Det här är del tre i en fördjupning om Sixtinska kapellet. Du hittar del 1 här och del 2 hittar du här.

Michelangelos Yttersta Domen

Efter fullbordandet av Sixtinska kapellets tak 1512, återgick Michelangelo till arbetet med Julius II:s gravmonument. Vid Julius död ett år senare var emellertid inte monumentet färdigt. Julius efterträdare, Leo X, saknade helt intresse för att Julius skulle få sitt mastodontmonument i Peterskyrkan. I stället beordrade han Michelangelo att genast återvända till Florens och väntande arbeten på familjen de´Medicis kyrka, San Lorenzo. Fram till 1520 arbetade Michelangelo med fasaden, vilken han emellertid fick lämna då Leo i stället ville at han skulle gripa sig an familjens gravkapell i samma kyrka, och det anslutande biblioteket, Biblioteca Laurenziana.
Under de följande tretton åren kunde Michelangelo ostört ägna sig åt sina projekt i San Lorenzo.1533 fick han emellertid besök av den då regerande påven, Clemens VII (1523-1534). I likhet med Leo X tillhörde även Clemens VII familjen de´Medici. Han var son till Lorenzo de´Medicis bror Giuliano, samme Giuliano som mördats under Pazzisammansvärjningen, och följaktligen kusin till Leo X. I likhet med övriga medlemmar av familjen de´Medici hade han ett starkt intresse för konst och kultur. Dessutom intresserade han sig för vetenskap. 1533 exempelvis, hade han fått det Copernikanska systemet förklarat för sig av Johan Widmannstetter.

Clemens VII befallde Michelangelo att omedelbart återvända till Rom och för hans räkning måla en ny altarmålning i Sixtinska kapellet, föreställande den Yttersta domen. Vad anledningen var till detta beslut vet man inte riktigt. Att låta förstöra mästerverk av både Perugino och Michelangelo, de sistnämnda uppförda för knappt tjugo år senan, var en ytterst uppseendeväckande handling. Dessutom var den Yttersta domen ett mycket ovanligt motiv för en altarvägg.
Som möjliga orsaker till beställandet av den Yttersta domen har angetts Sacco di Roma, den våldsamma plundring staden utsattes för 1527 och en därur framspringande mentalitetsförändring som skulle öppnat upp påvehovet för ett sådant ämne som den Yttersta domen. Vidare att förstörelsen av den gamla altarmålningen kanske var en personlig hämnd från Clemens VII. Det var ju Sixtus IV – som fanns avbildad nedanför Jungfru Maria – som låg bakom Pazzisammansvärjningen och därmed mordet på hans far Giuliano. En tanke bakom motivvalet var troligtvis även att fullborda den mänskliga frälsningshistorien såsom den skildrades på kapellets väggar och tak.

1534 reste Michelangelo till Rom, men innan arbetena på altarväggen hunnit komma igång dog Clemens VII. Michelangelo avbröt omedelbart alla förberedelser och återupptog i stället arbetet med Julius II:s gravmonument.
Clemens efterträdare som påve, Paulus III (1534-1550), tillhörande den romerska släkten Farnese, förnyade emellertid kontraktet med Michelangelo. Efter grundliga förberedelser i vilka ingick skisser och kartonger samt uppförande av en ny vägg som murades upp några decimeter framför den gamla och som lutades svagt framåt, för att öka läsbarheten och åstadkomma illusionen att en andra verklighet öppnade sig framför betraktaren, en verklighet som sprängde det fysiska kyrkorummet, kunde han 1536 påbörja själva målandet. Fem år senare, 1541, var altarmålningen färdig.

Kristus domaren – Sol Invictus

Centralgestalten är Kristus, framställd som en muskulös, slättrakad antik hjälte som lyfter sin högra hand i en befallande gest. Förslag har framförts som gjort gällande att Apollo di Belvedere – en av de antika skulpturer som togs till Vatikanen av Julius II – varit förlagan. Hur därmed än må ha förhållit sig så skymtar Solen bakom Kristus. Följaktligen framställs han som den sanna Solguden; Gamla Testamentets Rättfärdighetens Sol (Malaki 4:2) och romarnas Sol Invictus. Vid hans sida finns hans mor, Jungfru Maria. Hennes resignerade hållning visar att hon inte längre kan ingripa till enskilda människors hjälp.

Kristi pinoredskap

I lunettfälten högst upp till höger och vänster om Kristus, finns änglar – framställda nakna och utan vingar – hållande Kristi pinoredskap. I den vänstra lunetten återges korset och i den högra den kolonn vid vilken Kristus bands och gisslades.

De saligas värld

I mittregistret, runt Kristus och hans moder; grupperar sig de saliga i två cirklar.  I den inre cirkeln återfinns bland annat att de tolv apostlarna med sina attribut. Här finns aposteln Petrus som sträcker sina nycklar mot Kristus, därmed understrykande att hans och hans efterföljares vikariat nu är till ända, och att Kristus själv har herraväldet. Här finns Andreas med sitt kors, Johannes döparen med sitt skinn, Sankt Laurentius med sitt grillgaller, Sankt Bartolomeus med sin kniv och med skinnet i hand. På detta skinn har Michelangelo av någon anledning placerat sitt självporträtt. Vidare avbildas Sankt Simon med sin såg, samt den botfärdige rövaren med överdelen av sitt kors. Till detta kommer ett stort antal med attribut icke identifierade gestalter, bl.a. då en kvinna med täckt huvud, möjligtvis en sibylla.

