prisca theologica

Prisca Theologia – den forntida teologin

I artiklarna om Sixtinska kapellet och Appartamento Borgia har vi mött en kristendom som inte bara hade rötter i den judiska traditionen utan även i den hedniska världen representerad av sibyllorna, Hermes Trismegistos och Isis och Osiris. Denna teologi kallades under det italienska 1400-talet Prisca Theologia – den forntida teologin. I den följande artikeln skall jag berätta mer om denna teologi och om dess främsta företrädare under renässansen.

Fornkyrklig missionsstrategi

Redan under de första kristna århundradema började en del teologer göra gällande att kristendomen inte bara förutsagts av de judiska profeterna utan även av den hedniska världens filosofer, religionsstiftare och författare. Från början dolde sig viss missionsstrategi bakom den välvilliga inställningen till den hedniska världen. I Apostlagärningarna 17:23 talar aposteln Paulus på Areopagen om det altare atenarna låtit resa åt en okänd gud och som han hävdade var identisk med den Gud han själv förkunnade.

I slutet av 200-talet inkorporerade den nordafrikanske retorn Lactantius i den kristna traditionen den romerske vetenskapsmannen Varros tio sibyllor. För att de bättre skulle passa som motsvarigheter till de judiska profeterna försågs de med nya texter behandlande den kristna frälsningshistorien, i synnerhet eskatologin.

Kristus –Sol Invictus

Ytterligare ett århundrade senare identifierades Kristus med Sol Invictus. Den Obesegrade Solen. Dyrkan av Solguden var ytterst central i Romarriket och hade gjorts till statskult av kejsar Aurelianus år 274. Tillsammans med Mithraskulten och kulten av den Stora Modern utgjorde Solkulten kristendomens farligaste konkurrenter. Genom att lyfta fram Kristus som den sanna solguden hoppades man kunna avvärja hotet. Som exempel kan nämnas att Jesu födelsedag förlades just till Sol Invictus högtidsdag den 25 december. Bevarade reliefer, samt en mosaik under nuvarande Peterskyrkan visar även Kristus framställd som Solgud.

Jungfru Maria – den Stora Modern

På motsvarande sätt övervanns hotet från kulten av den Stora Modern genom att man identifierade henne med Jungfru Maria. År 431 förlades ett stort kyrkomöte till modergudinnans heliga stad Efesus. Där beslutades att Maria skulle upphöjas till gudaföderska. I Rom välkomnades beslutet av påven Sixtus III, som lät uppföra en kyrka, Santa Maria Maggiore, åt Maria på den plats på Esquilinen där det tidigare stått ett altare helgat åt den Stora Modern.

Georgios Gemistos Plethon och hans lärjunge Bessarion

Under 1400-talet blev den antika världens vittnesbörd om Kristus och hans gärningar på den italienska halvön föremål för ett nytt och fördjupat intresse. Medan fornkyrkans företrädare framförallt haft ett missionsstrategiskt intresse för de gamla kulturerna, såg de italienska humanisterna ett verkligt samband mellan kristendomen och de antika föregångarna. Forntidens filosofer och religionsstiftare började betraktas som forntida teologer (prisci theologi).

Kardinal BessarionTill stora delar härrörde detta betraktelsesätt från den grekiske filosofen Georgios Gemistos Plethon (1355-1452) och hans lärjunge Bessarion (1403-1472), vilkas kommit till den italienska halvön i samband med Ferrara-Florenskonciliet 1438-1439. Enligt dessa båda hade kristendomen inte bara förutsagts av de judiska profeterna utan även av de antika filosoferna. Ur deras skrifter ansåg man nämligen att det var möjligt att utläsa samma gudomliga sanningar som förmedlats av de judiska profeterna och av den kristna uppenbarelsen. Sin visdom, vilken de förborgade i legender och myter för att på det viset rädda den undan profanering, ansågs de ha mottagit från den egyptiske översteprästen Hermes Trismegistos, som ansågs ha varit en samtida till Moses och författare till den så kallade Corpus hermeticum.
Intresset för antikens filosofer och religiösa system som förelöpare till kristendomen fick två centra på den italienska halvön; Florens och Rom.

