Vid hans sida finns hans mor, Jungfru Maria. Hennes resignerade hållning visar att hon inte längre kan ingripa till enskilda människors hjälp.

Kristi pinoredskap

I lunettfälten högst upp till höger och vänster om Kristus, finns änglar – framställda nakna och utan vingar – hållande Kristi pinoredskap. I den vänstra lunetten återges korset och i den högra den kolonn vid vilken Kristus bands och gisslades.

De saligas värld

I mittregistret, runt Kristus och hans moder; grupperar sig de saliga i två cirklar.  I den inre cirkeln återfinns bland annat att de tolv apostlarna med sina attribut. Här finns aposteln Petrus som sträcker sina nycklar mot Kristus, därmed understrykande att hans och hans efterföljares vikariat nu är till ända, och att Kristus själv har herraväldet. Här finns Andreas med sitt kors, Johannes döparen med sitt skinn, Sankt Laurentius med sitt grillgaller, Sankt Bartolomeus med sin kniv och med skinnet i hand. På detta skinn har Michelangelo av någon anledning placerat sitt självporträtt. Vidare avbildas Sankt Simon med sin såg, samt den botfärdige rövaren med överdelen av sitt kors. Till detta kommer ett stort antal med attribut icke identifierade gestalter, bl.a. då en kvinna med täckt huvud, möjligtvis en sibylla.

I den yttre ringen återges martyrer, helgon och andra typer av bekännare. På den vänstra sidan dominerar de kvinnliga gestalterna.  Till de gestalter man lyckats identifiera hör en sibylla uppe i högra vänstra hörnet samt en allegorisk framställning av Ecclesia Misericordia – den barmhärtiga kyrkan. På den högra sidan dominerar de manliga gestalterna. Här återfinns den kristne soldaten Sankt Sebastian, hållande pilar, samt Sankt Biago hållande kardor, Simon av Kyrene, bärande korset, Men även här finns kvinnliga helgon. Sankta Katarina exempelvis, kan identifieras genom hjulet. Bland den stora, oidentifierade skaran saliga, finns även många märkliga och svårtydda gestalter . Bland annat då ett par kyssande ynglingar samt en yngling och en äldre man, avbildade i en öm omfamning.

Den yttersta tiden

I det tredje registret återges den ytterst tiden. Rakt nedanför Kristus blåser änglar i dombasuner och anger att tiden är till ända. Två änglar håller dessutom i de böcker där alla goda respektive onda gärningar skrivits upp. Påfallande är att boken med onda gärningar är mer än dubbelt så stor som den som innehåller de goda gärningarna.
Längst ner visas hur jorden öppnar sig och de döda stiger fram. Först stegvis återfår de sin kroppsliga form och sitt medvetande. De saliga stiger upp mot himmelen, medan de fördömda dras ner mot helvetet av groteska djävlar. Skräck och förtvivlan lyser ur deras ögon. I underjorden, strax bakom högaltaret, öppnar sig en märklig mörk håla, fylld av demoner.

Längst till höger flammar helvetet. Här avbildas också dödsrikets färgkarl, Charon, som hjälper till att frakta de fördömda över floden Styx.

Kritik, censur och hot om förstörelse

Inte bara motivet i sig, den Yttersta domen, utan Michelangelos tolkning med samtliga gestalter nakna, och änglarna avbildade utan vingar, kom i allra högsta grad att röra upp känslorna både inom och utom påvehovet. Mest högljud bland kritikerna, var den påvlige ceremonimästaren Biagio da Cesena som ansåg att målningen överhuvudtaget inte hörde hemma i en kyrkolokal, utan på ett på ett offentligt badhus eller en krog. Enligt en samtida, Lodovico Domenichi, blev Michelangelo mycket upprörd över Biagios klagomål och lät avbilda honom i helvetet som Minos – dödsrikets domare enligt den antika mytologin – dessutom försedd med åsneöron för att understryka hans dumhet. Förgäves hade Biagio vädjat till påven Paulus III om att befalla Michelangelo att ta bort hans porträtt. Enligt Lodovico Domenichi hade påven då svarat att tyvärr hade han inte någon jurisdiktion (domsrätt) över helvetet.

Några decennier senare förvärrades läget radikalt för Michelangelos målning. Den katolska kyrkan hade gått in i motreformationen, som inte bara vände sig mot de protestantiska schismatikerna, utan även inledde en kraftig moralisk upprustning, inte minst på sexualmoralens område. I ett dekret utfärdat den 21 januari 1564, tog det stora reformkonciliet, det Tridentinska konciliet, itu med den religiösa konsten. Till det som strängeligen förbjöds hörde nakenavbildningar i kyrkorum och dylikt, samt allt som på något sätt kunde uppväcka sexuell lust.

Röster höjdes för att Michelangelos Yttersta dom skulle förstöras. Förutom över nakenavbildningarna i sig och över de vinglösa änglarna, upprördes man även över framställningen av Sankta Katarina och Sankt Biagio, som man ansåg förde tankarna till en samlagsscen. Den Yttersta domen saknade emellertid inte försvare. Tillslut enades man om att de nakna gestalterna skulle förses med ländskynken, braghe, samt att Sankta Katharina skulle kläs på och Sankt Biagios huvud skulle vändas från Sankta Kartharina till Kristus. Därmed skulle man inte riskera att tankarna fördes till samlag.
Arbetet med att censurera målningen anförtroddes till Daniele da Volterra, som av sin samtid fick öknamnet ”Il Braghettone”, byxmålaren. Under de följande århundradena målades ytterligare klädespersedlar på gestalterna. Sista gången målningen utsattes för retuschering var 1825.

Il Santuario della teologia del corpo umano

Före retuscheringen

Under 1900-talet har målningen ett flertal gånger varit föremål för restauration. Den mest genomgripande genomfördes mellan 1990 och 1994 då man inte bara gjorde ren målningen från århundradens smuts, – något som blottats Michelangelos fantasiska, lysande färger – utan även tog bort alla ditmålade klädesplagg med undantag av de som målades dit av Daniele da Volterra. Även Sankta Katarina och Sankt Biagio fick vara kvar i sitt retuscherade tillstånd. Att Daniele da Volterras retuscheringar fick vara kvar berodde på att kyrkoledningen såg dem som en historisk dokumentation av den katolska reformationens genombrott i Rom.
Under de tidigare decennierna hade även kapellets väggar och tak genomgått en välbehövlig restaurering.

Efter retuscheringen

Den 8 april 1994 invigdes det restaurerade kapellet genom en högtidlig mässa officierad av påven Johannes Paulus II.I sin predikan lyfte påven fram Michelangelos storslagna hyllning av den mänskliga kroppens skönhet och förklarade kapellet som ”Il Santuario della teologia del corpo umano.” (Helgedom för den mänskliga kroppens teologi).

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opere, le collezioni. Edizioni Musei Vaticani 2011

De Vecchi, Pierluigi., La Cappella Sistina. Rizzoli Milano 1999.

Domenichi, Lodovico., Historia di detti e fatti notabili di diversi principi & huommini privati moderni. Venezia 1556

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

Det här är del två av tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 1 här och del 3 här. 

De påvar som efterträdde Sixtus IV under 1400-talets sista decennier, var nöjda med Sixtinska kapellets konstnärliga utformning och ägnade sig i stället åt andra projekt. Innocentius VIII (1484-1492) lät bygga Villa Belvedere, den första romerska villan sedan antiken, samt Villa la Magliana – det första påvliga jaktslottet, beläget i Magliana Vecchia på vägen ut mot Fiumicino. Alexander VI (1492-1503) lät Pinturicchioo och hans verkstad utsmycka den första påvliga representationsvåningen – Appartamento Borgia. Alexanders omedelbara efterträdare, Pius III, levde endast en månad och hann följaktligen inte påbörja några projekt. Ett år före sitt val till påve hade han emellertid gett Pinturicchio i uppdrag att utsmycka biblioteket i katedralen i Siena med en serie fresker hyllande hans morbror, påven Pius II.

Julius II

Pius III efterträddes av kardinalen Giuliano della Rovere, brorson till Sixtus IV, som tog namnet Julius II (1503-1513).

Julius II av Raffael

Julius har vi redan tidigare mött i ett par artiklar. Det var Julius som gav sin arkitekt Donato Bramante i uppdrag att omvandla Vatikanpalatset till ett påvligt kejsarresidens och det var Julius som grundade Schweizergardet.
Sin kyrka och sin Kyrkostat styrde Julius med järnhand. För att hålla fienderna – framför allt då Frankrike – utanför den italienska halvön förde Julius ett flertal krig, där han ofta själv fungerade som befälhavare. God hjälp i sitt styre hade han av dottern Felice della Rovere , som bland annat under två år var hans sändebud hos den franska drottningen, Anne av Bretagne.

Som mecenat var Julius en av kyrkans absolut främsta genom tiderna. Förutom vad som redan nämnts kan som exempel lyftas fram att han redan i samband med sitt val lät flytta sin personliga samling av antik skulptur från sitt kardinalpalats till Villa Belvedere – därmed lade han grunden till de framtida Vatikanmuseerna – att han 1506 gav Donato Bramante i uppdrag att projektera den nya Peterskyrkan, att han 1510 kontrakterade den unge konstnären på modet, Rafael, för att smycka den nya representationsvåning i Vatikanen – Stanze di Raffaelo, samt att han 1505 lät kalla tidens ledande skulptör, florentinaren Michelangelo (1475-1564), till Rom för att skapa honom ett makalöst gravmonument, tänkt att innehålla över fyrtio figurer, och som skulle ha sin plats i den nygrundade Peterskyrkan.

Mänsklighetens fornhistoria under Guds ledning

Julius mest kända konstprojekt är emellertid Michelangelos tak i Sixtinska kapellet.
Redan från början hade det varit byggnadstekniska problem med Sixtinska kapellet. Det ojämna underlaget resulterade i spänningar i byggnaden som i sin tur ledde till sprickor och hot om ras. Mindre jordbävningar förbättrade inte heller situationen.

När Julius II tillträdde som påve var Pier Matteo d´Amelias vackra stjärnhimmel i det närmaste en ruin. Till att börja med sökte Julius rädda taket genom att låta dra en kedja över första valvet, men så småningom insåg han att taket måste underkastas en grundlig restaurering och ommålning. Det program Julius hade tänkt sig var de tolv apostlarna placerade på troner och i stället för stjärnhimmelen antikiserande dekorationsmåleri av den typ som i Rom varit omåttligt populär sedan slutet av 1400-talet och som gick under namnet grotesker.

Porträtt av Michelangelo

Uppdraget att förvandla taket gick 1508 till Michelangelo, som emellertid till att börja med ställde sig avvisande. För det första såg han sig som enbart skulptör, trots att han i sin ungdom gått i målerilära hos Domenico Ghirlandaio – en av de mästare som på Sixtus IV:s uppdrag arbetade med Sixtinska kapellets väggfresker. För det andra ansåg han att det av Julius föreslagna programmet var allt för intetsägande för det gigantiska taket (500^m2). Slutligen gick han med på att åta sig uppdraget mot löfte att själv få utarbeta programmet. Michelangelo var nämligen inte, som huvuddelen av tidens konstnärer, mer en hantverkare, utan hade även en intellektuell skolning från familjen de´Medicis platonska akademi i Florens.

Det nya programmet kom att fokusera på mänsklighetens tillstånd före det Nya förbundet genom Jesus Kristus, och räknas som världens största takfresk.

Michelangelo ersatte 1400-talets stjärnhimmel med en monumental, fiktiv arkitektur befolkad av ett väldigt uppbåd av gestalter.

I lunettfältet ovanför fönstren samt i de triangelformade fälten – le vele – ovanför lunetterna, avbildas Jesu anfäder från Abraham och fram till Josef (de första anfäderna Abraham, Isak, Jakob, Juda förstördes i samband med att Michelangelo målade Yttersta domen). Framställningen bygger på Matteus 1, men det finns betydande skillnader gentemot evangeliet. Samtliga anfäder återges som barn, tillsammans med sina föräldrar, alltså inte bara med med sina fäder utan även med respektive moder. I Matteus ett nämns endast fem kvinnor; Tamar, Rahab, Batseba och Maria, medan i Sixtinska kapellet samtliga mödrar finns återgivna.