I den yttre ringen återges martyrer, helgon och andra typer av bekännare. På den vänstra sidan dominerar de kvinnliga gestalterna.  Till de gestalter man lyckats identifiera hör en sibylla uppe i högra vänstra hörnet samt en allegorisk framställning av Ecclesia Misericordia – den barmhärtiga kyrkan. På den högra sidan dominerar de manliga gestalterna. Här återfinns den kristne soldaten Sankt Sebastian, hållande pilar, samt Sankt Biago hållande kardor, Simon av Kyrene, bärande korset, Men även här finns kvinnliga helgon. Sankta Katarina exempelvis, kan identifieras genom hjulet. Bland den stora, oidentifierade skaran saliga, finns även många märkliga och svårtydda gestalter . Bland annat då ett par kyssande ynglingar samt en yngling och en äldre man, avbildade i en öm omfamning.

Den yttersta tiden

I det tredje registret återges den ytterst tiden. Rakt nedanför Kristus blåser änglar i dombasuner och anger att tiden är till ända. Två änglar håller dessutom i de böcker där alla goda respektive onda gärningar skrivits upp. Påfallande är att boken med onda gärningar är mer än dubbelt så stor som den som innehåller de goda gärningarna.
Längst ner visas hur jorden öppnar sig och de döda stiger fram. Först stegvis återfår de sin kroppsliga form och sitt medvetande. De saliga stiger upp mot himmelen, medan de fördömda dras ner mot helvetet av groteska djävlar. Skräck och förtvivlan lyser ur deras ögon. I underjorden, strax bakom högaltaret, öppnar sig en märklig mörk håla, fylld av demoner.

Längst till höger flammar helvetet. Här avbildas också dödsrikets färgkarl, Charon, som hjälper till att frakta de fördömda över floden Styx.

Kritik, censur och hot om förstörelse

Inte bara motivet i sig, den Yttersta domen, utan Michelangelos tolkning med samtliga gestalter nakna, och änglarna avbildade utan vingar, kom i allra högsta grad att röra upp känslorna både inom och utom påvehovet. Mest högljud bland kritikerna, var den påvlige ceremonimästaren Biagio da Cesena som ansåg att målningen överhuvudtaget inte hörde hemma i en kyrkolokal, utan på ett på ett offentligt badhus eller en krog. Enligt en samtida, Lodovico Domenichi, blev Michelangelo mycket upprörd över Biagios klagomål och lät avbilda honom i helvetet som Minos – dödsrikets domare enligt den antika mytologin – dessutom försedd med åsneöron för att understryka hans dumhet. Förgäves hade Biagio vädjat till påven Paulus III om att befalla Michelangelo att ta bort hans porträtt. Enligt Lodovico Domenichi hade påven då svarat att tyvärr hade han inte någon jurisdiktion (domsrätt) över helvetet.

Några decennier senare förvärrades läget radikalt för Michelangelos målning. Den katolska kyrkan hade gått in i motreformationen, som inte bara vände sig mot de protestantiska schismatikerna, utan även inledde en kraftig moralisk upprustning, inte minst på sexualmoralens område. I ett dekret utfärdat den 21 januari 1564, tog det stora reformkonciliet, det Tridentinska konciliet, itu med den religiösa konsten. Till det som strängeligen förbjöds hörde nakenavbildningar i kyrkorum och dylikt, samt allt som på något sätt kunde uppväcka sexuell lust.

Röster höjdes för att Michelangelos Yttersta dom skulle förstöras. Förutom över nakenavbildningarna i sig och över de vinglösa änglarna, upprördes man även över framställningen av Sankta Katarina och Sankt Biagio, som man ansåg förde tankarna till en samlagsscen. Den Yttersta domen saknade emellertid inte försvare. Tillslut enades man om att de nakna gestalterna skulle förses med ländskynken, braghe, samt att Sankta Katharina skulle kläs på och Sankt Biagios huvud skulle vändas från Sankta Kartharina till Kristus. Därmed skulle man inte riskera att tankarna fördes till samlag.
Arbetet med att censurera målningen anförtroddes till Daniele da Volterra, som av sin samtid fick öknamnet ”Il Braghettone”, byxmålaren. Under de följande århundradena målades ytterligare klädespersedlar på gestalterna. Sista gången målningen utsattes för retuschering var 1825.

Il Santuario della teologia del corpo umano

Före retuscheringen

Under 1900-talet har målningen ett flertal gånger varit föremål för restauration. Den mest genomgripande genomfördes mellan 1990 och 1994 då man inte bara gjorde ren målningen från århundradens smuts, – något som blottats Michelangelos fantasiska, lysande färger – utan även tog bort alla ditmålade klädesplagg med undantag av de som målades dit av Daniele da Volterra. Även Sankta Katarina och Sankt Biagio fick vara kvar i sitt retuscherade tillstånd. Att Daniele da Volterras retuscheringar fick vara kvar berodde på att kyrkoledningen såg dem som en historisk dokumentation av den katolska reformationens genombrott i Rom.
Under de tidigare decennierna hade även kapellets väggar och tak genomgått en välbehövlig restaurering.

Efter retuscheringen

Den 8 april 1994 invigdes det restaurerade kapellet genom en högtidlig mässa officierad av påven Johannes Paulus II.I sin predikan lyfte påven fram Michelangelos storslagna hyllning av den mänskliga kroppens skönhet och förklarade kapellet som ”Il Santuario della teologia del corpo umano.” (Helgedom för den mänskliga kroppens teologi).

Litteratur

Bertoldi, Susanna., I Musei Vaticani. Conoscere la storia, le opere, le collezioni. Edizioni Musei Vaticani 2011

De Vecchi, Pierluigi., La Cappella Sistina. Rizzoli Milano 1999.

Domenichi, Lodovico., Historia di detti e fatti notabili di diversi principi & huommini privati moderni. Venezia 1556

Kari Lawe

Kari har lång erfarenhet av både att skriva och att resa till Rom och brinner verkligen för det.
Presentationsbilden är tagen av Ann Sjöstrand