Accademia Platonica i Florens

Under åren i Florens hade Gemistos Plethon lärt känna bankiren Cosimo de´Medici ( 1389-1464). Inspirerad av den platonska akademi Plethon i Platons efterföljd drev i Mistra utanför Sparta, grundade Cosimo de´Medici 1440 en platonsk akademi i Florens. Cosimo de´Medici ville att Plethon skulle stanna i Florens och leda hans akademi. Plethon föredrog emellertid att åka tillbaka till Mistra. Lärjungen Bessarion stannade emellertid på halvön, konverterade till den katolska kyrkan och blev så småningom kardinal. Hans insatser blev av avgörande betydelse för uppbyggandet av de platonska studierna på halvön. Både i Rom och i Bologna, där han var verksam som påvlig legat. Dessutom skrev han boken In calumniatorem Platonis i vilken han för första gången i västvärlden presenterade Platons tankar i sin helhet. Tidigare var Platon endast känd i fragment genom kyrkofädernas skrifter.

Denna bok blev till en uppenbarelse för Bessarions lärjunge Marsilio Ficino, som 1462 utsågs till ledare för Cosimo de´Medicis Platonska akademi. Sin höjdpunkt nådde denna akademi under Cosimos sonson. Lorenzo de´Medici (1469-1492).
Till Marsilio Ficinos centrala insatser hör att han från grekiska till latin översatte flera verk som under första hälften av 1400-talet kommit till den italienska halvön från det bysantinska riket. År 1464 översatte han Corpus Hermeticum, den ovan nämnda esoteriska skrift som ansågs vara skriven av Hermes Trismegistos.

Kardinal Bessarions villa invid Porta San Sebastiano

Kardinal Bessarions villa invid Porta San Sebastiano

Mellan 1464 och 1483 översatte han samtliga Platons skrifter, mellan 1484 och 1492 den senantike filosofen Plotinos skrifter och 1494 Dionysios Areopagita. År 1497 slutligen, översatte han Jamblichus skrifter om de egyptiska mysterierna.
Förutom sin översättningsverksamhet kom Marsilio Ficino även att ägna sig åt omfattande författarskap där han sökte förena kristendomen och den antika visdomen. En central tanke var att det fanns en hemlig, teologisk tradition hos de antika författarna. Denna tradition ansågs ha sin utgångspunkt hos Hermes Trismegistos och mynnade ut i kristendomen.

Accademia Romana – den romerska akademin

År 1460 grundade Pomponio Leto (född Giulio Sanseverino), en lärjunge till den store filologen Lorenzo Valla, Accademia Romana. Syftet var att studera den romerska, antika kulturen , dess historia, monument och litteratur med utgångspunkten att eftersom kristendomen var universell måste dess sanningar även ha funnits förborgade hos antikens lärde.

Marsilio Ficino

Marsilio Ficino

Akademiledamöterna brukade träffas ömsom i katakomberna, ömsom i Pomponio Letos hus på Quirinalen. Alla antog antika romerska namn. Det var nu Giulio Sanseverino tog namnet Pomponio Leto, det namn han är känd under i historien. Han antog även titeln Pontifex Maximus, den titel som fram till 379 bars av den romerske kejsaren i hans egenskap av överstepräst och därefter av påven. Användandet av den påvliga titeln i kombination med mötesplatsen gjorde påven Paulus II (1464-1471) misstänksam att han1468 lät upplösa akademi och fängsla akademiledamöterna. Näste påve, Sixtus IV (1471-1484), som själv bar mycket intresserad av antiken, lät återskapa akademin. Därtill utnämnde han akademiledamoten Bartolomeo Sacchi, Platina kalla, till Vatikanbibliotekets förste prefekt, samt placerade en av sina brorsöner, kardinalen Domenico della Rovere (1442-1501), som akademins beskyddare.

Utmärkande för den romerska akademin var att man mycket starkt kopplade samman påvedömet och antiken. Påvarna sågs som kejsarnas efterföljare och kardinalskollegiet som senatens efterföljare. Akademiledamöterna visade även ett mycket stort intresse för kyrkofädernas skrifter.