Vy över Sixitinska kappellets tak

I de fyra pendentivfälten, två på altarväggen och två på ingångsväggen, återges gammaltestamentliga episoder med betydelse i frälsningshistorien. Moses kopparorm, en prefiguration av den korsfäste Jesus. Straffandet av fursten Haman som tänkt utrota judarna ur Perserriket. Den judiska kvinnan Judit dödande den assyriske befälhavaren Holofernes. , samt slutligen den unge David – av samma släkt som den väntade Messias – dödande filisteernas kämpe Goliat. I mindre fält, belägna mellan de triangelformade fälten – le vele– och den mäktiga takgesims som omramar valvhjässan, finns tolv parvis kopplade, antitetiskt ställda, nakna, bronserade ynglingar med ett bukranion i form av en gumseskalle emellan sig. Medan bukraniorna under antiken ofta var placerade på byggnader relaterade till offer och följaktligen kunde ses som prefigurationer av Kristi slutgiltiga offer, vet man inte vad de bronserade ynglingar symboliserar. Ett förslag som framförts är att de skall symbolisera den guldålder (tid i mänsklighetens begynnelse då allt forntid då allt var fred, harmoni, stabilitet och välstånd) humanisterna hoppades skulle återvända med Julius II:s pontifikat..

Den dominerande motivkretsen i fältet mellan lunetterna och takgesimsen är emellertid sju profeter och fem sibyllor, samtliga placerade på magnifika, antikiserande, fingerade marmortroner. Medan profeterna förberedde det judiska folket för den slutliga uppenbarelsen genom Jesus Kristus, fullföljde sibyllorna samma uppgift bland de hediska folken. På sydväggen (Moseväggen) återges Jeremiah, Persia, Hezekiel, Erithreal och Joel. På nordväggen (Kristusväggen) återges Libica, Daniel, Cumana, Jesaia och Delphica.

Bland profeterna betonas särskilt Jona, placerad på altarväggen och Zaccharias, placerad på ingångsväggen.
Medan Jonas placering rakt ovanför altaret förklarads av att han förebådade Kristi död och uppståndelse enligt Jesu egna ord: ”Ty liksom Jona tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk, så skall Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens sköte.” (Matteus 12:40). Profeten Zacharias placering på ingångsväggen anses motiverad av berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem: ”Detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profen (Zacharias). Som sade; Se din konung kommer till dig saktmodig ridande på en åsna.”(Matteus 21:5)

I valvhjässan slutligen, återges skapelseberättelsen, syndafallet och några centrala episoder ur Noaks liv. Berättelsen börjar vid altarväggen:

Gud skiljer ljus och mörker.

Gud skiljer ljus och mörker

Gud skapar sol och måne.

Gud skapar solen, månen och jorden

Gud skiljer på vatten och land.

Gud skiljer vatten och land

Gud skapar Adam. Observera att Eva samt hennes och Adams ättlingar, preexistenta finns med under Guds väldiga, röda mantel.

Gud skapar Adam

Gud skapar Eva ur Adams revben.

Gud skapar Eva ur Adams revben.

Syndafallet.

Syndafallet

Observera att ormen har kvinnoansikte och långt, svallande rött hår. Detta är en framställning av Lilith, enligt judisk mytologi Adams första hustru, som i motsatts till sin efterträderska Eva ,var skapad ur lera av Gud, och begåvad med fri vilja på samma sätt som Adam. När hon på många olika sätt vägrade lyda Adams order ersattes hon av Eva och blev hämndlysten.

Noak frambär blodsoffer till Herren.

Noaks offer

Bland offerdjuren märks inte bara får och nötkreatur, de klassiska judiska offerdjuren, utan även en häst, ett djur som inte tillhörde de judiska offerdjuren,´ men som förekom i de antika kulturerna. Därmed blir Noaks offer en symbol för alla den gamla världens blodiga offer och till en prefiguration för Jesu slutgiltiga offer.

Syndafloden.

Syndafloden

Anmärkningsvärt är att Michelangelos framställning av syndafloden helt skiljer sig från den traditionella framställningen med både djur och människor. I Sixtinska kapellets finns endast ett djur med, en åsna. Nedtonandet av djuren har förklarats med att syndafloden och de som räddades där, skall ses som en prefiguration av dopet, ett sakrament reserverat för människor. Märkligt är även att Noaks offer placerats före syndafloden. I Genesis ägde offrandet rum efter det att Noak och hans familj räddats undan den stora floden.

Noaks berusning efter att som den första någonsin ha tillverkat och druckit vin.

Fem av de sammanlagt nio scenerna ur Genesis (Skiljandet av ljus och mörker, skiljandet av land och vatten, Evas skapelse, Noaks offer samt Noaks fylla) omramas av fyra nakna ynglingar, ignudi, vars muskulösa överkroppar anses inspirerade av torso di Belvedere, fragment av en grekisk skultur som i början av 1500-talet ägdes av Michelangelos gode vän, skulptören Andrea del Bregno, men kort tid senare kom att ingå i de påvliga samlingarna i Villa Belvedere. Ynglingarna är placerade på en sorts piedestaler och håller emellan sig förgyllda medaljonger med motiv ur Gamla Testamentet. Till Skiljandet av ljus och mörker har kopplats Abrahams beredskap att offra Isak, Elias uppstigande till himmelen i en gyllene vagn. Till skiljandet av land och vatten har kopplats Absalon fångas i ett träd och dödas av sin fars trupper. Den andra medaljongen är av någon anledning tom. prästen Till Evas skapelse har kopplats Nathan kritiserar kung David för mord och äktenskapsbrott. Tillintetgörandet av Baaldyrkaren Achabs folk. Till Noaks offer har kopplats Urias (make till Batseba) död. Jehus förstörandet av Baals bilden. Till Noaks fylla slutligen, har kopplats Joab mördar Abner. Bidgar kastar kung Ioram ur vagnen.

Exakt vilket syfte ynglingarna har vet man inte. Ett försök till tolkning är att de skall gestalta mänsklighetens olika själstillstånd under tiden innan Guds frälsningsplan uppenbarats för dem. Därför uttrycker de olika känslor såsom melankoli, osäkerhet, vrede och skräck. Detta skiljer dem starkt från sibyllorna och profeterna som återges i meditativt lugn och ofta försjunkna i sina skrifter. De hade ju, i motsats till de vanliga människorna, insikt i Guds frälsningsplan. En variant av den tolkningen är att ynglingarna skall vara ett gestaltande av filosofen Giovanni Pico della Mirandolas (en av de ledande medlemmarna i den platonska akademin där Michelangelo själv var utbildad) tankar i ”Om människans värdighet”(De hominis dignitate) där han hävdade att människan var unik bland alla skapade varelser genom att hon var helt fri och därmed kunde nå högre än änglarna, men även sjunka lägre än djuren.

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opera, le collezioni. Musei Vaticani 2011

Magnusson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Wahlström & Widstrand 2001

Pietrangeli, Carlo., Guida ai Musei Vaticani e alla Cittá del Vaticano. Cittá del Vaticano 1989

Michelangelo and Raphael in the Vatican. All the Sistine Chapel, the Stanzas and Loggias. Special Edition for the Museums and Papal Galleries. Cittá del Vaticano U.Å

Missa inte:

Takprojekt i Sixtinska kapellet har även blivit en film ”The Agony and Ecstacy,” i regi av Carel Reed och med Charlton Heston (Michelangelo) och Rex Harrison (Julius II) i huvudrollerna. Filmen producerades 1965 av det italienska filmbolaget Dino de Laurentiis Cinematografica och spelades in i Cinecittá strax utanför Rom.

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

Det här är del tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 2 här och del 3 här.

Den här artikeln skall, efter en kort inledning om de påvar som följde omedelbart efter Nickolaus V, fokusera på det Sixtinska kapellet; det påvliga palatskapellet i Vatikanen som för allmänheten nog är mest känt för att det är där som påvarna väljs. Min berättelse om det Sixtinska kapellet är delad i tre delar. I den första delen behandlas kapellets skapare, påven Sixtus IV (1471-1484), kapellets tillkomst, arkitektur och utsmyckning under Sixtus pontifikat; inte minst då de berömda bildcyklerna med motiv ur Kristi och Mose liv. I den andra delen behandlas Michelangelos takfresk med motiv ur skapelseberättelsen, målade 1508-1511 under påven Julius II:s pontifikat (1503-1513) och i den tredje delen slutligen, Michelangelos Yttersta dom, målad 1535-1541 under påvarna Clemens VII (1523-1533) och Paulus III (1534-1549)

Kampen mot turkarna i fokus

Nikolaus V avled 1455 och efterträddes av den spanske kardinalen Alonso Borgia som tog namnet Calixtus III (1455-1458). Calixtus var den första spanske påven sedan 300-talet, dessutom var han nära vän till den neapolitanske kungen, Alfonso V, hos vilken han arbetat som kansler samt lärare åt sonen Ferrante. Genom Alfonsos försorg kom Alonso att göra kyrklig karriär. Först biskop av Valencia och sedan kardinal.

En starkt bidragande orsak till att den nära 80-årige Alonso valdes till påve var att man hoppades att han skulle få till stånd ett korståg mot turkarna och återerövra Konstantinopel. Familjen Borgia var nämligen starkt koppling till den spanska reconquistan – den iberiska halvöns återerövring från morerna. Arbetet på det planerade korståget mot turkarna kom att ta all Calixtus energi och gjorde att de fortsatta arbetena på Roms restaurering och Vatikanpalatsets utbyggnad fick läggas på is.

1458 dog Calixtus III och efterträddes av den store humanisten Enea Silvio Piccolomini som tog namnet Pius II (1458-1464). Förhoppningarna på Pius pontifikat var stora bland Roms humanister. Emellertid kom de att bli grundligt besvikna. Trots att Enea Silvio Piccolomini varit en mycket aktiv författare och poet som till och med lagerkrönts av kejsaren och som bland sina verk räknade så väl kärleksromaner som teologiska, historiska och till och med veterinärmedicinska verk, kom han som påve att fokusera helt på det planerade korståget.

Följaktligen blev det inte heller nu någon tid över till det fortsatta arbetet med Vatikanpalatset. Däremot kom han som den förste påven någonsin att införa förbud mot att riva Roms ruiner.
1464 dog Pius II och efterträddes av den venetianske kardinalen Pietro Barbo, systerson till Eugen IV, som tog namnet Paulus II (1464-1471).

Pietro Barbo hade som kardinal låt uppföra ett magnifikt palats åt sig– Palazzo San Marco – senare Palazzo Venezia – där han kom att bo kvar även som påve, och som räknas som Roms första renässanspalats.

Under Paulus pontifikat ökade avsevärt den monarkiska framtoningen vid påvehovet. Ceremonier och hovfester sattes i centrum. Dessutom påbörjade Paulus omvandlingen av den romerska karnevalen från en lokal, folklig fest till renässansens och barockens praktfullaste ryttarfest. Till innovationerna hörde förutom magnifika skådespel på Piazza Navona, hästkapplöpningar som kom att äga rum på Via Lata, hädanefter Via del Corso – kapplöpningsgatan. Start var på Piazza del Popolo, mål vid Piazza Venezia. För att kunna se målgången från bästa plats lät Pius på sitt palats uppföra en liten balkong som många hundra år senare i helt andra sammanhang kom att användas av en annan poptentat – Benito Mussolini. I sitt palats hade Paulus dessutom en omfattande samling antika mynt och skulpturer.

Sixtus IV

Vid sin död 1471 efterträddes Paulus II av kardinal Francesco della Rovere som tog namnet Sixtus IV (1471-1484).
Kardinal della Rovere kom från en enkel småbrukarfamilj utanför Savona i Ligurien. Det ståtliga namnet della Rovere ( av Bergsek) hade han långt senare tagit från en utdöd adelsfamilj i Torino.

Som mycket ung gick Francesco in i Franciscanorden efter ett löfte till sin mor. Francesco visade sig ha läshuvud och skickades vidare till universitetet i Pavia för studier i teologi och filosofi. Hans akademiska karriär kröntes med professur i teologi vid universitetet i Padua. Francesco var dessutom verksam som föreläsare vid universiteten i Pavia, Bologna, Siena och Florens samt som teologisk skriftställare. Bland hans verk märks skrifter om Guds allmakt, Kristi blod, och Jungfru Marias obefläckade avlelse. 1464 utnämndes den lärde franciskanen till general – högste ledare – för Konventualerna – en av riktningarna inom Franciskanorden. Tre år senare utnämndes han efter förslag från sin nära vän, kardinal Bessarion, till kardinal Fyra år senare valdes han till påve.

De dominerande problemen under Sixtus IV:s pontifikat var oro i Kyrkostaten, krig mot republiken Florens och våldsamma attacker från de osmanska turkarna gentemot den italienska halvön. Särskilt våldsamt var angreppet på staden Otranto i Apulien 1480 där sammanlagt 12000 människor dödades – bland annat då de 800 martyrer som för ett par år sedan helgonförklarades av nuvarande påven – och 5000 såldes som slavar inom imperiet.
Medan kungen av Neapel var Sixtus främste allierade i kriget mot turkarna, tog han inom Kyrkostaten, på samma sätt som tidigare Martin V, hjälp av sin egen släkt, della Rovere från farssidan och Riario från morssidan. Från den blygsamma bakgrunden i Ligurien etablerades dessa båda släkter som två av den italienska halvöns främsta adelssläkter.

Trots alla krig kom Sixtus, i motsats till sina närmaste föregångare, att lägga ner omfattande energi på Rom restaurering och Vatikanpalatses utbyggnad. Han lät bygga den första nya bron över Tibern sedan antiken.- Ponte Sisto – han ökade Kapitoleums värdighet och ställning i det påvliga Rom genom att dels flytta bort den marknad som av tradition hållits nedanför kullen, dels till Kapitoleum flytta ett antal antika brons- och marmorskulpturer som tidigare haft sin plats Lateranen. Därmed lade han grunden till det som senare skulle bli de Kapitolinska museerna.

Till Sixtus övriga insatser i Rom hörde restaurering av ett trettiotal kyrkor, bland annat då Santa Maria del Popolo som därefter inte bara blev favoritkyrka för familjen della Rovere utan överhuvudtaget för den kuriaanknutna romerska aristokratin, samt uppförande av en ny flygel för det påvliga sjukhuset, Ospedale di Santo Spirito.

Den lärda värden gav han sitt stöd genom att nygrunda ett kraftigt utökat Vatikanbiblioteket som sattes under ledning av Bartolomeo Sacchi, Platina kallad. Denne Platina i sin tur, var medlem i Accademia Romana – den romerska akademin, en lärd sammanslutning som 1460 grundats av Pomponio Leto, efterföljare till Gemistos Plethon och Bessarion. Syftet med akademin var att studera den romerska, antika kulturen, dess historia, monument och litteratur med utgångspunkten att som Kristendomen var universell måste dess sanningar ha funnits förborgade hos antikens lärde. Utmärkande för den romerska akademin var att man mycket starkt kopplade samman påvedömet och antiken. Påvarna sågs som de romerska kejsarnas efterföljare och kardinalerna som efterföljare till senaten. Utmärkande var även ett starkt intresse för kyrkofädernas skrifter.

Medan Sixtus omedelbare företrädare, Paulus II, låtit stänga akademin och fängsla ledamöterna, då han misstänkte att deras verkliga syfte var att göra revolt och störta påven – Pomponio Leto hade nämligen antagit den påvliga titeln Pontifex Maximus – hade Sixtus omedelbart efter sin kröning frigivit dem och ställt akademin under påvligt beskydd.

Slutligen bör nämnas att Sixtus genom en bulla från den 27 februari 1477 möjliggjorde grundandet av Uppsala universitet, Nordens första universitet, samt att det var under Sixtus IV:s pontifikat som Sverige fick ett residerande sändebud vid Vatikanen, Hemming Gadh.

Ett nytt palatskapell

Sixtus absolut främsta och mest betydande projekt var emellertid det nya påvliga palatskapellet; det kapell som för eftervärlden är känt under namnet Sixtinska kapellet.

Detta kapell var inte som Cappella Niccolina avsett för påvens rent privata mässfirande, utan för påvehovets officiella liturgi där förutom påven själv även kardinalerna, generalerna för de stora religiösa ordnarna, diplomaterna, senaten, i Rom residerande biskopar och andra prelater, representanter för den romerska adeln samt gästande dignitärer, deltog. I denna liturgi var en central tanke att det fanns parallellitet mellan den liturgi som utfördes inför det påvliga majestätet på jorden och den liturgi som i himlen utfördes inför Guds majestät av helgon och änglar.

1400-talets kyrkorum

Sixtus palatskapell efterträdde ett medeltida kapell med ungefär samma funktion som det nybyggda kapellet, beläget som en fristående huskropp kopplat till det av Nickolaus III (1477-1480) uppförda palatset. Det var exempelvis i Sixtinska kapellets medeltida föregångare som den heliga Birgitta kanoniserades (helgonförklarades) 1391.

Arkitektur, marmorutsmyckning och måleri kom i det nya palatskapellet att utgöra en storslagen, teologisk och konstnärlig helhet, som dedicerades till Jungfru Marias kroppsliga upptagelse till himmelen (Maria Assunta).

De arkitekter som på Sixtus uppdrag ritade och uppförde det nya kapellet var florentinarna Baccio Pontelli – samma arkitekt som även ansvarat för Ponte Sisto och ett antal borgar i Kyrkostaten och Giovannino de Dolci, även han ansvarig för flera projekt i Kyrkostaten. Det nya kapellet anses ha samma mått som den medeltida föregångaren: längd 40, 23 m , bredd 13, 41m, höjd 20,70m). Dessutom anses dessa mått i proportion stämma med de mått som i Gamla Testamentet angetts för Salomos tempel: ”Huset som Salomo byggde åt Herren var 60 alnar långt, 20 alnar brett och 30 alnar högt.” (! Kon. 6:2)

Marmorutsmyckningarna, framför allt då på det vackra korskranket som ursprungligen delade kapellet på mitten, och på den lilla läktaren avsedd för kören, utfördes av florentinaren Mino da Fiesole, med assistens av Andrea Bregno och Giovanni Dalmata, bördiga från Lombardiet respektive Dalmatien. Även på korskranket fanns ursprungligen anknytning till Salomos tempel. Medan korskranket i nutid kröns av åtta kandelabrar, kröntes det på Sixtus tid av sju kandelabrar, en allusion till den sjuarmade ljusstaken vilken ju förvarades i templet.

För det vackra golvet ansvarade efterföljare till den romerska marmorhuggarfamiljen Cosmati. Om de komplicerade geometriska formerna, inspirerade av motsvarande dekorationer i äldre romerska kyrkor, vet man att de inte enbart hade dekorativ funktion utan att de även visade på centrala positioner och placeringar inom liturgin. Från ingångsväggen och fram till korskranket exempelvis, finns en spiral med sex sammanlänkade rundlar. Denna spiral pekar ut processionsvägen fram mot altaret. Den första av rundlarna är i porfyr och markerar platsen där påven skulle knäböja då han gick in i kapellet. Stenarten porfyr pekade mot hans kejserliga rang. I Romarriket hade nämligen porfyren varit reserverad för kejsaren. På andra sidan korskranket är golvet indelat i kvadrater som visar platsen för olika deltagarkategorier.

Sixtinska kapellets byggnadshistoria sträcker sig mellan 1475 och 1481. Därefter påbörjades arbetet med väggfreskerna. För arbetet svarade en grupp toskanska och umbriska konstnärer under ledning av Pietro Perugino från Perugia. Dessa konstnärer hade Sixtus fått tillgång till genom Lorenzo de´Medici som på detta sätt sökte förbättra relationen till påven efter de krig som följt på Pazzisammansvärjningen 1478.

Det komplicerade programmet, utarbetat för den lärdaste publiken i västvärlden – det påvliga hovet, av Sixtus själv och hans teologiska rådgivare, visar på överensstämmelsen mellan Gamla och Nya Testamentet: Moses frälste Israel folk ur den egyptiska fångenskapen och förebildade därmed hela mänsklighetens frälsning genom Kristus. Moses som israeliternas ledare förebådade också påven som genom den apostoliska successionen från Petrus, förvaltar Kristi frälsargärning. Enligt tidens sed förekommer även många samtida bland de avbildade gestalterna.

Freskerna är uppdelade i en rad olika episoder och det är inte alltid episoden i förgrunden som är den centrala. En hjälp till att förstå det teologiska budskapet finns emellertid i den latinska inskription, tituli, som finns över varje fresk och som visar vilken episod som räknas som huvudepisoden.

På samma sätt som Cappella Niccolina är även Sixtinska kapellets väggar indelade i tre register. Längst ned finns fingerade vävda tapeter i blått och guld – familjen della Roveres färger och med Sixtus vapensköld . Därefter följer episoder ur Kristi och Moses liv. Högst upp, i utrymmena mellan fönstren, finns sammanlagt 28 fornkyrkliga påvar, två över varje fresk. Likaledes på samma sätt som i Cappella Niccolina gestaltades även takvalvet i 1400-talets Sixtinska kapell av en vacker stjärnhimmel i mörkblått och guld, utförd av Pier Matteo d´Amelia. De gyllene stjärnorna var utförda på ett sådant sätt att de, när ljusen var tända i kapellet och rummet för övrigt var mörkt, gnistrade som riktiga stjärnor.

På altarväggen fanns en framställning av Jungfru Marias upptagelse i himmelen, utförd av chefsmålaren Perugino. På denna målning fanns även Sixtus själv avbildad.

Under altarmålningen fanns två fresker – båda av Perugino och hans assistent Pinturicchio, som visade Kristi födelse (till höger om altaret från ingången sett) och återfinnandet av Moses i vassen (till vänster om altaret från ingången settt). Så väl altarmålning som de båda inledande freskerna förstördes i samband med att Michelangelo 1535 påbörjade arbetena med Yttersta domen.

Mose liv

Mose återfärd från Midian till Egypten. Pietro Perugino och Pinturicchio.

I dag börjar Mosecykeln på den vänstra väggen (sydväggen). Den första fresken, målad av Pietro Perugino och hans assistent Pinturicchio, visar Mose resa från sin svärfar i Midian tillbaka till Egypten. I förgrunden visas hur en av Gud sänd ängel befaller Moses att omskära sin son innan han återvänder till Egypten. I nedre högra hörnet visas själva omskärelsen. Det är till denna händelse den latinska inskriptionen hänvisar. I övre högra hörnet visas hur Moses tar farväl av sin svärfar och därefter påbörjar återtåget.

Nästa fresk, målad av Sandro Botticelli, visar en rad episoder ur Mose liv. I vänstra nedre hörnet visas hur Moses dödar den egyptier som misshandlat en israelit och tvingas fly till Midian. I övre vänstra hörnet visas hur Gud talar till Moses ur den brinnande busken och befaller honom att föra sitt folk ut ur Egypten. I förgrunden hjälper Moses prästen Jetros döttrar, en av dem Sippora som blev hans hustru Den latinska inskriptionen hänvisar till Moses försvar av Jetros döttrar. I nedre vänstra hörnet visas hur Moses för sitt folk ut ur Egypten.

Den tredje fresken, målad av Cosimo Roselli, visar tåget över Röda havet. I bakgrunden syns Moses och hans bror Aron inför farao, som vägrar släppa israelerna ur fångenskapen. I förgrunden visas den egyptiska arméns undergång i Röda havet. Till vänster visas hur de räddade israelerna glädjestrålande samlas runt Moses. Det är till den episoden den latinska inskriptionen hänvisar.

Den fjärde fresken, även den målad av Cosimo Roselli hur Moses mottar lagtavlorna. I fonden visas hur Moses mottar lagtavlorna från Gud. I nästa scen visas hur Moses, med hornformade stålar på huvudet och bärande på lagtavlorna återvänder till sitt folk. I nästa scen visss hur han i vredesmod slår sönder lagtavlorna, då han upptäcker att folket under hans bortovaro tillverkat en kalv i guld som de dyrkar. Till höger, i fonden, visas bestraffande av avgudadyrkarna. Till vänster visas hur Moses återvänder med nya lagtavlor. Det är till denna scen den latinska inskriptionen hänvisar.

Straffandet av rebellerna av Sandro Botticelli.

Den femte fresken, målad av Botticelli, visar hur Core, Datam och Albiron revolterar mot Mose och Aron. Till höger visas ett försök att stena Moses. Det är till denna scen den latinska inskriptionen hänvisar. Till vänster viss hur upprorsmännen straffas av Gud. Direkt koppling till påvedömet får dessa händelser dels genom att Aron bär den påvliga tiaran, dels genom en monumental Konstantinbåge. Ett centralt dokument för att legitimera påvens världsliga makt var nämligen den så kallade Konstantins donation, ett dokument påvarna hävdade utfärdats av kejsar Konstantin, men som utsatts för skarp krittik under 1400-talet.