Under det följande halvseklet innehade den Romerska akademin en central ställning i Roms intellektuella liv. Med få undantag var samtliga personer som utnämndes till kardinaler akademiledamöter. Som exempel kan nämnas Alessandro Farnese, utnämnd till kardinal av Alexander VI 1493 och vald till påve under namnet Paulus III 1534. Dessutom kombinerade i princip all konst som beställdes av påvar och kardinaler under den här tiden kristendomen och antikens filosofi/kulter.

Som framgick av artikeln om Appartamento Borgia präglade antiken, starkare än under något tidigare pontifikat, Alexander VI:s tid som påve. Synen på påvedömet som en direkt fortsättning av det antika kejsardömet kom, som framgick av min artikel om Vatikanpalatset, att leva kvar, inte minst då under Alexanders efterträdare, Julius II, som ju var den påve som på allvar grep sig an uppgiften att förvandla Vatikanpalatset till ett värdigt residens för caesarenas kristna efterföljare.
Trots sitt uppenbara intresse för antiken, tillhörde Alexander VI aldrig den romerska akademin. Däremot gav han i likhet med föregångare såsom Sixtus IV, och efterföljare såsom Julius II, Leo X, Clemens VII och Paulus III personligt stöd åt många humanister- I detta sammanhang får det räcka med att lyfta fram Giovanni Pico della Mirandola, elev till Marsilio Ficino och en central gestalt vid Accademia Platonica i Florens, Pomponio Leto, den romerska akademins grundare, samt dominikanen Giovanni Annius från Viterbo, sedan 1499 Alexanders Sacri Palati magister, dvs hovteolog och i den egenskapen ansvarig för den teologiska undervisningen vid Kurian och känd för sin omfattande forskning i astrologi och forntida kulturer, i synnerhet då den egyptiska kulturen och dess inflytande på forntidens Italien.

Familjen Medicis villa i Careggi, där Accademia Platonica höll sina sammankomster

Familjen Medicis villa i Careggi, där Accademia Platonica höll sina sammankomster

Giovanni Pico della Mirandola

Giovanni Pico della Mirandola föddes 1463 som yngste son till greven av Mirandola och Concordia. Sin ungdom tillbringade han vid olika europeiska skolor och universitet där han studerade diverse filosofiska och teologiska riktningar.
Av allra största betydelse blev åren vid Marsilio Ficinos akademi, där han kom i kontakt med Prisca theologia. Som sina främsta bidrag till denna teologi betraktade han dels sin upptäckt att inte bara var den grekisk-egyptiska filosofin som innehöll en hemlig tradition utan att en motsvarande tradition även fanns inom judendomen, nämligen Kabbalan, dels att det fanns en enhet mellan dessa traditioner.

Giovanni Pico della Mirandola.

Giovanni Pico della Mirandola.

Enligt Giovanni Pico della Mirandola härstammade Kabbalan från Moses på samma sätt som den grekiska visdomen härstammade från Hermes Trismegistos. På Sinai berg skulle Moses ha mottagit två uppenbarelser från Gud. Den ena av dessa uppenbarelser var avsedd för de vanliga troende och fanns följaktligen tillgänglig genom bokstavlig läsning av Torah – Mose lag. Den andra uppenbarelsen, Kabbalan, utgjorde däremot en esoterisk tolkning av lagen vilken endast var tillgänglig för en liten skara, de invigda. Dessa invigda – vilka genom muntlig undervisning fått sin kunskap – hade enligt Pico förutom en djupare och för andra fördold insikt i Mose lag, även tillgång till delar av den kristna uppenbarelsen vilka inte fanns nedtecknade i Nya Testamentet. Grunden för enheten mellan den grekisk-egyptiska och den judiska esoteriska traditionen var enligt Pico att det ägde rum en kontinuerlig uppenbarelse under mänsklighetens samtliga kulturer. Kristus exempelvis, hade tidigare uppenbarat sig som Pallas hos Orpheus, Fadersanden hos Zoroaster, Guds son i Corpus Hermeticum, Visdomen hos Pythagoras och som Logos hos Platon.