I den sjätte fresken, målad av Luca Signorelli och Bartolomeo della Gatta en rad episoder från Mose sista tid i livet. I vänster i bilden visas hur Mose läser upp sitt testamente för folket. Det är till denna episod den latinska inskriptionen hänvisar. Till vänster visas hur Mose överför ledarskapet på Josua. I bakgrunden visas hur en ängel för upp Moses på berget Horeb och visar honom det utlovade landet. Nedanför berget visas Mose död.

Den sjunde och avslutande fresken finna på ingångsväggen och målades ursprungligen av Domenico Ghirlandaio. Motivet var kampen om Mose kropp. Denna fresk blev emellertid förstörd på juldagen 1522 då hela väggen rasade till följd av sättningar i byggnaden. . Femtio år senare ersattes den förstörda fresken med en fresk av Matteo da Lecce visande samma motiv.

Kristi liv

[layerslider id=”7″]

Kommande parti innehåller många fresker. I bildspelet ovan hittar du samtliga som behandlas.

Freskcykeln med scener ur Kristi liv börjar numera på den högra väggen (nordväggen), Den första fresken, målad av Perugino och hans medhjälpare Pinturicchio, visar Jesu dop i Jordan. Episoden visas i centrum av fresken och det är till den som den latinska inskriptionen hänvisar. I bakgrunden till vänster visas hur Kristus predikar för folket. Till höger visas en predikan av Johannes döparen. Snett bakom själva dopscen finns Jerusalem framställd som 1400-talets Rom och med en Konstantinbåge som stadsport.

Nästa fresk, målad av Botticelli, visar Krist tre frestelser. Dessa scener avbildas i fonden och det är till dem den latinska inskriptionen hänvisar. Intressant att lägga märke till är att Jerusalems tempel, platsen för Jesu andra frestelse, avbildas som en typisk 1400-talskyrka. I förgrunden avbildas ett gammaltestamentligt offer, tänkt som en prefiguration av Kristi offer och av eukaristin.

Den tredje fresken , målad av Domenico Ghirlandaio, visar kallandet av de fyra första apostlarna. I förgrunden knäböjer apostlarna Petrus och Andreas inför Kristus. Det är till denna episod den latinska inskriptionen referar. I bakgrunden visas hur dels detta brödrapar, dels Johannes och Jakob kallas till apostlar då de fiskar på Gennesarets sjö.

Den fjärde fresken, målad av Cosimo Rosselli visar Jesu bergspredikan. Själva bergspredikan finns i centrum av fresken. Det är till denna scen som den latinska inskriptionen refererar. I högra nedre hörnet visas botandet av den spetälske. I förgrunden finns ett litet barn som leker med ett lamm – en symbol för Kristi framtida offergärning.

Den femte fresken, målad av Pietro Perugino, visar överlämnandet av nyckelmakten till Petrus. I förgrunden visas hur Kristus överlämnar nycklarna till Petrus, en i guld och en i silver, symboliserande påvens världsliga och andliga makt. Händelsen äger rum på en vid piazza med en centralbyggnad, krönt av en gyllene kupol, i mitten. Byggnaden flankeras av två Konstantinbågar. – tolkade som symboler för de två stora kulturer som berett vägen för Kristendomen – den hebreiska och den grekiskt-romerska. Inskriptionerna på bågarna jämför Sixtus med kung Salomo. Så väl Salomo själv som hans tempel framställs som föregångare och förebild.

Under den vänstra bågen visas scenen där Jesus svarade fariséerna, angående huruvida det var rätt att betala skatt till kejsaren: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” Troligtvis är detta en hänvisning till påvens både världsliga och andliga makt. Under den högra bågen visas ett försök att stena Jesus. Det är till denna scen som den latinska inskriptionen hänvisar.

Den sjätte fresken, målad ac Cosimo Roselli och Biagio d´Antonio visar nattvardens instiftelse. Händelsen äger rum i ett åttkantigt rum med ett magnifikt kassettak, smyckat med Sixtus vapensköld. Det är till denna händelse som den latinska inskriptionen refererar. Genom tre panoramafönster kan man se Jesu bön i Getsemane, arresterandet av Jesus och Jesu korsfästelse.

På ingångsväggen fanns ursprungligen en framställning av Kristi uppståndelse, målad av Domenico Ghirlandaio. Men i likhet med framställningen av striden om Mose kropp, förstördes även denna fresk i samband med raset 1522. 1574ersattes den med en fresk av Hendrick van der Broeck, även den föreställande uppståndelsen.

Den 15 augusti 1483, på festdagen till Marias kroppsliga upptagelse till himmelen, konsekrerade Sixtus IV det nya palatskapellet. De följande påvarna lämnade kyrkorummet i enlighet med Sixtus önskan. Först Sixtus brorson, påven Julius II (1503-1513) lät Michelangelo genomföra en radikal omgestaltning av kapellets tak.

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opere, le collezioni. Cittá del Vaticano 2011
Magnuson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Värnamo 2001
Papafava, Francesco., Guida ai Musei e alla cittá del Vaticano. Firenze 1989
Rossi, Francesco. Del Priore, Bruno., Michelangelo and Raphael. With Botticelli-Perugino-Signorelli-Ghirlandaio and Rosselli. Al the Sistine Chapel, the Stanzas and the Loggias. Cittá   del Vaticano. UÅ

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

Under 1400-talet genomgick påvedömet en djupgående förändring. Påvarna blev lysande världsliga härskare och mecenater, vid sidan av sin ställning som Kristi ställföreträdare. Deras hov utvecklades till det mest magnifika furstehovet i Europa, centrum för den europeiska politiken och diplomatin, samt för konstnärligt och litterärt mecenatskap där den kristna kulturen blandades med ett nyvaknat intresse för antiken. Vägen dit var emellertid lång.

I den här artikeln skall jag berätta lite inledande om det tidiga renässanspåvedömet, dvs. om påvarna under decennierna strax efter den Stora Schismens biläggande, samt därefter koncentrera mig på Nikolaus V och hans vackra privatkapell i Vatikanpalatset, i konsthistorien känt som Cappella Niccolina.

Ett enat påvedöme

Martin V rider 1417 genom staden Konstanz gator efter att ha valts till påve för den enade västerländska kristenheten. Ur Ulrich Richentals krönika

År 1417 hade Konstanzkonciliet lyckats bilägga den Stora Schismen och till ensam påve för den västerländska kristenheten (sedan 1378 hade det funnits två, bitvis tre rivaliserande påvar) välja Martin V (1417-1431). Först tre år senare, den 28 september 1420, kunde han hålla sitt intog i Rom, efter att ha lyckats förmå drottningen av Neapel, Johanna II, att dra sig tillbaka sina trupper från den påvliga huvudstaden, som hon några år tidigare låtit ockupera.

Det Rom som mötte honom var fruktansvärt förfallet. Lateranpalatset var obeboeligt, så ock det medeltida palatset invid Peterskyrkan. Då Martin V tillhörde den romerska adelsätten Colonna bosatte han sig i stället i familjens palats invid kyrkan Santi Apostoli i Rom.. Därifrån påbörjade han så smått tämjandet av Kyrkostatens förvildade adel och planerade ett upprustande av Rom. Till de konstnärer han bjöd in hörde Gentile da Fabriano, Masaccio, och Pisanello för att påbörja arbeten i Roms kyrkor. Bestående resultat av Martins intentioner är ett vackert kapell i San Clemente, smyckat av Masaccio.

Martin V efterträddes av den venetianske kardinalen Gabriele Condulmer, som tog namnet Eugenius IV (1431-1447). Även Eugenius pontifikat kom att präglas av krig och motsättningar. Företrädaren släkt, den mäktiga ätten Colonna, revolterade efter det att Eugenius dragit in en stor del av de förläningar de erhållit av Martin V och lyckades slutligen utropa en sorts republik i Rom. 1434 tvingades Eugenius sätta sig i säkerhet hos storbankiren Cosimo de ´Medici i Florens. Där tog han i tu dels med dem som ville överordna konciliets makt över påven, företrädda av Baselkonciliet (1431-1449), dels med den nära femhundraåriga schismen med den ortodoxa kyrkan. Försöken att ena den katolska och den ortodoxa kyrkan ägde rum under Ferrara-Florens koncilium 1438-1439.

Filaretes magnifika bronsport, numera Peterskyrkans huvudport. De övriga portarna är från 1960-talet.

Trots att försöken att skapa enhet misslyckades, fick konciliet ändå en avgörande betydelse på ett idéhistoriskt plan. Bland konciliedeltagarna fanns nämligen ett stort antal bysantinska lärde, bland annat då samtidens främste expert på Platon, Georges Gemistos Plethon och hans elev Johannes Bessarion. Dessa lärda herrar kom på den italienska halvön mycket starkt att stimulera intresset för den hedniska antiken, dess konst, kultur, filosofi – inte minst då för Platon som tidigare endast varit känd genom citat – och religion, samt för fornkyrkan och kyrkofäderna. Medan Plethon efter konciliets slut reste hem till Mystras, stannade Bessarion i väst och utnämndes redan 1439 av Eugenius till kardinal.

Tillbaka till Rom kom Eugenius först 1443 sedan han ingått allians med den aragoniske kungen, tillika tronpretendenten i Neapel, Alfonso V, och samtyckt till att ge honom investitur. I utbyte mot investituren ställde nämligen Alfonso sina trupper till Eugenius förfogande.
Att Eugenius tvingades tillbringa huvuddelen av sitt pontifikat utanför Rom begränsade självfallet hans möjligheter att restaurera den påvliga huvudstaden. Från hans pontifikat finns bevarad Filaretes vackra bronsport till Peterskyrkan – nuvarande Peterskyrkans huvudport.

Den lärde Tommaso Parentucelli väljs till påve

Till Eugenius efterträdare valdes kardinal Tommaso Parentucelli, ansedd som en av samtidens främste humanister. Enligt hans nära vän Enea Silvio Piccolomini – den framtida Pius II – var hans lärdom så stor att det han inte visste, tillhörde överhuvudtaget inte det mänskliga vetandet.

Tommaso Parentucelli var född 1397 i Sarazana i närheten av la Spezia som son till en fattig läkare. Genom sin enastående begåvning och genom stöd från biskopen av Bologna, Niccoló Albergati lyckades han trotts knappa ekonomiska resurser genomföra sina studier vid universitet i Bologna. Under studieåren arbetade han även som informator i de florentinska adelsfamiljerna Strozzi och Albizzi, där han även knöt kontakt med många av tidens främsta humanister. På biskop Albergatis uppdrag företog han dessutom en resa genom Kejsarriket, Frankrike och England, på jakt efter intressanta manuskript. 1439 medverkade han vid konciliet i Florens och när hans beskyddare, biskop Albergati, avled 1444 utnämnde Eugen IV Tommaso Parentucelli till hans efterträdare. Två år senare utnämndes han till kardinal och ytterligare ett år senare valdes han till påve. För att hedra sin store välgörare, Niccoló Albergati tog han påvenamnet Nikolaus V.

Nikolaus pontifikat blev av utomordentligt stor betydelse både politiskt, teologiskt och inte minst kulturhistoriskt. Genom skicklig diplomati slöt han konkordat med den tysk-romerske kejsaren, Fredrik III, och fick honom att ta bort sitt stöd för den av Baselkonciliet understödde motpåven, Felix V. Som erkänsla för Fredriks lojalitet krönte Nikolaus honom 1452 i Peterskyrkan. Detta var sista gången en kejsarkröning ägde rum i Rom. Ett år senare, 1453, intog turkarna Konstantinopel, därmed utplånades de sista resterna av Romarriket – Östrom. En konsekvens av erövringen var dessutom att korstågstanken återuppstod. Detta i sin tur ökade trycket på påvedömet att få tillstånd fred både i Kyrkostaten, på den italienska halvön och i Västvärden som helhet, för att därmed kunna skicka en gemensam armé.

Ett resultat av dessa strävanden var traktaten i Lodi 1454 då Kyrkostaten, kungariket Neapel, Florens, Venedig och Milano ingick ett fredsfördrag som kom att gälla under de följande halvseklet. Ett resultat av den turkiska erövringen var dessutom att ett stort antal lärda kom som flyktingar till Rom och med dem antika manuskript.

Augustus byggprogram, grunden för påvens vision

Nikolaus var den förste påve som beslutade att göra Rom till Västerlandets intellektuella, kulturella och diplomatiska centrum. Från och med hans pontifikat kom påvehovet att räknas som den högst rankade arbetsplatserna för humanister i Europa. Den främsta av dem alla var Lorenzo Valla, tidigare hovhumanist hos Alfonso V av Neapel, som av Nikolaus fick i uppdrag att översätta antika, grekiska texter till latin, bl.a. då Homeros, Herodotos, Polybios och Thucidydes. Nikolaus var även den förste påve som gjorde kejsar Augustus byggprogram till sitt eget. Enligt traditionen skulle ju Augustus ha hävdat att han tog emot en stad i tegel och lämnade en stad i marmor.

Då Nikolaus var den förste påve efter den Stora Schismen som stadigvarande var bosatt i Rom underlättades därmed betydligt genomförandet av projektet.
För att förverkliga sina ambitioner lät han kalla ett stort antal konstnärer och arkitekter från Toscana till Rom.

Under sina åtta år som påve hann Nikolaus reparea Aqua Virgo – därmed hade Rom åter för första gången sedan goterkrigen på 500-talet en fungerande akvedukt och därmed dricksvatten, renovera senatorpalatset på Kapitoleum och flera av Roms kyrkor, samt besluta att gator och torg skulle stenläggas. Störst engagemang lade emellertid Nickolaus på området runt Peterskyrkan.  De av Leo IV uppförda försvarsanläggningarna kompletterades med ett bastant torn, renoveringen av den kraftigt förfallna Peterskyrkan påbörjades av antingen av Beltrando da Varese eller av Leon Battista Albertis lärjunge Bernardo Rosselino. Därtill lät Nikolaus bygga om det påvepalats som funnits intill Peterskyrkan sedan slutet av 1100-talet, samt komplettera anläggningen med en helt ny flygel rymmande den påvliga bostaden samt det bibliotek han lät grunda och som förfogade över 807 latinska manuskript och 353 grekiska manuskript, ett för dåtida förhållande mycket stort bibliotek.

Fra Angelico och Cappella Niccolina

Redan Eugenius IV hade till Rom kallat dominikanmunken och konstnären fra Angelico (Giovanni da Fiesole) vilken på uppdrag av storbankiren Cosimo de´ Medici tidigare smyckat det av honom gynnade San Marcoklostret i Florens, med en serie mycket vackra fresker (varje munksäll har försetts med en fresk gestaltande någon episod ut Kristi liv), Från Eugenius pontifikat finns emellertid inte något bevarat arbete av fra Angelico.

Redan under första året av sitt pontifikat gav Nikolaus fra Angelico i uppdrag att smycka hans privata kapell i Vatikanpalatset. Resultatet har blivit en liten konstnärlig juvel som visar den sida av renässansen, där framförallt den tidiga kristendomen – fornkyrkan -stod i centrum.

Nordväggen

Kapellet ligger i omedelbar anslutning till Nikolaus privata våning, samma våning som senare kom att bebos av påven Julius II och som i konsthistorien är känd som Rafaels Stanzer. Men det tillhör inte den flygel som uppfördes på uppdrag av Nikolaus V. I stället ligger det i det torn som uppfördes av Innocentius III i slutet av 1100-talet och som fram till Nikolaus III ombyggnadsprojekt på 1270-talet var ett fristående försvarstorn.

Kapellet är litet, 6,60×4 meter, rektangulärt samt täckt av ett kryssvalv. På tre av kapellets fyra väggar finns bevarade fresker av fra Angelico och hans medarbetare, framförallt då Benozzo Gozzoli. På den fjärde väggen, sydväggen, fanns ursprungligen en altarmålning föreställande Kristi nedtagande från korset, även den av fra Angelico, men den har senare blivit förstörd.
De övriga tre väggarna är indelade i tre register. Längst ner finns målade, vävda tapeter med Nikolaus V:s vapen i mitten. I de två övre registren finns scener ur två tidiga martyrers liv; Sankt Stefanus (i Sverige känd som Staffan stalledräng) och Sankt Laurentius.

Sankt Stefanus räknas både som den förste diakonen och som den förste martyren då han enligt Apostlagärningarna av judarnas högsta råd blev anklagad för hädelse och stenad till döds cirka 34 e.Kr. Sankt Laurentius kom ursprungligen från Osca (nuvarande Huesca) i den romerska provinsen Hispania Tarraconensis. Så småningom kom han till Rom där han 258 led martyrdöden under kejsar Valentinianus.

Sin grav fick han i den katakomb ovanpå vilken senare kyrkan San Lorenzo fuori le mura byggdes På 500-talet hämtades Stefanus reliker från Jerusalem till Rom och begravdes bredvid Sankt Laurentius i San Lorenzo fuori le Mure. 1447, samma år som Nikolaus gav fra Angelico i uppdrag att måla kapellet, hade han låtit öppna de båda martyrdiakonernas gravar och därefter återbegrava dem i samma kyrka. Med denna handling ville han visa på den västliga och östliga kyrkans enhet, där Stefanus representerade öst och Laurentius väst. En liknande tanke anses ha funnits bakom valet av motiv till kapellet utsmyckning. Dessutom finns i de båda parallella bildzyklerna starka anspelningar på Petri överhöghet i apostlakretsen, på påvens roll som Petri efterföljare och på Nickolaus själv och händelser under hans pontifikat.

Västväggen

Berättelsen börjar på västväggen. I lunetten högst upp visas till vänster visas hur Stefanus vigs till diakon av Petrus, i en lokal starkt påminnande om den av Nikolaus restaurerade Peterskyrkan . På den högra sidan av lunetten visas hur Stefanus distribuerar allmosor till behövande medkristna.. På nordväggen, där även ingången till kapellet befinner sig, avbildas i lunettfältet dels Stefanus predikande inför folket i Jerusalem, dels Stefanus inför Sanhedrin, judarnas högsta råd. På det undre rektangulära fältet visas till vänster hur påven Sixtus II anförtror Sankt Laurentius kyrkans skatter och heliga kärl för att på det viset rädda dem undan kejsarens konfiskationer, och till höger hur Sankt Laurentius, delar ut allmosor åt behövande.

På dessa fresker finns några detaljer som direkt visar på Nikolaus V:s pontifikat. Bakom Sixtus II är två beväpnade män just i färd med att ta upp en igenmurad port. Detta syftar på det Jubelår Nikolaus V planerade till 1450 och då en annars igenmurad port i Peterskyrkan öppnas som symbol för den jubelavlat som då skulle finnas tillgänglig. Då Laurentius distribuerade allmosorna står han i porten till en byggnad där man i bakgrunden skymtar en vacker snäckformad absid, starkt påminnande om den absid Nikolaus planerade för Peterskyrkan. På östväggen slutligen visas i det övre lunettfältet hur Stefanus tillfångatas och hur han slutligen stenas av den judiska folkmassan. Bland åskådarna syns Saul, den senare aposteln Paulus. I det rektangulära fältet visas hur Laurentius ställs inför kejsar Valerianus och slutligen avrättas genom att grillas på ett halster.

Förutom de båda martyrernas berättelser avbildade fra Angelico dessutom i kryssvalvet de fyra evangelisterna med sina symboler samt sammanlagt åtta kyrkofäder; Augustinus, Hieronymus, Ambrosius, Thomas ab Aquino, Leo den Store, Johannes Chrysostemos, Gregorius den Store och Anastasius. Medan de fyra sistnämnda finns på pilastrarna som omramar sydväggen, dvs. altarväggen, finns de fyra förstnämnda på de pilastrar som nordväggen, dvs. ingångsväggen. Kapellets golv slutligen, täcks av marmorinläggningar föreställande solen och zodiakens tolv tecken.

Litteratur

Bertoldi, S., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opera, le collezioni. Musei Vaticani 2011
Gill, J., Nickolaus V, pope. New Catholic Encyclopedia. Vol.X. New York 1967, s 443-445.
Magnuson,T., Studies in Roman Quattrocento Architecture. Stockholm 1958
Pope- Hennessy,J., Angelico.Firenze 1981
Partrige, L., Renaissance in Rom. Die Kunst der Päpste und Kardinale. Köln 1996.

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

Den 10 februari 1939 avled påven Pius XI. Hans önskan var att bli begravd så nära aposteln Petrus som möjligt. Allt sedan fornkyrkan nämligen har traditionen gjort gällande att apostelns grav befunnit sig alldeles under Peterskyrkans högaltare. De skriftliga vittnesmålen har varit talrika. Däremot har aldrig några systematiska, vetenskapliga utgrävningar företagits i syfte att verkligen lokalisera apostlagraven.

I samband med grävningarna för påvegraven stötte arbetarna på marmorrester av vad man först trodde var en sarkofag, men som fortsatta grävningar visade vara en takfris (cornicione) tillhörande ett antikt kapell. Fyndet resulterade i att påven Pius XII (1939-1958) beslutade att området under högaltaret skulle underkastas en grundlig utgrävning. Grävningarna utfördes åren 1940 till 1949 av fyra arkeologer; Bruno Maria Apelloni Ghetti och Antonio Ferrua, Enrico Josi och Engelbert Kirschbaum under ledning av Monsignere. Ludwig Kaas.

Upptäckten av Petri grav

Steg för steg arbetade sig arkeologerna ner genom de historiska lagen under Peterskyrkan. I rak följd under nuvarande högaltaret, Clemens VIII (1592-1605), högaltare, fann man de altaren som uppförts av påvarna Calixtus II (1119-1124) och Gregorius den Store (590-604). I nästa fas befann man sig på nivån före uppförandet av kejsar Konstantins basilika, den första Peterskyrkan. Här hittade man en enkel jordgrav och över den en ädikula med en nisch för ben.

Det man funnit var allt att döma den genom kyrkohistorien kända Trofeo di Gaio – Gaius segermonument – rest i slutet av andra århundradet och uppkallat efter den romerske presbytern Gaio, verksam under påven Zephyrinus (199-200), som omnämner monumentet i ett brev till sin motståndare, Proclo. Denne Proclo hade inför Gaio skrutit med att kyrkan i Hieropolis – som inte var erkänd av Rom – kunde ståta med aposteln Filippus grav. Gaius kontrade med att hans kyrka kunde visa upp apostlafurstarna gravar.  Brevet återges i Eusebius av Caesareas (263-339) Kyrkohistoria och lyder som följande: ”Jag kan visa dig apostlarnas segermonument (trofeo). Om du beger dig till Vatikankullen eller till vägen till Ostia, Via Ostiensis, finner du segermonumenten över dem som grundade denna kyrka.” Med Trofeo menades vid den här tiden ett monument rest över någon som triumferat över döden, dvs. en martyr.

Den lilla ädikulan befann sig i en begravningsinhängnad som arkeologerna kallade Campo P. Själva monumentet bestod av två små kolonner vid sidan av en nisch, och uppbärande en bordskiva. Ädikulan var inte fristående utan kopplad mot en rödputsad vägg, Muro rosso. Den sensationella upptäckten bestod i att den lilla ädikulan förblivit mittpunkten både i Konstantins basilika och sedan i den nuvarande Peterskyrkan. Av allt att döma hade man hittat Petri grav.

I nuvarande kyrkan står ädikulan i direkt förbindelse med den så kallade Palliernas nisch i den öppna kryptan framför Peterskyrkans högaltare. Med pallier menas en sorts ylleband som biskoparna bär och som de får av påven när de tillträder sitt ämbete. Dessa pallier symboliserar deras koppling till Petrus och påven och får innan de delas ut vila just i denna nisch.

Petri ben – en arkeologisk deckarhistoria

Att man funnit platsen för Petri grav rådde inte några tvivel om. Däremot var den tom. Där fanns inga mänskliga kvarlevor, inga reliker. Allt som en gång funnits i eller under nischen hade vid okänd tidpunkt förstörts. Sensationen blev därför total när epigrafikern Margherita Guarducci, som efterträtt Monsignore Ludwig Kaas som chef för de påvliga grävningarna, och som under decennierna efter utgrävningarna ägnat sig åt studier av grekiska och latinska inskriptioner från den romerska nekropol som man samtidigt funnit, i slutet av 1960-talet förkunnade att hon identifierat aposteln Perus ben.
En arbetare, som deltagit i utgrävningarna på 1940-talet, skulle ha vist henne en låda med människoben som förvarades i utgrävningsmagasinet. Dessa ben skulle ha avlägsnats på order av Monsignore Ludwig Kaas innan arkeologerna påbörjade sitt arbete, och därefter glömts bort.