År 1486, just hemkommen från Parisuniversitetet, beslyrade sig Giovanni Pico della Mirandola för att bege sig till Rom och där hålla en disputation med halvöns lärde, vilka han ämnade bjuda in till en disputation över 900 teser rörande dialektik, fysik, metafysik, matematik, filosofi, teologi, magi och kabbalistik.

Emellertid kom disputationen aldrig att äga rum. Trots att den då regerande påven, Innocentius VIII (1484-1492) från början ställt sig positiv, tvangs han ändå att förbjuda den. Sedan de 900 teserna samt Giovanni Pico della Mirandolas ytterst utförliga inledning Oratio (Om människans värdighet) tryckts den 20 februari 1487 och därmed blivit tillgängliga för den latinkunniga offentligheten hade nämligen några romerska teologer uppmanat påven att förbjuda disputationen. Orsaken var att de ansåg att några av teserna låg så nära irrlära att de kunde vara farliga för mindre bildade.
För Innocentius VIII räckte detta påpekande för att han genast skulle stoppa disputationen. De 900 teserna samt Oratio överlämnades i stället till en kommission bestående av sexton teologer vilka skulle granska tesernas innehåll och inför vilka Giovanni Pico della Mirandola kallades att svara. Förmodligen var det i samband med dessa förhör som han för första gången träffade dåvarande kardinalen Rodrigo de Borgia. Kommissionen sammanträdde nämligen i hans palats, något som i sin tur kanske berodde på att hans huskaplan, den spanske prelaten Pedro Garcia, tillhörde de sexton teologer som skulle utreda Picos renlärighet.

Kardinal Domenico della Roveres gravmonument i kyrkan Santa Maria del Popolo. Monumentet och all övrig marmorutsmyckning i kapellet är huggen av Andrea del Bregno. Freskerna är målade av Pinturicchio.

Kardinal Domenico della Roveres gravmonument i kyrkan Santa Maria del Popolo.

Resultatet av kommissionens arbete blev att tretton av hans 900 teser fördömdes såsom irrläriga. V dessa var det emellertid bara en som behandlade ett Prisca theologia närstående ämne, nämligen tes 9 av de 26 teserna om kabbalistik och magi. Övriga tolv fördömda teser behandlade huruvida Kristus kroppsligen nedstigit i Helvetet, om det skulle utdelas eviga straff för dödssynd, på vilket sätt korset och religiösa bilder skulle vördas, om Kristus vid sin inkarnation kunnat anta vilken natur som helst, om människan hade fri vilja, om vad som var det väsentliga i eukaristins sakrament, om den fornkyrklige teologen Origtines gått evig salighet eller evig fördömelse till mötes, hur intelligensen hos diverse andliga varelser var utformad, samt slutligen vilken betydelse magin hade för förståelsen av Kristi underverk.

Som Pico bedömde att kommissionen missförstått intentionen bakom de fördömda teserna publicerade han en Apologia, i vilken han sökte förklara teserna samt placera in dem i i kyrkans teologiska och filosofiska tradition.

Förklaringen föll emellertid inte i god jord. Resultatet blev endast att Innocentius VIII överlämnade Pico och hans teser till ett par inkvisitorer, som gav honom ultimatum att antingen underkasta sig och ta tillbaka de tretton teserna eller drabbas av bannlysning. Pico valde det förstnämnda alternativet och avsvor sig den 31 juli 1487 sina teser. Den 4 augusti samma år utfärdade Innocentius en bulla i vilken han som kätteri fördömde de 13 teserna samt därtill förbjöd allt läsande, tryckande och kopierande av både de 13 teserna och av de övriga 887 teserna samt av Oratio och Apologia.
Trots sin underkastelse kände sig inte Pico säker för motståndarna utan flydde till Frankrike. Denna flykt kom emellertid av Innocentius att betraktas som bevis på att Pico återtagit sin underkastelse. På Innocentius VIII:s order fängslades han därför den 1 januari 1488. Efter påtryckningar från Parisuniversitet och Lorenzo de´Medici frigavs han emellertid en kort tid senare och fick återvända till Italien, där fortsatta stridigheter med teologkommissionen väntade.