Benen var insvepta i ett praktfullt tygstycke – det rörde sig följaktligen om en sekundärbegravning och hade återfunnits i ett oregelbundet hål i en liten stödmur till nischen, Muro dei graffiti, vilken uppförts någon gång mellan Trofeo di Gaio och Konstantins basilika Efter analys kunde man konstatera att de återfunna benen tillhörde en man från rätt tidsperiod, kraftigt byggd, cika 165cm lång och död i en ålder av mellan 60-70 år. Den 26 juni 1968 förkunnade påven Paulus VI offentligt att man ansåg det vetenskapligt styrkt att de återfunna benen tillhörde aposteln Petrus. Som ytterligare stöd för att benen verkligen tillhörde Petrus anförde Margherita Guarducci även en inskription som hon funnit på Muro dei graffiti Några återfunna grekiska bokstäver tolkade hon som Petros eni – Petrus är här. Senare epigrafer, bl.a. Carlo Caretti, som presenterade sin tolkning i Vatikanens officiella tidning L´Osservatore Romano 2013, hävdade i stället att bokstäverna skulle tolkas Petr[os] en i [rene] – Med andra ord en bön om frid riktad till aposteln Petrus.

Likaså finns alternativa tolkningar angående benen. Uppenbarligen placerades benen i hållet i Muro dei graffiti när man skulle bygga den ursprungliga basilikan. Troligtvis kom de från en grav som förstördes i samband med bygget. Runt Petri grav vet man nämligen att det fanns många kristna gravar, samtliga orienterade mot Trofeo di Gaio. Kanske tillhörde inte benen Petrus, utan i stället en av hans närmaste efterträdare. Något märkligt med benen – om de nu tillhört Petrus – var nämligen att de placerats i Muro dei graffiti från utsidan av begravningsinhägnaden, alltså inte från den sida som vätte mot Trofeo di Gaio – Petrus gravmonument. Likaså återfinns den centrala inskriptionen med Petrus namn på utsidan av muren, något som tyder på att den ristats av någon som ville ha Petrus förbön.

På bilden ovan ser ni i nummerordning:

I Nuvarande Peterskyrkan. 1) Petri grav samt Palliernas nisch. 2) Clemens VIII:s altare. 3) Berninis baldakin. 4) Staty av aposteln Petrus.

II Grotte Vaticane. 7) Confessio Sancti Petri. 6) Cappella Clementina. 5, 8, 9, 10, 11) Påvegravar

III Vatikanens nekropol. P) – Campo pPmed 14) Trofeo di Gaio. 13) Muro rosso . 15) Muro dei graffiti. M) Mausoleo M . Det kristna kapellet med Kristus som solgud.

Men varför blev Petrus då begravd just på denna plats?

En öde trakt utanför stadsmuren

Området kring Vatikankullen – Mons Vaticanus – låg utanför den egentliga staden Rom, på västra sidan av Tibern. Vatikankullen tillhörde inte heller de klassiska sju kullarna. En bro, senare kallad Pons Neronis (ungefär vid nuvarande Ponte Vittorio Emanuele II), förband området med staden. Ett par vägar utgick från bron, Via Cornelia i västlig riktning och Via Triumphalis i nordlig riktning. Efter dessa vägar fanns, som vid alla vägar ut ur Rom, gravar, då begravning innanför stadsmurarna inte var tillåten.

Området närmast Tiberstranden präglades av sankmarker och var hemsökt av malaria. Längre upp bredde trädgårdar och vinodlingar ut sig. En av de största trädgårdarna, belägen sydost om Via Cornelia, tillhörde kejsarinnan Agrippina d.ä, mamma till kejsar Caligula. Det var i denna trädgård kejsaren påbörjade uppförandet av den privata cirkusanläggning som senare kom att fullbordas av hans systerson Nero. Både Caligula och Nero var nämligen passionerade anhängare av körsporten – båda körde själva. Till cirkusen hörde en läktare för 20 000 utvalda åskådare och i de omkringliggande trädgårdarna bjöds på magnifika fester.

Cirkusen – den klassiska arenan för avrättande av statsförbrytare

Under antiken var kappkörningarna inte bara en sport, utan hade även del i den romerska statskulten. Följaktligen var cirkusen den givna platsen för avrättande av människor som förbrutit sig mot kejsaren och mot den romerska staten.

År 64 e.Kr hemsöktes Rom av en svår brand. Kejsar Nero gav de kristna skulden för branden, något som ledde till den första organiserade kristendomsförföljelsen i Rom. Enligt den romerske historikern Tacitus (55-120) var det just på Neros och Caligulas cirkus – Circus Vaticanus – som huvuddelen av de kristna avrättades. En av dessa avrättade var Petrus. Enligt traditionen hade han bett om att få bli korsfäst med huvudet nedåt, då han inte ansåg sig värdig att korsfästas på samma sätt som vår herre.

Ett väldigt gravområde

Efter Neros död förlorade kejsarna gradvis intresse för Circus Vaticanus och i mitten av andra århundradet räknar man med att cirkusen och de magnifika kejserliga trädgårdarna, i praktiken var övergivna. I stället togs området helt i anspråk för begravningar. År 123 e.Kr exempelvis, påbörjade kejsar Hadrianus uppförandet av sitt magnifika mausoleum, i historien mer känt som Castel Sant´Angelo och mellan Circus Vaticanus och Hadrianus Mausoleum byggdes det pyramidformade mausoleum – Meta Romuli – som senare ansetts som Romulus grav och som fanns kvar till år 1500.

Under utgrävningarna på 1940-talet fann arkeologerna under Peterskyrkans högaltare och mittskepp, förutom aposteln Petrus grav, ett antal kapell i form av små hus uppförda i två filer efter en gata. Senare har ytterligare delar av det gigantiska gravfältet, benämnda Autoparco och Santa Rosa, påträffats inne i nuvarande Vatikanstaten.

Kristus som solgud

Kristis i gestalt av Solguden. Mosaiken finns i nekropolens enda kristna mausoleum och är daterad till 250/300.

Arbetet med friläggandet och restaurerandet av de antika gravkapellen har oavbrutet pågått sedan der grundläggande grävningarna under Pius XII:s pontifikat. Tjugotvå magnifika gravkapell har framträtt, samtliga smyckade med stuck, fresker och mosaiker. Innehavarna tillhörde den välbärgade övre medelklassen, inte minst var många frigivna slavar. Även antalet begravda barn var påfallande. Barnadödligheten var stor i Romarriket. Religiöst tillhörde huvuddelen av de begravda den romerska religionen. Endast ett kapell – Mausoleo M – var helt kristet. Detta kapell hade man skymtat redan 1574 i samband med grävningar för en portik bakom gamla Peterskyrkans högaltare, utgrävt blev det dock inte förrän under Pius XII:s pontifikat.   I detta kapell, uppfört under 200-talet finns bevarade mosaiker med tydligt kristet innehåll; fiskafänge och den gode herden exempelvis. Dessutom finns här en mosaik som vid ett första påseende verkar vara en framställning av den romerske solguden Sol, körande det vita solspannet, men som genom studier av mausoleets övriga bevarade utsmyckning har visat sig vara en avbildning av Kristus som solgud.

Men varför framställde man Kristus som solgud? Troligtvis är mosaiken tänkt som en framställning av Kristus som Sol Iustitiae – Rättfärdighetens Sol, ett epitet som sedan början av 200-talet användes av Kristus och som hade sina rötter i Malaki 4:2 (Men för er som vördar mitt namn ska rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar). Därtill finns det koppling mellan Kristus som Sol Iustitiae och den romerske statsguden Deus Sol Invictus.

Romarriket enat under Sol Invictus – den obesegrade solen

Under 200-talet gjorde kejsarna en del försök att ena Romarriket i dyrkan av Solguden. Anledningen var att det romerska rikets religiösa enhet ansågs hotad av diverse hemliga sällskap och mysteriekulter samt av de kristna. I början av 200-talet hade kejsar Heliogaballus lyft fram den syriske solguden El Gaball som högste gud i Romarriket. 274 sammanförde kejsar Aurelianus tre solgudar, El Gaball, den romerske solguden Sol och Mithras till en gudom, Deus Sol Invictus, vilken proklamerades som romersk statsgud med festdag den 25 december.

Kejsar Konstantin – mellan Deus Sol Invictus och Kristus

Den 28 oktober 212 besegrade kejsar Konstantin sin medtävlare om kejsartronen, Maxentius, i slaget vid Ponte Milvio. Sin seger tillägnade han Kristus. Enligt legenden skulle han nämligen dagen före slaget ha sett ett kors i skyn och hört en röst säga: ”I detta tecken skall Du segra.” Hur det än må ha förhållit sig med synen i skyn, utfärdade Konstantin året därefter ett edikt enligt vilket Kristendomen blev en erkänd religion i Romarriket och inte längre fick utsättas för förföljelser. Dopet mottog Konstantin emellertid inte förrän på dödsbädden och Deus Sol Invictus följde honom livet igenom. Som exempel kan följande nämnas. På den triumfbåge han 315 lät resa över sin seger vid Ponte Milvio hyllade han Deus Sol Invictus.

Kort tid därefter gjorde han Solens dag – Dies Solis – till officiell vilodag i Romarriket. Fram till 325 hade han dessutom Deus Sol Invictus på sina officiella mynt. Elva år senare, 336, proklamerade den kristna kyrkan, med stöd av kejsar Konstantin, att Kristi födelse skulle firas just den 25 december, på Dies Natalis Sol Invicti – den obesegrade solens födelsedag.. Detta blev ursprunget till vårt julfirande. Exakt vilken dag den historiske Jesus föddes vet man däremot inte.

Peterskyrkan grundas – nekropolen går in i det fördolda

Rekonstruktion av några av de romerska kapellen

År 318 beslutade kejsar Konstantin att det över aposteln Petrus grav skulle resas en kolossal basilika. Företaget var inte helt oproblematiskt, då bygget av kyrkan dels krävde utslätande av Vatikankullen – Mons Vaticanus – dels förstörande både av resterna av Circus Vaticanus och av den nekropol som under de närmast föregående århundradena växt fram efter cirkusens norra sida. I synnerhet angreppet på nekropolen var besvärligt, då gravar var skyddade av romersk lag. Enligt en mycket spridd uppfattning levde dessutom de dödas andar – manes – kvar i omedelbar anslutning till graven. De anhöriga besökte dem, delade måltider med dem och firade dem under bestämda fester. Dessutom skyddades gravarna av speciella skyddsandar för gravar.

Konstantin löste problemet genom att endast hugga taken av de små kapellen och fylla igen dem. Själva kapellen med sina sarkofager och urnor bevarades därmed intakta. På samma sätt bevarades Petrus monument och de omkringliggande kristna gravarna. Under hela byggnadstiden hade dessutom de anhöriga möjlighet att besöka sina kära genom att nya portar och gångar bröts upp. Därefter skulle det dröja mer än 1600 år innan gravarna åter var möjliga att besöka.

Saracenernas plundring

Men när förstördes graven under nischen och när försvann Petri ben ? En hyoptes som framförts är att benen och jordgraven förstördes i samband med att Saracenerna 846 plundrade och skövlade Peterskyrkan. En händelse som i sin tur ledde till att Leo IV lät befästa området kring Peterskyrkan.

Att besöka nekropolen och Petri grav

Att besöka den romerska nekropolen och Petri grav är numera betydligt enklare än bara för något decennium sedan.  Man anmäler sig till Ufficio Scavi (man kan även förhandsanmäla via Internet), talar om på vilket språk man kan guidas och vilken tid som passar. Därefter placeras man in i lämplig grupp (max, 15 personer). Enda inskränkningarna är att det sammanlagda besöksantalet per dag är begränsat till 250 personer, att samtliga besökare måste vara över 15 år, samt inte besväras av fukt eller lida av exempelvis klaustrofobi. Dessutom måste Vatikanens klädkod accepteras (ingen shorts, kortkorta klänningar/kjolar eller bara axlar). Kostnad för besöket är 13 euro per person.

Litteratur

Brandt, Olle., Petrus grav och deckarhistorien om hans reliker. Signum. Katolsk orientering om kyrka, kultur och samhälle. 8(2013), s 26-29

Magnusson, Börje., Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Wahlström & Widstrand 2001.

Zander, Pietro., La Necropoli Vaticana. Roma Sacra. Guide alla cittá eterna. Roma 2002

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

Kanske har någon gjort sig en tanke över varför Vatikanpalatset har en så märklig form. Två mer än 300 m långa flera våningar höga flyglar på var sida om en gård som förbinder det ursprungliga palatset med Innocentius VIII:s lustslott, Villa Belvedere.

En och annan kanske även funderat över funktionen hos den kolossala överbyggnaden på Bramantes exedra, Il Nicchione, och hos tornet, Torre dei Venti, placerat lite nedanför mitten på den östra flygeln.

Att denna märkliga byggnad har hämtat inspiration från antikens hästkapplöpningsbanor, cirkusarna, och att syftet var att understryka påvarnas krav på kejserlig värdighet, är det nog inte många som skulle kunna tänka sig. Dessutom skyms den ursprungliga tanken av två senare tillbyggnader, biblioteksflygeln (1587-98) och Braccio Nuovo (1822).

Påvarna gör anspråk på kejserlig värdighet

Från och med Gregorius den Store (590-604) hade påvarna gjort allt större anspråk på kejserlig värdighet, vid sidan av rollen som Kristi ställföreträdare. Från början hämtade man förebilden från den bysantinske kejsaren, därefter från Konstantin och slutligen, från mitten av 1400-talet, även från de hedniska kejsarna. Från slutet av 1400-talet igångsatte även påvarna, under slagordet Renovatio Imperi (Återställande av kejsarriket) och Renovatio Romae (Återställande av Rom) omfattande arbeten, vilka syftade till att återupprätta det romerska riket och staden Rom i kristen tappning. På det politiska planet sökte de samla västvärlden till korståg mot turkarna som 1453 erövrat Konstantinopel, återupprätta påvlig auktoritet i Kyrkostaten, samt utveckla påvehovet till det mest magnifika furstehovet i Europa, ett centrum för den europeiska politiken och diplomatin samt för det litterära och konstnärliga mecenatskapet.

Den kulturella verksamhet som kom att bedrivas i Rom från 1400-talet och framåt, fokuserade starkt på kejsartidens Rom, som på många plan kom att ses som förebild för påvarna och deras verksamhet. De påvliga processionerna omvandlades, med de antika triumftågen som förebild, till storslagna beridna korteger, så kallade cavalcate all´antichitá. Vid samma tid omvandlades den romerska karnevalen från en lokal, folklig företeelse till en magnifik, antikiserande ryttarfest vilken ansågs ha hämtat inspiration från antikens Ludi Apollinaris – spel till Apollons ära – vilka ursprungligen hållits på Circus Maximus.
Från och med Nikolaus V (1447-1455) tog påvarna på allvar i tu med att restaurera det kraftigt förfallna Rom. Inte minst satsades stora resurser på Vatikanpalatset – påvarnas permanenta bostad efter Avignontiden och den Stora Schismen (1309-1417).

Plan över Vatikanområdet visande Neros och Caligulas cirkus i relation till både den gamla och nya Peterskyrkan.

Påvarnas andra residens efter Lateranen

Vatikanpalatset går tillbaka till ett påveresidens som påven Symmachus (498-514) låtit uppföra invid Peterskyrkan sedan hans motståndare intagit Lateranen – påvarnas stadigvarande residens vid den här tiden.

Under medeltiden byggdes Vatikanresidenset ut och befästes flera gånger. Första gången under påven Leo IV som mellan 848 och 852 lät befästa området runt Vatikankullen och Peterskyrkan genom en kraftig mur (Mura leonine),3 km lång, 14 meter hög och försedd med 14 torn, för att på det viset skydda området från muslimska angreppet. Vidare utbyggnad av själva palatset skedde under påvarna Eugenius III (1145-1153), Innocentius III (1198-1216) och Nicolaus III (1277-1280).

Värdigt residens för caesarernas kristna efterföljare

Från och med Nikolaus V påbörjades ombyggnaden av Vatikanpalatset från medeltida borg till värdigt residens för caesarernas kristna efterföljare. Under Nikolaus pontifikat uppfördes den länga som kom att rymma den påvliga representationsbostaden. Sixtus IV (1471-1484) lät uppföra Sixtinska kapellet, Innocentius VIII anlade på en höjd drygt 300 meter norr om påveresidenset den första romerska villan sedan antiken, Villa Belvedere och Alexander VI slutligen. lät som avslutning på Nikolaus V:s länga uppföra ett kraftigt försvarstorn, Torre Borgia.

Cirkusen –ett kejsarattribut

I det fortsatta arbetet med Vatikanpalatset fick antikforskare såsom Flavio Biondo, Onofrio Panvinio och Pirro Ligorio ett avgörande inflytande genom sin upptäckt att cirkusarna på ett särskilt sätt var kopplade till kejsarens person; det var bara kejsaren som hade rätt att uppföra en cirkus, och under kejsartiden var som regel cirkusar kopplade till kejsarens residens. Som exempel lyfte de fram Cirkus Maximus och kejsarpalatset på Palatinen, Maxentius anläggning på Via Appia (då kallad Circus Caracalla) , kejsarpalatset med med åtföljande hippodrom i Konstantinopel samt Caligulas och Neros cirkus vilken varit belägen alldeles intill Peterskyrkan och påvarnas nya residens.

Den förste påve som påbörjade arbetet med att förvandla Vatikanen till ett kejsarresidens, komplett med cirkus, var Julius II (1503-1513). Den lösning Julius arkitekt, Donato Bramante (1444-1514), presenterade var att koppla samman påvepalatset och Villa Belvedere genom ett par längor flankerande en långsmal gård som skulle föra tankarna till antikens cirkusar och som i terrasser höjde sig mot Villa Belvedere. Att förverkliga Julius II:s och Bramantes projekt tog nära etthundra år.

Teatro del Belverede

Nästa etapp blev en teaterliknande läktare – Teatro del Belvedere – vilken uppfördes på palatssidan och som även innehöll nischer i vilka antika byster placerats.

Il Nicchione

Pirro Ligorios mäktiga Il Nicchione.

På Belvedere-sidan hade Bramante placerat en exedra. Denna exedra krönte Pius IV:s arkitekt, Pirro Ligorio, 1560, med en mäktig överbyggnad – Il Nicchione. Inspirationen hämtades från de grandiosa överbyggnaderna på kejsartidens circusar: Porta Pompae och Porta Triumphalis, vilka spelade en central roll i ceremonierna runt själva tävlingarna, inte minst i samband med det triumftåg som alltid inledde tävlingarna.

Torre dei Venti

Ett tjugutal år senare lät Gregorius XIII sin arkitekt Ottavio Mascherino, ungefär på mitten av den östra längan, uppföra ett torn, Torre dei Venti, med en makerad balkong vettande ut mot cortilien. Inspiration till denna balkong hade hämtats från de antika cirkusarnas kejsarloge, på latin Pulvinar, på grekiska Kathisma.

Ursprungligen betecknade Pulvinar/Kathisma en plats reserverad för gudarna och då kejsaren kom att använda samma beteckning på sin loge underströks på detta sätt kejsarämbetets gudomliga förankring. Gregorius syfte med att låta uppföra en kejsarloge var att ytterligare understryka kopplingen mellan kejsaren och de romerska kejsarna, samt dessutom visa på påvens roll som ställföreträdare för Kristus – den himmelske kejsaren.

Renässansens storslagna ryttarfester

Trots intresset för de gamla cirkusarna, saknades emellertid helt intresse för att återupprätta antikens körtävlingar, trots att man genom forskarnas arbeten hade goda kunskaper om dessa tävlingar och deras roll i den romerska statskulten. I stället kom Cortilie del Belvedere från Julius II:s tid och åtskilliga decennier framåt att användas för renässansens storslagna ryttarspel, vilka hämtade inspiration från såväl antiken som från den Iberiska halvön. Den praktfullaste, mest påkostade och mest berömda av alla dessa ryttarfester var det tornerspel som ägde rum på Cortilie del Belvedere 1565 med anledning av giftermålet mellan Pius IV:s systerson, Annibale Altemps och Ortensia Borromeo, syster till kardinalen Carlo Borromeo.

Emellertid blev detta även sista gången ett ryttarspel uppfördes på Cortilie del Belvedere. Rykten finns emellertid som gör gällande att nuvarande påven, Franciscus I, har planer på att ånyo iscensätta ett tornerspel på den anrika gamla banan.

Pius V och hans kamp mot antiken

1566 – ett år efter tornerspelet – valdes till påve den asketiske kardinalen och storinkvisitorn Michele Ghislieri, som tog namnet Pius V(1566-1572). En av hans första åtgärder som påve var att totalförbjuda tornerspel och tjurfäktningar på Cortilie del Belvedere. Dessutom lät han ta bort de antika skulpturerna från nischerna på Teatro del Belvedere. Några år senare inskred han därtill med skärpa mot den kände antikforskaren Onofrio Panvinio. Av brev från kardinal Bonelli till det påvliga sändebudet Giovanni Antonio Facchinetti, framgår att Pius förbjudit dels nytryck av Panvinios redan publicerade verk, dels publicering av de verk som vid Panvinios död 1569 förelåg i manuskript.

Litteratur i urval

Ackerman, J.S., The Cortilie del Belvedere. (Studi e documenti per la storia del Palazzo Apostilico Vaticano). Biblioteca Apostolica Vaticanano 1954

Courtright, N., The Papacy and the art of reform in the sixteenth century Rome. Gregory XIII:s Tower of the Winds in the Vatican. Cambridge University Press 2003

Humphrey, J.H., Roman Circuses. Areas for Chariot Races. Berkeley 1986

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand

I början av maj 1981 var jag i Vatikanbiblioteket för första gången ; material skulle insamlas för ett planerat arbete om freskerna i Alexander VI:s våning, Appartamento Borgia.

Att man utomlands ofta har svårt att skilja på Schweiz och Sverige är ett allmänt känt faktum. Så var det även i Vatikanen. Man uppfattade att jag kom från Schweiz och den 6 maj blev jag inbjuden till den ceremoni där de nyantagna rekryterna svor påven trohet och lovade att om så krävdes, offra livet för honom.
En dryg vecka senare, den 13 maj, blev trohetseden allvar, då påven Johannes Paulus II under audiensen på Petersplatsen blev utsatt för mordförsök från den turkiske terroristen Mehmet Ali Agca . Endast genom ett rådigt ingripande från kommendanten för Schweizergardet, Alois Estermann, kunde hans liv räddas.
Men varför vaktas påven av just schweizare?

Kyrkan och det militära

Från början var de kristna pacifister. Sedan Kristendomen i slutet av 300-talet blivit romersk stadsreligion försköts ståndpunkten successivt mot allt större tolerans för det militära. Från och med upprättandet av Kyrkostaten i mitten av 700-talet började dessutom påvarna att ingå allianser med olika världsliga makthavare; langobarder, franker, normander, för att på det viset få tillgång till deras militära resurser och beskydd. Den epoken tog slut 1049 då påven Leo IX lät upprätta den påvliga armén. Fram till upphävandet av Kyrkosten 1870 kom denna armé i princip att bestå av samtliga vapenslag och att stå under befäl av den påvlige generalkapienen (Capitano generale della Chiesa). Åtminstone från slutet av 1400-talet och framåt rekryterades denne generalkapten som regel bland påvens närmaste släktingar.

Schweiz börjar exportera legosoldater

Under senmedeltiden var Schweiz ett fattigt land. Många unga män sökte därför lyckan som legosoldater i andra stater. De blev snabbt uppskattade för sin lojalitet och stridsduglighet, Följaktligen kom många av Europas furstar att under 1400-talet låta upprätta Schweizergarden. 1479 upprättade påven Sixtus IV som en av de första kontrakt med det Schweiziska förbundet just angående ett påvligt livgarde med Schweizare. Under de följande påvarna kom denna tanke att få stå tillbaka. 1485 lät påven Innocentius VIII i stället grunda ett livregemente till häst; la Guardia dei Cavalleggieri, bestående av unga adelsmän från Kyrkostaten. Den spanske Alexander VI och hans son Cesare, kom att omge sig med ett spanskt livgarde.