1489 publicerade Pedro Garcia en ytterst utförlig uppgörelse med Picos teser vilka jämte Innocentius VIII:s bullor från 1487 fram till Innocentius död kom att gälla som kyrkans officiella slutomdöme i hans fall.

Den 26 juli 1492 dog emellertid Innocentius VIII. Redan den 16 augusti samma år skrev Pico till hans efterträdare, Alexander VI och bad om en förnyad prövning. Hans förhoppningar infriades. Alexander lät nämligen tillsätta en ny kommission och ett år senare, den 16 augusti 1493, frikände han i bullan Omnium catholicorum, Pico från heresi och förklarade, efter hänvisning till Apologia, hans teser förenliga med den katolska tron.
För att därtill understryka att Giovanni Pico della Mirandola och hans teologi hade hemortsrätt inom den katolska kyrkan lät Alexander trycka sin bulla som förord till första utgåvan av Picos Opera Omnia.

Pomponio Leto

Pomponio Leto

Pomponio Leto

Trots att Alexander aldrig tillhört den Romerska akademin kom han att visa stort intresse både för akademin och för dess grundare, Pomponio Leto. Vid flera tillfällen fick akademin motta donationer.    Dessutom understödde han firandet av Roms födelsedag den 21 april, en högtid som införts av Pomponio Leto och som Accademia Romana tagit som sin speciella uppgift att fira, samt lät sända Pomponio Leto norr om alperna för att leta manuskript till Vatikanbiblioteket. Vid Pomponio Letos död den 21 maj 1498 lät Alexander hela sitt hov närvara vid hans begravning i San Salvatore in Lauro, en handling vilken starkt understryker Alexanders vördnad för Pomponio Leto. I vanliga fall sände nämligen påven endast representanter till kardinalers begravning.

Giovanni Annius från Viterbo

Giovanni Annius föddes 1432 i staden Viterbo utanför Rom. Sexton år senare, 1448, anslöt han sig till dominikanorden. Under de följande åren ägnade han sig åt omfattande studier och forskning i grekiska, hebreiska, teologi, filosofi, kabbalistik, astrologi, alkemi och historia vilka med tiden gav honom rykte som en av samtidens främsta inom de nämnda disciplinerna.

År 1480 publicerade han med dedikation till påven Sixtus IV De futuris christianorum triumphis in tucos et saracenos. Detta verk utgör en eskatologisk vision av krKristendomens slutliga seger över Islam. Den turkiska expansionen som samtiden med fasa bevittnade var enligt Annius Islams sista framstöt. Inom en snar framtid skulle ett korståg samlas under ledning av kungen av Neapel och Islam besegras. Därefter skulle ett påvligt världsherravälde följa. Vidare hävdade Annius att Muhammed var Antikrist och Islam identisk med det apokalyptiska odjuret.
Sin vetskap om Islams snara nederlag hävdade Annius att han fått genom studier i astrologi. Astrologin, rätt brukad, kunde nämligen ge förmågan att se in i framtiden.

annio da viterbo

Giovanni Annius

Nio år senare påbörjade Annius arbetet med sitt mest kända verk: Antiquitatum variarum volumina XVII, en storslagen framställning av forntidens världshistoria tryckt i Rom 1498. I detta verk publicerade Annius en rad texter av egyptiska, kaldeiska, grekiska, latinska och till och med etruskiska författare vilka ansetts som förlorade, men som Annius hävdade att han återupptäckt i diverse arkiv. Sanningen är emellertid att det var Annius själv som till stora delar skrivit samman texterna och då vinklat dem så att de passade hans syften.

Syftet med verket var dels att bevisa att den etruskiska kulturen inte stod i beroende av den grekiska kulturen – en kultur Annius föraktade – utan att den härstammade från Egypten, dels att göra sin hemstad Viterbo till den äldsta staden i världen. Under arbetet med verket tillkom ytterligare ett syfte , nämligen att bygga under och legitimera Alexander VI:s och Cesare Borgias krig mot Kyrkostatens adel.

Som Viterbos grundare lyfte Annius fram Bibelns Noak. Angående den etruskiska kulturens ursprung hävdade han att den egyptiske guden/konungen Osiris , hans maka Isis och sonen Hercules Aegypticus under sina världsomspännande resor kommit till Etrurien som befriats ur onda jättars våld. Därefter hade de upprättat ett fredsrike och gjort etruskerna delaktiga av sin kultur. Till Osiris och Isis stora forntida välgärningar för såväl etruskerna som för den övriga mänskligheten, hörde enligt Annius att de instiftat äktenskapet, samt lärt människorna att odla vin, frukt och spannmål.
Fredsriket hade Osiris vid sin död testamenterat till sin
a efterkommande. Via Hercules Aegypticus gick dessa enligt Annius att följa in i samtiden där de representerades av familjen Borgia och av det aragoniska kungahuset. Följaktligen hade Alexander och Cesare rent dynastiska anspråk på de områden de erövrade från adeln.

Genom sitt betonande av Osiris som en jordisk härskare och anfader till samtida härskare hade Annius en betydligt mer världslig vinkling av den egyptiska religionen, än vad som var vanligt bland samtida humanister. Utmärkande för Annius var därtill att han inte bara gjorde gällande att det fanns en forntida, hednisk teologi vilken förutsade Kristendomen, utan därtill ett forntida påvedöme, prefigurerande det kristna påvedömet. Detta påvedöme hade enligt Annius instiftats av Noak och därefter, via etruskerna. Gått i arv fram till det kristna påvedömet.
Annius verk fick ett välvilligt mottagande av samtiden. Tryckningen bekostades av det spanska kungaparet, Ferdinand och Isabella och 1499 utnämnde Alexander VI honom till sin Sacri Palati Magister.

Redan några år tidigare, 1493, hade Alexander emellertid visat sin välvilja mot Annius och hans forskning, genom att närvara då Annius frilade en kolonn med bildskrift – hieroglyfer med Annius och hans samtids terminologi – han hävdade bevisade att Osiris och hans son besegrat de onda jättarna och upprättat ett fredsrike som han testamenterat till sina efterkommande.

Litteratur i urval

D´Amico,J.F., Renaissance Humanism in Papal Rome. Humanists and Churchmen on the Eve of the Reformation. London 1985.
Dorez, L., Alexandro sexton divina providential pontifici summon indignus servus Johannis Picus Mirandulanus. Giornale storico della letteratura italiana. XXV(1895)
Dölger, J., Sol Salutis. Gebet und Gesang im Christlichen Altertum. München 1925
Giehelow, K., Die Hieroglyfenkunde des Humanismus. Jahrbuch der Kunsthistorischen Sammlungen der allerhöchsten Kaiserhauses. 32 (1915)
Iversen, E., Hieroglyfic Studies of the Renaissance. Burlington Magazine. 100(1958)
Iversen, E., The Myth of Egypt and its Hieroglyphs in European Tradition. Köpenhamn 1961
Lindborg, L., Giovanni Pico della Mirandola. Om människans värdighet. Med några kapitel om mystik och naturfilosofi under renässansen. Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund, 71. Lund 1974
Lubac, H., Pic de la Mirandole. Paris 1974
Mattiangeli, P., Annio da Viterbo. Ispiratore di cicli pittorici. Annio da Viterbo. Documenti e ricerche. Roma 1981
Palerminio, R.J., The Roman Academy, the catacombs and the conspiracy of 1968. Archivium Historiae Pontificae. 18(1980)
Stephens,W.E., The Etruscans and the Ancient Theology of Annius of Viterbo. Umanesimo a Roma nel Quattrocento. Cittá di Castello 1984
Walker, D.P., The Prisca Theologia in France. Journal of the Warburg and Courtauld Institues 17 (1954)
Wifstrand.Schiebe, M., En antik författarverkstad i 1400-talets Italien. Romhorisont. Tidskrift för föreningen Svenska Rominstitutets vänner och Svenska Institutet i Rom. 16(1988)
Yates, F., Giordano Bruno and the hermetic tradition. Chicago 1974
Zabughin, V., Giulio Pomponio Leto. I-II. Roma 1909-1912.

mm
Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.