Julius II – det påvliga Schweizergardets skapare

Först under Julius II återupptogs planerna på ett schweiziskt, påvligt livgarde. Förutom att Julius II var systerson till den tidigare nämnde Sixtus IV, hade han redan som kardinal haft tillfälle att lära känna de schweiziska soldaterna, Första gången 1472-73 då han var biskop av Lausanne. Andra gången 1494/95 då han på fransk sida deltog i fälttåget mot Kungariket Neapel, ett fälttåg i vilket även schweiziska legosoldater deltog.
1505 förnyade Julius II kontraktet med det Schweiziska förbundet och den 22 januari 1506 marscherade150 unga schweizare under befäl av kapten Kaspar von Silenen in i Rom.

Både livgarde och stridande enhet inom påvliga armén

Medan livgardet till häst, la Guardia dei Cavalleggieri, helt fokuserade på rollen som påvligt livgarde, kom Schweizergardet både att tjänstgöra som påvligt livgarde och som stridande enhet inom den påvliga armén. Redan samma år som de gått i påvlig tjänst fick de följa Julius på hans fälttåg mot Bologna. 1512 lät Julius kalla in än fler schweizare som under befäl av kardinal Matthäus Schinner skickades i fält mot fransmännen som invaderat den italienska halvön. Femtionio år senare, 1571, deltog en avdelning av det påvliga Schweizergardet i slaget vid Lepanto – det stora slaget mellan å ena sidan den påvliga-kejserliga-venezianska flottan och å andra sidan den turkiska flottan – som livvakter åt det påvlige befälhavaren, Marcantonio Colonna.

Schweizergardets elddop – Sacco di Roma

Sacco di Roma av Johannes Lingelbach

Sitt verkliga elddop som påvligt livgarde kom Schweizergardet emellertid att få under Sacco di Roma, Roms skövling, då kejsar Karl V:s tyska och spanska legoknektar löpte amok och mellan den 6 och 13 maj 1527 skövlade, brände och plundrade den påvliga huvudstaden. Av Roms då 85000 innevånare överlevde endast hälften massakern Att påven Clemens VII själv överlevde och redan på massakerns första dag, den 6 maj, kunde sätta sig i säkerhet i Castel Sant´Angelo hade han att tacka sina 189 Schweizergardister, som under hårda strider möjliggjorde för honom att fly genom den så kallade Passetto – förbindelsegången mellan Vatikanen och Castel Sant´Angelo. . Av gardisterna överlevde endast 42 man. Det är denna händelse som ligger till grund för att de nya rekryterna, just den 6 maj, svär påven trohet.

Några lugna århundraden

Under de följande århundradena kunde Schweizergardet emellertid fokusera på rollen som mer ceremoniella påvliga livvakter. I likhet med la Guardia dei Cavalleggeri och de under 1500-talet tillkomna tjänstgjorde de under alla de ceremonier och korteger som präglade livet i den påvliga huvudstaden, samt följde påven på resor runt om i Kyrkostaten och så småningom även till det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo, invid Albanersjön.

En känd profil i Rom – Schweizergardisten Giovanni Alto

En av de mer kända gestalterna i det tidiga 1600-talets Rom var schweizergardisten Hans Gros, mer känd som Giovanni Alto. På ett kopparstick av Francesco Villamena avbildas Giovanni Alto i en uniform starkt påminnande om gardets nuvarande uniform och mot ett panorama där man samlat Roms vid tiden mest kända monument Att man valt att avbilda Giovanni Alto tillsammans med dessa monument och dessutom pekande ut över dem, var inte någon tillfällighet. Förutom officer vid Schweizergardet var han nämligen också arkeolog, samt en ofta anlitad ciceron för betydande ”oltremontanti”. Dvs för gäster från länderna norr om alperna.

Napoleon upplöser de påvliga livgardena

Franska revolutionen och Napoleonkrigen blev en turbulent tid för det påvliga Schweizetgardet. I början av februari 1798 intog den franska revolutionsarmén, som sedan 1796 under ledning av generalen Napoleon Bonaparte segrande dragit genom halvöns olika stater, Rom. Omgående upplöstes de påvliga livgardena, så väl livgardet till häst som Schweizergardet. Därefter berövades påven sin världsliga makt och sändes som fånge till Frankrike. Konst och arkivalier exproprierades och slutligen utropades den Romerska Republiken.

Återupprättade

I början av april 1800, höll den nye påven, Pius VII, sitt intog i Rom. En av hans första åtgärder var att återupprätta livgarden; Schweizergardet och livgardet till häst som bytte namn till Guardia Nobile – adelsgardet. Att kunna upprätta sina livgarden såg Pius som en stor seger över Napoleon och den Franska Revolutionen.

Kyrkostaten faller – den påvliga armén läggs ner

1800-talet var en ytterst turbulent tid i påvedömets historia under vilken man hade att kämpa både mot olika former av liberalism, samt mot den italienska enhetsrörelsen – il Risorgimento. Självfallet fick detta konsekvenser även för Schweizergardet. Under oroligheterna 1848, som så småningom ledde över till bildade av Giuseppe Mazzinis romerska republik 1849, lyckades man stoppa en uppretad mobb från att storma Quirinalpalatset – påvens residens i egenskap av kung av Kyrkostaten. Detta var första gången sedan slaget vid Lepanto 1571 som gardet varit i regelrätt strid.

Den 20 september 1870 tågade så slutligen kungen av Savoyens trupper in i Rom. Därmed föll den påvliga huvudstaden och den mer än tusenåriga Kyrkostaten upphörde att existera. Påven låste in sig i Vatikanen, där han kom att sitta tills de så kallade Lateranfördragen slöts med Benito Mussolini.
I och med Kyrkostatens fall upplöstes den påvliga armén. Kvar för påvens personliga skydd och för ceremoniell tjänstgöring blev Schweizergardet och adelsgardet samt de under 1800-talet grundade Palatsgardet och påvliga gendarmeriet.

Schweizergardisterna – Vatikanstatens officiella milis

Den 11 februari 1929 slöts Lateranfördragen mellan påvens representat, Kardinal Pietro Gasparri och Benito Mussolini. Därmed upprättades Vatikanstaten och påven blev åter suverän monark. Samtidigt beslutades att Schweizergardet, omfattande 150 man, skulle bli den nya statens officiella milis. Under Andra världskriget lät påven Pius XII utöka gardet till 300 man.

Schweizergardet – enda överlevaren bland de påvliga gardena.

I Andra Vatikankonciliets (1962-1965) kölvatten lät påven Pauls VI 1968 genomföra en del genomgripande reformer av det påvliga hovet, som samtidigt omvandlades till påvligt hushåll. En av de förändringarna var att det påvliga livgardet till häst – adelsgardet – bytte namn till hedersgardet – Guardia d´Onore. Två år senare, genom ett brev till statssekreteraren kardinal Jean-Marie Villot, daterat den 14 september beslutade Paulus VI dessutom att upplösa samtliga Vatikanstatens militära garden med undantag för Schweizergardet. Därmed blev Schweizergardet ensamt ansvarig för påvens beskydd och säkerheten i det påvliga palatset.

Men det var allmänt känt att de klarat sig undan Paulus VI gardesslakt endast tack vare sin stora popularitet hos allmänheten och turisterna i synnerhet. Ytterligare ett hot mot gardet under den här antimilitaristiska tiden, var att ingen seriöst kunde tänka sig ett väpnat angrepp mot påvens person. Följaktligen var det svårt att rekrytera unga män till gardet. Detta har senare förändrats helt.

Schweizergardet i dag

Dagens Schweizergarde består av sammanlagt 109 man, uppdelade på tre skvadroner; en tyskspråkig, en franskspråkig och blandspråkig (italienska och ladino). Vidare är gardet uppdelat i 77 meniga – hillebardiärer – och 32 officerare; en kommendant en överstelöjtnant – tillika utbildningschef, en major, två kaptener, en fältväbel – tillika fanbärare, fem sergeanter, tio korpraler och tio vicekorpraler. Högste chef är som under tidigare århundraden kommendanten, som har överstes grad, och utses av påven personligen.

För att antas som gardist måste man vara schweizisk medborgare (även neutraliserad schweizare går bra, något som bevisas av Dhani Bachmann), av manligt kön och praktiserande katolik. Vidare måste man ha genomgått schweizisk militär grundutbildning och treårig högskole- eller yrkesutbildning, vara högst 30 år, ogift och minimum 174 cm. Som gardist skriver man på för en tjänstgöringstid av minimum två år. Denna kan dock förlängas. Under sin tid i Rom skall gardisten genomgå en fem veckor lång rekrytutbildning samt studera italienska. På fritiden finns rika tillfällen att praktisera sport eller delta i Roms rika kulturliv.
Officerarna däremot, är schweiziska yrkesmilitärer eller poliser. De kan även vara gifta samt bor i lägenheter i Vatikanstaten. De meniga gardisterna bor på logement. En skillnad mellan meniga och officerare är dessutom att medan meniga alltid bär renässansdräkt, bär officerarna den klassiska dräkten endast under parad.

Uniform i familjen de´Medicis färger

Rafaels Heliodorus

En allmän uppfattning är att gardets vackra randiga paraduniformer i rött, blått och gult är designade av Michelangelo. För detta påstående saknas emellertid belägg. De tidigaste avbildningarna av påvliga Schweizergardister är från 1512 respektive 1514 och finns i Sala dell´Elliodoro i de såkallade Rafaels Stanzer;. de privata rum i Vatikanen som Rafael smyckade på Julius II:s uppdrag. På den äldsta avbildningen; Hellidorus fördrivande ur Jerusalems tempel, ses Julius II som åskådare till vänster på bilden ovan, omgiven av sina Schweizare. På denna bild bär de en sorts mörkblåa kjolliknande dräkter som var vanliga under tidigt 1500-tal. Även på nästa bild; Mässan i Bolsena, ses till höger på bilden inte bara Julius II själv, utan även hans schweizare. Även här bär de samma typ av dräkter. Denna gång randiga.

Mässan i Bolsena

Dräkter, starkt påminnande om dem gardisterna bär i nutid, och i familjen Medicis färger, finns för första gången belagda på avbildningen av Sixtus V:s Possesso i Salone Sistino, Biblioteca Apostolica Vaticana, utförda cirka 1589. Att gardisterna bär just familjen Medicis färger kommer sig av att Clemens VII, som de genom sin heroiska insats under Sacco di Roma 1527, räddade undan Karl V:s .knektar, tillhörde just familjen Medici. Men vem har då ritat dräkterna?   Vem som ritade de ursprungliga dräkterna vet man inte. De dräkter som bärs av nuvarande gardet är designade av kommendanten Jules Repond (1910-1921) med utgångspunkt från tidigare uniformer.

Vid stor parad bär gardisterna dessutom harnesk samt hjälm, en så kallad morion, smyckad med Julius II:s vapen och röda plymer. Kommendanten däremot, bär vita plymer och mörkröd dräkt. Överstelöjtnanten, majoren och kaptenerna, bär vinröda plymer. Dräkten är emellertid på samma sätt som för gardister och lägre befäl, randig.
Förutom de randiga dräkterna bär gardisterna även en daglig, blå dräkt. Officerarna däremot, saknar daglig dräkt, då de endast bär historisk dräkt i samband med stor parad.

Schweizergardets flagga

Fana

Schweizergardets fana består av ett stort schweiziskt kors. I första och fjärde fältet finns den regerande påvens respektive Julius II:s vapen. I andra och tredje fältet finns familjen Medicis färger – rött blått och gult. I mitten finns den aktuelle gardeskommendantens vapen inringat av en lagerkrans.

Vapen

De vapen gardisterna bär är såväl traditionella, historiska vapen exempelvis svärd och hillebard, som moderna vapen exempelvis GIG Sauer P 220, Glock 19, Heckler & Koch MP5, SIG SG 550, SIG SG 552. Efter Mehmet Ali Agca angrepp på påven Johannes-Paulus II den 13 maj 1981, har man dessutom antiterroristutbildning.

Litteratur

Alvarez,D., The Pope´s Soldiers. A Military History of the Modern Vatican. University Press of Kansas 2011

Campbell, D.R. Schiner, Matthäus. New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Vol. 12. Washington DC 2003, s 736-737

Fastiggi, E. Mc Shane, D., Swiss Guards. New Catholic Encyclopedia. Second Edition. Vol.13. Washington DC 2003, , s 642-644

Morelli,G., La Guardia Svizzera Pontificia. 500 anni di storia, arte, vita. Cittá del Vaticano 2006
www.catholicherald.co.uk/news/2014/12/04/The commander of the swissgard.

Schweizergardet har även egen hemsida: www.guardiasvizzera.va. Dessutom kan man följa dem på Facebook; Guardia Svizzera Pontificia.

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand